PARIS. Jesper Nordström har läst en bok om franska flanörer. Han finner att bokens författare, Lena Kåreland, lyckats undvika klichéerna för att istället ge en bild av ett Paris långt bortom det turistromantiska.

Franska flanörer. Författarnas Paris från från Balzac till Modiano
av Lena Kåreland
Appell Förlag

Det var länge en tradition att åka på Österlens konstrunda i min famillj. Blomsterstilleben, färgsprakande höstträd och  och avmålade söta husdjur, se där vad som ingick i amatörkonsten, som i bland slog över i ren kitsch.

Så stod då jag och far framför en ovanligt frisk och habil oljemålning av en solnedgång och han sa: “Ja här har vi ju i alla fall ett nytt grepp på en kliché, och det är väl också en konst.” Det där har funnits kvar hos mig som ett slags ögonöppnare och måttstock på kvalitet; hur man lyckas gestalta det som närmast är uttjatat.

Lena Kåreland lyckas i Franska flanörer skriva om Paris, flanerande och Baudelaire så det inte blir ännu ett kaféromantiskt, gymnasialt pekoral. Hon gör det genom att använda ett rätt sakligt torrt språk som ställer sig på tvären mot ämnet och undviker därmed att genom en alltför yvig stilistik bli förförd i övermått av ämnet.

Som sig bör kretsar mycket av diskussionen kring Baron Haussmanns sanering och omgestalning av staden. Så radikalt var detta att den närmast födde den urbansociologiska disciplinen som ny akademisk gren och begrepp såsom “anonymitet” och “massa” föddes ur de nya enorma siktlinjerna med de svallande folkmassorna längs boulevarderna. Det sublima och jagexpanderande framträdde, som om storstaden nu födde samma fascination och svindel som att stå framför havet.

Ett centralt påpekande hos Kåreland är att Balzacs författarskap var pre-haussmannskt, och det kastar ett förklarande ljus över varför det framstår som mer labyrintiskt, smutsigt, farligt än senare klassiska Parisskildrare. Ja, tillspetsat framstår hans författarskap nu mer som Charles Dickens, som delvis var ett resultat av Londons vindlande gränder.

För mig personligen är bokens kanske främsta förtjänst hur den presenterar Bröderna de Goncourt, detta närmast parodiskt insnöade, hyperestetetiska, bildade brödrapar som genom sin journalistiska och essäistiska verksamhet gav oss reaktionär satir, detaljerade tidsskildringar och även fingertoppskänsliga rapporter från det allra senaste i motsägelsefull brokighet. Med tanke på deras hyperkulturella, överdrivna, raffinemang och deras giftighet kan de nästan ses som föregångare till Oscar Wilde.

Vidare ger Kåreland nya perspektiv på Baudelaire, att han var så mycket mer än poeten och flanördandyn, utan även socialreporter med starkt utvecklad känsla och blick för stadens verkligt mörka sidor.

Om det finns ett gemensamt stråk i de presenterade författarskapen är det opportunismen och cynismen och hur folk slog sig fram till varje pris. Fram tonar en bild av ett Paris långt bortom det turistromantiska.

The post Flanörerna i ny belysning first appeared on Opulens.