PROSA. Graham Swift har skrivit en fantastisk roman i det lilla formatet, skriver Elisabeth Brännström som läst Här är vi.

Här är vi av Graham Swift
Översättare: Hans-Jakob Nilsson
Albert Bonniers förlag

Här är vi av den kultförklarade brittiske författaren Graham Swift inleds 1959 då tre begåvade unga människor står på scenen i den populära varietéteatern på Brighton Pier.

Jack Robinson, konferencieren med det breda charmörleendet, leder föreställningen medan hans vänner, magikern Ronnie Dean och dennes glamorösa assistent och fästmö Evie, trollbinder en fascinerad publik varje kväll från tiljorna längst ut på piren. Succén är ett faktum, och speciellt Ronnie Dean med artistnamnet ”Den store Pablo” blir positivt omskriven i lokalpressen, men vänskapen inom den lilla gruppen krackelerar när Evie förflyttar sitt intresse från Ronnie över till Jack.

The post En roman om magi, förändring och tidens flykt first appeared on Opulens.

FÖRSVARSTAL. Ett krogsamtal får inleda Gunnar Lundins analys av P G Wodehouses författarskap. Vad kan Wodehouse ha att säga till nutida läsare?  I den här texten försöker artikelförfattaren formulera ett svar och därtill ett försvar för P G Wodehouse, en omhuldad författare. Men inte väl sedd av alla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En humorist som P G Wodehouse må ha varit ett politiskt blindstyre, men han har en skarp blick för de ingredienser som ingår i våra relationer, en blicks som skärps när passionerna möts på det dansgolv som är den  moderna världen.

Krogsamtal

Prum: Det är svårare att se tillvaron som rolig, som Wodehouse, än som avskyvärd, som Strindberg.

Prim: Ser han den som rolig? Ser han den inte som ytterst knepig, och betjänten Jeeves får uppbåda alla utvilade grå celler för att klara sina uppdragsgivare till ett, alltid temporärt, lyckligt slut?

Pram: Wodehouse är en ytlig författare. Det finns inte resonans för djupare känslor hos honom. Det finns väl knappast någon tragisk klangbotten hos Wodehouse?

Prum: Varför skulle det finnas en tragisk klangbotten hos en humorist? Det finns den humoristiska medkänslans klangbotten.

Pram: ”De sociala spasmer som går under namnet skratt”, säger Emerson…. Wodehouse romaner är en flykt.

Prum: Än sen? Man får ta dem för vad de är, en glömskedrog, och här gäller, som Georg Svensson påpekat, detsamma som för alla mediciner: inte överdosera…Och är inte all konst en flykt? Om än flykt till kunskap.  

Vardagslivets djinner och änglar

En förlamande stor del av P G Wodehouses generation var nihilister. Själv har han värden. Det utlösande är kärleken, förälskelsen. Och för att rädda den av Eros drabbade krävs fintlighet och dygder, ja dygderna visar sig fosterlandslösa och omyndiga utan intelligens och visdom. Och humor. Ty utan egot, fåfängan, lättstuckenheten — allt detta förstorat i den spänning som hör förälskelsen till — skulle inte den medmänskliga humorn finnas eller behövas. Här finns den genom diskrepansen mellan subjektiv bild och sanningen, mellan passionens förgudning och den ointresserade betraktarens bild. Huvudpersonerna blir ohjälpligt intrasslade i intrigtrådar, ur vilka de nystas upp av de på sträng fiskdiet mästerligt intelligenta grå cellerna hos betjänten Jeeves. ( ”I romanerna om Clarence, nionde earlen av Emsworth, har rollen övertagits av hans levnadsglade yngre bror Galahad.”)

 ”Han var så erbarmligt politiskt omedveten”, sa Margaret Atwood och även andra har suckat över Wodehouses politiska oskuld. Då tänkte de på att han som tysk fånge under världskriget medverkade i radiosändningar och uttryckte sin erkänsla för den goda behandlingen; engelska fångar fick till och med spela cricket. En humorist som P G Wodehouse må ha varit ett politiskt blindstyre, men han har en skarp blick för de ingredienser som ingår i våra relationer, en blicks som skärps när passionerna möts på det dansgolv som är den  moderna världen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 Ja, den samtida politiska världen tycks i romanerna om drönaren Bertie Wooster och om lord Clarence, svinuppfödaren på Blanding’s Castle, inte existera. I hans estetiska värld har tiden stannat i det läge då modernismen brutit in, men aristokratin och dess feodala värden om än på avskrivning fortfarande finns med och hertigar gifter sig med amerikanska miljonärsdöttrar. Historien har stannat. Inom denna wodehouseska världs ramar finns all den dramatik på mikro- och makroplanet som hör vardagslivet till. Passionerna i Pandoras ask släpps lösa i idylliska miljöer underbara sommardagar på en herrgård med en fransk kock i mästarklass.

Men Hoppet i botten på asken finns alltid kvar. Vi blickar som goda sportsmän in i det normalt galna och dårpippiga och bubblar av skratt i magen, bara för att efteråt — som åskådarna i Molières drama — förr eller senare bli rov för vår egen girighet, fåfänga, egokänslighet. Livet är ett djävla bekymmer. Ur askan i elden är vad som gäller.

Komik kan utgå från människoförakt. Man skrattar med en klass eller en ideologi. Humorn är fri från konfessioner och partier. Wodehouse är humorist.

Kärlekens passion tänder gnistor i slentrianens våta aska och gör den drabbade till en blandning av delirisk idiot och fakir barfotagående på slipade eggar. Försåten för den drabbade är många. De finns både i miljön och inom oss. Och det finns en klar gräns då kärleken övergår i äganderätt och pekuniära beräkningar, och de glödande färgerna övergår i svartvitt. Då får vi andas ut. Då får vi sätta oss framför brasan i morgonrock med whiskyglaset inom räckhåll.

Politiskt? En oskuld? Detta är en värld av hjältar och skurkar, där hjältarna är behäftade med allsköns svagheter och ett otillräckligt antal grå celler. Men samtidigt är det en värld där det goda och onda är ristat i kristall.

Betjänten Jeeves, i romanerna om den odräglige drönaren Bertram Wooster, utgår i sin lösning av problemen från det både koncisa och elastiska konceptet ”individens psykologi”. Alla människor har sina ömma punkter, en sorts djinner som sluter upp vid obehagliga tillfällen, i ohelig allians med personligheten. Humorn får dem att upplösas som troll i gryningen.

Som alla hos Wodehouse har även Jeeves, inom sitt revir, ett stänk av fåfänga, amour propre. Han är rigorös ifråga om klädval, och kommer ofta i konflikt med sin unge herre som lätt faller för senaste Parismodet. Bertram är lättstucken ifråga om intelligens (i hans fall mer eller mindre obefintlig).   Det händer att han kastar sig in i tävlan med Jeeves, som trots allt bara är hans betjänt, och själv tar över konceptet ”individens psykologi” för att lösa Bingos eller någon annan drönares dilemma — med katastrofala följder. Bertram är trots allt den osjälviske vännen, ättlingen till officerare i slaget vid Hastings. Intrigens trådar återlämnar han dock med en suck till Jeeves, som bättre vet — ser! — skillnaden mellan varp och inslag.

The post Vår besvärliga tillvaro sedd av en humorist first appeared on Opulens.