DOKUMENTÄRFILM. Ingela Brovik tipsar om aktuella biofilmer som visas nu i maj. Det rör sig om allt från starka dokumentärfilmer till komplexa spelfilmer.

Historija- stygn för Sápmi, svensk dokumentärfilm i regi av Thomas Jackson är en engagerad, mycket stark film om konstnären och renskötaren Britta Marakatt-Labba, som 2017 slog igenom med sitt 24 meter långa textilkonstverk ”Historija” på den internationellt respekterade konstbiennalen Documenta. Detta verk, broderi i egen klass, berättar om samisk historia och mytologi, med precision och poetisk kraft som måste ses som unik. Hennes konst skildras med intensiv närvaro och kongenialt i filmen, ibland med samma perspektiv som i hennes konst.

Detta påminner mig om mitt besök på Lunds konsthall med Britta Marakatt-Labbas utställning januari 2019, som bland annat visade det berömda 24 meter långa konstverket, som följdes av en djupt berörd publik. Dock var det inte originalet av detta verk, men den stora entusiasmen över konstverket var något av det starkaste jag sett.

Filmen visar vilken stor politisk, kulturell och folklig betydelse hennes konst skapat, mellan ibland pyttesmå broderade figurer i norrländsk natur och större gestalter, människor och djur. Inte minst renar, som nu hotas av utrotning. Vi får också se dokumentärfilmscener från en dramatisk demonstration i Norge, mot vattenkraftsutbyggnad.

Historija – Stygn för Sápmi, är en av årets bästa, viktigaste filmer om denna miljöaktivist, konstnär och renskötare. Det är en kraftfull dokumentärfilm som angår oss alla – inte minst nu då förändring av Norrlands industri kommer att förändra samernas liv.

Mormor, kriget och kärleken är en annan stark film, lyhörd, initierad, om regissören Andreas Bjurnérs egen mormor, född i Norge, där hon som barn upplevde andra världskrigets fasor, här skildrat i starka svartvita filmklipp och foton.

Den lilla flickan chockades svårt av kriget, filmen visar att hon bar med sina minnen resten av livet. Det är en kärleksfull dokumentär med stark närvaro, personlig, men aldrig privat med avgörande ögonblick, som skildras med sofistikerat tecknade bilder ur denna mormors liv.

Kärlek och skilsmässa, i regi av Maud Nycander berättar om ett par som regissören gjorde en dokumentär om när de träffades. De har levt ett lyckligt äktenskap tillsammans länge, men nu tar det plötsligt slut. Filmen följer deras liv, från den lyckliga tiden till en nutid, av förvirring, skildrat med rörlig handkamera, men med respekt. Mannen i familjen tycks vara den mest sårbara. Han skall flytta ut från familjens hem och de vuxna barnen undrar vad som pågår (en dotter hör sin mamma säga ”älskling” till mannen, trots att de skall skiljas). En levande film om kärlek, tidens gång och förändring, som visar svensk dokumentärfilms styrka och mångfald.

Tisdagsklubben, heter en svensk komedi i regi av Annika Appelin. Detta är hennes debutfilm och den handlar om familjeliv i utkanten av Göteborg, där Karin (Marie Richardson) får veta att hennes man är otrogen. Hon vill ändra sitt liv, börjar matlagningskurs, startar sen med sina väninnor ett cateringföretag – ett sätt att bli en fri kvinna, tillsammans med andra.

Magisterlekarna i regi av Ylva Forner, är en skånsk film byggd på Kristofer Folkhammars roman med samma titel. Den utspelas i en gymnasieskola där alla lärare och elever är gay, där maktkamp, drömmar om framgång och kärlek gestaltas i en film med snygg design, svart undertext med filmscener som parafras på svartvit tysk stumfilm&/skräckfilm där en lärare utvecklar sina mörka erotiska fantasier. Det är en välgjord debutfilm med nya perspektiv på manlig identitet, mellan starka känslor och utsatthet.

En diametral motsats till The Unbearable Weight of Massive Talent i regi av Tom Gormican, en actionfilm/komedi om Hollywoodstjärnan Nicolas Cage, som hamnat på dekis, här i filmen ett autofiktivt alter ego. Cage spelar sig själv med kokande energi, humor och ilska. Man skulle också kunna se hans roll och filmen som en satir över  manlig actionhjälte i Hollywood, där allt går snett – och ändå inte – med de mest högljudda sjungande (!) förolämpningar man hört på bio.

Men den bromance som odlas mellan Cage och gangsterbossen Gutierrez (Pedro Pascal) blir roligare än man kunde förväntat sig, kvinnor blir rasande, den ambivalenta manligheten vinner.

En annan manlighet skildras i Hero i regi av iranske regissören Asghar Farhadi (produktion Iran/Frankrike). Filmen handlar om Rahim Soltani (spelad av Amir Jadidi) som hamnat i fängelse i Iran på grund av en ekonomisk skuld.

Han är skild, hans son bor hos hans syster, men han har även en hemlig fästmö, som en dag hittar en handväska full med guldmynt på stan. Dessa pengar skulle kunna användas för att betala av hans skuld.  Men pengarna räcker inte och han beslutar sig för att efterlysa den som glömt sin väska. Fängelset kontaktar media, berättar om fångens goda samvete, han blir TV-kändis, ler alltmer i filmen ju mer lögnerna och manipulationerna växer i omfång, i en mycket komplex berättelse om sanning och lögn, som speglar vår tid.

The post Sevärt på bio i maj first appeared on Opulens.

ÖVERTAGANDE. Den samiska konstnären Britta Marakatt-Labbas textilkonst ställs ut på Venedigbiennalens huvudutställning ”The milk of dreams”. Samtidigt tar Sápmi över den Nordiska paviljongen.

– Det är på tiden, säger Marakatt-Labba.

Sofia Sundström/TT

The post Samisk konst tar över i Venedig first appeared on Opulens.

SENSIBELT. Med utgångspunkt i en aktuell utställning ger Paulina Sokolow en introduktion till Olof Marsjas konstnärskap och den samiska samtidskonsten. Utställningen ”Triple 4 är underfundig i sin teatralitet och verken är utomordentligt sensibelt utförda och genomförda”, skriver hon, men ser den ändå som något av ett mellanspel.

Triple 4 – med nya verk av Olof Marsja
Galleri Nevven, Göteborg
Utställningen pågår t o m 6 juni 2021

Jag har sett verk av Olof Marsja tidigare. Första gången var på Luleåbiennalen 2018. Utplacerade lite här och där i det suggestivt belysta utställningsrummet på Kulturens hus la jag märke till de små gestalterna, bestående av hopknutna pinnar. De är kombinationer av å ena sidan fabrikstillverkade delar som ser ut att höra till enklare aluminiumstrukturer som finns att köpa i byggvaruhus och å andra sidan upphittade kvistar, varsamt bearbetade på slöjdkunnigt vis. Sammanfogningen kan både bestå av hamptråd, dragsko från funktionskläder eller färggranna, knutna dekorband för dräkter och folkloristiska accessoarer. De hastiga, tillfälliga lösningarna att sammanfoga de disparata delarna bildar tillsammans något som utstrålar liv, ett förvandlingsnummer likt sagans Pinocchio.  Krokiga lemmar och utsträckta armar. Men det som förmänskligar Marsjas skulpturer mer än något annat är de snidade fötterna. ”Vättarna” når ett par decimeter över marken och står enfotigt men stadigt på jorden med sina plastiska leder, tår och trampytor i mänsklig storlek, anatomiskt korrekt återgivna. Även när han året därpå, nu som Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, får en utställning på Bonniers konsthall, återfinns det till synes konstlösa fixandet och trixandet med att sammanfoga vardagsobjekt, som en plastpåse från Lidl, adidas-shorts med yrkesskicklig bearbetat renhorn, päls och masur till påfallande levande gestalter.

The post Underfundig samisk samtidskonstnär first appeared on Opulens.

SYNSÄTT. Den mänskliga verkligheten behöver vi vrida och vända på för att överleva, skriver Anna Jörgensdotter. Det handlar om olika slags synsätt och seenden, om makten i kunskap men också om att ifrågasätta de röster vi förknippar med makt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Forskare vid Lunds universitet har lyckats återge hur fåglar ser färger i sin omgivning genom en särskild kamera. Fåglar adderar ultraviolett till sina grundfärger vilket gör att de kan se kontraster där mänskor bara ser en grön röra, och därför kan fåglar navigera genom bladverk och lättare hitta föda. Överallt runt omkring oss finns en textur av perspektiv och nyanser. En historia, en kontext, bakom, under, det vi har lärt oss att se.

På radions Skolministeriet pratar en rektor om sin skolas mottagande av flyktingbarn. Vi var tvungna, säger han, att bryta ordningen. Eftersom det var ett nödläge behövde vi prioritera omhändertagande framför kunskap. Men moderaterna i samma kommun ser skolan som misslyckad, ser inte omhändertagande som kunskap. De vill bryta upp skolan i mindre privata skolor, så att vissa barn inte drar ner andra. Reportern avkräver inte moderaten som intervjuas ett perspektivbyte utan nöjer sig med en fastlåst retorik (som upprepningar av ordet ”resultat”) Vi navigerar inte rätt, vi kraschar i busken. Vi ser inte det vi behöver se för att överleva.

I jakten på gröna pigment ansåg alkemisterna det fult att blanda blått och grönt, istället uppfanns formler baserade på arsenik som ledde till att många mänskor förgiftades i sina hem och på arbetsplatser. I boken The Secret Life of Colours berättar författaren Kassia St Clair om färgernas historia. Lila fick en tid bara användas av kungligheter, och när en ”vanlig” kvinna upptäcktes bära färgen blev hon pryglad och fråntagen sin mark. I en annan tid sågs rosa som en manlig färg (en form av kraftfullt rött) medan kvinnor — i och med kristendomens intåg — kopplades ihop med blått utifrån jungfru Marias (påhittade) klädsel. Innan det var blått färgernas paria. Svart, berättar St Clair, beskrivs till skillnad från vitt inte i nyanser (fast de finns). Hon pratar om vantablack, det svartaste svarta, en ljusslukare som vissa kallat djävulen, för att den inte är greppbar: när man sett den vet man inte vad man varit med om.

I podden Revolutionary Left berättar en så kallad ”flat-earther” hur han, som svart pojke, köpte alla de vuxnas och vitas historier, men växte upp och insåg att han blivit lurad, polisen var svin, samhället sket i honom. Han sträcker sitt ifrågasättande bisarrt långt men andemeningen är tydlig: varför tro på att världen ser ut så som ett gäng vita snubbar lärt oss?

I en tavla av Britta Marakatt-Labba kastar nåjder ner poliser i vattnet. Utställningen Låt älven leva i Tensta konsthall handlar om Altaupproret (1978-82) och den vanliga kolonialiserande visan. En samisk by skulle dränkas, natur bli förstörd. Konstnärer ställde sig mitt i striderna, vred och vände på material och historien så att den skulle bli synlig för dem som inte förstått förtrycket. Motståndet växte, blev internationellt, men så kom 6 000 poliser och bröt sönder solidariteten. Maret Anne Sara visar i sitt verk små renhuvuden med hål i pannan, gjort till ett halssmycke — i sorg, i ilska, i anpassning till kvävningsgränsen — kolonialmaktens och kapitalismens sätt att döda handlar aldrig om kunskap, respekt. Kapitalismen plöjer sönder vår natur, gräver stora svarta hål i mänskors verklighet. Skiter i nyanserna, fåglars och konstnärers blick. Det samiska hantverket ses ofta som ”exotiskt”, men följer kretsloppet, bär gemensam historia och framtid. Under upproret blev den tidigare förbjudna jojken ett motståndsspråk men är egentligen ett kommunikationsmedel — lika nödvändigt som det ultravioletta i fåglars färgseende.

En professor vid biologiska institutionen i Lund säger: ”Vi har kanske uppfattningen att det vi människor ser är verkligheten, men det är en högst mänsklig verklighet.” Och den mänskliga verkligheten behöver vi vrida och vända på, för att överleva. I Tensta tunnelbanestation påminns vi, via Helga Henschens konst, om en tid för inte så länge sedan då solidaritet var ett ord som skrevs stort, bland överdimensionerad, färgstark växtlighet. På Gullingeskolan i Tensta finns Siri Derkerts sista konstverk som handlar om makten i kunskap, men också ifrågasätter de röster vi förknippar med makt. Men det är fel att skriva ”handlar om”. Det klättrar ett spretigt grenverk genom konstverket, ömsom täckande, ömsom växande åt ett helt annat håll.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den blick vi behöver first appeared on Opulens.