ESSÄ. “20 år efter sin premiär är Park Chan-wooks Oldboy fortfarande lysande, hänsynslös, artistisk och obehaglig, ” skriver Daniél Lopez Nelson. Med anledning av att filmen nu återutges följer här en rad reflektioner kring denna hämndklassiker.

Det har gått 20 år sedan Park Chan-wooks gåtfulla och hänsynslösa långfilm Oldboy hade premiär. I samband med distributören Neons återutgivning av den sydkoreanska hämndklassikern, reflekterar jag kring Oldboy, filmens expressionistiska stil, Park Chan-wook och Alfred Hitchcock.

Under en efterfest i spåren av prisutdelningen på Cannes Film Festival 2004, där Oldboy vann jurypriset, uppstår ett ensidigt eftersnack där den sydkoreanska pristagaren, filmregissören Park Chan-wook, mottar ett filmfanatiskt beröm för det konstnärliga arbetet bakom den prisbelönta filmen.

Berömmet kommer från festivalens dåvarande juryordförande Quentin Tarantino, som på karakteristiskt vis, spyr ut sin passion för Oldboy på Park Chan-wook medan festligheterna pågår runt omkring. Tarantinos djupa redogörelse blir dessutom mer egendomlig för Chan-wook, eftersom han i stunden inte förstår engelska.

Park Chan-wooks fascination för den amerikanska filmen började däremot redan under hans barndom.

Mötet med den upprymda Tarantino, som Chan-wook återberättas i extramaterialet till en dvd-utgåva av Oldboy, påvisar en ömsesidig inspiration mellan dom två filmskaparna, och en lustig synkronisering – Kill Bill: Vol 1 hade premiär samma år som Oldboy och precis som Chan-wook fördjupar sig Tarantino i temat hämnd.

Park Chan-wooks fascination för den amerikanska filmen började däremot redan under hans barndom. Efter Koreakriget, och den militära alliansen mellan USA och Sydkorea, påbörjades sändningar av amerikanska filmer i sydkoreansk television. Alfred Hitchcocks Vertigo var en av filmerna som etsade sig fast i minnet på en ung Chan-wook. Avtrycket går att identifiera i Oldboys gåtfulla handling: efter att ha varit inspärrad i en hemlig och privat fängelsecell i över tio år, utan något motiv, släpps protagonisten Dae-su Oh (spelad av Choi Min-sik) fri. Steg för steg börjar den känslomässigt avtrubbade och fysiskt härdade Dae-su Oh ana att en dold aktör manipulerar hans liv, precis som i Vertigo (1958), där ’Scottie’ (spelad av James Stewart) så småningom förstår att någon i det fördolda iscensätter det han uppfattar som verklighet.

Chan-wook inspireras visserligen av Hitchcock, men samtliga hitchcockianska aspekter i Oldboy är vidareutvecklade, upphöjda till en extrem nivå. Dae-su Oh skär desperat upp handlederna vid två tillfällen under tiden han är frihetsberövad, men han förblöder inte, i stället blir han nedsövd och får vård. Den hemliga aktören har andra planer för Dae-su Oh.

Chan-wook utforskar, till en början, det klassiska Hitchcock-temat oskyldigt anklagad, se Frenzy (1972), The Wrong Man (1956) och North by Northwest (1956). Dock framgår det, efter att filmens mystiska och förmögna antagonist Yoo Ji-tae (spelad av Lee Woo-jin) introducerats, att Dae-su Oh inte är oskyldigt anklagad. Utan snarare att han är skyldig, till att ha varit drivande i en ryktesspridning, under sin tid som gymnasieelev, som får en fruktansvärd fjärilseffekt.

Dae-su Oh är inte medveten om effekterna av den aningslösa och dumma ryktesspridningen, han har nämligen glömt hela incidenten, då den för honom var betydelselös. Det var Yoo Ji-tae som betalade för att få Dae-su Oh fängslad. Som straff för ryktesspridningen som ung. Vad hände under gymnasietiden och vad har Yoo Ji-tae med saken att göra? Varför ville han straffa filmens protagonist?

Dae-su Oh tycks springa runt i en labyrint, sitt minne, vilket förmedlas av valet av kameravinklar och sekvensens drömlika rytm.

Dae-su Oh granskar sitt förflutna och återvänder tillbaka till platsen där brottet ska ha förekommit: gymnasiet.

I en grandios visuell sekvens ser vi hur Dae-su Oh bokstavligen utforskar, springer runt i sitt bortglömda minne, som innefattar händelserna som resulterar i den kostsamma ryktesspridningen. Sekvensen pendlar drömlikt mellan Dae-su Oh som vuxen och gymnasieelev och ackompanjeras av filmens gåtfulla musik. Det inre utforskandet gestaltas i det yttre med ett expressionistiskt bildspråk: Dae-su Oh springer runt i sitt forna gymnasium, platsen har en främmande anda. Dae-su Oh tycks springa runt i en labyrint, sitt minne, vilket förmedlas av valet av kameravinklar och sekvensens drömlika rytm. Även denna del i Oldboy kan spåras tillbaka till Hitchcock, i detta fall till den psykoanalytiska spänningsthrillern Spellbound (1945). Tillsammans med Salvador Dalí gestaltar Hitchcock ett oförglömligt visuellt nummer, ”drömsekvensen”, som skildrar John Ballantynes (spelad av Gregory Peck) inre resa för att finna svaret till det mysterium som han ställs inför i filmen.

Park Chan-wook ska dock inte betraktas som 2000-talets Hitchcock, utan snarare som en filmskapare som förädlar den cinematografiska vokabulär som Hitchcock grundade. Tarantino påstår att regissörer som torftigt tillges etiketten ”den nya Hitchcock”, egentligen bör betraktas som filmskapare som expanderar och aktualiserar det vokabulär Hitchcock formade, det vill säga en stil driven av ett kreativt bildspråk som gestaltar extrema känslomässiga tillstånd.

I vissa fall ligger inte ens intresset från regissören på den intensiva psykologin som gestaltas, utan på det expressionistiska bildspråk som kommer till liv, konstnärligt berättigat, med det intensiva känslomässiga landskapet som bränsle. I denna grupp finner vi filmskapare från alla världens hörn: Alfred Hitchcock, Fritz Lang, Brian De Palma, Dario Argento, Roman Polanski, Park Chan-wook och Quentin Tarantino.

Det är praktiskt och egennyttigt att reducera innehållet i Hitchcocks filmer – en filmografi som sträcker sig över 60 år – till karaktär, våld och misogyni. Faktum är att många olika komponenter har tagits från hans filmer och blivit föremål för olika experiment. Under 60- och 70-talet i Frankrike gjordes filmer som främst var inspirerade av Hitchcocks karaktärer och miljöerna – filmernas set pieces. Vilket är egenskaper som enligt Tarantino inte ger utrymme åt en fruktbar vidareutveckling. Hitchcocks mest värdefulla egenskap är det expressionistiska bildspråket, en form av filmteori, som appliceras i praktisk form och som finner ett unikt och målande uttryck via dom extrema känslor som gestaltas.

20 år efter sin premiär är Park Chan-wooks Oldboy fortfarande lysande, hänsynslös, artistisk och obehaglig. Dels på grund av skådespeleriet (Choi Min-siks monstruösa gestaltning av Dae-su Oh) och kostymerna, dels kvaliteterna i den japanska mangaförlagan filmen är baserad på. Lägg därtill Chan-wooks egendomliga framtoning, den sydkoreanska sensibiliteten och 2000-talsatmosfären. Men framför allt, det expressionistiska bildspråket som grundades av Alfred Hitchcock, vilket är den perfekta utgångspunkten för att skapa en film som Oldboy.  

The post ”Oldboy” ‒ en hämndklassiker first appeared on Opulens.