POSTNORD. Jag undrar verkligen hur Postnords vd motiverar sin höga lön på 935 000 kronor. Niohundratrettifemtusen. Nej inte om året. I månaden. Ja, i månaden! Samtidigt har vi en postgång där kallelser till cancerbehandling slarvas bort. Där varuförsändelser stjäls av brevbärare. Där gamla tanter hotas med vräkning för att nya hyresavin slarvats bort i postgången. Där julkort kommer fram i april nästa år.

Jag var en gång på ett typiskt nördigt landsortsmuseum… Ni vet ett sådant där som ligger i anslutning till en villa och där det står tolv dragspel och femton varianter på en radiomöbel och så en rikstäckande karta från 1967 över alla postnummer i Sverige. Denna förväntades brevbäraren kunna utantill innan han satte sig på cykeln. Även om han antagligen bara delade ut i sin hemstad var kravet att han skulle investerat så mycket energi i sitt jobb att han hade ett överskott på kompetens så att säga. Numera har vi nån half-wit som inte ens kan köra bil. Exemplen på nerkörda rabatter, skador på fastigheter, olyckor med stora materiella skador orsakade av Postnord är närmast ett tema på sociala medier. En lastbil som fastnat i en tunnel här. En förstörd vinylrariet där. ”Detta paket får inte vikas.”

Om en arkeolog år 3 000 skulle leta efter en signifikativ artefakt som speglar det forna folkhemmets kollaps skulle han med fördel kunna gräva fram en mycket symboliskt blå cykel från detta företag som i typiskt nyliberal anda hålls ihop med silvertejp och floskeln att ”det är nya tider nu”.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur motiverar Postnords vd sin höga lön? first appeared on Opulens.

SAMTIDSROMAN. Debutromanen Posten av Ludvig Köhler, hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska samtida arbetsplatsskildring den är initialt, anser vår recensent Carolina Thelin. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Posten av Ludvig Köhler
It-lit förlag

På det stora hela är Posten en högst intressant, underfundig och lärorik läsning. En arbetplatsskildring i dagboksform av den unga studenten Ludvig Köhlers alter ego som tagit ett halvtidsjobb på posten på terminalen i Årsta. Vi får följa honom från 2013 fram till sommaren 2017 i det vardagliga arbetet som postis och när han funderar kring stort och smått. Om världsläget och vad han köper till middag. Det är spännande att få rapporter från insidan när Posten blev PostNord. När den trygga blågula loggan byttes ut till en ljusblå och allt blev till det sämre.

Köhler pendlar mellan att vara petigt realistisk i sin redogörelse av en brevbärares vardag och sväva ut i dagdrömmar om ett mer äventyrligt brevbärarliv. Han är som bäst i sina tillgivna porträtt av både kollegor och människor han levererar post till. De udda och de ordinära. Bakom alla namn finns en historia. Han funderar på alla namn som han sorterar. ”Namn som är som en resa i sig, de tar mig till platser jag aldrig varit på förut”. Vissa är så självklara att han knappt lägger märke till dem, andra namn är så absurda att de får honom att vilja skratta högt. ”Börjar man fundera för mycket på namnen så ändrar de sig och kan kännas främmande . Nästan lite obehagliga.”

Han är en outsider på tillfälligt besök men blir så småningom varm i kläderna, sitter med de äldre brevbärarna som han beundrar och ser lite nedlåtande på nykomlingarna. Han hoppas på att få växla nummer med en äldre brevbärare som äger en snygg uniform från förr. En som på den gamla goda tiden arbetade efter beting, vilket innebar att när man delat ut sin post var man klar och kunde gå hem. Ja, det var bättre förr.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tack vare betinget har väl många postisar från förr varit något bohemiska till sin läggning. Ett jobb kulturarbetare kunnat försörja sig på för att samtidigt hinna med att på sin fritid syssla med något annat, något som kanske inte alltid innebär lön. På sätt och vis är Köhlers alter ego en sån typ. Han känner sig inte hemma i arbetarklassen utan snarare i det han kallar “kulturklassen”. Utan att för den skull agera överlägset, nej han är en av dem på golvet, ett slags wallraffare utan falsk identitet.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Brevbärarkontoret”, ”Allmän visstidsanställning med möjlighet till förlängning” och ”Slakthusområdet”. Under tredje delen tar fritiden — späckad med poesiuppläsningar, events och möten med olika kulturnissar — över. Som om Köhler tröttnat på, eller blivit “färdig” med sitt arbetarliv och istället fokuserar på den värld han egentligen tillhör. Hans idoga inköpsnoteringar blir fler. Inte en sparris kommer undan. Jag förstår konceptet: Köhler har fört noggrann dagbok under dessa år och vill göra något av sina anteckningar. Han lyckas nästan men till slut blir det alldeles för tjatigt. Det är i och för sig spännande som Malmöbo att få en inblick i vad som sker i Stockholms unga kulturliv.

Köhlers alter ego är en komplicerad människa. Han går med syndikalisterna och anarkisterna på första maj och konstaterar att han nog är mest vänster. Samtidigt som han gör anti-pk-inlägg på sociala medier, går dagligen in på Lars Vilks blogg och Flashback och har en mamma som skriver för Nyheter idag. Vem är han egentligen? Kanske Köhler inte själv vet. Vad jag vet är i alla fall att Posten hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska arbetsplatsskildring den är initialt.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Bra arbetsplatsskildring men splittrat helhetsintryck first appeared on Opulens.