STAGNELIUS. Författaren Michael Economou presenterar i dag, den 1 april, ett osannolikt brev med Erik Johan Stagnelius som avsändare. Brevet, vars äkthet inte är bekräftad, offentliggörs nu för första gången i Opulens.

Författaren Michael Economou presenterar för Opulens läsare ett smått osannolikt brev, vars avsändare är Erik Johan Stagnelius, vårt lands mest omtalade romantiker. Fyndet gjordes för många år sedan uppe på en vind i Kalmar, och det är först i dag – den 1 april 2025 – som brevfyndet görs offentligt. Äktheten är dock inte fastställd, men som framgår nedan har Economou inte haft anledning att betvivla denna. Kanske står litterära värden över frågor om eventuell äkthet, framför allt när så många människor i dag upplever världen som osann och vilsen.

I Stagnelius spår

Under många år har jag försökt närma mig Stagnelius med sådan tillbörlig respekt som ordskatten väcker i lyrikälskarens själ. När jag trott att jag förstått enstaka versrader, ibland hela dikter, passager i dramer och tankefragment, är det alltid något väsentligt som undgått mig. Kanske beror detta på att avståndet i tid varit för stort, min dyrkan för högtravande och min poetiska inlevelseförmåga alltför bristfällig.

Ämnet är förvisso svårt och krävande.

Jag har ändå ärligt och förutsättningslöst försökt närma mig skaldens tankevärldar, och ibland också tillbett Stagnelius som en litterär gud. Det jag kan förstå tröstar och stärker. Det jag inte lyckats få grepp om har jag ändå uppskattat. Man kan ju tycka om fågelsången utan att förstå vad och varför fågeln sjunger uppe i trädet. Picassos ord hjälper mig att beskriva innebörden av min totala hängivenhet.

Eller, om man så vill, min smått överväldigande dyrkan.

Mitt intresse har varit berikande och bland annat resulterat i två romaner, “Erik Johans minnen” (2013) och “Lorenzos gärning” (2014). Fakta och fiktion spelar i dessa volymer tärning om sanningen; somt har hos Stagneliusälskaren väckt anstöt, annat har föranlett ord om min kärlek och respekt för skalden. Kritiken har likaledes varit splittrad. En kritiker, Merete Mazarella (SDS), intog en obehaglig von oben-ställning och fann inget som helst av värde i romanerna. Att merparten av utrymmet i recensionerna upptogs av ett torrt redovisande av kritikerns egna kunskaper om Stagnelius var uppenbarligen legitimt. Andra kritiker var mer professionella och inkännande, ibland rentav smått hyllande. Men så där blandat blir det allt som oftast när man ställer ut sin beundran på en marknad.

Under arbetet med romanerna reste jag fler gånger i Stagnelius spår; främst i Kalmartrakten men också i och runt Gärdslösa på Öland. Här kunde jag insupa ett slags bejakande atmosfär. Här kunde jag ana konturerna av en levande Erik Johan Stagnelius, trots att hans stund på jorden – skaldens levnadsår skrivs som bekant 1793-1823 – är tämligen avlägsen.

Sensationellt fynd

Det var under detta arbete med resor och skrivande som jag fick vetskap om vad måste betecknas som ett sensationellt fynd – ett brev med Stagnelius som avsändare. Jag har grunnat och inte varit säker på om brevet ska göras offentligt, men efter att många gånger ha diskuterat med brevets ägare publiceras det här nedan för Magasin Opulens läsare. Av hänsyn till damen som gjorde fyndet uppe på sin vind i Kalmar måste jag vara diskret och kan därför inte offentliggöra annat än brevet i fråga.

Jag har rådfrågat språkvetare vid Lunds universitet och fått hjälp med att modernisera Stagnelius språkbruk. Avsikten har varit att inget ska försvåra läsningen. Enstaka meningsbyggnader, stavning och ett fåtal ord har därför förenklats och/eller förändrats. En hel textpassage tvingades jag dess värre utelämna. Om brevet är äkta eller falskt förblir oväsentligt när litterära värden står på spel. Stagnelius är så betydelsefull för vår litteratur och vårt språk att tvivel inte ska behöva formuleras.

Önskar någon läsare studera brevet med den ytterst vackra handstilen finns kopior. Det är i brevets ursprungliga form som äktheten kan avnjutas. Magasin Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har min adress, och jag kan åtaga mig att sända kopior utan annan kostnad är portots.

Stagnelius brev

Bäste vän och bror, kusin och vitamin Wellin!!! Not 1.

Det är mer brännvin än vin nu. Mitt hjärta uppför sig som en rastlös resenär i mig. Jag är bliven rädd för att vara still och lugn. Min vänskap dock fortsatt omutlig, stark, fast och innerlig. Därför många av mina uppriktiga hälsningar till alla i vänkretsen.

Men att åter vara nyfiken och fråga om Amanda? Jag förtvivlas och upprörs.

Vad Ni vill tänka i Kalmar ska icke vidröra mig. Men era tankar gör det likväl, så som en vind i gränden rör vid en. Jag måste vara tydlig. Tror Ni ännu att Amanda är en kvinna Ni känner? Jag fnyser. Jag säger inget om vad för slags förakt som vaknar. Om kvinnan finns och är mig kär är min förborgade hemlighet. Lär er vad Beatrice betyder för Dante och vad Laura innebär för Petrarca. Att Bellman diktar om en bestämd och köttslig Ulla Winblad betyder inte att Amanda skulle klarat att bredbent i paulun tränga sig emellan två fyllbultar.

Ägna dyrbar tid åt dyrbara frågor!

Kärleken vill oss annat än kroppslig förening mellan man och kvinna. Amanda är min, ingen annans! Amanda finns i mina dikter för att filosofin behöver en väglederska. En kvinna med såväl Jordisk som Himmelsk tillhörighet. Amanda existerar inte för att jag behöver en musa. Tillåt mig återigen att fnysa! Dumheter är dumheter varifrån de än kommer. Också i Kalmar susar dumheter värre än vinden i gränderna.

Schlegels Berlinföreläsningar röjer bättre väg än Bror kan ana. Tysken säger att avpoetiserings tid är förbi – nu är det äntligen tid att Luft, Eld, Vatten och Jord åter poetiseras. Diktningen kan vakna och därför bistå diktaren att uppfatta naturen som symbol för sådan andliga sanning som vi måste vara kloka nog att öppna oss för. Jag ämnar ta fatt i ämnet med en stor lärodikt på hexameter. Om det anses förlegat är vår tid fattig och inte rik. Verkligt fattig! Lucretius och Homeros må ha sällskap framöver också. Men bifall och hurrarop? Kotteriers applåder och erkännanden? Icke, icke jag.

Jag tänker mig en antikimitation – ett hexametersepos i Vergilius färdled. Iliaden kan vara ett mönster – folkens stora strider, kungars och furstars döttrar, blodbad och plundringar. Rent homeriskt således, men kristet även om stoffet är ryskt. Nestorskrönikan! Tänk på allt stort i Nestorskrönikan. Not 2.

/Här följer en i det närmaste oläslig passage, bestående av tjugoåtta eller möjligen tjugonio ord, kanske trettio; det exakta antalet beror på hur man läser. Det går dock att urskilja ord som bör vara Ecklesiastik Expedition (Stagnelius arbetsplats i Stockholm) samt Änkefru Almgren (skalden hyrde rum hos en änkefru Almgren på dåvarande adressen Stora Fiskargränd 8 i Stockholm; änkefruns dotter Fredrique är för övrigt inte oväsentlig i Stagnelius biografi.) Jag måste dock dessvärre utelämna hela passagen, eftersom helheten är obegriplig./

Jag ämnar söka ledighet från augusti i år och framöver låta mig upptas av detta ryska som kan peka ut en ljusare väg åt Europa. Vet bror att Schlegel fick ta emot Vladimirorden ur Tsarens hand? Rysshatarna i poesin måste motarbetas mer än någonsin förut! Karl Johans allians med Alexander ska behöva inte bara mitt stöd utan hela Rikets stöd. Ryska folket har ett urgammalt förbund med Svenska folket. Napoleons militärdespotism ska krossas om vi bygger en teokratiskt styrd stat på kärlekens och kristenhetens fasta mark. Kyrka och stat hör samman. Vi människor är bara en återspegling av Gud Fader och därför måste Hans Högvördighets allomfattande makt och härlighet vara världens ständigt levande eld.

Inte ett ord om Din hälsa kan jag hitta i ditt brev. Det oroar och förbryllar mig. Jag vet alltför väl att mer än en ond demon kan ställa till svårigheter i bröstet. Nu vet Du bror vad jag således önskar och ska få höra mer om i nästa brev.

För alltid i broderlig vördnad framlever

En redlig vän sina dagar i Kungliga Huvudstaden

Erik Joh. Stagnelius

Not 1:

Det kan inte råda någon tvekan om att adressaten är den i Fredrik Bööks “Erik Johan Stagnelius” (1919) omnämnde Johan Magnus Wellin. Jag citerar ett för sammanhanget relevant avsnitt ur denna bok: “Född 1783, son till en öländsk kyrkoherde; hade han icke varit samtida med Stagnelius i Uppsala; han blef magister 1806 och redan 1810 tjänstgjorde han som gymnasieadjunkt i Kalmar, där han blef Lector 1819. Han var bröstsjuk och dog den 6 augusti 1821. Hur och när hans vänskap med Stagnelius grundlagts är icke bekant; men när Hammarskiöld tillfrågade biskopen, hvem som kunde ge upplysningar om sonen, fick han till svar: ´Efter lector Wellins död, en man, som förtidigt ryckdes ifrån oss och med saknad beklagas, vet jag ingen, med hvilken Tit. skulle kunna correspondera om den aflidnes lynne och Character, som, stundom sombert, stundom glättigt, utom nuvarande Lectorn N. Wimmerstedt, som egde den aflidnes förtroende.´(Bref af den 27 mars 1824.) “

Att Stagnelius kallar Wellin ”kusin och vitamin” skulle kunna vara en blinkning åt Lennart Hellsing, men det faller förstås på sin egen orimlighet.

Not 2:

Det bör vara ställt utom allt rimligt tvivel att Stagnelius syftar på sitt epos “Wladimir den store”, i sig en rojalistisk hyllning av Rysslands tsar Alexander. Eposet trycktes under sensommaren eller hösten 1817, då skalden återvänt till Stockholm efter att ha vistats en tid i Kalmar. Den nyfikne kan läsa om detta (och mycket annat) i Göran Häggs “I världsfurstens harem: – Erik Johan Stagnelius och hans tid” (2007).

The post Sensationellt fynd – Stagnelius okända brev first appeared on Opulens.

MANDELSTAM. I går publicerade vi en essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den är skriven av Michael Economou och som en uppföljning publicerar vi i dag hans översättning av ett brev som Nadezjda Mandelstam skrev till sin make.

Essän kan läsas här.

Här nedan återges en svensk version av Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam (i brevet kallad ”Osia”). Brevet finns inte i minnesboken Stalins mirakel, men bör tillhöra den donation (brev, texter, dikter och foton) som hon skänkte ett universitet i USA (Princeton). Den engelska version som jag utgått från, är Ilya Kaminskys – en ukrainsk-amerikansk poet och litteraturvetare, och då han arbetar på nämnda universitet, utgår jag från att han haft tillgång till brevet i dess Mandelstam-arkiv.

När Nadezjda Mandelstam – förnamnet betyder för övrigt ’hopp’ – skriver sitt brev, vet hon inte om maken är i livet.

Vi i vår tid tror oss veta att han i oktober 1938 har några månader kvar att leva, och vi kan vara tämligen övertygade om att han aldrig fick läsa hustruns brev.

Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam

22 oktober 1938

Osia, min älskade, fjärran sötnos!

Jag finner inga ord, älskling, för att skriva detta brev som du kanske aldrig ska läsa. Jag skriver i ett tomrum. Kanske ska du återvända och inte finna mig här. I så fall blir detta allt som du kan erinra dig av mig.

Osia, vilken lycka det var att leva tillsammans likt barn – allt vårt käbblande och allt vårt argumenterande, lekarna vi ägnade oss åt och så vår kärlek. Nu tittar jag inte ens upp mot himlen.

För om jag ser ett moln, vem kan jag då visa det för?

Minns du hur vi tog med oss varor för att laga våra enkla måltider på platserna där vi rest våra tält likt nomader? Minns du smaken av de bröd vi kom över som genom ett mirakel?

Och vår sista vinter i Voronezj.

Vår lyckliga fattigdom, och poesin du skrev. Jag minns dagen då vi en gång gick tillbaka från badet, när vi köpte ägg eller korv, och

en kärra fylld med hö körde förbi. Det var ännu kallt och jag frös i min korta jacka (men det är inget jämfört med hur vi måste lida nu. Jag vet hur frusen du är). Just den dagen återuppstår för mig nu. Jag förstår det så klart, och det smärtar mig att dessa vinterdagar med alla dess bekymmer var den mest underbara och sista lyckan som livet gav oss.

Alla mina tankar är hos dig. Alla mina tårar och alla leenden gäller dig. Jag välsignar varje dag och timme i vårt bittra liv tillsammans, min sötnos, min kompanjon, min blinde livsvägledare.

Vi var som två valpar, nosande vid varandra och så lyckliga tillsammans.

Och ditt så febriga huvud, och så lättsinnigt vi slösade bort dagarna i vårt liv. Vilken glädje det var, och hur medvetna vi alltid var om vilken glädje det var. Livet kan ju vara så länge. Så outhärdligt och så utdraget för var och en av oss att dö ensamma. Blir detta vårt öde, vi som är så oskiljbara?

Vi valpar och barn, förtjänade vi detta? Förtjänade du det, min ängel? Allting fortskrider som förut. Jag vet ingenting. Ändå vet jag allting – varje dag och timme i ditt liv står fram enkelt och klart för mig som i ett delirium.

Du stod framför mig i min sömn varje natt, och jag frågade och frågade vad som hänt, men du svarade inte. I min senaste dröm köpte jag mat till dig i en smutsig restaurang på ett hotell. Människorna där var främlingar. När jag hade köpt maten, insåg jag att jag inte visste vart jag skulle ta den, för jag vet ju inte var du är.

När jag vaknade, sa jag till Shura: ”Osia är död”. Jag vet inte om du ännu är i livet, men från och med stunden i den drömmen, har jag helt tappat bort spåren av dig. Jag vet inte var du är. Vill du lyssna på mig? Vet du hur mycket jag älskar dig? Jag kan inte nog säga hur mycket jag älskar dig. Jag kan ju inte ens säga det till dig. Jag talar bara till dig, bara till dig. Du finns alltid hos mig, och jag som var så vild och argsint och som aldrig lärde mig att gråta löjliga tårar – nu gråter och gråter och gråter jag.

Det är jag: Nadia. Var är du?

Farväl. Nadia.

not: Shura var Osip Mandelstams bror

                      (övers. Michael Economou, från engelsk version av Ilya Kaminsky)

The post Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam first appeared on Opulens.

POSTNORD. Jag undrar verkligen hur Postnords vd motiverar sin höga lön på 935 000 kronor. Niohundratrettifemtusen. Nej inte om året. I månaden. Ja, i månaden! Samtidigt har vi en postgång där kallelser till cancerbehandling slarvas bort. Där varuförsändelser stjäls av brevbärare. Där gamla tanter hotas med vräkning för att nya hyresavin slarvats bort i postgången. Där julkort kommer fram i april nästa år.

Jag var en gång på ett typiskt nördigt landsortsmuseum… Ni vet ett sådant där som ligger i anslutning till en villa och där det står tolv dragspel och femton varianter på en radiomöbel och så en rikstäckande karta från 1967 över alla postnummer i Sverige. Denna förväntades brevbäraren kunna utantill innan han satte sig på cykeln. Även om han antagligen bara delade ut i sin hemstad var kravet att han skulle investerat så mycket energi i sitt jobb att han hade ett överskott på kompetens så att säga. Numera har vi nån half-wit som inte ens kan köra bil. Exemplen på nerkörda rabatter, skador på fastigheter, olyckor med stora materiella skador orsakade av Postnord är närmast ett tema på sociala medier. En lastbil som fastnat i en tunnel här. En förstörd vinylrariet där. ”Detta paket får inte vikas.”

Om en arkeolog år 3 000 skulle leta efter en signifikativ artefakt som speglar det forna folkhemmets kollaps skulle han med fördel kunna gräva fram en mycket symboliskt blå cykel från detta företag som i typiskt nyliberal anda hålls ihop med silvertejp och floskeln att ”det är nya tider nu”.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur motiverar Postnords vd sin höga lön? first appeared on Opulens.

BREV. “Sedan möttes vi i Paris” är en bok som består av ett urval från poeten och konstnären Anne-Marie Berglunds korrespondens med Thomas Nydahl. Gunnar Lundin har läst den och finner “charm, berättarglädje och värme”.

Sedan möttes vi i Paris.
Breven från Anne-Marie Berglund i urval av Thomas Nydahl
Foton av Hideo Matsumoto
Occident förlag

Hon vill leva ett fritt, familjefritt liv, det liv mamman önskat innan hon blev klavbunden av en fordrande make. En man dottern, när hon börjat inse mammans slaveri, en tid velat mörda. Då mamman dött ges breven till henne ut (2005) genom Bonniers Hans Isaksson. Pappan är nu ensam. En mycket olycklig man. Breven till Thomas Nydahl, Sedan möttes vi i Paris (Occident förlag), från de två sista decennierna handlar till inte ringa del om hur dottern genom täta resor till Finland, Berglunds hemland, får en förtrolig och komplicerat kärleksfull relation med pappan. Nya sidor öppnas. Han flyr från äldre­boendet. Hon beundrar hans integritet och starka vilja.

Pappan och mamman. Fyrtio år av Anne-Maries liv har gått åt till att vara förälder åt hennes ”dårar”.

I breven till mamman berättar hon om sitt fria liv i Sverige och i Frankrike. Hon är en sorts reporter som ger sig ut i världen till frihetens fronter.

Mitt i anarkismen och den som man i en tidigare generation skulle ha kallat promiskuösa erotiken vägleds hon av ett samvete skolat i Bergspredikan. En ”instinkt” för vad som är rätt och sant. Den finns i botten också när hon stöder föräldrarna.

Känd för att ha agerat i erotisk film är hon i själva verket en konservativ moralist och konverterad katolik. På ett seminarium i italienska Fafra om ny psalmbok håller hon alltmer kritisk till de sekulära deltagarna föredrag om heliga Birgitta.

Det centrala i kristendomen är Jesus. Buddhismen är kall (samtidigt som hon sorterar en hel kartong orientalisk och asiatisk esoterika) på samma sätt som Gud är det.  Det är hos Jesus värmen finns.

I allmänhet och när hon inte är under isen umgås hon gärna med alla sorters människor, även om hon kan förtvivla över hur lätt fascismen flyttar in i ”goda” människor och hur uttråkad hon blir av den vanliga pladdrigheten utan tankar. Hon har lätt att få kontakt med hantverkaren som reparerar lägenheten på Södermalm. Däremot känner hon sig som främling bland vissa intellektuella och på författarmöten. Den avogheten kunde hon kanske bearbetat, den är ju en ofrihet.

Efter mammans bortgång får hon genom en essäistisk intervju av Nydahl en ny korrespondent. Hon blir sedd och förstådd genom sin diktning. När skrivandet – konsten – blivit en andra natur handlar det fortsättningsvis ohjälpligt om den naturens relation till människan. Sedd som författare kunde hon svara som människa genom att författa i brevets form.

Hon får ingen ordning på sina utkast, finner ingen ton som håller för någon längre sträcka, klagar att hon byter ton på varje sida. Och det märkliga händer: i breven upplever vi starkt just den personliga tonen och närvaron. Någon autofiktion är det inte. Det är nya rapporter till en besläktad själ.

Är det inte bra att tänka sig tillrätta med bilden av den jag vill vara? – vill jag vara gnällspik, grälsjuk koleriker, ressentimental, förbisedd, bitter – eller kan jag flytta mig till den punkt av hög luft, blå himmel, vid horisont där jag är tacksam inte bara för livets gunst utan även för dess slag? Steget från självömkan till medkännande. Den pendlingen finns genom Anne-Marie Berglunds brev.

Hon har fått en som lyssnar – förstår (såvitt vi kan förstå en med­människa). Så handlar kanske breven djupast om hur hon när den erotiska dragningskraften tynar och refuseringarna från Bonniers tätnar – talar sig till rätta.

Om man, som jag, efter genomläsningen lägger undan Sedan möttes vi i Paris och låter en tid gå, för att sedan erinra sig dess glöd, dess stämning blir det: charm, berättarglädje och värme. Breven tillhör den konst som är en ständig seger. Resten är… tystnad?

The post Brev med charm, berättarglädje och värme first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 14 december 2011

Hej, Gunnar!

Det här hemlagade julkortet har Ninnie och jag skickat till gamla vänner som vi har tänkt skulle ha glädje av det. Nu har jag fått för mig att det kanske du också skulle ha och sänder jag det med nedanstående ytterligare jultext:

Det har varit en tung höst. Jag har nog tröttat ut mig ordentligt – jag har drivit mig själv hårt sedan jag i början av tjugoåren förstod att nu gällde det att sätta fart – jag höll på att försvinna in i en frånvaro. Problemet idag är att jag inte har samma ork längre – detta är mitt nittionde år. Det som tröttar mig mest är nog mötet med alla nära med svåra personlig­hetsstörningar som jag möter i mitt sökande bakåt. Tillkommer att en av mina närmaste vänner dog nu i november – en kusin, klarögd och som jag glad åt vårt tankeutbyte, som i mycket har rört min mors släktingar, som han hade känt väl: han hade växt upp i vår morfars och mormors hem i Hudiksvall, i den värld som Ture ringaktade, på samma sätt som han ringaktade alla utom dem som var födda Nerman. Och som han i grunden föraktade sig själv.

Så har jag hittat fram till den lilla killen i mitten, han ska bli fem år inom ett par månader och är på många sätt väl rustad för vad han ska möta. Han är fysiskt stark, klar i huvudet, nyfiken, bra på att rita och att sjunga. Han fick ett helsike, med en pappa som egentligen ogillade allt pojken stod för. Vad Bengt lärde sig var att förneka allt det hos sig som han förstod var fel och dessutom, det värsta och samtidigt det sämsta: att dölja sig och att låtsas. Så har livet varit: att med hjälp av dessa färdigheter ta mig fram och samtidigt låta en annan Bengt växa till, att framträda steg för steg, bara nu tiden räckte till. Jag tror att Ta arv är vad man på bildspråk – men i någon annan mening – kallar slutsteg.

Det blåser kallt genom den här gamla kåken och elen går, ideligen. Den har redan gått en gång medan jag har skrivit det här brevet. Ninnie har tänt i spisen, för säkerhets skull, och så har vi tänt ljus. Vi har haft en hjälp här idag som har en sällsynt förmåga att med små medel få vår verklighet att bli något vi varje gång måste återerövra, enklast så att det gäller att hitta alla grejer igen.

I övrigt är nog allt det som händer runt omkring nog bland det otäckaste jag har varit med om, med kapitalets våldsamma erövringståg och bristen på förmåga att se vad som sker.

God jul från
Bengt

***

Österäng 23 mars 2012

Hej, Gunnar!

Paret Sigge Stark-Harry Martinson har idag förföljt mig i mer än 50 år. Vad hade jag skrivit? Jag slår upp ”Demokratins kultursyn” och ser att jag har kommenterat studierektorn för Svenska landsbygdens studieförbund. Jag tyckte att hans jämförelse var meningslös, att det var självklart att satsa på Harry Martinson men att det kunde vara värt att se vad Sigge Stark faktiskt skrev: det är bättre att studera än att fördöma. Hur kunde det bli ett sådant djävla liv? Nummer ett i samma debattboksserie, Eva Moberg, blev ju ett helgon?

De flesta av debattörerna hade inte läst min bok. Andra hade läst men inte förstått. Huvudskillnaden mellan mig och de som uppfattade mig som sin motståndare var att jag visste vad jag talade om: jag var praktiker. Jag hade varit folkbildare i nitton år, generalsekreterare för de unga akademikernas folkbildningsorganisation i tio, jag var redaktör för en tidskrift på temat vuxenundervisning och forskning, undervisade i modern skönlitteratur på biblioteksskolan och slet med en stor avhandling om Walter Ljungquist? Varför skulle jag beskrivas som frånvänd, okunnig, absurd, en fiende till all god strävan? Lars Gustafsson skrev att boken aldrig borde ha blivit skriven, P O Enqvist och Jan Myrdal tävlade om att göra ner mig och Karl Vennberg upplät fem år senare Aftonbladets kultursida till en våldsam kampanj mot mig, där jag porträtterades med lagerkrans i håret och som Svenska Akademiens företrädare. (Akademin har aldrig gett mig så mycket som 10 öre.) Vennberg hade uppenbarligen inte läst mig. Han avskydde min pappa. Själv tyckte jag att jag hade gjort vad han rekommenderade: uppgett den perspektiviska mittpunkten. Hade Karl öppnat min bok hade han sett att den utgick från ett citat av Gunnar Ekelöf: att det hemskaste med människan är att hon finner sig i allt. Därför, hade jag skrivit, måste vi folkbildare på vårt område arbeta för en människa som inte finner sig i allt, därför att hon vet om något annat, vill det och vet att hon måste vilja det.

Det är klart att det här kan låta patetiskt, men det var så jag uppfattade min uppgift. (Texten byggde på en ledare i min egen tidskrift som jag hade rubricerat ”Predikan för en folkbildare”.) Hur kunde jag bli symbolen för ”blunda!” ”Låt gå!” ”Allt är lika bra!”? Hade jag råkat hamna i en stor samhällsförändring och utsetts till syndabock? I Norge, där jag också kom ut, blev jag tagen på allvar. Där blev jag bjuden till Arbeidernes Hus av Hans Skjervheim. Några år senare hade jag inbjudit honom att tala på en kurs jag ledde om individ och samhälle. Ämne: Husserl och Heidegger. Jag besökte senare Hans i hans hemtrakt, Mörkedalen innanför Bergen. Vi blev goda vänner. Här i Sverige slogs det en ring av tystnad kring mig. I Norge fick jag efterhand det ena spännande uppdraget efter det andra.

Jag vet inte om Hans Skjervheim (han blev professor i filosofi men är tyvärr död nu) är översatt till svenska. Han skrev på nynorsk. Själv hade jag stort utbyte av Deiltakar og tillskuer. (Vid kollning ser jag att min nynorska är bristfällig. Deltagare och åskådare ska skrivas Deltakar og tilskodar.)

Kanske kunde jag tänka mitt öde så här: Offentligheten (och därmed medelmåttan) går sin jämna lunk. Så kommer någon som tänker på ett helt annat sätt, med andra infallsvinklar och på en annan intellektuell nivå. Anpassar han sig inte måste han avvisas. Envisas han tiger vi ihjäl honom. Dock är detta bara en del av sanningen. Att tänka om innebär för den som är inne i systemet stora risker: man riskerar sin framtid. Och så tar man det säkra före det osäkra. Själv har jag valt att alltid gå vidare och tänkt att det viktiga är vad jag har kommit fram till och att det alltid går att komma ett steg till. Plus att det finns de som läser och tänker och som jag är väldigt glad för. När jag sedan kan säga ”Det här är jag” vet jag att jag är på rätt väg.

Håller för närvarande på med vad jag kallar ”Efterskrift”, vilket innebär de steg jag kunde ta när jag hade gått igenom det manus som blev klart (i princip) två dagar före julafton 2010. Jag bifogar, i tanke att de ska intressera dig, de två senast skrivna sidorna. De ska fortsättas med kommenterade citat ur dagböckerna och avslutas med den fantastiska dikt (från 1915) där Ture visar hur han, tillsammans med mörkret, föder sin son och på honom överlåter allt det han vill bli av med. Dikten heter ”En man till ett barn”.

Jag behöver väl inte säga det, men det är fråga om ett otroligt krävande arbete.

Bengt

***

Efterskrift

Den bästa kommentaren till vad Ture gjorde, med mig och mitt liv, finns i de tretton dagböcker Ture skrev mellan sitt sjuttonde och sitt trettio­sjätte år. Dagböckerna var viktiga för Ture. De bildade grund för hans memoarer, men också för hans bägge romaner. När jag föddes dedikerade Ture dem till mig; från början hade de varit tillägnade Elsa Lanedahl, skolflicka i Norrköping, på en gång hans barndomssvärmeri och det för­kroppsligade Idealet. Elsa fick aldrig läsa dem. Själv läste jag dagböcker­na första gången efter Tures bortgång, hösten 1969, och har sedan återvänt till dem flera gånger.

Den första anteckningen är från 1 januari 1904, Tures andra termin i Uppsala. Den handlar om principen i Tures liv: Idealet. Den sista anteckningen är gjord dagen efter min födelse, 4 oktober 1922. Jag har citerat raderna förut, men upprepar dem:

Välkommen, lille Bengt! Lille kamrat i kampen för friheten! Det ska bli en gudanjutning att växa upp igen med dej och bli ung igen med dej!

Här har till sist Idealet blivit verklighet. Vad gör Ture då? Han flyttar in i verkligheten, i denna lilla pojke, för att leva i och av honom. Samtidigt som han ger honom sin egen röst och sitt eget styrande medvetande. Det är trettiosex år mellan de bägge kamraterna.

Vem var då Ture Nerman? Han var känd som bolsjevik, leninist och hängiven revolutionär. Samtidigt var hans människoideal hans eget samhälles: man skulle vara en förebildlig karaktär, med optimism och vilja. Idoler var den blyge adelsmannen och värjfäktare Cyrano de Bergerac, i ständig kamp för friheten och äran, och så Tures egna förfäder: landsortsprästerna med de små anspråken och sitt ängsliga beroende av överheten. I familjen representerad av pappa Janne, prästsonen vars pengar Ture alltid hade varit beroende av. De sociala institutioner som var självklara hette släkten och familjen. Familjen betydde allt, individen ingenting. Identiteten utgjordes av åsikterna, livsuppgiften att kämpa mot det låga och onda, i en själv och i samhället. I praktiken gällde det att ge revolutionen röst och att samtidigt arbeta för de mångas förädling. Egentligen var det också detta revolutionen syftade till.

Vad det alltså handlade om, i praktiken, var en verbal kamp mot det onda, kombinerat med sånger till och besvärjelser av det goda, förenat med en strävan att personligen nå idealet – som Ture samtidigt både företrädde och uppträdde som. Allt inom ramen för ett klassamhälle, som satte gränserna för fantasin och bestämde hur det nya samhället och den nya människan skulle se ut. Tures frihetskamp var närmare besedd ett livs kamp för att motsvara de krav som hans eget samhälle ställde på honom.

Dagböckerna låter oss ana Tures verklighet, hans drömmar, problem och strategier. För mig betydde samma verklighet två problem: det ena att allt jag mötte verkade vara teater och sin egen motsats, det andra min skräck för att det kanske var tomt bakom maskerna, att det inte fanns någon där. När jag till sist började fråga mig om jag inte själv var likadan, var det som att jag ”föll”. Vilket var detsamma som att jag sökte mark. Jag fann mark i något som jag kallade ”närvaro”. En närvaro som bejakade det som min fars alla strategier förnekade: insikten att liv förutsätter död. Det min far kämpade mot var till sist livet självt.

Bengt

***

Österäng 10 augusti 2012

Hej, Gunnar!

Vi har haft ett avbrott i förbindelserna. Vad detta beror på vet jag inte, men jag kan tala om var jag själv befinner mig. Andligen. Kroppsligen är jag ännu mer här än förut: jag får allt svårare att gå.

Under 2010 skrev jag ett manus som jag kallade ”Ta arv”, på en gång en berättelse om min frigörelse från en annan människa, en demonstration av min stegvisa metod för denna frigörelse och denna frigörelse: boken är det den berättar om. Sen var jag för trött för att kunna vila. Jag lät mitt manus ligga.

I år har jag börjat gå igenom texten, i syfte att skärpa upp den, vilket i hög grad är detsamma som att se (och visa) hur min metod har växt fram, med en bild av den sammansatta människan i sin sammansatta relation till sig själv och sin omvärld och den betydelse som ordet har och de låsningar och möjligheter som samhällets formuleringar erbjuder, inklusive de problem som en offentlig roll erbjuder. (Min far var en sådan roll, som han samtidigt uppträdde i som den essentielle Ture Nerman; jag hade att frigöra mig från en lögn och samtidigt göra vad jag kunde av det den dolde, inklusive min fars visioner och goda vilja.)
Om roll och skenbarhet är den ena polen i det universum jag upprättar så kan den andra betecknas dialog och äkthet. Det är dialogens villkor som är mitt egentliga ärende. Plus dialogens innebörd. Plus hur man tar sig dit. Dialogens nyckelord är ”människa”. Utan andra människor når du aldrig dialog. Utan dialog når du inte andra. ”Dialog” = något du bär i dig, inte att man ska ha människor springande kring benen på sig. Eller behöva prata.

Mitt främsta framställningsproblem beror på att jag i texten och mig själv låter en process äga rum. I den kan jag vid ett tillfälle vara långt före mig själv; det typiska är att jag 2012 är längre hunnen, med medveten och bättre i stånd att formulera mig. Hur gör jag då med det jag skrev 2010, utan att förstöra gången? Eller: varför ska jag låta en dålig formulering stå kvar när jag har en mycket bättre på lut? Vad f-n tänker och tycker en eventuell läsare? Jag försöker klara det här genom att ta mig fram via konkreta situationer, citat och exempel, genom att så långt möjligt låta mitt material tala och inskränka min kommentar till det som jag visar ger upphov till. Steg för steg, alltså, precis som i verkligheten. Att detta retoriska problem skulle uppstå hade jag aldrig tänkt mig: dock, så blir det när man är sitt eget problem. Egentligen borde problemet vara allas: så fort man stannar ljuger man. Stanna är ljug och låtsas.

Bengt

***

Österäng 28 oktober 2012

Hej, Gunnar!

Och tack för Horisont! Det blev en födelsedagsintervju. Norrtelje tidning ringde och frågade hur många barnbarn jag hade och om jag hade någon hobby. När jag talade om att jag just hade avslutat ett manus som jag kallade ”Ta arv” och NT fick klart för sig att jag var son till Ture, var artikeln i princip klar. Det heter ”90-åring gör upp med sin far” och handlar om den store och modige Ture Nerman (som närmare besedd var ganska liten och därtill påfallande feg).

Så går det, har jag tänkt, när man inte sköter sin offentlighet och ser till att man syns på scenen. Tures olycka (eller lycka) var att han satte likhetstecken mellan en människas identitet och hennes åsikter. På det sättet blev han fånge i det offentliga spelet, i en med åren allt tommare roll.

”Ta arv” är komponerad på modellen av William Faulkners Absalom, Absalom!, en bok som går från yta till djup och samtidigt från myt och sken till historisk verklighet, i en förfärande släkttragedi med i botten frågan om en son förgäves söker att bli erkänd av sin far. Själv tvangs jag ner under den offentliga scenen när jag hösten 1956 släppte taget för att börja om. Det jag sedan har skrivit har byggt på den erfarenheten: att falla, finna allt likställt, förvandlas och överskrida. Men också av en annan orsak har jag fått gå under och utanför det offentliga. Jag har ju alltid arbetat på den offentliga scenen och skrivit efter ett par årtionden på ett område, för att om möjligt förstå det jag har varit med om och om möjligt visa vidare. De som har trott sig kallade att göra bort mig har i regel saknat min erfarenhet och har ersatt mina perspektiv med sina egna, vilket har varit detsamma som att placera mig någonstans på den offentliga scenen, där jag sålunda inte alls hörde hemma. Det är hopplöst att delta i debatter där man inte alls hör hemma.

Jag har aldrig uppfattat att jag har valt. Jag har gått dit näsan har pekat och litat på min näsa. I ett perspektiv ser man att jag har gått vidare och vidare i en tankevärld som handlar om existens och samhälle. På vägen har jag haft ganska liten nytta av debattörer och av det som har rört sig på kultursidorna. Jag har sålunda nästan inte alls läst något av Sven Lindqvist. Jag har lärt mig mest av romandiktare och av udda forskare. Just nu läser jag ”Om tidens vidd och tingens ordning” av kulturgeo­grafen Torsten Hägerstrand. Svåra problem (tidens rumslighet och rummets tid), skrivet med lätt hand och stor kroppslighet. (”kroppslighet” = konkretion). En idealbildare.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 4 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 16 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Som jag förstått saken är förmågan till inlevelse en central mänsklig förmåga. Utan den kan vi inte leva tillsammans med andra. Det är tänkvärt att all soldatutbildning går ut på att utplåna den förmågan.

Vad massmedierna gör, genom sina rutiner, är att göra dig till åskådare: de ställer världen utanför dig. Själv är du skyddad av det ”vi” mass­medierna erbjuder oss: massmedierna och vi själva.

Som lärare och forskare på journalisthögskolan jämförde jag redan 1968 massmedierna med fabriker för schablondramatik. ”Dramafabrik” ger oss två metaforkedjor i samspel, bägge lika tacksamma att följa. Tillsam­mans skapar de små ”pjäser”, vad jag kallade ”moduler”. Det är inget konstigt med detta: allt ska gå fort att producera, vara lätt att uppfatta och lika från gång till gång. ”Nyheter” är något man i utbildningen lär sig känna igen. Fantastiskt nog och väl illustrerat med citat i mitt brev. Massmedierna är notoriskt usla på att förmedla det verkligt nya.

Modulerna ger trygghet och ett slags ytlig spänning. De talar också om för oss vad vi ser och hur vi ska känna. De är oerhört styrande. 1968 fick jag gehör för mina iakttagelser, idag är det svårt att urskilja några spår. Hade jag varit yngre hade jag försökt diskutera EN. Både konstruerandet av schablondramerna, alltid korta, med en början, gång och avslutning. Gången med toppar och klimax, lätt igenkännbara. Efter ”Norge-TV” hade DN premiär på ”Finansrysaren” (alltså inte ”finanskrisen”).

Rysaren, som alltså är massmediets sätt att distansera och minimera den livshotande katastrof som har drabbat oss alla, går fortfarande, för hur välbesatta salonger vet jag inte. Schablondramatiken har ju också den effekten att folk stänger av resp slutar läsa.

Men jag är i tagen som jounalistlärare-forskare en poäng till. Det blir allt vanligare att ett massmedium direkt ställföreträder oss, genom att t ex tala i vårt ställe. DN igen. När Lars Ohly avgick skrev DN, inte ”Lars Ohly avgår”; man rubricerade, stort: ”Hej då, Ohly – här är de som kan ta din plats”. Jag kallar detta den ställföreträdande funktionen och är naturligtvis skräckslagen för denna sida av vårt samhälles utveckling.

Hans Skjervheim är tyvärr död. Han bjöd in mig 1964, tror jag, att tala på Arbeidernes Hus vid Youngstorget i Oslo. 1966 hade jag honom som gästföreläsare på ett veckoseminarium jag hade arrangerat på temat individ och samhälle – hur man beskriver denna relation. Samma sommar besökte jag jag honom i Norge. Hans blev professor i filosofi i Oslo, tror jag. Jag har haft stor glädje av hans Deiltager och tilskoder – han skrev på nynorsk.

Jag tycker nog det var synd att det inte (så vitt jag förstår) sa ut att mitt brev var ett privatbrev, ett svar på ett brev och en artikel som du hade sänt mig. Det går att uppfatta det hela som ett s k öppet brev: ett brev skrivet till offentligheten. Ett sådant hade sett högst annorlunda ut och sannolikt inte blivit skrivet.

Bengt

***

Österäng 18 augusti 2011

Hej igen, Gunnar!

Nättidningen (i Tidningen Kulturen publicerades ett av de nu förkomna breven) gjorde Tures fyra diktrader meningslösa. Inte bara så att ”själ” rimligtvis inte kan rimma med ”själ”. Utan också att läsaren med skäl undrar vad en ”lumpen själ” är för något och varför man kan dö om man är lumpen. I dikten – och i mitt brev – står det ”lumpen träl”, vilket är Tures sätt att översätta ”Lumpenproletariat”, vilket i vanliga fall översätts med ”trasproletariat”. ”Lumpen” är alltså inte något invektiv utan beteckningen på en klass i klassamhället: den som enligt Marx befann sig nedanför klasskampen.

Ture visste förstås att ”trälar” i socialistisk retorik närmast var en hedersbenämning (jfr ”upp, trälar, uti alla stater”) men nu befann sig Ture i ett tyskt socialistiskt sammanhang: ”Mannen” som dikten är tillägnad var Karl Liebknecht, den tyska vänsterns ledare.

Ture fick Brantings ”Socialdemokratins århundrade” i födelsedags­present 18 maj 1906 och där kan han ha mött begreppet ”Lumpenpro­letariat” första gången. Sedan dess måste han ha mött och använt det många gånger. 1915 – samma år som dikten skrevs – hade han mött Lenin i Zimmerwald och därmed också sin egen elitism förklädd till socialism.

Vad säger dikten? Att vem som helst, även den lägsta, kan dö i krig och mord. Där är han ju bara objekt. För att bli subjekt och lära ut sanningen krävs att man inte bara har en själ men också järn i själen. Jag tycker det är tänkvärt att kommunisten i vardande, Ture, kallar de arbetare han och hans kamrater ska fostra för ”jävlar”. Det var mot denna bakgrund jag började mitt arbete och till min förundran och förfäran fann att det var mig det var fel på. Tures elitism var, har jag tänkt, en direkt fortsättning på det borgerliga klassamhället. Mot det ställde jag vad jag kallade ”demokrati”, inte som övertäckande fras men som något värt att försöka förverkliga.

Du får be Guido anställa en korrekturläsare.

Bengt

***

Österäng 26 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Jag kan varken tänka eller skriva i ett tomrum. Det är därför jag har slutat försöka nå ut i den så kallade offentligheten. Jag skriver brev i stället, om sådant som jag funderar över och som jag tror ska intressera den jag skriver till. Jag är noga: därför är breven oftast väl formulerade.
När du ringde mig om en nätpublicering av ett brev till dig tänkte jag: ja men då får offentligheten se sådant som äger rum utanför offentligheten! Och det tyckte jag lät bra och så sa jag direkt ja. Nu blev det inte som jag tänkte, men hur ska någon annan kunna veta vad jag tänker och inte säger? Nu är det överståndet och det var roligt det som blev.

Trasproletariatet? Jag kan dikten ganska mycket utantill. Därför tog det flera genomläsningar innan jag alls upptäckte att Tures versrader saknade ett rim. Då hade jag redan börjat fundera över vad Ture faktiskt skrev. Han var en notorisk slarver. På senare tid har jag börjat se närmare på vad som döljer sig bakom hans slarv. Så den här gången. Slarv, förresten? Tures språkliga värld är fylld av svävningar och otydligheter: kanske slarvade Ture inte, kanske var det just så han tänkte. Kanske var det så hans verklighetsförhållande såg ut. Men: i detta fall som i fallet publiceringen. Hur ska någon annan kunna gissa sig till vad jag har funderat ut?

Någon gång i höst eller i vinter är kanske ”Ta arv” färdig. Det som bekymrar mig är kanske inte så mycket att jag inte har något förlag men att jag någonstans i mig inte bryr mig om boken blir utgiven. Det viktiga är att jag har nått fram i min tanke och formvilja. Eller lurar jag mig? Är det kanske så att jag inte orkar med att ännu en gång bli nonchalerad och förnedrad? Jag har ju aldrig tävlat med någon annan än mig själv – varför är jag då ett hot för andra? Eller ser jag inte själv det som är hotfullt i det jag gör? Att jag begär att andra ska göra det jag själv har tvingats till: att tänka om?

Bengt

***

Österäng 18 november 2011

Hej, Gunnar!

I mitten av oktober hade jag läst, analyserat och skrivit en kommentar till den sista av Tures dagböcker. De räckte från 1904, då Ture var 17 år och till 1922, då Ture var 36 och valde att kliva in i mitt medvetande för att leva sitt liv igen i mig. Praktiskt gick detta så till att Ture slutade att skriva dagbok i sitt namn och började skriva på nytt, i mitt.

I mitt manus hade jag skrivit om Ture som jag mötte honom. Nu ville jag skriva inifrån Ture själv. Dagböckerna är en en hisnande läsning: de visar Ture innanför det skal med vilket han på en gång skyddade sig mot omvärlden och styrde sitt möte med den. Drömmen om Sonen som den ideale Ture Nerman, finns med hela vägen: i själva verket börjar mitt livsprogram skisseras 18 år innan jag är född. Det ger mig efterhand allt fler uppgifter: jag ska inte bara bli hans ideale Ture (i realiteten en som förstärker hans svaga identitet); jag ska bli hans stridskamrat, garanten för hans fortlevnad efter döden och själva den himmelska gestalt i vars famn Ture en gång ska vila. Detta kunde räcka, tycker man. Värre ändå har det varit att möta hans livsskräck, hans äckel inför det kroppsliga och hans rädsla för allt som låg under medvetandets yta och – socialt – under borgarklassens yta. Ture försökte lösa allt med en offentlig roll, som var hans egen motsats.

Det här är sådant som jag har fått tas med hela mitt liv, komplicerat av att jag är den ende som har sett igenom det och som därför har ett livsstraff hängande över mig. Jag var dödstrött när jag kom till slutet och förstod att jag borde slappna av. Men då hade stressen redan väckt liv i de hjärnskador jag ådrog mig 1970 -71, som en följd av en svår TBE (fästingburen hjärninflammation): eldsveda i hjässan, överretning, förlamningar och djup trötthet. Allt kompletterat med yrsel.

Jag är på väg ur allt detta nu men undrar hur mycket jag ska orka. Det här är mitt nittionde år. För en dryg vecka sen dog en av mina personliga vänner, något yngre än jag, kusin på min mors sida. Han var klok och klar och var den enda släkting med vilken jag har kunnat tala om släktens problem. Han var opererad för cancer men full av tillförsikt. Plötsligt blev han dålig, togs in på sjukhus. Dagen därpå var han död. Det är ännu ett stycke samtal som är klippt rätt av. Jag läser våra brev och försöker skaka av mig den förlamning som uppifrån som en stor hand griper tag om mig. Till slut är man ändå alldeles chanslös.

I det här läget blir brev liggande obesvarade. Tyvärr.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 3 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Österäng 25 juni 2010

Hej, Gunnar!

”Kanske har du några kommentarer?” frågar du 3/6. Ja, först att ”Medve­tenhet och praxis” är en bra rubrik (fast den träffas av den journa­listkritik som säger fy åt ”och”-rubriker). I stället för att citera mig fram genom din text tar jag fasta på två citat på samma sida: ”det är sin fruktan man måste komma tillrätta med” och ”Konst är erfarenhet gestaltad i form”. Det svåraste i min väg till mig själv har varit mötet med den i mig som såg till att jag höll mig inom de givna ramarna. I honom fick jag utmana den instans i mig som jag själv hade skapat för att överleva, med förståndet i behåll. Det är den obönhörligaste motståndare jag har mött och min fruktan inför vad jag själv gjorde kunde inte vara större. Under en period i mitt liv, 1963-66, verkar jag ha kunnat gå förbi honom (eller fått tillåtelse att passera): de år då jag skrev mina dikter.

Vad jag då gjorde, i bästa fall, var att låta alla mina olika erfarenheter och jag mötas i en liten täthet som pressades samman tills något helt uppstod, som jag kunde kalla ”dikt”. Detta var nog det svåraste jag har gjort och nu i minnet verkar resultaten ha fötts i svartaste mörker. Resultaten är lätta att ta miste på, om man inte läser noga. Ta den här:

Jag sörjer alla de döda år
som bor i mitt hjärta.
Jag sörjer hopplösheten och
drömmarna, allt det som aldrig
var, allt det som stannade.
Jag sörjer det förlorade som
aldrig gick förlorat.

Vad är det jag säger? Jag vet inte riktigt, bara att dikten gav mig ord att gå vidare. Vad menas med att ”jag sörjer”? Sörjer jag en förlust av något eller dess närvaro? ”det förlorade som / aldrig gick förlorat”? Jag klarar det inte. Kritiken var enkel: det här var nyenkel folkhemspoesi. Kanske är det en förtvivlan som bara går att bära om man kramar den samman så tätt som möjligt och så att det samtidigt blir vackert. För mig är det vackert.

Jag arbetade i fyra månader så på ”Ta arv” att jag när jag i juni gjorde paus närmast försvann i ingenting. Därför har du fått vänta på svar. Somrarna är alltid svåra: så många människor, så många intryck. Så svårt att få gå undan. Jag önskar att jag kunde skriva dikter som ”Jag sörjer”, men det tillhör nog en annan tid och en annan Bengt.

Må väl nu!

Bengt

***

Österäng 6 december 2010

Hej, Gunnar!

Jag läser våra brev från 2010. Det är väldigt märkvärdigt med ett sådant samtal. För mig är det kanske särskilt märkvärdigt att tala med någon som verkar höra och förstå vad jag säger. I den mån jag har fått svar har det nästan alltid varit så att vad jag har sagt först har transponerats över till något som liknar något som redan finns men som inte är mitt.

Saken har blivit tydlig för mig under mitt arbete sedan februari att skriva en bok som jag kallar ”Ta arv” och som är ett samtal, ett försök att återge relationen mellan det tilltal livet har riktat till mig och mitt svar, ett svar som jag försöker göra så tydligt som möjligt. Med undantag för några veckor i somras, då jag dels var för trött, dels fick ett återfall i symtomen från en hjärninflammation 1970-71, har jag arbetat heltid hela året och är idag ganska färdig, både i kropp och själ och i form av manus. Den här veckan räknar jag att en första genomskrivning ska vara klar.

Vad som hände hösten 1956, då jag släppte taget och började om, var att jag fick söka en egen grund, annan än den som verkar vara de flestas. Den processen och dess konsekvenser har jag arbetat med sedan dess. När jag i den försöker formulera något att stå på, i motsats till något att tro på, lämnar jag den lika självklara som illusoriska grund på vilken det verkar förutsättas att stå på och gör istället vår förmåga att formulera oss, att ta form, till vår grund. Inför detta scenario verkar de flesta rädda sig upp på det skenbara och då och då dra upp också mig i säkerhet. Mina dikter, som har kommit ut nu november, i nytryck, gestaltar processen. (Säg om du vill ha ett ex, jag har fått en bunt från Ellerströms.)

En tid då jag hade bra tillfälle att tänka tydligt var 1988-92 eller 93, då jag var medlem i den s k meningsgruppen i Svenska kyrkans bekännelsearbete. Jag ensam hedning (odöpt, lämnade kyrkan när det blev möjligt) i en grupp av teologer och praktiserande själasörjare, ledda av Lars-Åke Lundberg. Han bad mig vara med eftersom jag hade skrivit så mycket av intresse när det nu gällde att se kyrkans utbud av Meningen i relation till andra bud och till människan som meningsskapande och meningsbehövande.

I början av året skrev du att du hade något på prosa igång; nu senast verkar något vara nästan färdigt. Är det det?

Mitt dilemma var att jag måste förvandla Tures lögn till sanning. Förneka och bejaka är lätt. Men förvandla?

Bengt

***

Österäng 28 december 2010

Hej, Gunnar!

Ditt brev av 9 december innehåller en oerhört precis beskrivning av vad ”ta arv” betyder för mig. Slutraderna i den första genomskrivna versionen av min bok lyder:

”Det går en märklig klyfta också genom mitt liv: jag verkar bejaka det jag av alla krafter försöker komma ur. Motsägelsen är skenbar. Vad jag gör är att ställa de frågor jag har ärvt på mitt sätt, i min tid och utifrån mina erfarenheter. Jag har då vridit på lögnen tills jag har skymtat den sanning som finns inne i den. Det är så jag har tagit arv.”

Jag råkade i TV se en bild uppifrån av Turning Tower i Malmö och sa Just så! Så är det jag har gjort. Sen fick jag arbeta länge innan jag kunde uttrycka vad jag menade med det. I bilden ligger också försoningen med min far. Sett långt utifrån och en aning uppifrån blev mitt förhållande till Ture en fråga om att gå vidare: att ta nästa steg. ”Du måste se historiskt”, brukade Ture säga.

Om de dikterna är att säga att jag bar sången i mig i nära fyrtio år innan jag kunde ge mig själv tillåtelse att ge den ord. Det är en sorgesång, en vaggvisa kanske för att trösta ett barn. De kom till i den ordning ungefär som de står i boken. Först: en handfull dikter som bär förutsättningen i sig. Sen bröt min stämma igenom och sa vad som var och hände på Långseleringen 84. I mycket mitt sätt att klara mig. Sen började det bli dikter med egen form, dikter som inte behövde mig. Åtskillig börjar i en synlig vardag och sätter sedan igång i ett litet drama, ibland med röster som bryter in och talar till den som skriver dikten: ”Öppna inte dörren!” ”Låt detta vara!” – det är det existerandes röster, inte någon nyenkel kulturdemokrats.

Jag undrar mycket varför man kunde – och kan – så läsa förbi mina dikter i offentligheten. Är känslan för öppen? Bryter jag något tabu? Visst är somliga dikter skrämmande, men när man läser dem – tar in dem i sin egen röst – så hör man ju att de är tröst- och sorgevisor. Jag väntar att någon innan jag är borta offentligt sätter fingret på någon av de bästa dikterna och säger att Ja men detta är ju väldigt bra! Jesus vad den där Nerman kunde. Men då måste denna orka med att tänka att ”ingenting finns” faktiskt kan betyda att ingenting kan vara något som faktiskt existerar och att man kan sörja det förlorade som aldrig gick förlorat. ”Vadå sörja?” skulle vår grannfru säga. Menar Bengt verkligen att han sörjer det som bor i hans hjärta? Det var konstigt. Och jag skulle svara att ja visst är det konstigt. Det är konstigt att leva.

Bengt

***

Österäng 15 maj 2011

Hej, Gunnar!

Denna regniga söndagseftermiddag har jag just läst ett brev från en vän som tycker att rubriken ”Dikter om döden och kärleken” är olycklig och anspråksfull. Men, tänker jag, man behöver ju bara öppna boken så ser man att döden inte är döden utan allt det som hindrar oss att leva och att ”kärlek finns i himmelen / Dröm om kärlek bara”. Kärlek är det sökta, det som den inre döden hindrar mig att nå. ”Jag har letat efter dig i hundra år nu”. Förverkligad är kärleken i jublet över en oljekanna i solgasset nere på bryggan.

*Det måste finnas ett självklart skikt i mig, en erfarenhet, som andra inte vill – eller kan – dela, men som är nyckeln till allt jag gör. Som har manifesterat sig i vad jag har kallat fallet, bejakelsen av det gränslösa, förvandlingen och överskridandet. Men inte kan jag leda någon dit?

Vår – din och min – relation måste vara märklig, jag märker det när jag får brev av dig men har svårt att svara. Du skriver, har jag tänkt, sådant som är viktigt men som jag inte skulle kunna skriva själv.

Försöksformuleringar om liv och villkor. Du är precis. När jag försöker svara blir jag förnumstig. Rimligtvis för att du inte skriver sådant som man ska svara på så. Man ska svara som den man är. Jag är en poet som skriver dramer för medvetandet. Jag har ju hållit på med ”Ta arv” i femton år snart. Att jag kom loss att skriva i februari 2010 och kunde hålla ut till slutet berodde på en liten artikel en god vän och f d kollega sände mig, där han presenterade mig, inte som docenten BN utan som poeten BN. Jag undrade en vecka. Sen förstod jag att han hade rätt och så satte jag igång att skriva min jättedikt, ”Ta arv”, byggd som Faulkners ”Absalom, Absalom!” så att (den enkla) sanningen bakom undret bara steg för steg avslöjas.

Att det blir såhär beror kanske på att jag ändå aldrig vet vad det kommer att bli av det jag skriver. Bara att det – om jag inte fuskar – blir ännu ett steg i mitt eget drama. Varför skulle jag fuska? Det är ju bara tråkigt.

Ninnie har varit uppe och tänt brasa hos mig. Kaminen står i hallen rätt utanför min dörr och jag ser och hör elden. Vi tänker hålla ut här så länge som möjligt, fast här är primitivt och opraktiskt och fastän snön stängde mig inne under vintern. (Jag behöver kryckstöd och det fungerar inte i snön.) Jag jobbar med ett uppföljningsarbete på ”Ta arv” och har börjat fundera på om det finns något förlag som skulle förstå vad jag gjorde och vilja satsa.

Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 2 first appeared on Opulens.

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan mig och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Opulens publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Breven är i grunden existentiella, filosofiska och litterära. Utifrån den grunden ser Nerman på det offentliga Sverige. Han har varit lärare och rektor på journalisthögskolan kring det stormiga 1968. Blicken är unik.

Filosofin: bli, f å bli, den man är, genom närvaro och relationer, inte genom ideal. Idealen kan förminska människovärdet. Bengt Nerman tar sig själv som exempel: Ture, skribenten och kommunisten, försökte göra sonen till idealmänniska. Den i nittioårsåldern fortfarande stammande sonen tog till uppgift att befria sig till mer mänsklig och mer sann. Han är inte anti-idealist. Han vill så att säga ställa pappans idealism på marken. Runtom sig såg han ett rollspel som ytterst handlade om rädslan för existensen, livets korthet och döden. Utifrån den erfarenheten formas så småningom – när han ”vågar släppa taget” – kulturkritiken.

***

Österäng 20 september 2009

Hej och tack för flera brev och nu senast I strömmen mot strömman. En jättefin bild för ett läge. Det slår mig att jag aldrig har skrivit – eller kanske kan skriva – något liknande. Men vad är det då jag har och har haft för mig i mer än femtio år?

Jag har arbetat för att göra mig fri ur en situation då jag är på en gång fängelse, fånge och fångvaktare. Jag blev det – långt innan jag hade något medvetande alls – i ett reaktionärt, oscarianskt hem som gömde sig bakom ett frihetsälskande marxistiskt ansikte. Jag var 34 år när jag hade kommit så långt att jag, för att inte brytas sönder, steg för steg började ta mig ur. Hösten 1956.

1962 hade jag kommit så långt att jag kunde publicera ”Demokratins kultursyn”. En viktig sida av den boken är att det inte handlar om mig. Den handlar om den värld – inte den privata – där jag hade växt upp: nykterhetsrörelsens, bildningsrörelsens och arbetarrörelsens. Och sammantaget: demokratins. Jag hade sett samma problem i dessa rörelser som mina egna och sett liknande orsaker. Hur t ex arbetarrörelsen bar i sig en liberalism som var till för att på en gång dölja och motivera ett kapitalistiskt klassamhälle. Så här sa jag: broder, du är fånge i samma lögn som jag; försök att se det; så här kan du komma ur. Förunderligt nog uppfattades detta som ett angrepp på arbetarrörelsen. Men att försöka hjälpa någon är väl inte detsamma som att angripa? Jag svarade aldrig; jag försökte bara gå vidare.

Och jag gick vidare på kärnan: den trånga, kastrerande bilden av hur en människa är och måste vara. En människas möjligheter är ju så otroligt stora. Jag fick snabbt klart för mig att detta att tala om människans möjligheter är ett hot mot det bestående. Aftonbladet, med Karl Vennberg och Jan Myrdal, öste över mig invektiv. Jag avstod från att svara. Jag tyckte det var meningslöst och gick bara vidare. På en otroligt svår och knagglig väg.

1968 blev i hög grad en bekräftelse på det jag hade sett. 1968 skrev jag en artikel, ”Prästkappan”, som talade om den avgörande skillnaden på att vara och låta som en präst. Det blev ett jäkla liv. Vad gjorde jag? Jag fortsatte att på mina områden försöka förverkliga de drömmar som hade funnits i botten av de världar där jag växte upp. Mina två senaste böcker (orecenserade, i stort sett) är kanske de tydligaste bevisen: ”Frågan om människovärdet”, 1993 (om arbetarrörelsens identitet) och ”Den offentliga lögnen, 1997 (om demokratins hinder och möjligheter). Sedan dess arbetar jag på en hopsamlande volym som jag har döpt till ”Ta arv”. Tidsmedvetandet har funnits hos mig hela tiden, i bredd med klassmedvetandet.

”’Linjens’ nermanska brokighet”, skriver du; ”Bengt Nerman med sin multipsykologi”. Ja, säger jag, livet är ofattbart sammansatt. Vill du bli fri får du försöka sänka dig ner i det sammansatta, det verkliga. Kanske är det där skiljelinjen går: mellan att vara i och ändå inte gå förlorad, och att vara ovanför och utanför och på den vägen lyckas vara ingen alls.

Hälsningar nu,

Bengt Nerman

***

Österäng 10 januari 2010

Hej, Gunnar!

Tack för två mellandagsbrev! Det slumpar sig så att jag just har fått fem ex av intervjun från Ingela Romare. Hon och Ulf Berggren kom hit i juni 07, satte upp kameran, ordnade avstånd, tid och bländare och så ställde Ingela första frågan. Inga förberedelser. Vi hade haft brevkontakt och jag sett Ingelas filmer och Ingela läst mina böcker. I alla fall tillräckligt många.

Redigeringen, uppdelning i tre filmer, rubriker, musik och mellantexter står Ingela för.

När jag såg filmen första gången blev jag lycklig. Jag vet aldrig så mycket om hur jag ser ut utifrån. Den här figuren kunde jag både se och höra på.

Sen har jag hittat ett brev från dig, daterat Solna 16.10 04. Med detta förhåller det sig så att jag har den dåliga vanan att använda aktuella brev som mellanlägg i böcker jag just håller på att läsa. Plötsligt har jag läst vad jag ville och så lägger jag boken någonstans, eller ställer den. Och så kan det som nu ta mer än fem år innan jag tar fram boken på nytt.
Men. Du ställer en fråga där som jag kan koppla till det tredje stycket här ovan. Du frågar hur jag ställer mig till Derrida och de franska poststrukturalisterna. Idag kan jag svara: jag ställer mig inte alls. Jag har hemskt svårt att få kontakt med den sortens skrifter. Om jag läser är det borta när jag har lagt igen boken. Vad jag gör (och som kan kallas ”tänka”) är att krafsa runt i mitt hål i världen, utåt, nedåt, framåt. Och så ser jag saker som hänger ihop och funderar över hur. Rätt som det är blir jag glad eftersom jag känner igen en tanke eller för att jag kan komma ett stycke vidare. Jag kan inte tänka något viktigt med bara huvudet, jag måste vara med hela jag, krafsande i mitt hål, min grop i världen. Och om jag ska kolla en tanke prövar jag den mot hela mig. Stämmer det så är det bra, annars får jag lägga det jag tänker på åt sidan. Tills vidare.

Det är något likartat när du berättar om någon som har knutit an till något jag har skrivit. Jag blir glad, men jag kan inte göra någonting av det. Kanske längre fram.

Detta var vad min mamma skulle ha kallat ”en skön själs bekännelse”. Hoppas du är mottaglig!

Bengt

***

Österäng 16 maj 2010

Hej, Gunnar!

Och tack först för brev, så samtal och så ”Walter Ljungquist”! Jag är väldigt glad för alltsammans. Du säger att hos mig (som litteraturforskare och vill jag tillägga alltid) ”berättandet övergår i dialog, en dialog som vänder sig som möjlighet till läsaren”. Så är det. Men det är sällan som jag får svar och praktiskt taget aldrig ett svar som ditt. Det här är ett livs­dilemma, delvis är jag själv skuld men i mycket beror det hela på att jag från första början har förts in i ett hörn och tilldelats en roll som inte är min. Blir man sedd och hörd kan man gå vidare: man får en stöt och en lust. Jag har vant mig vid att försöka svara på mina egna frågor.

Jo, visst skriver jag essäer, i den anglosaxiska meningen (jag är otroligt påverkad av min amerikanska och engelska läsning – under en lång period levde jag på engelska och som engelsman): jag ställer en fråga och så citerar (läser) jag mig fram till ett svar. Så är också min avhandling skriven, fast jag inte hann – eller orkade – summera mitt svar. (Jag skrev mot en tidsgräns, min hustru var dödssjuk och jag hade i slutspurten våren 1976 två lunginflammationer. I ”Ta arv” försöker jag klara det jag inte klarade då.)

Från mina utgångspunkter är (din essä) ”Walter Ljungquist” inte en essä: den är ett reflekterande och bestämmande av innebörder, med mig som hjälp och med Walter som material. Du rör dig nära, både mig och Walter, och frågar och ser själv vad det vi gör betyder. Men det är inte för att upptäcka oss, tänker jag, som du skriver: du skriver för att upptäcka dig själv och ge din läsare möjlighet att upptäcka sig: det du skriver vänder sig som möjlighet till din läsare. Om jag var din redaktör skulle jag föreslå en annan rubrik: varför inte ”Gunnar Lundin”?

På en punkt menar jag att du tar miste: när du sätter likhetstecken mellan Quita och Gerda Antti. Quita fanns för Walter (och i hans böcker) tjugo år innan han träffade Gerda. Ett möte han romantiserar samma år i ”Nycklar till okänt rum”, 1950 […]

Hälsningar
Bengt

***

The post Brev från Österäng, del 1 first appeared on Opulens.

GODHET. Det är en öppen, ärlig och fin vänskap mellan två goda människor som återspeglas i boken, skriver Bo Bjelvehammar som läst Brev från Dag – Korrespondensen mellan Dag Hammarskjöld och Bo Beskow.

Brev från Dag
Korrespondensen mellan Dag Hammarskjöld och Bo Beskow
Eva Selin & Marie-Noëlle Little, redaktörer.
Carlsson bokförlag

Det är en vacker bok med underbara illustrationer, det är en brevväxling mellan konstnären Bo Beskow och statsmannen och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, som inleds 1953 och som slutar abrupt med Dag Hammarskjölds död i flygkraschen 1961.

Det börjar med att Bo Beskow gör ett porträtt av Dag på uppdrag av Sveriges Riksbank. I det första brevet skriver Bo om Dags mors död och hans kontakter med John Steinbeck och i nästa brev nämns det magiska ordet Hagestad och Anton Jönssons ställe, det är ett objekt, som Dag så småningom köper. Bo bor redan ett stenkast därifrån, på Rytterskulle.

Bo Beskow var en mångsidig konstnär, mest omtalad för sina glasfönster i Skara domkyrka och för sin dekor i FN:s meditationsrum och bibliotek. Till detta kommer ett antal porträttmålningar, som den i boken av John Steinbeck från 1937.

Bo Beskows mor var Elsa Beskow, barnboksförfattare, illustratör och konstnär. Fortfarande minns jag mästerverken Tomtebobarnen och Sagan om den lilla, lilla gumman. Bos far var Nathanael, predikant, författare och konstnär.

Dag hade en liknande bakgrund, hans far hade varit statsminister och hans mor var nära släkt med Carl Jonas Love Almqvist. Dag stod mycket nära sin mor under hela sitt liv.

Samlingen innehåller 167 brev och de handlar om helt olika frågor som stora världspolitiska frågor samt avhandlar såväl ledande statsmän som litteratur och konst. En betydande del av breven handlar om husköp och renoveringar.  

Bo Beskow är mer generös med sina tankar och idélinjer, han skickar ofta brev med teckningar och skisser. Därtill är han öppen i sin vänskap och uttrycker ofta sin längtan efter nya besök från Dag. Bo sköter även förhandlingar med hantverkarna som gör renoveringsarbeten.

Dag är mera korrekt och försiktig i sina brev, han skriver så ofta han kan, men hans arbete tar all hans tid och lite till. Men han uttrycker alltid en omsorg om Bos familj, hustrun Greta och barnet Maria,

Det är en öppen, ärlig och fin vänskap mellan två goda människor som återspeglas i boken.

The post Brev som speglar ärlig och fin vänskap first appeared on Opulens.

FIKTION. När etnologen Stefan Lindhagen forskade om demokrati och den fria tanken kom han över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av en viss Karin Johansson. Brevet ifråga författades den 6 september 2017 och var adresserat till Sveriges dåvarande demokratiminister Beatrice Sten. Karin erhöll aldrig något svar från ministern. Melker Garay tar sig an brevet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till demokratiminister Sten

Jag skriver till Er med anledning av något som rimligtvis borde bekymra Er. Jag är – för att gå rakt på sak – orolig för att svenska skolan har blivit en plats där Pride tillskansat sig en politisk plattform från vilken denna rörelse kan propagera för sina övertygelser. Här vill jag dock först betona att jag är en stor anhängare av Prides värdegrund, det vill säga att man ska vara stolt som människa oavsett vilket kön, vilken etnicitet eller sexuell läggning man har. Det jag vänder mig emot är att det inte längre tycks finnas utrymme för diskussion om själva Pride. Min son blev av sin lärare tillrättavisad när han ställde frågan:

Finns det några brister med Pride?

Istället för att uppmuntra unga människor att ta en allvarlig diskussion om fördelar och eventuella nackdelar med Pride så valde läraren att tysta ner min son. Möjligen är läraren i fråga inte representativ för den svenska skolan men onekligen är det ett symptom på något.

När jag häromdagen gick förbi min sons skola noterade jag till min förvåning Prideflaggor och banderoller med rörelsens alla färger. Och än mer förvånad blev jag när min sin son berättade att flertalet lärare på gymnasieskolan bar knappar med Prides logga. Sedan fick jag reda på att man uppmuntrade alla elever att delta i den årliga Pridefestivalen.

Vad har egentligen hänt? Jag trodde i min enfald att skolan var en plats för kunskap och lärande, inte en plats där man för ut politiska budskap. För är det inte frågan om politik när man agiterar – som vilket politiskt parti som helst – för frågor som i ett internationellt perspektiv är djupt kontroversiella. Ja, i många delar av värden tar man avstånd från vad Pride står för, vilket naturligtvis är beklämmande men icke desto mindre är det uppenbarligen så att Prides värdegrund inte accepteras överallt. Och här måste jag återigen påminna ministern om att jag själv delar den grund som Pride vilar på – jag kan inte nog betona det. Är det något som jag försvarar så det just den grunden. Jag påminner Er om det då jag är så ängslig för att Ni slentrianmässigt ska placera mig i ett fack. Att jag är en som tänker fel. Alldeles riktigt är det politiskt inkorrekt – det vill säga tabu – att ens ifrågasätta allt det som har med Pride att göra. Men detta borde ju inte hindra att man ska få dryfta frågan om vilka brister den rörelsen kan ha. Vi lever väl i en demokrati? Men vad är det för demokrati som råder när en lärare tystar ner en elev som ställer frågan:

Finns det några brister med Pride?

Är det inte skolans uppgift att värna om demokrati. Det borde ju vara A och O att uppmuntra elever till ett kritiskt tänkande; ett tänkande som är nödvändigt för att motarbeta all form av enkelriktning och all form av diskriminering av åsikter. Om detta har jag och min son talat men han vill egentligen inte göra en stor sak av det hela. Men jag själv i egenskap av jurist tycker att det är beklämmande att en i grunden politisk rörelse kan få så stort inflytande i den svenska gymnasieskolan.

Sedan undrar jag om inte skolan borde uppmuntra Pride till att fundera över om det inte finns en risk att rörelsen är på väg att skapa en atmosfär i samhället där man ser ner på de som har mod att ifrågasätta de normer som rörelsen vill etablera. Och visst är det paradoxalt? Inte skulle det se bra ut om de förtryckta – de som man inte visar någon tolerans för, de som inte är inkluderade i normen – börjar att förtrycka och respektlöst särbehandla alla de som avviker.

Hur som helst tycks det finnas inom Pride en viss självkritik då det till exempel finns personer som medger öppet att det finns brister med visst tankegods som florerar i den egna rörelsen. Här kan nämnas det bekymmersamma med att Pride har inslag som bejakar sådant som smärta, dominans och underkastelse. Det finns säkert fler saker som borde uppmärksammas beträffande vad rörelsen står för men jag väljer här att sätta punkt. Jag skulle dock vilja ställa en fråga till ministern:

Anser Ni själv att det finns några brister med Pride?

Vänliga hälsningar

Karin Johansson

The post Pride och den svenska skolan first appeared on Opulens.

FIKTION. När etnologen Eva Adamsson forskade om den ensamma människan kom hon över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av Håkan Andersson från Finspång. Brevet ifråga författades den 11 september 2006 och var adresserat till Sveriges dåvarande socialminister Justina Kvarn. Håkan erhöll aldrig något svar från ministern. År 2018 tog han livet av sig. Melker Garay tar sig an brevet ifråga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till socialminister Justina Kvarn

Mitt namn är Håkan Andersson och jag är till yrket jurist. Ni får inte emellertid inbilla Er att jag är en sådan man som håller försvarstal eller offentligt anklagar presumtiva brottslingar.

Oh nej! Min plats är bakom kulisserna. Ingen ser mig i min yrkesutövning. Och det är nog lika bra. Låt mig gå rakt på sak. Jag är en ful människa. Mitt ansikte är allt annat än vackert. Och jag är inte bara ful utan även anskrämlig. Som om det inte vore nog så lider jag av svår höftartros – jag haltar fram var jag än går. Ja, jag vill berätta för Er om min verklighet. Den verklighet som jag lever med dagligen. Den verklighet som förmodligen skiljer sig i många avseenden från den Ni lever i. Socialministern ska veta att jag är en olycklig människa; mycket som är självklart för vanliga människor är inte självklart för mig. I livet får alla sin beskärda del av fröjd och smärta. Jag önskar att jag också hade fått det.

Kanhända nu att Ni vill kasta detta brev i papperskorgen. I så fall står det Er fritt att göra det. Men om Ni väljer att läsa vidare så skulle jag vara tacksam. Jag vänder mig till Er för att Ni ska få inblick i hur livet kan te sig för en som inte har det lätt. För om jag förstår saken rätt så är Er uppgift att främja människors psykiska hälsa, och av den anledningen borde detta brev rimligtvis kunna vara intressant för Er.

Under många år har jag försökt att träffa en kvinna. Dock utan framgång. Mitt yttre har – för att säga som det är – skrämt iväg dem. Och jag förstår dem mycket väl för inte är jag vacker att se på. Om jag hade haft råd så skulle jag ha låtit operera bort hela mitt sorgligt skeva ansikte och ersatt det med ett fagert. Mina tänder skulle jag även ha bytt. Mycket skulle jag vilja byta ut.

Men nu är jag den jag är. Ful och åter ful och därjämte lytt. Men jag vill att Ni ska förstå en sak. Jag har lika stort behov av fysisk kontakt som vilken människa som helt. Emellertid är det ingen som vill vara med mig. Ingen. Tro nu inte att jag vill att Ni ska känna medlidande med mig. Ni förstår, jag är en människa som inte klagar. Tvärtom är jag en som gör något åt det som får mig att känna smärta. Bara för att man är ful som stryk betyder det inte att man saknar värdighet.

Jag har sökt kvinnor på barer och restauranger. Och på nätet för den delen. Men ingenstans har jag haft någon framgång. Jag är som sagt anskrämlig. Så jag har på sistone – och detta tar mig emot att bekänna – övervägt att söka mig till prostituerade. Och jag har faktiskt funnit en kvinna som mot betalning kan tänka sig att besöka mig en gång i veckan och ge mig det jag så mycket längtar efter, nämligen få känna en kvinnas kroppsvärme.

Ni ryggar möjligen tillbaka nu men jag vill då inflika att jag är en laglydig medborgare. Möjligen alltför laglydig. Aldrig har jag begått något brott. Aldrig. Det är just denna laglydighet som hindrat mig från att tacka ja till hennes tjänster. Kanhända menar Ni att min eventuella relation med kvinnan i fråga är min privatsak. Men är det verkligen enbart min privatsak, socialminister Justina Kvarn? I Sverige har man förbjudit köp av sexuella tjänster, sedan spelar det ingen roll hur ensam, ful och lytt man än är.

Jag vill att Ni ska veta att den kvinna som jag talar om är snäll mot mig. Hon brukar komma fram till mig och klappa mig på kinden när jag sitter allena och berusad i baren. Det är väl fint. Eller hur? Hur som helst vill jag att Ni ska veta att jag inte tänker köpa några sexuella tjänster så länge det är förbjudet i vårt land. Det gör jag bara inte. Beklämmande vore det om Ni tror något sådant om mig.

Det händer emellertid att jag emellanåt frågar mig varför länder som Tyskland tillåter prostitution. Där finns statligt kontrollerade bordeller för män och jag antar även för kvinnor. Men utifrån ett svenskt perspektiv är allt svart eller vitt. Antingen eller. En medelväg finns inte. Jag undrar som sagt, hur kan det komma sig att ett så aktat land som Tyskland tillåter det men inte Sverige? Naturligtvis finns det baksidor med prostitution men det är väl därför som den tyska staten hårt reglerar prostitutionen. Där har man valt att ge prostituerade rätt till sådant som socialförsäkring och pension. Och tillika rätt att få bestämma över sin egen kropp. Vi talar om vuxna individer som frivilligt erbjuder sexuella tjänster. Enbart dessa.

Så kan Ni minister Kvarn vänligen svara på varför Tyskland tillåter det men inte Sverige? Inte kan det väl ha att göra med att vi svenskar har en högre moral? Att vi så att säga är mer etiskt sinnade.

Och inte kan det väl vara så att vi anser oss präktigare än tyskarna? Vi är väl minst lika kåta – ursäkta mitt språkbruk – som de. Jo, så måste det nog vara. Jag hoppas emellertid att ni inte tar mig för en sådan där person som far till Tyskland för att besöka bordeller. Nej, sådant gör inte jag. Om svensk lag fastslår att det är olagligt att köpa sex av en prostituerad så är det ju förbjudet oavsett var man befinner sig i världen; annars vore det ju hyckleri.

För mig är det viktigt att följa svensk lag. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag gråter eller hur många gånger en godhjärtad människa smeker mig ömt på kinden.

Vänliga hälsningar

Håkan Andersson

Finspång, 11 september 2006

The post Kåtheten och den svenska präktigheten first appeared on Opulens.

KONST. Clemens Altgård minns en tid då alternativ och avantgardistisk konst skapades med vykort och brev. Mail art blev en global rörelse som stod på sin höjdpunkt när digitaliseringen gjorde entré.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Nätverk är fascinerande ting. Internet är naturligtvis ett av de mest övergripande historiskt sett, eftersom det är ett nätverk som rymmer ytterligare nätverk, inte minst för konst- och kulturintresserade. Men för kreativa uttryck har det förmodligen alltid funnits någon form av nätverk. Ett av dessa går under benämningen mail art. Det var, när det fungerade som bäst, ett synnerligen demokratiskt, flexibelt och icke-hierarkiskt system för utbyte av konst och kreativa idéer.

The post Mail art – analog nätverkskonst first appeared on Opulens.