HÖSTTIPS. “Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

The post The 80’s – Ett försvarstal first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Karolina Bergström tipsar om filmer som kan göra det lättare att stå ut med ett vardagsliv som innebär isolering i hemmiljö.

Plötsligt har alla normala spelregler för hur vi lever våra liv ställts upp och ner. Under de senaste coronadominerade veckorna har en socialt distanserad tillvaro innanför hemmets fyra väggar blivit kutym för alla med möjlighet att jobba hemma, och samtidigt som nya vanor som digitaliserat eftermiddagsfika och plöjning av det apokalyptiska filmutbudet på Netflix utkristalliserat sig, växer också längtan efter det där verkliga livet vi inbillar oss fortfarande finns där ute.

I takt med allt mer alarmistiska nyhetsrapporter om det nya coronavirusets spridning har vi även översköljts med populärkulturella tips att fördriva det i nuläget livsnödvändiga karantänlivet med.

Och visst tröstar det lite att se dem som har det värre, som i HBO:s krimskräckhybrid The outsider eller i den kontrafaktiska Philip Roth-adaptionen The plot against America på samma strömningstjänst. Att pandemithrillern Contagion nu toppar streamingjättarnas hyrlistor är heller inte konstigt, med sina bitvis kusligt liknande beröringspunkter med den senaste månadens skeenden.

Men bombastisk verklighetsflykt i all ära – vore det i nuläget inte betydligt mer identifikationsmässigt att se filmer som utspelar sig just inom hemmets, eller andra, väggar? I Stephen King-filmatiseringen 1408 utspelas till exempel den skräckfyllda handlingen till största del i ett enda diaboliskt hotellrum, dit en paranormalt skeptisk författare sökt sig för att avslöja spökhistorierna om rummet som bluff, men som istället steg för steg tvingas ifrågasätta både rummet och sig själv.

I den klaustrofobiska thrillern Panic room söker Jody Fosters karaktär skydda sig själv och dottern mot inkräktare instängda i ett hermetiskt tillstängt skyddsrum, samtidigt som de objudna gästerna gör allt för att ta sig in till dem, och visst bjuder David Finchers träffsäkra regi på en hel del hemfridsbaserat nagelbitande även om filmens tematik om ensamstående kvinnor som utsatta objekt kan bli lite tröttsam.

För den som tycker att även trapphuset känns skrämmande i virustider är dock förmodligen inte den spanska found footage-zombiefilmen Rec, där en tv-reporter på uppdrag i ett avspärrat och smitthärjat hyreshus snart tvingas värja sig mot en våg av levande döda, något vidare bra filmtips.

Då kan Hitchcocks spänningsklassiker Fönstret åt gården (Rear Window), där en rullstolsburen James Stewart lyckas lösa en hel mordgåta från sitt vardagsrumsfönster, vara desto mer peppande så här i isoleringstider.

En annan rättsskipningshistoria mellan fyra väggar är Sidney Lumets domstolsklassiker 12 edsvurna män, där en mordåtalad tonårings liv ligger i en oenig jurys händer. Och för den som börjat prata med sina krukväxter i brist på bättre sällskap kan Duncan Jones filosofiska scifi-drama Moon, där en ensam rymdkolonisatör börjar krisa efter tre års total isolering, kanske ge nya perspektiv på tillvaron.

För den känslotörstande kan till sist både åttiotalsfilmen Breakfast club, där en spretig skara highschool-elever blottar sitt inre under en kvarsittning i skolans klassrum, och Fassbinder-filmen Petra von Kants bittra tårar, där en bitsk modeskapare drabbas av kärlekens bojor i sitt eget hem, ge en del av den varan. Och medan vi plöjer dessa och andra platsmässigt sparsmakade karantänfilmer – skänk gärna en tanke eller varför inte en filmhyrespeng till den redan i dag sargade filmbransch, som i sviterna av coronakrisen gissningsvis kommer få minimera antalet inspelningsplatser till kanske just bara en.

The post Filmtips i karantäntider first appeared on Opulens.