SAKPROSA. ”Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Själen och musiken” av Horace Engdahl.

Horace Engdahl skriver om musik och poesi

Själen och musiken av Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl är en för det stora flertalet svenskar välkänd författare, litteraturforskare och kritiker. Han valdes 1997 in i Svenska Akademien, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1999 och 2009. Vid det här laget har Engdahl gett ut ett tiotal böcker inom skilda genrer.

Horace Engdahls nya bok består av fyra essäer, tre om musik och en om poesi. Boken presenteras som ett slags självbiografi, även om de självbiografiska inslagen är sparsamma.

Horace Engdahl berättar om hur kompositörerna Chopin, Brahms och Wagner har format honom. Och förändrat hans liv på ett avgörande sätt. Musik har för honom skapat ett liv av organisk helhet. Allt har kommit till under en kort period av hans liv, från fjorton år och åtta år framåt. Omvälvningarnas tid.

Mötet med Chopin blir avgörande. Hans Leygraf arbetar med en av sina elever på Edsbergs slott. Stycket är Chopins vals opus 64 nummer 2.

Horace Engdal hör och ser det, blir betagen och börjar ivrigt öva, det blir bättre och bättre fast han blir ingen konsertpianist. Däremot blir musiken en viktig del i hans liv liksom konsten och litteraturen.

Det sker inga omvälvande musikaliska upplevelser efter 22 års ålder. Det förefaller märkligt samtidigt som Horace Engdahl bekänner att inget tankesystem eller någon konstnärlig inriktning är obekant för honom.

Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi.

Om hur han med en briljant formuleringskonst är trogen sina ideal och sina värderingar över tid. Inte olikt den franske ordvirtuosen Stéphane Mallarmé en av de främsta företrädarna för symbolismen.

Det är lätt att förstå att Horace Engdahl känner sig hemma i och är bekväm med 1800–talet.

The post Horace Engdahl bjuder på briljant formuleringskonst first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den fjärde delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 4: 

Johannes satt kvar på pallen. Han betraktade de vackra möblerna, väggarnas akvareller och oljemålningar. Mitt i rummet en kristallkrona, svagt blänkande i det gråbleka eftermiddagsljuset. Nära fönstren meterhöga palmväxter, på spegelbyrån marmorbyster som han redan härifrån kunde se föreställde Beethoven, Schubert, Chopin… «Välkommen, herr Brahms.» Clara Schumann sträckte ut en liljevit hand. Hennes blick träffade honom som en eldstråle. Robert lade handen om hennes rygg och förde henne fram till soffan. När Johannes nått fram till allegrot strömmade energin med överraskande kraft; fortare och fortare – snart skulle den stupa i plötslig tystnad. Han böjde huvudet, vågade titta upp. «Det var mycket fint», sa Robert. «Överraskande fint. Och jag hör att ni är påverkad av Beethoven. I högre grad än jag själv.» «Tack, herr Schumann. Den ska uruppföras i Gewandhaus om några månader.» «I Gewandhaus?» sa Clara. «Där hade jag min debutkonsert. Jag är ju uppvuxen i Leipzig, som ni kanske vet.» «Jag var där när du gjorde ditt första framträdande», fyllde Robert i. «Du var bara nio.» «Han var överallt där jag var», skrattade Clara. «Och sedan bodde vi även i Leipzig.» «Jag förföljde dig», sa Robert. «Det fanns bara du i min värld. Och så är det fortfarande.» «Glöm inte våra barn», sa Clara. «Knappast», sa Robert. Så vände han sig till Johannes. «Om ni tillåter ska jag skriva ett rekommendationsbrev till Breitkopf och Härtel. Er sonat måste publiceras. Men nu vill jag höra mer av er. Vad har ni att erbjuda oss?» «Jag skulle kunna spela min andra sonat. Den skrev jag förra året. Faktiskt innan den första.» «Det är bra. Ju mindre logik, desto bättre!» Robert skrattade hjärtligt. Johannes var tacksam att han fick möjlighet att spela även detta verk, som hade en mer romantisk karaktär; inte var inte lika anspänt; inte lika slipat, formalistiskt. Här lägrades ett större lugn, och horisonterna var vidare. Här tonade böljande sädesfält fram; söndagsfrid, grönska, vattenblänk… Här klingade en melankoli besläktad med Chopins – och framför allt fanns här ett släktskap med den Robert Schumann som Johannes så länge beundrat. Knappt hade han slagit ner de två avslutande ackorden i fortefortissimo förrän Robert sprang upp, ropade hurra och sa att det här var det bästa han hört på länge. «Nu ska jag hämta en flaska sekt, och sedan hoppas jag att ni vill äta en enkel middag med oss och att vi därefter kan fortsätta musicerandet.» Knappt hade han hastat iväg förrän Clara kom fram till flygeln. Hennes blickar och leenden skickade stötar av spänning genom hela kroppen. «Ni är fantastisk, Johannes Brahms», sa hon. «Ni kommer som en uppenbarelse, som en gåva från Gud.» «Vi kommer väl alla från Gud», sa han avvärjande. Återigen mötte han hennes blick – och återigen kände han sig alldeles förvirrad av den vackra kvinnans nätta uppenbarelse. Hon stod bara en meter från honom och gjorde ingen ansats att gå. Han kände sig paralyserad, som träffad av blixten. Han hade upplevt det förr, men aldrig så starkt: med vissa människor känner man från första stund en lika oerhörd som självklar förbundenhet. Om även den här sonaten kom i tryck skulle han tillägna den Clara. Hon trädde aningen närmre. Han förlorade sig fullständigt i hennes mjuka, öppna blick – och när han åter kom till sans hade han ingen aning om hur länge de faktiskt – kändes det som – drunknat i varandras väsen. Det var som om han just fått uppleva ett under; som om han tillfälligt vistats i en fullständigt annan dimension och nu med ens kallats tillbaka till en verklighet som med ens kändes ovan och främmande. «Här ska firas!» Robert kom inrusade, han höll upp flaskan som i triumf. «Ni ska bara få höra ett tredje stycke», sa Johannes; med ens kände han sig fullständigt bekväm hemma hos paret Schumann. Han spelade Albumblatt i a-moll, en bagatell, bara några minuter, men han anade att Clara skulle tycka om den – och när han tog emot glaset som räcktes mot honom sa hon: «Det är sagolikt, herr Brahms. Ni skriver musik indrypt av en skönhet som känns andlig. Var hämtar ni er inspiration? Har ni hemlig tillgång till de himmelska sfäerna?» Efter middagen, med många skratt och med en hel barnaskara i olika åldrar som med ens dykt upp, fortsatte samvaron i musikrummet, medan tjänstefolket tog sig an uppgiften att försöka få isäng de upprymda barnen, som uppenbart hade haft stort nöje av den unge Brahms besök (och som dessutom så öppet visat sin förtjusning i dem). Clara tände ljusen i kristallkronan och på flygelns utsirade lampetter. Robert hade tänt sin pipa och erbjöd Johannes en cigarr. Stämningen hade blivit än mer förtrolig i det dämpade ljuset. Samtalet flöt lätt och naturligt, som om de länge varit vänner. Det var som om de bands samman av en ändlös kärlek och att den fanns där mellan alla tre. Den behövde inte uttalas eller analyseras: den var självklar. Robert bjöd på ett gyllene Eiswein från Moseldalen. De kom överens om att spela varandras kompositioner. Robert annonserade ett d-moll-scherzo. Han riktade sig till Johannes. «Det här skrev hon när hon var nitton.» «Glöm inte: Con passione!», ropade Clara. «Hur skulle jag kunna glömma något när det gäller dig», sa Robert. «Men kära Clara: nu skulle jag vilja att du spelar din a-moll-romans.» Johannes sköt bakåt stolen så att hon lättare skulle ta sig förbi fram till pianot. «Hon skrev den i somras», fortsatte Robert. Johannes, berusad av både vinet, cigarren och sällskapet, lutade sig bakåt i den tungt stoppade soffan. Den sirligt klangrika musiken förde långt, långt bort – till just den sortens drömlandskap där han själv brukade finna sina djupaste, mest givmilda källådror. När det var Johannes tur bad han om noter till något av Roberts senare verk – och så spelade han, a vista, Drei Fantasiestücke. Ju längre in i verket han kom, desto tydligare kände han hur besläktade de var. Tänk att han nu fick spela denna underbara musik i närvaro av den kompositör som sedan längre var hans största förebild och läromästare. Det var som om han denna dag sugits in i en sagovärld – samtidigt som allt var på riktigt. Han kände både eufori och febrig anspänning. «Vad ska du spela, min kära hustru», sa Robert och stoppade ny tobak i pipan. «Jag tror jag vill spela fyrhändigt med vår gäst», sa hon (rösten med ens så underligt beslöjad) och skred i sin långa klänning fram mot nothyllorna. Hon föreslog Schuberts f-moll-fantasi. Robert ställde fram ännu en pianopall. Johannes kände hennes röst svepa genom sig, orden svepte som slickande eldslågor. «Möchten Sie Schubert mit mir spielen, Herr Brahms…» Det frasade om den mörkgröna klänningen när hon satte sig. Det mörka håret var stramt och sedesamt uppsatt. Han försökte föreställa sig hur hon såg ut när hon släppte det fritt. Säkert skulle hennes skönhet i den stunden vara outhärdlig… Mjukt böljade temat fram… Han förnam hur musikens starka energier obehindrat flöt mellan dem. Förnimmelsen av hennes kropp nästan hypnotiserade honom. Samtidigt kände han hur självklart och fritt de möttes här i musiken. De sprang i bredd nerför blomstrande ängar, de beundrade storslagna utsikter, musikens dalar, musikens höjder, de biktade i toner sin kärlek till varandra. De snuddar varandra med händerna, nu en handled, nu hela armen. Deras själar möts som i en jublande dans. Under skydd av toner kan han släppa sin kärlek fri, de svarar på varandras melodier, de dansar, de slingrar sig om varandra, de möts nakna och hennes händer skickar våg efter våg av förtroenden som han besvarar med nya vågor som hon i sin tur tar emot, som hon turnerar innan de åter möts i sammanbundna stämmor där de förenas och – «Men hur kan ni spela så samstämt?» sa Robert. «Jag är hänryckt.» «Vi är alla hänryckta», sa Clara. De blev sittande kring soffbordet. Samtalet flöt med en lätthet och upprymdhet som Johannes tidigare aldrig upplevt. Robert satte sig vid pianot och bad Clara ta fram några av de Lieder som hon hade tillägnat honom genom åren. Johannes sjönk djupt ner inte bara i soffan – utan i en njutning som var så överväldigande att han tyckte sig sjunka i en ändlös ro. Claras sjöng änglalikt, och blotta insikten om att dessa sånger – som faktiskt överträffade Schuberts – alstrats av denna underbara kvinna bäddade in honom i en ljuv känsla av övermättnad. Hon sjöng Der Traum… Am Strande… Der Wanderer… Ich stand in dunklen Träumen… När hon till sist sjöng Sie liebten die beide trodde han först inte det var sant. Hade hon förmågan till prekognition? Hon sjöng om en kvinna som älskade två män… Och varför sjöng hon den nu? Och varför hade Robert valt just den, just ikväll? Klockan slog tolv, Robert föreslog att de skulle gå ut på balkongen och andas lite frisk luft innan de sa god natt. Johannes hade tidigare under kvällen tackat ja till att övernatta i gästrummet. Clara stod mitt emellan dem. Från andra sidan gatan hördes ett svagt sus när vinden drog genom lövkronorna. En hästskjuts klapprade förbi några hundra meter bort, med en svagt flämtande oljelampa. «Det känns i luften att ni bor nära vattnet», sa Johannes. Han var knappt medveten om vad han sa. Det enda han var medveten om var Claras närvaro. «Vilken fantastisk kväll», sa Robert. «Världen är full av fantastiska tillfälligheter.» «Är du säker på det?» sa Clara. «På vad?» «På att det är tillfälligheter?» Ingen sa något. Johannes kände jublet stiga inom sig. Pelare efter pelare av övermodig lycka. Det där hade Clara inte sagt av en slump. Hennes kropp strålade som en värmespis. Han lät handen snudda mot hennes klänning. Hon drog sig inte undan. Nästan omärkligt strök han vidare ner längs det silkesmjuka tyget. Han kände att hon inte misstyckte. Han kände att hon var mycket närmare än hon faktiskt var. Mer och mer förstod han att känslorna var ömsesidiga. Han kunde knappt andas. Han var så hänförd att han knappt kunde andas.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 4 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den tredje delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 3: 

Nu, efter flera veckor i Taormina, kände hon sig styrkt. Vilken himmelsk plats detta var! Sicilien botade henne: här blev hon frisk. Här fylldes hon av ljus, här blev hon sig själv igen. Det enda som nu molade i henne var att hon snart skulle återvända till Sören – och att allt skulle vara som vanligt igen. Hon bodde på Villa San Pietro, ett pensionat som drevs av två danska systrar, och som låg i södra delen av stan, högt och med strålande utsikt över den sicilianska kusten strax nedanför. Om dagarna brukade hon promenera omkring med Bertha Knudtzon, som var älskarinna till Georg Brandes – som hon förresten träffat ibland men på senare tid nästan aldrig; hans envisa försök att förföra henne var alldeles för irriterande. Hon satt i vilstolen och halvdåsade i eftermiddagsvärmen. Färgerna djupnade i skuggan. Hon kom ihåg Sörens ord: «Även i skuggor döljer sig många färger.» Tänk att det bara var ett år sedan de var här tillsammans… Små vindpustar gav lite efterlängtad svalka under det uppspända segeltyget. Hon halvlåg, nedsjunken i en underbar dvala. Det fanns inget så underbart som denna italienska dvala. Allting omkring var översinnligt i sin mjuka skönhet… Det skulle Sören också ha tyckt. Kanske var det just deras behov av skönhet som hållit dem samman. Denna längtan efter allt som var vackert. Deras likartade blick, deras likartade känslighet. Hur de när som helst kunde stanna upp bara för att uppmärksamma den andre på ljuset: «Titta så vackert ljuset faller!» «Titta vilket ljus!» En kypare närmade sig försynt, frågade: Vuoi qualcosa di piú da bere, signora? Hon drack varje dag av det här honungslena svala sicilianska vinet och hon kände hur gott det hade gjort henne med den här tiden. Sören ogillade att hon reste bort ensam. Det såg inte bra ut att hans hustru gav sig iväg så där. Han var mån om sitt rykte och var alltid rädd att det skulle börja pratas. Men med åren hade de här rekreationsresorna blivit nödvändiga. Hon skulle inte ha stått ut med alla hans krav om hon inte ibland kunnat åka iväg så här. Tiden i Taormina hade glidit förbi som en ändlös, lättjefull dröm. Varje dag samma djupblå himmel, varje dag samma kompakta, välgörande värme… Så med ens hörde hon en bekant röst i änden av terrassen. Det var hennes gamla väninna Anna Norrie, som nyligen aviserat att hon skulle komma och hälsa på. Hon pratade högt och uppsluppet. Strax hördes en mansröst; han talade svenska. Anna kom fram och kramade om henne. Hon presenterade sitt resesällskap, en tunnhårig ung man med mustasch, iförd linnekostym och som genast förbindligt lyfte på stråhatten. «Hugo Alfvén, angenämt», sa han. Det lät så uppstyltat att Marie inte kunde låta bli att skratta. De beställde vin och satte sig kring bordet på den runda klippavsatsen en trappa ner. Runtomkring kaktusar och förbrända buskar, några hundra meter ner Bella Isolas sandstränder, den bergiga halvudden och det ständigt lika blå havet. De pustade i värmen och Anna berättade om den långa tågresan och allt de upplevt. Marie visste inte vad hon skulle tro. Anna var gift med en dansk författare, det var i Köpenhamn de träffats första gången, och här kom hon med en svensk kompositör vars namn hon bara svagt kände igen, men som tydligen följt med som resesällskap och nu, efter vad han själv sa, hoppades få uppleva några konserter här på Sicilien. De skålade i vitt vin, och både Anna och Hugo var hänförda över utsikten ner mot Giardini Naxos och längst i fjärran Syracusa. Åt norr reste sig Etna, med en svag rökpelare som steg som en dunst mot den disigt djupblå himlen. Hugo och Anna inkvarterade sig i varsitt rum och på kvällen åt de middag på den stora stensatta terrassen. Marie, elegant i sin barärmade gula klänning och med en ros i det uppsatta håret, fick många att vända sig om när hon kom fram till det dukade bordet. Hon märkte Hugos blickar; han sög tag i henne och hon förmåd- de inte värja sig. De kommande dagarna besökte de en konsert i domkyrkan och åt sedan middag tillsammans, alla tre, på torget utanför. Musiker med banjo och dragspel kom fram, liksom en sångare. Hugo gav dem en stor sedel som tack. De återvände till terrassen, satt ute sent och drack champagne, vågbruset från stranden hördes ända hit, och stjärnhimlen välvde sig högt över cikadornas spel. När de skulle säga god natt förlorade hon sig så djupt i hans ögon att hon efteråt inte kunde minnas om de hade blivit stående så länge eller bara en kort stund, men när hon åter kom till sans insåg hon att något hade hänt och att hon inte hade kraft att värja sig mot känslan; hon måste få reda på vad detta betydde. När hon kom upp på rummet insåg hon att det här ögonblicket skulle hon inte komma undan; det här kanske var hennes livs vändpunkt. Kanske är det först nu det börjar på riktigt, tänkte hon. Livet. Mitt liv.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 3 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den andra delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 2: 

Vid dryga sextio hade Vilhelm förlikat sig med singellivet. Visst träffade han kvinnor, men han hyste inga illusioner om en bestående relation. Men för några månader sedan inträffade något som gjorde att drömmen om den stora kärleken åter väcktes till liv. Det hade varit en grå marsdag, vilken som helst. Han mindes hur han suttit och rutinmässigt ögnat igenom Dagens Nyheters nätupplaga. Plötsligt fastnade han för ett reportage från Lunds konsthall. En nyöppnad separatutställning hade redan på vernissagedagen väckt stor uppmärksamhet. På flera av bilderna syntes konstnären i helfigur; en trådtunn kvinna med långt blont hår och exklusivt klädd – men kontrastrikt, med en tilltalande bohemisk touche. Hennes utseende fullkomligt bländade honom. Även konstverken var extraordinära oljemålningar i storformat, abstrakta former, skissartade gestalter, alltsammans utfört i nedtonade färgskalor i drömlikt dimmigt blått och grått i olika nyanser. Han googlade på konstnären, Gunilla Wadsten, och fann att hon var 48 år, gift med en jurist, 55, och bosatt på en gård på Bjärehalvön, nära Hovs hallar. Han ställde in satellitfunktionen på googlemaps och zoomade in huset där de bodde; en kringbyggd skånegård i klassisk stil, bara en kilometer upp från stranden. Han sökte på hennes namn på youtube och strax fick han upp de mest fantastiska filmer där hon visade runt i sin ateljé och även keramikverkstaden i ett intilliggande rum. Hennes röst, hennes charmiga leende, hennes utsökta sätt att röra sig – alltsammans grep honom djupt. Han sökte vidare på internet och läste igenom några recensioner. Svenska Dagbladets kritiker beskrev utställningen som sensationell och berömde «dessa ibland bara svagt antydda former, eller möjligen materialiseringar av själstillstånd, med en geometrisk känsla påminnande om Braque». Dagens Nyheter beskrev «landskap i dimmig upplösning, i gränslandet mellan verklighet och dröm». En annan kritiker talade lyriskt om konstnärens förmåga att förmedla ett slags «tingens hemligheter» och ansåg att målningarna kunde påminna om såväl Hammershöi som Giacometti. «Det koloristiska växelspelet är sparsmakat, raffinerat och genomgående buret av livsbejakande sensualitet.» Till vilket pris som helst måste han få träffa denna fullblodskonstnär. Vad var hon för en människa som på detta sätt kunde utvinna skönhet ur de enklaste ting. En sten, en trädstam – med hennes blick tycktes verkligheten kunna återfå precis den magi han själv så ofta upplevde. Den fanns ju där – alltsammans handlade om med vilken blick man såg på världen. Han kom att tänka på van Gogh, som arbetat på likartat sätt. Efter mycket letande hittade han hennes mailadress. Han skrev att hennes målningar talade till honom på ett överrumplande djupt plan och att han gärna skulle vilja se mer. Hon svarade vänligt att han var välkommen att hälsa på henne och hennes man och att han gärna kunde få se ateljén. Hon frågade om han hade varit i konsthallen eller på vilket sätt han annars kände till henne. Han hänvisade till reportaget och förklarade att han var passionerat intresserad av konst och att ingenting, utom möjligen musik, kunde ge honom så djupa livskänslor. Hon frågade vad han själv sysslade med. När hon fick veta att han arbetade som redaktör på ett bokförlag i Stockholm blev hon tydligt intresserad. Publicerade de förresten konstböcker? Nej, bara skönlitterära verk; men om hon ville kunde han sätta henne i förbindelse med en kollega som säkert kunde tipsa henne om nya spännande titlar. När han avslöjade att han själv skrivit några böcker blev hon eld och lågor. Det var bara några enkla försök, sa han avvärjande, de publicerades på ett annat, ytterst litet förlag och hade bara sålt i femtio exemplar. Jag vill gärna läsa dem, svarade hon. När han skickat henne en pdf med dikter öste hon beröm över honom och förklarade att hans ord nått henne «nästan intravenöst».

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 2 first appeared on Opulens.

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den första delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

Romanen skildrar således fyra parallella förälskelser – där komplikationen är att samtliga fyra kvinnor redan är gifta. Det rör sig om en fresk, med stor spännvidd i tid och rum, som skildrar människors dubbelhet.  Här får vi möta passioner, drömmar och själsfrändskap – men också längtan och svek, om ensamhet och gemenskap, om lycka och sorg… Detta är också en roman om konstens betydelse i vid mening – som tröst, som livselixir och som nödvändighet.

I en recension i Kulturdelen skriver Isak Adolfsson bland annat följande om Björn Gustavssons roman: “Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.” Recensionen kan läsas i sin helhet på Kulturdelens webbsajt.

Jag var Johannes Brahms utkom i december 2021 på Recito förlag och kan beställas på Bokus, Adlibris och andra ställen men tillhandahålls också på många bibliotek. Den kommer även att finnas tillgänglig som e-bok.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 1: 

Det var i vintras han funnit henne. Han mindes tydligt den dagen. Han hade suttit i sitt arbetsrum på länsstyrelsen i Östersund. Innan han gick hem kollade han sitt twitterkonto; han använde det mest för att hålla kontakt med kollegor runtom i landet och brukade bara sporadiskt logga in. Medan han scrollade i flödet uppmärksammade han en kvinna vars profil genast fångade honom. Hon var vacker på ett säreget sätt. Föreföll smal och vältränad, hade långt mörkblont hår, känslig, öppen blick. Han zoomade in fotografiet. Ögonen mandelformade, aningen snedställda. Hon hette Anna Söderberg, var 35 år och arbetade som lågstadielärare. Var hon bodde framgick inte och de hade inga gemensamma kontakter. Hon var gift och ägnade tydligen fritiden åt läsning och friluftsliv. Knappt hade han tryckt bort fotot förrän han ångrade sig. Han tryckte «retur» men lyckades inte få tillbaka historiken. Han fick för sig att han begått ett ödesdigert misstag och greps nästan av panik. Hur han än knappade lyckades han inte hitta henne, och efternamnet hade han redan glömt. Först några dagar senare dök profilen åter upp i hans flöde. Han skickade en kontaktförfrågan och hoppades att hon inte skulle tycka att han var för framfusig och blockera honom. Det gick en vecka utan att hon svarade. Han googlade på namnet och fick tre träffar. Efter ytterligare en stunds sökningar fick han fram adress och telefonnummer. Jönköping var en stad han inte hade det minsta begrepp om, men utan att tveka dukade han upp en historia om att han till sommaren skulle semestra i just den trakten och att han länge varit nyfiken på det småländska höglandet (var fick han det ifrån?). Han underströk att han delade hennes intresse för friluftsliv (en av mina största passioner, högg han till med) och att han – eftersom han nu råkat se hennes profil – vore tacksam om hon kanske kunde ge tips på vandringsleder i området. Det dröjde inte många minuter förrän hon i ett långt sms noga redogjorde för sina personliga favoritsträckor: den sex mil långa John Bauer-leden från Huskvarna upp till Gränna, Dunmosseleden genom en av länets största våtmarker («passar om du gillar fåglar! Kan det vara nåt?») och Franciskusleden upp till Alvastra («ingår i ett nätverk av pilgrimsleder – du kan fortsätta till Santiago de Compostella om du gillar rejäla motionspass»). När han nämnde att en pilgrimsled faktiskt passerade alldeles utanför hans eget hem, i Jämtland, frågade hon om det möjligen var Sankt Olavsleden, «den som fortsätter till Trondheim». Jo, det stämde. «Det är min dröm att en gång få vandra där», kom det i nästa sms. «Du är välkommen», svarade han, «jag följer med, åtminstone en liten bit.» Det hade känts fullständigt naturligt att de bytte mailadresser och snart även började prata med varandra. Hon hade låtit så mjuk, så välkomnande, att han omedelbart fylldes av starka känslor för henne. Inom kort hade den dagliga kontakten med Anna blivit en viktig del av vardagen. Men, påpekade hon tidigt, jag är en gift kvinna och kan inget annat erbjuda än vänskap. Han hade blivit överrumplad av hur lätt och självklart de kommunicerade, och att de på något underligt vis tycktes så besläktade.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 1 first appeared on Opulens.

SKIVTIPS. Björn Gustavsson går igenom en rad aktuella inspelningar av klassiska verk på cd och dvd.

Bach, Cantatas BWV 45 och 198 & Motett BWV 118, Collegium Vocale Gent plus solister. Outhere, 2021

Bach, Partitas & English Suites, volym 1. Niklas Sivelöv. AMC, 2021’

Tartini, Violin Concertos 96 och 125 samt violinsonata G-moll. L’accademia della Rosa under ledning av violinsolist Giulio Plotino. Brilliant Classics, 2021

Scarlatti, Sonate a quattro. Les récreations. Ricercar, 2021

Vivaldi, instrumentala konserter. Arte dei Suonatori, blockflöjtssolist Bolette Roed. Pentatone, 2021

Brahms, Symfoni c-moll plus ouvertyr opus 80. NFM Wroclaw Philharmonic. NFM, 2021

Tjajkovskij, Symfonierna 2 och 4. Tonhalle-Orchester Zürich. Alpha-Classics, 2021

Fauré, Piano quartets, opus 15 och 45. Quartetto Werther. Brilliant Classics, 2021

Isabella Lundgren, Look for the silver lining. Ladybird, 2021

Dvd: Verdi, Requiem. Filharmonico Arturo Toscanini, Coro del Teatro Regio di Parma och en rad solister. Dirigent: Roberto Abbado. Dynamic, 2021

Dvd: Le Corsaire, balett baserad på Lord Byrons verk med samma namn. La Scalas orkester och balett. Major, 2021

”Det är dig sagt, människa, vad som är gott…” Så sjunger kören i inledningen till Bachs kantat nr 45, som i likhet med de flesta Bachkantater består av omväxlande kör- och solistpartier och däremellan recitativ. Både denna kantat och motetterna görs utmärkt av den samspelta ensemblen Collegium Vocale Gent, ledd av renommerade Philippe Herreweghe. Orkester, kör och solister framträder med utomordentlig balans mellan stramhet och expressivitet, mellan disciplin och innerlig hängivelse. En vital puls genomsyrar tolkningarna – alltsammans framstår som kammarversioner av Bachs stora passionsverk.

Bachs partitor och engelska svit klingar förföriskt när Niklas Sivelöv ikläder dem flygelklanger – låt vara att instrumentet här ljuder med en lite spetsig klang; å andra sidan framhävs därigenom Bachs ”matematiska” skönhet. Sammantaget en storslagen, meditativ musikupplevelse: genomarbetade och genomreflekterade tolkningar.

Tre violinsonater av Tartini plus g-moll-sonatan med ”djävulsdrillen”: detta bjuds på L’Accademia della Rosas nya skiva, ledd av Giuolo Plotino, vars solistiska barockviolin från 1751 har en mjuk, förförisk klang. Trots en ibland något skev/oklar ljudbild från ensemble/solist erbjuder denna inspelning en verklig högtidsstund för barockmusikälskaren.

Alessandro Scarlattis ”Sonate a quattro”, från 1725 är tidstypiska – men icketypiska i det faktum att de saknar continuo-stämma (vanligen cembalo). Resultatet blir en lite svävande, mörk brygd som ibland vetter åt Purcell-hållet. Tätt och välspelat, men kanske aningen för välfriserat; jag skulle emellanåt önska en mer frejdig attack, ett större mått av hörbar passion.

Under ledning av skickliga blockflöjtisten Bolette Roed har ensemblen Arte dei Suonatori spelat in Vivaldis ”Årstider” – men ändå inte: man har rafsat ihop sexton Vivaldi-konserter och grupperat dem under den årstid man tyckt att de liknar. Mycket godtyckligt: i mina öron kunde vinterkonserterna lika väl vara sommarkonserter. Alltsammans är oklanderligt framfört, men även här saknar jag den där riktiga inlevelsen i musiken, trots att den genomgående präglas av så pregnanta melodiska och rytmiska idéer.

Tonhalle-orkestern i Zürich och Paavo Järvi: en sagolik kombination

Wroclaw-filharmonikerna under flerfaldigt Grammis-belönade Giancarlo Guerrero gör storverk i sin tolkning av Brahms symfoni nr 1. Vi möter här en symfoniker som ännu söker sin väg – i skuggan av Beethovens ”idealsymfonier”. Som så ofta i Brahms orkestermusik anas tydligt Beethoven-influenserna.

Tonhalle-orkestern i Zürich och Paavo Järvi: en sagolik kombination – så även i dessa tolkningar av Tjajkovskijs symfonier 2 och 4. Tolkningarna görs så ”smooth”, så perfekt, att man förtroendefullt bara kan luta sig tillbaka i dessa excesser av senromantisk hängivenhet – låt vara emellanåt av det mer lättflytande slaget.

Faurés pianokvartetter 1 och 2 – mörka, mustiga, ljuvligt sensuella – görs enastående väl av Quartetto Werther, som spelar med kompromisslös ingivelse och hängivenhet – och sådant kan som bekant göra under med nästan vilken musik som helst.

Unga men redan så meriterade jazzsångerskan Isabella Lundgren har satt samman ett program betitlat ”Look for the silver lining” där hon med delvis nyskapande arrangemang och med en grupp unga jazzmusiker sjunger standards som ”Pick yourself up” och “What a wonderful world”. Hennes röst är lagom slipad, och hon förmår också twista till den för att få fram den där ruffiga accenten som hör genren till.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två nya musik-dvd:s: Verdis Requiem i en live-inspelning från Parma-festivalen 2020, med kör, orkester och solister under Roberto Abbado. Lite speciellt, breddat sound när alla står utglesade i pandemitid – och mitt i allt känns det som att det också blir ett requiem över det hårt covid-drabbade Italiens sorgsna öde. Alltsammans mycket bra – men inte riktigt La Scala-klass.

En live-balett från precorona-tid på La Scala erbjuds på dvd:n med ”Le Corsaire”, en balett komponerad av fransmannen Adolphe Adam. Det är musik helt i linje med Tjajkovskijs – och även den klassiska koreografin, dräkterna och dekoren i denna uppsättning får mig att tänka på klassiker som Nötknäpparen. Le Corsaire har karaktären av ”nummer-balett”: ett pärlband av uppvisningsdans. Romantiskt, traditionellt, välspelat, väldansat.

The post Aktuell klassisk musik på cd och dvd first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på tio aktuella nyinspelningar av klassiska verk. Här guidar han oss genom de olika epokerna och inspelningarna.

Bruckner, Symphonie nr 6, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks. BR Klassik, 2021
Mahler, Symphonie nr 4, Bamberger Symphoniker, Anna Lucia Richter, mezzo. Accentus, 2021
Mahler, Symphony nr 10, Minnesota Orchestra. BIS, 2021.
Brahms, pianokonsert op. 25, Variations on a theme by Joseph Haydn. Silver-Garburg pianoduo, Wiener Symphoniker. Edel/Berlin Classics, 2021.
Haydn, nr 9, symfonierna 15, 35 och 45. Il Giardino Armonico, Sandrine Piau. Alpha-Classics, 2021.
Haydn, Die Schöpfung, Il Giardino Armonico, Chor des Bayerischen Rundfunks m.fl. Alpha-Classics, 2021.
Händel, Complete Organ Concertos. Stuttgart Chamber Orchestra, Christian Schmitt. Brilliant Classics, 2021.
Locatelli, Complete Violin Concertos. Igor Ruhadze, Ensemble Violini Capricciosi. Brilliant Classics, 2021.
Sjostakovitj, Cello Concertos, Alban Gerhardt, WDR Sinfonieorchester. Hyperion, 2021.
Allan Pettersson, Symfoni nr 12, Norrköpingssymfonikerna, Radiokören, Eric Ericsons kammarkör. BIS, 2021.

Den bayerska radions symfoniorkester under Mariss Jansons bjuder ett storartat framförande av Bruckners mäktiga symfoni nr 6 från 1881. Det är brett anlagd, högromantisk musik, tydligt influerad av Wagner. Här kan man verkligen tala om allkonstverk: ett överdådigt rikt och mångfacetterat landskap, där förvandlingarna sker stegvis och långsamt: att lyssna till Bruckner är som att långsamt korsa en hel kontinent.

The post Från barock till nutid: tio nyinspelningar first appeared on Opulens.

KÄRLEKSMUSIK. Tonsättaren Johannes Brahms blev förälskad i Clara  som var gift med Robert Schumann. Vänskapen mellan de tre ledde så småningom fram till ett minnesvärt verk av den unge Brahms. Björn Gustavsson berättar här dess om bakgrund och tillkomst.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Musikhistoriskt kan den tyske tonsättaren Johannes Brahms (1833—1897) i mångt och mycket ses som Beethovens arvtagare: mycket av det wienklassicistiska tonspråket dröjer sig kvar i hans kompositioner. Samtidigt måste han förstås betecknas som en av den romantiska epokens främsta företrädare. Brahms blandade gärna in folkmusikaliska element i musiken, ibland även något av dåtidens smäktande, dansanta wienermusik – en tydlig kontrast mot de dunkla klangfärger som emellanåt tränger fram och öppnar för en melankoli gränsande till tungsinthet.

Johannes Brahms hade redan som tjugoåring, 1853, lärt känna Robert och Clara Schumann, som han besökte i deras hem i Düsseldorf. Mötet tycks ha berett alla tre en mycket stor glädje: de tycks helt enkelt ha klickat hundraprocentigt. Med sina kompositioner och sitt briljanta pianospel gjorde den unge, långhårige Brahms genast stort intryck på makarna – som båda var kända och beundrade tonsättare.

Robert Schumann komponerade högromantisk musik och var dessutom verksam som pianist och musikkritiker (han var även en tid dirigent, men det värvet tycks dåligt ha passat hans lite inbundna sinne). Hustrun Clara betraktades allmänt som en av sin tids mest framstående pianister. Hon väckte hänförelse för sina tolkningar av alltifrån Bach och Mozart till samtida kompositörer som Mendelssohn och Chopin. Allra mest omtalad var hon för sina inkännande tolkningar av makens musik. Redan kort efter Johannes Brahms första vistelse hos paret skrev Robert Schumann en artikel i sin Neue Zeitschrift für Musik där han entusiastiskt klargjorde att Brahms var den tyska musikens nya stjärnskott. Året efter återkom Johannes till paret Schumanns hem, där han de närmsta åren kom att vistas i långa perioder. Det har spekulerats mycket om den nära bindning som uppstod mellan de tre parterna. Säkert är åtminstone att Clara Schumann och Johannes Brahms genast befäste en livslång vänskap.

Triangeln mellan de tre berömdheterna har lockat till en rad olika tolkningar, både i böcker och spelfilmer. Våren 1854 försämrades Robert Schumanns psykiska hälsa (det är frestande att dra en parallell till vänskapen mellan konstnärsparet Kröyer och den unge Hugo Alfvén) och efter ett självmordsförsök togs Robert in på ett hem för psykiskt sjuka, där han i svårmod tillbringade sina sista år.  När Johannes Brahms nåddes av nyheten for han genast tillbaka till det schumannska hemmet. Han ville trösta Clara, som samtidigt väntade sitt sjunde barn. En dag spelade Clara spelade några variationer hon skrivit på ett tema som Robert tidigare komponerat.

Inspirerad av Claras tonsättning satte sig Johannes Brahms vid makarnas piano och skrev egna variationer över samma tema – ett verk som han sedan tillägnade Clara. Kompositionen har opusnummer 23 och heter Variationer på ett tema av Robert Schumann. ”Johannes Brahms variationer berörde mig djupt med sin känsliga deltagande”, skrev senare Clara. Och från sjukhuset uttryckte även Robert sitt stora tack. I ett brev riktade han sig direkt till Johannes: ”Min käraste vän, vilken enorm glädje du berett mig med dina variationer. Å vad jag kommer att glädjas om du eller Clara spelar dem.”

I detta tidiga Brahms-verk turnerar kompositören Robert Schumanns tema med kärleksfull fingerfärdighet. Det känns som att musiken flödar av förälskelse: här kunde Johannes uttrycka sin kärlek till den gifta kvinna han var så förtjust i.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Triangeldrama födde ljuv musik first appeared on Opulens.