DUBBELT AKTUELL. Dramatikern Alejandro Leiva Wenger är aktuell med pjäsen Arvet på Folkteatern i Göteborg och tilldelades i veckan Karin Boyes Litterära pris. 

Hej Alejandro!

Först vill jag säga grattis till Karin Boyes Litterära pris du fick av Huddinge kommun i veckan! Hur kändes det att få priset?

– Tack! Väldigt kul och väldigt överraskande, jag var inte alls beredd på det. Karin Boye var ju poet och det känns väldigt fint att juryn har sett likheter mellan mina pjäser och Karins författarskap.

Du fick ju även Ibsenpriset i mars! Som delas ut till en nyskapande dramatiker. Vad betyder det för dig att vinna priser för ditt skapande?

– På ett sätt vet jag inte riktigt än, jag har inte fått priser förut. Jag vet inte om det kommer påverka skrivandet men det tror jag inte. Däremot är det ett erkännande och en bekräftelse på att någon ser och uppskattar det man har gjort och det ger en lite kraft att fortsätta.

Karin Boyes Litterära pris delas ut till en författare som publicerat verk i Karin Boyes anda, är hon en författare du medvetet har inspirerats av litterärt eller i dina pjäser?

– Inte medvetet, jag har läst och haft utbyte av att läsa henne. Det är väldigt kul när andra människor och läsare upptäcker likheter som man själv kanske inte varit medveten om. Man har inte alltid full koll på skrivandet och vad som påverkar det. Vissa saker känner man till, och andra inte.

Du skriver ju främst dramatik och är aktuell med pjäsen Arvet, i regi av Frida Röhl, som hade fysisk premiär på Folkteatern i Göteborg häromveckan. Hur kändes det att kunna sätta upp pjäsen fysiskt?

– Det är ju jättekul för alla och inte minst för skådespelarna. Det var verkligen osäkert allting, vi visste inte om premiären skulle bli av eller inte. Dels för restriktionerna men också för att läget blir så utsatt i en ensemble. Alla måste vara friska. Förut kunde någon ha snuva och ingen tänkte på det, men idag går inte det. Det är verkligen känsligt och väldigt osäkert.

– Vi skulle turnera med Riksteatern men det ställdes in. Så när vi fick ha premiären i Göteborg så var det bara glädje. För skådespelarna som har pjäsen och texten i kroppen är hela poängen att kunna möta en publik. För mig är det också skitkul men skillnaden är att jag på sätt och vis redan gjort mitt jobb, texten är färdigskriven medan skådisarna är mitt i processen. Föreställningen är ett organiskt verk som utvecklas i kontakten med publiken under spelperioden. Så det är jättekul att den kunde spelas.

Vad handlar Arvet om och vilka är dina förväntningar på mötet med publiken?

– Den handlar om mor och dotter som inte riktigt kan prata med varandra. De har inte pratat på flera år och nu har pappa i familjen gått bort i en ärftlig sjukdom. Har man en förälder med den här sjukdomen är det 50 procents risk att man själv bär på den, så dottern är orolig att hon har ärv den. Samtidigt är mamman nybliven änka efter att ha tagit hand om pappan i flera år. Hon har börjat dejta en ny man men vågar inte säga det till dottern. Därifrån växer historien fram. Det är en fars, en komedi, samtidigt som den handlar om väldigt allvarliga saker.

– Jag vill alltid att publiken ska leva sig in i berättelsen och i karaktärerna, och liksom känna och tänka en massa. Den fråga jag tänkte på när jag skrev är hur mycket vi egentligen vill veta om vår framtid? Idag finns möjligheten att testa sig för genmutationer och har man den här sjukdomen så vet man att man kommer bli sjuk om 10 eller 20 år, den är obotlig. Frågan är då, vill man veta? Vill man se in i framtiden? Eller lever man hellre i ovisshet? Det är inte ett lätt val!

Hur hade du själv resonerat?

– Det är jättesvårt, men av folk som lever i riskzonen har jag läst att det bara är 10 procent som väljer att testa sig. De flesta väljer att inte få reda på om de kommer bli sjuka eller inte.

Hur har det varit att arbeta med Arvet, och med teater överlag, i dessa osäkra tider?

– Det har varit väldigt speciellt, märkligt och ganska sorgligt också. Det finns en massa föreställningar färdiga som inte kan visas för publik, som läggs ner eller skjuts upp på obestämd tid. Min pjäs Pappas födelsedag skulle ha gått på Stockholms stadsteater men ställdes in på genrepet, dagen innan föreställning. Alla tyckte att den blev fin, men vi vet inte om eller när vi kommer kunna spela den.

– Det gäller en massa pjäser. När jag tänker på det känns det lite konstigt. Det betyder att det finns en massa nyskrivna pjäser av levande författare som handlar om vår tid idag, som inte har fått möta publik. Det skapar ett slags hål i teaterhistorien. Man vet inte vad som hade hänt om de hade fått möta publik. Jobbet som dramatiker är ju att skriva pjäser och det kan jag göra i alla fall, det gäller bara att slå bort tanken på om den kommer att spelas eller inte. Men jag tänker mest på skådespelare, de har orden med sig i kroppen och har investerat sina känslor och sin tolkning. Att gå med de pjäserna och sedan lägga ner, vad händer då? Vad händer med rollerna?

Ja, vad är det som går förlorat utan teatern? Vilken är teaterns plats i samhället?

– Jag tror att vi som jobbar med teater har fått någonting att tänka på, det visade sig vara väldigt lätt att stänga teatrarna. Det blir paradoxalt för teatern spelar ju en funktion i samhällsdebatten och vill ofta gärna vara politisk och aktuell. Det är berättelser om oss idag som går förlorade och gemenskapen att kunna sitta i samma rum i en publik. Teatern är speciell på det sättet, att publiken är en del av upplevelsen. Det är inte som att se på Netflix, det är verkliga människor på scen som tar in och anpassar spelet efter publikens reaktioner. Och varje publik är unik från föreställning till föreställning.

– Det är få tillfällen i samhället där vi kan sitta tillsammans och titta på en levande föreställning. Det ger känslan av att trots att vi alla lever i våra små bubblor så är vi ett samhälle som tillsammans måste ta itu med olika frågor. Det tror jag teater och scenkonst gör på ett sätt som inte andra konstformer gör.

Du debuterade litterärt 2001 med novellsamlingen Till vår ära (Albert Bonniers förlag) som blev väldigt uppmärksammad och gavs ut igen 2014 på Modernista. De skrev att boken hör till en extremt sällsynt debut som förändrat litteraturen från en dag till en annan. Hur var det att få ett sådant mottagande som debutant?

– Jag minns det som överväldigande, det blev väldigt stort och jag var inte alls beredd. Jag satt ensam hemma och skrev, hade inte ens gått skrivarutbildning och var ovan vid att ha läsare överhuvudtaget och att få synpunkter på texten. Plötsligt var den recenserad i tidningar! Det var spännande och såklart väldigt kul att få positiv uppmärksamhet.

– Samtidigt upplevde jag att recensenter gjorde sig en bild av mig utifrån berättelserna i boken. För mig var det här noveller som jag hade hittat på, så det blev svårt att förhålla sig till mediebilden av mig som person och av min uppväxt, en bild som inte alls stämde med min egen. Det var en intressant erfarenhet på många sätt.

Varför gjorde man sig en bestämd bild av vem du var?

– På den tiden var det glest med författare som hade bakgrund i Stockholms förorter eller var födda i ett annat land än Sverige. Så när min bok kom målades den in i invandrarkategorin där på något sätt. Man gjorde en massa antaganden och läste texterna utifrån vad man trodde sig veta om min bakgrund – okej, han är född i Chile, då är det här magisk realism.

– Jag tror att det har blivit bättre. Dels finns det ett pågående samtal om rasism, normer och normkritik idag och dels finns det också många fler författare som har bakgrund i länder utanför Sverige. Så representationsbördan på den enskilde författaren har lättat, åtminstone en hel del.

Din pjäs Författarna (2013) handlar ju om att berätta någon annans verklighet. I det här fallet den aspirerande författaren Alvaro som vill skriva om Alex, som säger att han kommer från förorten. Kan man berätta en annan människas verklighet?

– Det tror jag. Och jag tycker att man kan och får och ska skriva om precis vad man vill. Sen får man ju alltid vara beredd på kritiska läsningar av själva texten. Läsaren har rätt att tolka och ifrågasätta, och om författaren har slarvat med språk och research har ju läsare rätt att påpeka det.

– Jag tror det viktiga som författare, i alla fall för mig, är att skriva om sådant som på något sätt är förankrat i mig själv, som jag känner ett behov av att skriva om. Och ju längre bort man står från de karaktärer man skriver om, ju mer researcharbete krävs det ju. Sen är det läsarna eller publiken som avgör om det är lyckat eller inte. Och där kommer vi in på läsaren förkunskaper och förståelse. Har man själv erfarenhet av någonting så ställer man som läsare högre krav på fiktionen.

Jag tänker att man alltid har sig själv som filter, att någon annans verklighet filtreras genom en själv.

– Men grejen är att man har ett filter mellan sig själv och sig själv också. Folk går inte omkring och känner sig själva fullt ut. Ibland är det tvärtom lättare att lära känna en annan person, en fiktiv skapelse. Jag tror inte vi har så bra koll som vi tror på oss själva och allt som påverkar oss. Självbedrägeriet är på nåt sätt en förutsättning för att gå upp på morgonen varje dag.

Du har ju läst sociologi också, hur speglas det i ditt skapande?

– Det är svårt att svara på, jag sitter inte och tänker på sociologiska teorier. Men jag har läst det så länge och mycket att den sociologiska blicken har inverkan på mitt sätt att betrakta världen, människor och deras samspel. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte har påverkat, men det är svårt att peka på exakt hur och när. Mina pjäser har inte för avsikt att illustrera begrepp eller teorier. Tvärtom vill jag hitta en egen logisk värld som gärna får gå på tvärs mot vad man kanske förväntar sig.

– Sociologi är brett. Det kan handla om allt från maktstrukturer och status till hur identitet skapas, hur vi ser på varandra, hur vi upprätthåller fasader hela tiden. Mycket dramatik lägger också vikt vid såna saker, så de har det gemensamt. Dramatiken visar ju ofta hur vi människor antar olika fasader, hur vi ljuger och bedrar och lurar oss själva. Så det kanske är ett intresse hos mig som både fungerar inom sociologi och dramatik.

Hur skulle du beskriva ditt uttryck?

– Jag intresserar mig ofta för konflikter och för det jag var inne på tidigare, människors olika identiteter i olika situationer. Hur man blir tolkad och hur man själv framställer sig. Jag får höra att jag skriver roligt, det är jättekonstigt. När jag skrev Arvet tyckte jag att det var en tragedi men den blev beskriven som en fars, något som jag själv inte har kontroll över.

– Men personligen försöker jag att inte fundera på vad som kännetecknar mig som författare, jag tror det skulle vara väldigt begränsande att tänka så, att jag är en sådan som skriver sådana texter. Jag vill kunna röra mig fritt.

Hur hittade du lusten att berätta?

– Den har alltid funnits med. Men jag minns när jag var riktigt liten, att jag tyckte om att spela teater och berätta saker, hade mycket rollspel. Mormor tyckte att det var roligt, hon brukade ge mig godis om jag skrev en dikt eller en berättelse. Och det gjorde jag inte bara för godiset, jag tyckte det var kul att få beröm, roligt att göra och skriva något som någon annan tyckte var bra. Det är så jag minns det. Sedan började jag skriva dagbok tidigt, jag har alltid tyckt om att skriva och uttrycka mig, hitta på röster och karaktärer och sådant där.

Din första pjäs var 127, en monolog som din bror, skådespelaren Pablo Leiva Wenger, framförde. Det var väl lite av en tillfällighet, vad fick dig att fastna och vilja fortsätta med dramatiken?

– Ja, han bad mig skriva den och jag visste knappt vad jag höll på med. När man skriver dramatik måste man tänka på att texten ska framföras på en scen. Men när jag såg den färdiga föreställningen var det magiskt att se det som jag hade skrivit komma till liv i form av huvudpersonen, som gjorde flera olika roller. Jag tyckte det var så kul och fascinerande och jag lärde mig mycket under processens gång. Men jag ville lära mig mer och tänkte – varför har jag inte gjort det här tidigare? Det var en helt ny värld som öppnade sig, som jag inte hade koll på.

Vad inspirerar dig och ditt skapande?

– På ett sätt är det allt möjligt, allting kan plötsligt bli ett uppslag. En person som säger någonting som låter intressant och så börjar man spinna på en historia. Det kan också vara musik, och självklart genom att läsa dramatik och om dramatik. Och att läsa böcker överhuvudtaget, om vad som helst.

– Jag tycker det är intressant hur olika människor fastnar för olika saker som kan bli idéer till en pjäs. Saker som kan vara helt banala och som någon inte ens lägger märke till kan för en annan författare bli gnistan. Plötsligt har man en scen och en situation, en replik i huvudet och så växer det fram en pjäs ur det. Ibland är det en situation där det finns någonting outrett mellan två människor. Det får mig att vilja sätta mig ner och klura ut vad det är, vad som har hänt mellan dessa personer och vad som finns där som de inte säger. Det börjar sällan med ett tema eller en viss miljö.

Vad var det som väckte idén till Arvet?

– Från början hade jag tänkt skriva en pjäs om en kvinna som är nybliven änka och börjar träffa en man. Dottern motsätter sig eftersom det är för kort efter pappans död. När jag skrev första scenen när dottern flyttar in till mamman och de står mitt emot varandra, kände jag att det finns någonting mer där. De gömmer saker för varandra. Och jag fick tidigt en känsla av att det fanns något i familjen, en sorts hemlighet, en obotlig ärftlig sjukdom. Plötsligt blev pjäsen mer en tragedi och jag lät den vara så. En komedi och tragedi.

Och en sista fråga, har du redan något nytt projekt i tanken?

– Jag skriver på andra pjäser, framför allt en pjäs som kommer att bli en science fiction, den utspelar sig i framtiden. Det håller jag på med nu!

The post Helgporträttet: “Jag vill att publiken ska leva sig in i berättelsen” first appeared on Opulens.

HELGTANKAR. “Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid.” Erik Cardelús guidar oss från Karin Boyes diktning till Håkan Hellströms popmusik.

Så är det valborg, högtiden som markerar gränsen mellan vinter och vår, mörker och ljus. I år står vi inför en annorlunda valborg, präglad av restriktioner och coronamärkt tänkande.

I år gör sig bålen, studentfestandet och körsången bäst i minnets resonanskammare. Eller som digital eld på någon av många skrytstora wide-screens runt om i landet. Sannolikt står nog vissa av oss på villatomter och i ensliga skogsplättar med blicken riktad ner i en liten brasa. En blygsam brasa och ett futtigt firande i en begränsad gemenskap, men kanske ger det ändå bränsle åt minnet och minnen. Och bitterljuv nostalgi är inte alltid det sämsta, allra minst inom kulturen.

Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid. Förvånansvärt lite, om man betänker att denna afton ofta ger upphov till mycken vardagsdramatik: brännskador, en första fylla, skrålande sång, fyllebråk eller en ny intim bekantskap vid den värmande elden.

Strindberg yttrade som bekant de bevingade orden att hans ”eld var den största Sverige”, men det var säkerligen hans uppblåsta kulturmanliga ego-eld som åsyftades. Och nog har vi alla någon liten eld som brinner någonstans, i hjärnan eller i hjärtat. Eller både-och.

Mest känd av alla svenska litterära valborgstexter är nog Karin Boyes “Valborgsnatt”. Den ingår i diktsamlingen För trädets skull. Utgivningsåret är 1935, mitt under det världspolitiskt mörka och instabila 30-talet, vilket ger tolkningsnycklar till diktens dystra innehåll som sätts redan i inledning:

”Sent omsider står jag vid ödenas berg./Runtomkring som ovädersmoln/skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,/svartvingade, fosforögda.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas.

I samma diktsamling återfinns Boyes mest kända dikt: ”Visst gör det ont.” Även här behandlas osäkerhet och tvekan, fast med bildspråket mer riktat mot den skira våren och dess biologiska processer: ”Visst gör det ont när knoppar brister./Varför skulle annars våren tveka?”

Bakom sig hade Karin Boye romanen Kris, utgiven föregående år. Romanen handlar om en ung kvinnlig lärarstudent, drabbad av en religiös kris och hemliga känslor för en kvinnlig kurskamrat. Att Karin Boye, vid sidan om sina amorösa och själsliga kval, bekymrade sig över världens politiska tillstånd, blev uppenbart i den dystopiska romanen Kallocain som utkom fem år senare, 1940. Mångtaligt har påpekats att succéromanen Kallocain föregick George Orwells globala klassiker 1984, två starka romaner som gestaltar totalitarismen och dess dehumaniserande kontrollsamhälle. Kanske säger detta mer om styrkeförhållandet mellan svenskan och engelskan än något annat.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas. Först österrikaren Gustav Meyrinks Valborgsmässa, en frejdig karnevalisk historia, tryfferad med dräpande och dråpliga händelser, svart centraleuropeisk humor och makaber upptågsanda. Tänk Kafkas Processen eller Haseks Soldaten Švejk, fast skruva upp intensiteten några hundra gotiska grader. Litterär spelplats är den magiska staden Prag, mitt under krigsåret 1917 och med en trumma av människohud som dånar i de mörka vindlande gränderna.

Vridet är det också i Goethes klassiska skådespel Faust och den kända valborgsmässonatten där. Den äregirige vetenskapsmannen Faust ingår en pakt med Mefistoles, djävulens redskap. I pakten byts världslig framgång mot en förlorad själ, ett urgammalt tema i alla svekfulla situationer och relationer som människor befunnit sig i igenom tiderna. Till detta ska läggas dansande häxor, ondskefulla röster och häxkörer. Ett överflöd av litterära effekter.

Just Goethe tycks ha varit svag för valborg, kanske främst i dikten “Die Erste Walpurgisnacht”, som tonsattes i Felix Mendelssohns i “Opus 60” under första halvan av 1800-talet. Melodramatiskt kämpar de hedniska druiderna mot den kristna övermakten uppe i Harzbergen. Allt utmynnar i ett karnevaliskt slut där druiderna klär ut sig till djävlar och demoner och skrämmer iväg den kristna tvångsmakten. Nu kan de avnjuta våren och sommaren ifred, utan påbud och pekpinnar. Tolkningar av detta romantiska stycke har varierat. Alltifrån kristendomskritik eller den romantiska föreställningen att förnuftet förslavar fantasin, till en läsning där Felix Mendelssohn och andra judar i samtiden tvingades utstå intolerans och antisemitism. En gemensam nämnare blir ofta rätten att tänka och leva fritt, oavsett vem du är och varifrån du kommer.

Kanske mest populär och ungdomligt förknippad med stundande högtid är Håkan Hellström med dängan “Valborg”. I sången är det varken Prag eller Harzbergen som utgör dramatisk fond, utan samma gamla goa västkuststad som alltid.

Här besjungs långt världsligare saker än Gud och djävulen, flammande bål och skrikande häxor, den rena själen och den eviga förtappelsen. Här besjungs Azaleadalen och att ett obetydligt grönsvart fotbollslag besegrat det mäktiga blåvita laget. Här besjungs ett pissigt vårregn och ett förortsgäng som kapar en spårvagn på väg hem i vårnatten. Här besjungs livet som det oftast är: en blandning av högt och lågt. Ett krängande och krånglande existentiellt tillstånd, som det är svårt att bli riktigt klok på, men som det är värt att uppskatta medan det pågår.

The post Mellan vinter och vår, mörker och ljus first appeared on Opulens.

KRIS. Robert Myhreld reflekterar över detta med ljus och mörker i tillvaron och tar sin utgångspunkt i Karin Boyes bok Kris.

Karin Boye ville kanske leva, kanske inte. Utanför Alingsås frös hon ihjäl.  Överdos av sömntabletter, de fann henne lutande mot en sten. Frågan är bara viktig för anhöriga. I sin självbiografiska och skenbart skönlitterära bok Kris skriver hon bland annat:

”Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!” och ”Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!”

Jag kommer att tänka på Emilia Fogelklou, författare, pedagog, teolog, i mångt en mystiker. Hon skriver:

”Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.”

Ljustider och mörktider; dagöga och nattöga. Eller: skymning och gryning.

Ljus finns ändå.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Boyeljus first appeared on Opulens.

VÅREN 2020. “Våren firar vi som sagt som en uppbrottets tid – och nog har vi fått uppbrott alltid!” skriver Mattias Svensson i ett vårtal under ett år när inget är sig likt.

Det blir inget vanligt valborgsfirande i år. Det har sina fördelar. Nu behöver ingen gå närmare brasan för att få ljus och värme eftersom vi är kvar inomhus. På Instagram finns säkert förra årets tjusiga bilder av valborgsbrasan kvar, men ta framför allt fram minnet av hur ingen i cyberspace kunde höra dig huttra när du tog det. Innan brasan tänds och värmen återvänder kommer här det obligatoriska talet till våren.

Vinterns klara friskhet har sina poänger, men till slut sliter dess sterila matthet. För att inte tala om slaskets femtio nyanser av grått. En februarisols matta sken kan lysa upp en dag men sällan värma och ge energi. Den är ett falskt löfte som man tar i brist på något bättre.

Men lagom till våren kommer den där känslan av att tillvaron, planeten, solen återigen ger energi. Man vaknar, liksom hela den övriga naturen. Sällan känner jag så tydligt som på våren att jag är en levande biologisk varelse i fas med allt annat liv runtomkring i naturen, både växter och djur lever ju också upp vid den här tiden.

Årstiden har sina tidstypiska högtider. Som första maj, av tradition arbetarrörelsens dag om vilken Hannes Sköld skaldade så vackert:

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

Jag kan relatera till den osvikliga vårkänslan också i detta. Den här våren har jag också druckit av luften under senare veckor. Det är något speciellt med vårluften.
Sedan rymmer ju även våren rätt många besvikelser och falska löften i längtan efter värme och ljus – inte lika många som i längtan efter socialismen, men i alla fall.

Första maj må vara politisk, men högtiden är typisk för våren, Alla drömmer om något slags uppbrott så här års. Påsken är en annan typisk vårhögtid. En tid för uppväckta livsandar och udda kombinationer. Vi blandar allt! Harar, häxor, Jesus, påsklamm, ägg, godis och fjädrar och pynt i grälla färgkombinationer. Vad som helst bara det bryter av.

Våren präglas av den där energiska känslan av att vilja framåt. Det är en rätt ungdomlig tid på det sättet. Förra året var jag i Lund vid den här tiden på året och pratade för och med studenter. Det är något med blickarna hos ungdomar i den åldern. De har inte råd med särskilt mycket, men med en blick så äger de världen. Riktad i fjärran som ännu en indikation på att de vill vidare. Det är en underbar känsla – tänker man när man minns det efteråt.

Men det sköna med våren är att den kommer tillbaka varje år. En liten dos pånyttfödelse och sprittande av liv.

Så är det med våren också. Man vill vidare mot värmen och ljuset som man så länge längtat efter. Man skulle kunna säga att hela poängen med våren är att den tar slut. Det skulle man förvisso kunna säga om ungdomen också. Men det sköna med våren är att den kommer tillbaka varje år. En liten dos pånyttfödelse och sprittande av liv, även om man i takt med att åren tar slut inte har riktigt lika bråttom framåt.

Man påminns om den där känslan som Karin Boye uttryckt så väl: ”Den mätta dagen är aldrig störst störst, den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Karin Boyes ord, som de flesta av oss känner till tack vare Tommy Svensson och VM-laget i fotboll 1994. Våren är som vägen.

Minns ni att det blev bråk om Karin Boye i sociala medier? Ett twitterkonto i författarens namn citerade från Kallocain, hennes varning för totalitarismen: ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall.”

Några aggressiva män ifrågasatte henne utan att veta att det var en klassisk författares ord de försökte mästra och dryga sig över, lika ofruktbart som när hanhundar juckar mot ett människoben. Det var rätt komiskt. Men sådär kan det vara på sociala medier, de som hittar fel tenderar att ta över. Allt kan vara provocerande för någon. Jag är lite rädd för reaktionerna på mina egna ord. ”Jaha, där står du och hyllar våren och talar om att dricka luften. Hur tror du det känns för alla allergiker va?”

Folk verkar ju kunna polariseras runt det mesta, så varför inte årstiderna? Snart kanske valborgsfirande hotas av militanta vårhatare. Jag vet inte var gränsen går längre när det finns folk som hotar kosläpp.

Så här i coronatider finns ännu fler känsliga frågor. Våren firar vi som sagt som en uppbrottets tid – och nog har vi fått uppbrott alltid! Mer än vi önskade, de flesta längtar nog redan snarare till någon sorts normalitet. Frågan är om man ens kan säga något om längtan efter sol och värme utan att någon barsk folkpartist påpekar att folk riskerar att stå för nära andra på uteserveringarna. Det är nog bäst att låta Anders Tegnell beställa molnigt, kallt och regn för resten av maj.

Den här fientligheten och lägerbildningen kring varenda fråga börjar bli rätt jobbig. Jag kan tänka ibland att vi brukade vara nyfikna på olikheter i betraktelsesätt och erfarenheter. Det spårade förstås ur i uppfattningen att allt är lika värdefullt och sant – och det är ju inte sant.

Och att bara se positiva saker och vara nöjd med allt gör en ju till lite av en lallande fåne. Det blir sån där mindlessness. Men vi behöver inte slå över i motsatsen. Jag ser gärna lite balans, seriösa försök att förstå varandra. Helt lätt är det inte, det insåg jag om inte annat när jag försökte väcka intresse hos min son för vad jag gör. Jag ville ge honom känslan av hur vi som samhälle tar oss mot ljusare tider.

Eftersom jag skrev på en bok om frihandel tänkte jag att där borde det ändå finnas några exempel. Han låg och skrotade i soffan och jag försökte förklara hur Ikea genom att göra armstöden avtagbara 2010 halverade paketstorleken och därmed antalet lastbilar som krävs för att transportera soffan från fabrik till lager och gör den lättare att få hem. Priset kunde sänkas med en sjundedel. Han var förstås helt ointresserad.

Så kom jag att tänka på telefonen han höll i sin hand, berättade om utvecklingen från stora klossar som bara gick att ringa på, tillverkade i en enda fabrik, som var mycket dyrare än det lilla tekniska underverk han nu höll i handen, tillverkad av komponenter från hela världen med högre prestanda till lägre pris. Mobilerna har blivit smarta så att vi slipper vara det. Ingen reaktion.

Men det intressanta numera är ju inte mobilen utan vad som händer på skärmen. Våra gemensamma referensramar är numera ofta referensskärmar. Jag försökte förklara att tack vare att mobiler blev så billiga att de spreds också i Afrika kunde de utveckla ett betalningssystem som vi importerat tillbaka till väst i form av swish och att det är en anledning till att Afrika inte kommer att förbli den nödställda kontinent som min generation lärde sig förknippa med svält och Do they know it’s christmas.

Där någonstans insåg jag att kommunikation – nu som i alla tider – handlar mer om att lyssna än om att förklara. Så jag frågade slutligen vad han gjorde. Han tittade i sin mobil på en film på en kille som kommenterar en annan kille som spelar datorspel. Tänk vilken passiviserande dumhet de slösar bort sin tid på ungdomarna! ”Är du säker på att du inte ska följa med pappa och sitta och titta på vuxna män som sparkar boll?” frågade jag. ”På tv.”

Helt kommer vi nog aldrig förstå varandra mellan generationerna, och tur är väl det för då skulle vi nog tröttna. Var och en får gå vidare på sitt sätt. Jag skrev i början att poängen med våren är att den tar slut. Poängen med ett vårtal är att det också tar slut. Nu låter vi vintern rasa ut. Och viruset också. Tvätta händerna, håll social distans och väl mött vid brasorna nästa år.

The post Ett tal till det inställda valborgsfirandet first appeared on Opulens.