POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om sjunkande födelsetal i Sverige. Han anser att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna och ser där en viktig förklaring till att många inte vågar bli föräldrar.

Befolkningen i Sverige har blivit sämre på att skaffa sig barn. Förra året var födelsetalet 1,43 barn per kvinna. Det är den lägsta siffran sedan 1751 då mätningarna startade. Matematiken är enkel.

För att en befolkning ska bibehålla sin storlek över tid, utan hänsyn till in- och utvandring, krävs ett födelsetal på över 2,0. Är talet lägre får vi på sikt ett samhälle där allt färre yngre ska försörja och ta hand om allt fler äldre.

Siffran i Sverige har fallit drastiskt. År 2010 var den 2,0. Nu alltså 25 procent lägre. Befolkningen ökade dock förra året med 0,3 procent, vilket främst beror på att fler invandrade än utvandrade, överskottet var 30 000 människor.

Varför föds det så få barn?

Den stora frågan är varför det föds så få barn. Antalet förklaringar är många. Två profilerade krönikörer i Dagens Nyheter ser olika på frågan. Båda är kvinnor, båda har barn och förefaller ha det socioekonomiskt bra. Däremot skiljer nästan 20 år i ålder.

Åsa Beckmans mörka analys

Åsa Beckman, flitig litteraturkritiker, krönikör och biträdande kulturchef på tidningen är 61 år. Hennes bild är klar. Allt som händer är enbart hennes generations fel. Den har förstört världen och skapat ett samhälle och klimat som är så uselt att dagens unga vägrar att bli föräldrar. Det enda 60-talisterna kan göra är att be om ursäkt och göra allt för att stötta de stackars barnen.

Analysen är påtagligt mörk. I princip drar den en tagelskjorta och ångestfilt över en hel generation. Risken för en kollektiv depression i dessa årskullar synes överhängande. Den har förstört barnen och någon väg ut ur problemet verkar inte finnas.

Johanna Frändéns teori om ”mammanbrott”

Johanna Frändén, 43, skrev länge sport på Aftonbladet, men är nu allmän krönikör på DN, och hon har en annan syn på problemet. Måhända på grund av att hon tillhör en annan generation. Att hon sedan många år bor i Frankrike är nog en annan förklaring.

Hon lägger skulden på dagens nyblivna föräldrar. Mest på mammorna. Hon anser att svenska kvinnor är på väg mot ett ”mammanbrott”. Med det menar hon att många lägger för stora krav på sig. Att det gäller att till hundra procent alltid finnas till för barnen. Tiden för det som kan kallas aktivt föräldraskap – att leka med, stimulera och administrera barnens vardag – ökar dramatiskt i västvärlden. Och i Sverige.

Frändén anser att detta att vara förälder har blivit en helt ny sportgren med krav så stora att livet inte går ihop. Hennes kompisar i Sverige stressar hem för att hämta barnen från förskolan innan klockan tre – annars är man dålig förälder – för att sedan på kvällen jobba ikapp från hemmadatorn.  I Frankrike, där födelsetalen också minskar men är högre än i Sverige, är det i princip förbjudet att hämta barnen före klockan fem.

Det märkliga är att svenska mammor blir sönderstressade trots vårt lands lagstiftning med unikt lång föräldraledighet och utvecklad barnomsorg. Frändén konstaterar att det som nu händer är ett nytt kvinnofängelse helt skapat av oss själva.

En annan förklaring till att få skaffar barn

Min förklaring, som pappa till två barn och morfar och farfar till fyra, är delvis en annan. Att det handlar om att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna. Ett offer för den kapitulationen är familjelivet. Det sannolikt en viktig förklaring till förändringen i födelsetal de senaste 15 åren. För att våga bli förälder krävs att man har någonstans att bo och förmåga att försörja barnet.

Bostadspolitiken

Men inom kort kommer nog ordet bostadspolitik strykas ur våra ordlistor. För ingen använder det och ingen vet därför vad det innebar förr i tiden. Marknaden får sköta det där med bostäder helt själv och därmed handlar allt om avkastning på kapital. Därför har få unga råd att flytta hemifrån. De blir mammbo och pappbo istället för sambo.

Arbetsmarknaden

Det andra är arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga är rekordhög. Och att anställa unga på vettiga och trygga kontakt gillas inte av Marknaden. För dyrt och jobbigt. Därför blir antalet anställningsformer som liknar slavkontrakt allt vanligare. Folk blir ständiga vikarier som kallas in när de råkar behövas. Svarar man inte på samtalet inom 15 sekunder går jobbet till någon annan. Lönerna för unga blir därefter. Andra sugs in i gigekonomin, där de kallas egna företagare. Så att deras egentliga arbetsgivare slipper all typ av ansvar.

Alva Myrdals lösning

Den bästa lösningen på krisen kommer kanske varken från en Johanna eller en Åsa. Utan från en Alva. Alva Myrdal, 1902-1986. Hon var politiker och sociolog och skrev 1934 med sin man Gunnar boken ”Kris i befolkningsfrågan”, eftersom födelsetalen då också var låga.

Alva Myrdal förstod att folk måste ha bostäder och kunna försörja sig för att våga skaffa barn. Boken fick stort genomslag. Den fick fart på byggandet av bättre bostäder för barnfamiljer, bland annat så kallade barnrikehus med subventionerade hyror, samt barnbidrag, skapande av förskolor och fria skolluncher.

I dag behövs nog inte fler bidrag. Men däremot behöver vi fler vettiga jobb för unga. Och bostäder som de har råd att bo i.

På 1930-talet hade politiker fortfarande en betydande makt i samhället, allt hade nämligen inte överlåtits till marknadskrafterna. I dag skulle förslag likt Myrdals högst sannolikt skrattas ut av politiker och företagsledare. Detta eftersom sådana åtgärder minskar möjligheten för ytterligare skattesänkningar. Samt ställer krav på näringslivet.

Kära nån! Så kan vi väl inte ha det?

The post Varför vill så få skaffa barn nuförtiden? first appeared on Opulens.

KONST/POLITIK. Maria Johansson har skrivit en krönika om konstnärers villkor i dagens samhälle. Hon reflekterar också över fenomenet chockhöjda hyror.

Hatar samhället konst?

Jag tror inte samhället hatar konst. Jag tror tvärtom att de flesta älskar konst. Man älskar att höra om van Goghs strävsamma liv, besöka Carl Larsson-gården på sommaren eller betrakta stora Monetmålningar av näckrosdammar på ett konstmuseum. På samma självklara vis som så gott som alla har en relation till musik eller litteratur.

Men jag undrar om samhället tycker om konstnärer? Man vill gärna ta del av konsten, men det är inte så självklart att skapa goda villkor för dess tillkomst.

Konsten tas nog i hög grad för given, den ska bara finnas där. Man ger utrymme för att de mest namnkunniga ska kunna verka. Men att även de övriga konstnärerna behöver möjliga villkor för att ett konstklimat ska bära frukt saknas en djupare förståelse för.

Jag är inte säker på att konstetablissemanget (som jag tänker är de statliga och kommunala konstråden, konstnärsnämnden och de inre cirklarna på ledande kultursidor, konstmuseer och gallerier) självt inser det, med tanke på hur få som ges möjligheter att fortsätta utvecklas genom stipendier, uppdrag och utställningar.

Allt satsas på ett fåtal konstnärer

Förr var det mer uppdelat, de största konstnärerna blev utställande konstnärer medan övriga ägnade sig åt offentliga uppdrag och blev lärare. I dag tycks alla ägg läggas i en och samma korg. I sportvärlden har man förstått vikten av att odla brett för att få fram stora talanger, i konstvärlden gör man tvärtom, satsar allt på några få.

Jag tror att bristen på respekt från samhällets sida gentemot konstnärer bottnar i att ett konstnärskap inte är kommersiellt på det sätt som företag vanligtvis är.

Drivkraften bakom är inte ekonomisk vinst. Samhällsapparaten har inte förståelse för dem som inte tänker kommersiellt. Är en verksamhet inte ekonomiskt lönsam bör den läggas ner. Speciellt i tider som nu, när vi behöver konsten som mest. När ekonomin stramas åt och även vård, skola och omsorg drabbas av nedskärningar.

Ateljésituationen i Stocholm

Kulturförvaltningens ateljékö förmedlar ateljéer och ateljébostäder för konstnärer som finns i Stockholms stads fastigheter. Det är de förtroendevalda i fastighetsnämnden som beslutar om vad som ska hända med stadens fastigheter. Fastighetskontoret ska sedan utföra nämndens beslut. Nu har man beslutat att rusta upp den gamla skolan i Midsommarkransen och Änkehuset i Vasastan, som är fulla av konstnärsateljéer.

Man vill (lyx)renovera ateljéerna och sen chockhöja hyran. Varför det? Konstnärer vill sällan ha topprenoverade lokaler. Varför frågar man inte konstnärerna vad de vill? Konstnärer letar alltid bland halvskabbiga lokaler för att få en låg hyra. Eftersom verksamheten sällan är kommersiellt framgångsrik. Samhället utvecklas, genom Stockholms stads tänkande, bort från verkligheten.

Varför inte respektera konstnärerna så mycket att man lyssnar på vilka behov de har lokalmässigt när man renoverar? De kulturlotsar Stockholms stad har anställt för att stötta när man letar efter nya och fler ateljélokaler tenderar att leda till att man satsar på välutrustade fastighetslokaler med marknadshyra. Frågan är hur realistiskt det är för konstnärerna?

Ragna Berlin och Konstpool

Förra veckan begravdes Ragna Berlin. Det kändes bra att vara med och ta avsked av Ragna.

Hon var min chef när jag jobbade på Konstpool. Som är ett verktyg för konstnärer och uppdragsgivare att lättare hantera de alltmer komplexa ansökningarna av offentliga konstnärliga uppdrag.

Det fick mig att minnas hur min respekt växte för hennes arbete med att etablera Konstpool under den tid vi samarbetade. Utan hennes ideella arbete under många år hade det inte blivit verklighet. Idag är Konstpool ett oumbärligt verktyg vid utlysningar av offentliga uppdrag.

Chockhöjda hyror

Jag kommer att tänka på det stambyte som pågår i hyreshuset där jag bor. Och konsekvenserna som följer på  det. Detta har egentligen inget med kultur och samhällets syn på konstnärer att göra, men jag vill ändå nämna det för att understryka som ännu ett exempel på en samhällelig tendens att brista i respekt mot individen till förmån för ekonomisk vinning.

Man chockhöjer nämligen hyran i samband med stambytet och det kan bli en höjning upp till 70 procent. Samtidigt som man väljer att lägga samma gråa plastmatta i alla rum i alla lägenheter. Hyresgäster ska i framtiden inte erbjudas ett vardagsrum med parkettgolv eller plankgolv.

Varför inte fråga hyresgästerna hur de vill ha det? Av någon anledning finns det inte utrymme för den aspekten längre. Hyran sätts numera efter en lag kallad Allbolagen som klubbades av Reinfeldts regering 2015.

Den lista man tidigare utgick ifrån när man fastställer hyran slopades. Det innebär att en lägenhet med lägre standard kan få samma hyra som en med högre standard beroende på fastighetens bruksvärde och hyror i intilliggande fastigheter.

I have a dream

I have a dream. En dröm om ett samhälle som inser att konst är samhällets själ. En dröm om ett samhälle där det är självklart att konstnärer kan få arbetslokaler med hyresnivåer i proportion till en icke kommersiell verksamhet.

The post Maria Johansson: ”I have a dream” first appeared on Opulens.

ARKITEKTUR. “Mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande”, skriver Sofia Nerbrand.

Jag älskar art nouveau. Att bo i en jugendlägenhet är en dröm som jag har förverkligat. Och jag är inte ensam om att vilja ha ett hem i ett sekelskifteshus. Men beståndet av denna typ av hus är relativt litet i Sverige, och priserna drivs upp på attraktiva lägen i stadskärnorna.

Samtidigt som de drygt hundra år gamla byggnaderna är vackra, charmiga och har hög takhöjd så är de inte alltid lägenheterna optimalt planerade för livet i dag. Badrummen och köken var ofta små förr. Tänk om det hade funnits fler moderna bostäder med förmodern arkitektonisk utformning.

För alla tycker faktiskt inte bara om modernismens formspråk. Det finns förvisso riktigt fina modernistiska hus, inte minst från 30- och 40-talen, då de byggdes med hög kvalitet. Både material och design var påkostade och håller än i dag. Men många flerbostadshus från 1960-talet och framåt har inte åldrats med grace. Enkla fyrkantiga lådor, lamell efter lamell, punkthus efter punkthus. Dessa miljöer är hopplöst tråkiga.

Visst tillförde ”Den sorte diamant”, tillbyggnaden till Köpenhamns bibliotek med en ebenholtsfärgad granitfasad, en spännande accent till den danska huvudstaden 1999. Men alla dessa livlösa svartvita kuber som därefter har producerats kan knappast kallas för arkitektoniska pärlor. Och alla gillar inte heller det monokroma och avskalade.

En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud.

Själv uppskattar jag organiska former och en bred färgpalett. När det kommer till tapeter och heminredning finns det ett stort utbud att välja mellan. Men antikviteterna och det snirkliga gör sig inte lika bra i en ”ljus och fräsch” nybyggd lägenhet som i en äldre.

En hädisk tanke dyker upp i mitt huvud: Varför byggs inte bostadshus i fler stilar så att även sådana som jag skulle kunna bo i något nyproducerat och praktiskt utan att ge avkall på behovet av skönhet?

Nu handlar inte detta om mig personligen, utan jag tar mina estetiska preferenser som ett exempel på att människor är olika och efterfrågar skilda saker. Men mångfalden får inte plats när den modernistiska arkitekturen är så totalt dominerande.

Detta rätt modesta önskemål gör dock att jag riskerar att avfärdas som reaktionär. För vilka är det som också vill ha fler hus i icke-modernistisk stil? Sverigedemokraterna och Arkitekturupproret.

Sverigedemokraternas värderingar och politiska förslag är nationalkonservativa (och står för det allra mesta i direkt motsats till mina). Medlemmarna i Arkitekturupproret vill se färre rivningar av gamla hus och mer nybyggnation i till exempel nyrenässans, andra klassiska stilar eller jugend – som var en motreaktion till nystilarna. Detta görs faktiskt i andra länder i Europa och Nordamerika. Och det finns ett litet embryo även i Sverige: i Upplands Väsby vill den borgerliga majoriteten se nya hus i klassisk stil, precis som Socialdemokraterna har valt att göra i Göteborg. Men Arkitekturupproret har hamnat i konflikt med Sveriges arkitektkår, som i stort sett bara består av modernister. ”Pastischer!”, ropar de föraktfullt – som om inte allt de ritar i dag är trötta upprepningar av funktionalismen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Eller så avfärdas vi ”reaktionärer” som fascister. Och det är sant att diktatorer som Mussolini, Hitler och Stalin uppförde skrytbyggnader i klassicistiska stilar, vilket gett den sortens arkitektur dåligt rykte. Så mitt sällskap i denna fråga är varken skönt eller fördelaktigt i debatten.

Arkitektur och stadsplanering innehåller mycket ideologi och uppfattningar om hur människan är funtad och om hur vi bör leva. Funktionalismen har inte ett litet mått socialism i sig. Inte desto mindre måste inte det man finner vackert och estetiskt tilltalande vara så politiskt tudelande. Min liberala grundinställning är att det borde finnas mångfald, hållbarhet och valfrihet även på bostadsmarknaden.

Modernismen har sin plats, men tänk om man – också – skulle kunna köpa en splitterny lägenhet i ett hus, som är smyckat, ornamenterat och uppfört för att hålla minst ett sekel. Det vore vackert.

The post Bygg hus i alla former och med bred färgpalett first appeared on Opulens.

FATTIGTEATER. I Berlin finns förutom en radikal bostadsaktivism också en lång tradition av experimenterande musikteater. Kanske är det ett tecken i tiden att det här nyligen gick att se en föreställning om den prekära bostadssituationen och vår tids överlevnadsstrategier.

Vi känner alla till bostadssituationen. Vi har upplevt den själva och om och om igen, från de flesta europeiska storstäder, hört berättas om brist på lägenheter, uppressade hyror, utförsäljningar, skiktning av hög- och låginkomsttagare, gentrifiering.

Också i Berlin följer utvecklingen samma mönster. Mietwahnsinn talar man om, men det protesteras i alla fall mot dessa som det förefaller oundvikliga naturlagar. Senast i helgen demonstrerade tusentals. På så sätt förefaller Berlin fortfarande vara ett vackert undantag.

Berlin är också fortfarande Europas kulturstad. Trångboddheten är därför i vissa fall självvald, då det kreativa uppfinnandet av vardagen på små ytor kan vara en nödvändig kompromiss för att kunna verka konstnärligt. I Berlin finns förutom en radikal bostadsaktivism också en lång tradition av politisk och estetiskt experimenterande musikteater. Kanske är det då ett tecken i tiden att det här nyligen gick att se en föreställning om den prekära bostadssituationen och överlevnadsstrategierna.

Operakompaniet Opera Lab Berlins föreställning handlar nu inte så mycket om bostadspolitik. Den är snarare en undersökning av olika levnadsformer – ”av den borgerliga bohemen”. Titeln är i alla fall Was tun? – eine Wunderkammer. Den spelas i Ballhaus Ost, en teater i Prenzlauer Berg, där man liksom ockuperat de olika utrymmena. Besökarna rör sig mellan rummen i vad som liknar en lägenhet fylld av kulisser och allehanda inventarier. I tre akter spelas parallellt ett antal nummer för solo, duo eller än större grupperingar.

En man ligger i ett badkar där han undersöker material, resonans och akustik med diverse elektroniska föremål: ett stycke för elektronik och badande man av Matthias Kaul. I andra ändan av rummet pågår ett experiment mittemellan matlagning och odling, där kokerskan livesamplar en ström av korta popfragment: Jennifer Walshe. I rummet intill utforskas en cello med en rad märkvärdiga objekt av en äldre man som nätt och jämt förmår att ta sig upp ur den säng han tycks vara bosatt i: en högst ovanlig tolkning av Helmut Lachenmanns klassiker Pression. I ett stycke av Neele Hülcker utforskas omgivningens oljud och kroppens läten i ett narcissistiskt spel som innefattar multiplar av musikern på några datorskärmar. Mediernas roll i vår vardag som informationsgivare och social ställföreträdare har en parallell i Brigitta Muntendorfs stycke, där soloflöjten uppträder i samspel med medmusiker på de på väggen uppsatta bildskärmarna.

Föreställningen avslutas i humoristisk absurdism med en curlad jättebebis i form av en uppblåst docka i en barnhage, som ratar de paket de vuxna försöker blidka den med. Det slutar med att alla ”vuxna” går in i barnhagen och regredierar.

Den experimentella musikteatern befinner sig mellan tre i sig avgränsade system: en musikaliserad postdramatisk teater, opera och den samtida konstmusikens expanderande verkformer. Opera Lab Berlin är ett slags kollektiv auteur i skapandet av komplexa totalkonstverk. Musiken i Was tun? – eine Wunderkammer är inte komponerad för föreställningen, vilket annars är fallet i traditionell musikteater. I stället är den hopsatt av olika tonsättares stycken som regisserats för det dramaturgiska konceptet.

Och visst kan man se en parallell, om man så vill, mellan denna form av medialiserad ”fattigteater” och det kulturella prekariatets förmåga att överleva och vara kreativ i hyperkapitalismen. Konsten finner hela tiden nya vägar. Vi får se med bostadspolitiken.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Experimentell musikteater kommenterar prekariatet first appeared on Opulens.

STADSPLANERING. Arkitektur och byggnader engagerar och på senare år har fula och fyrkantiga byggnader mött alltmer kritik. Andra länder har inte sällan lyckats hitta variation och alternativ medan byggandet i Sverige tycks synnerligen monotont.

Jag sympatiserar med ambitionen att få en mer pluralistisk arkitektur. Det borde kunna bidra till en mer spännande stadsbild och till att fler får sin smak tillgodosedd. Bygg alltså gärna fler vackra hus. Men bygg gärna fler fula hus också.

Jag kom att tänka på detta när lokaltidningen på Lidingö för några veckor sedan rapporterade om ett planerat 22-våningshus i ett nybyggt bostadsområde. Läsarkommentarerna var intressanta. ”Bra att det byggs bostäder så fler får någonstans att bo”, ”På tiden att utbudet ökar, så att priserna inte skenar mer”, ”Trevligt att det flyttar in folk till kommunen så att serviceunderlaget ökar”, ”bra för miljön med tätare bebyggelse”.

Skrev ingen.

Är inte det intressant? Alla de parametrar utifrån vilken bostadsdiskussionen förs på nationell nivå är av någon anledning helt bortblåsta på lokal nivå där de flesta tillståndsbesluten fattas.

I stort sett samtliga läsarkommentarer var tvärtom negativa till bygget, och för de som alls brydde sig om att motivera sig bortom att vädra sin indignation var invändningarna av estetisk natur: ”Ser ut som en deppig DDR-hyreskasern” ”Monsterhus” ” Fy satan vilket fult hus!” ”Det blir varken mysigt eller vackert”.

Jaha, vem bryr sig?

Missförstå mig rätt nu. Jag säger inte att estetik är irrelevant, särskilt inte när det gäller offentliga byggnader, men grannars och tyckares estetiska reservationer mot privata nybyggen är däremot av begränsat intresse av flera skäl. A. Folk vänjer sig. B. Mycket av det som utmålats som särdeles fult och anskrämligt blir så småningom en del i vad de klagande vill bevara. Men framför allt C. Hus är inte primärt till för att tittas på, utan för att bo i eller använda på andra sätt av den som äger det.

Vad spelar det egentligen för roll om ett hus är fult?

Jag har under min uppväxt bott i två rätt tjusiga villor i estetiskt tilltalande områden. Den andra villan såg ut som Darth Vader och det är rätt coolt ändå. Men nyhetens behag avtar snabbt. Bor gör man vanligtvis i många år, men vem kollar ens på huset man bor i någon månad efter att man flyttat in?

Numera bor jag fult och fyrkantigt, i en lägenhet byggd på 1970-talet. Ska jag jämföra så trivs jag mycket bättre. Vad är värdet av en vacker fasad mot att ha varmvatten när man duschar? Och till de fyrkantiga husens försvar ska anföras att de ofta är välplanerade och bra på att göra det mesta av utrymmet som står till förfogande. Sällan är väl uttrycket ”skönhet kommer inifrån” så adekvat som när det kommer till bostadshus.

Om jag fick önska hade förstås det närliggande torget gärna fått byggas i något annat än nybrutalistisk stil, för det är verkligen fult, men där finns en välsorterad matvarubutik och det är viktigare.

En stad kan inte vara ett dockskåp som några estetsjälar (eller nybrutalister) får inreda efter behag och där allt måste passa just deras smak. Så mycket bättre om vi kan ta det här med äganderätt på lite större allvar och göra det enklare för folk och företag att bygga som de vill. Då skulle vi få större variation av fina och flärdfulla hus, men även fula och funktionella hus. De senare är trots allt betydligt bättre än inga hus, särskilt för den som bor där.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Vad är väl en vacker fasad? first appeared on Opulens.