BORGERLIGHETEN. Genom Thomas Manns väldiga författarskap går en röd tråd. Den utgörs av tanken om borgerlighetens splittring och inre spänning. Förvaltande tradition kontra djärvt företagande. I den stora släktkrönikan ”Huset Buddenbrook” hyser husets överhuvud samvetskval på grund av att han har utnyttjat en konkurrents likviditetsproblem och gett ett skambud. Affär är affär, men i botten ligger tanken att handelshuset ändå skall vara en renhårig stöttepelare i samhället. Mot denna kärva protestantiska inställning ställs katolicismens värderingar som framstår som ett kluster av allt negativt; det feminina, mjuka, svaga.

Ändå bryter det andra kristna lägret in när fasaden inte kan upprätthållas. På en begravning är det plötsligt en fransk präst. Lite mer mystik och estetik i sorgens stund. Därtill sker också i Thomas Manns författarskap det främsta syndafallet – den homosexuella lockelsen – just i katolicismens Italien.

Thomas Mann var inte dramatiker utan snarare en av de sista stora senkomna 1800-tals-romanförfattarna. Hade det kommit en pjäs från hans penna hade den kanske påmint om vad som pågår mellan Tidöpartierna vi har i vår regering. Här ser vi den tydligaste gestaltningen av borgerlighetens komplexitet och dess sprickor. Det universalistiskt liberala ställs mot det småborgerligt värdekonservativa. Den strama bankdirektörsstilen krockar med drogliberal framgångsteologi, i rosa latex till på köpet! I den tyske Nobelpristagarens fiktiva värld höll det i hundra år. Hur länge håller det i samtidens Sverige?

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Borgerlighetens komplexitet och sprickor first appeared on Opulens.

KOLLEKTIVISM. “Det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen”, skriver Ulf Öfverberg.

Mene tekel, tecknen har varit synliga på väggen ett bra tag. Ledarskribenter och andra opinionsbildare har försökt att beskriva Sverigedemokraterna som ett borgerligt parti; ett parti att ta stöd av vid ett regeringsskifte. Allt för att få bort Socialdemokraterna från makten. De har avskytt sossar mer än de har fruktat SD. Men det som nu sker är något mer än detta.

Anser man, exempelvis som Svenska Dagbladets Ivar Arpi, att SD:s nya tankesmedja Oikos kan bli en ”naturlig samlingsplats för högern” är det en ambition som sträcker sig avsevärt längre än att acceptera SD som ett stödparti till en borgerlig regering eller att blunda för att SD egentligen inte är ett borgerligt parti.

Med bildandet av den nationalpopulistiska tankesmedjan Oikos har SD:s Mattias Karlsson redan uppnått det som hans parti strävat efter i över ett decennium; att bli rumsrena och skapa ett intellektuellt fundament för en samverkan med delar av den konservativa borgerligheten.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi omfamnar Oikos. Göteborgs-Postens och Dagens industris ledarsidor har berett vägen. Mattias Karlsson har stått på scen hos Timbro och fört samtal med representanter för borgerligheten. Nu är det som ovan nämnda ledarsidor länge kampanjat för, ett normaliserat SD, verklighet. Nu ser vi framväxten av ett nytt block i svensk idédebatt som motsvarar det nationalpopulistiska och konservativa blocket i svensk politik, som formerar sig alltmer tydligt sedan januariöverenskommelsen för ett år sedan.

Men man måste vara väl otrygg i sina värderingar om man inte ser att det största hotet mot det öppna liberala samhället och den liberala världsordningen kommer från nationalpopulismen. Och inte från, exempelvis, socialdemokratin.

Vår tids idékamp kan ytterst beskrivas som en samtida fortsättning av den strid som pågått sedan Upplysningen. Mellan 1789 års idéer och det som den israeliska samhällsvetaren Zeev Sternhell kallar för Mot-upplysningen.

Där Upplysningen står för förnuft, vetenskap, framsteg, individualism, frihet, internationalism, rättigheter, och det vi brukar kalla för modernitet står Mot-upplysningen för irrationalism, tradition, slutenhet, det partikulära, kollektivism och nationalism. Under 1900-talet stod den konflikten mellan fascism, nazism och kommunism mot liberalism, reformism och demokrati. Nu står den mellan nationalpopulismen och dem som vill bevara och utveckla det öppna liberala samhället.

Nationalpopulismens framgångar innebär att ett helt nytt politiskt landskap har skapats. Ett landskap där inte längre gamla regeringsalternativ är tillräckliga eller realistiska och där de politiska konfliktlinjerna dras annorlunda än tidigare. Så också i den politiska idédebatten.

Det finns en grundläggande gemenskap mellan delar av konservativ tradition och nationalpopulismen som underlättar sammanfogningen av den nya alliansen. En sådan beröringspunkt är de många gånger tidigare upprepade anklagelserna mot liberalismens individualism för att vara själlös och atomistisk. I dag har den traditionen en utrerad förespråkare i teologen Joel Halldorf när han påstår (0ftast på Expressens kultursida) att liberalismens individualism har gått så långt att den till och med ”hotar sammanhanget för existensen”.

Känslan av en hotad eller förlorad identitet, tro eller mening orsakad av liberalismen är ett tydligt existerande sentiment i dagens Europa. Denna är förvisso en av de mer långsökta anklagelserna ur högerns repertoar – men historien visar oss att det långsökta snabbt och snart kan bli verklighet.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Vi kan tro att konservatismens nyvunna luft är en revolt mot förnuftet i sig, men det vi genomlever är en revolt mot det liberala förnuftet, mot det slags förnuft som uppfattas reducera alla skillnader till ett varumärke och alla blodsband till en arkaisk bluff. I det perspektivet framstår, exempelvis, liberalismens stora efterkrigstidsprojekt under 1900-talet – EU – som en dårskap av det liberala förnuftet. Det ersätter traditionens levda visdom och de nära banden med ett abstrakt ideal om samarbete som inte erbjuder kontinentens medborgare mer än – på sin höjd – en egen valuta. Sedan sköljer flyktingströmmar över oss hotandes de sista banden av trygghet och igenkänning i den lilla världen; de band som inte redan gått under av kommersialisering på den överallt närvarande marknaden och offrats på den politiska korrekthetens altare. I denna tragiska och, ska tilläggas både ohistoriska och osanna, verklighetsuppfattning och starka känsla förenas konservatismens civilisationskritik av det liberala öppna samhället med nationalpopulismens besatthet av identitet och det partikulära. Konservatismen blir ur detta perspektiv – åter med Ivar Arpis ord – ”rebellisk” medan nationalpopulismen inordnas i ledet och görs ofarlig med påståendet att den egentligen är en konservatism.

I detta perspektiv blir Ivar Arpis omfamnande av Oikos ett symptom på sammansmältningen av konservatism och nationalpopulism.

Om 1900-talets stora ideologiska konfliktlinje gick mellan individen och kollektivet – som individens frihet ställd mot kommunism och fascism – kan vår tids konflikt sägas vara den mellan individen och olika kollektiva gemenskaper och kollektiva identiteter. I den konflikten behöver individen mer av självständighet och kraft, inte mindre. Det är inte individualismen som är problemet utan olika begränsande kollektivs styrka och dragningskraft.

För oss som inte vill förgås i en orgie av konservatism och nationalpopulism finns dock liberalismens försvar för individens självständighet som ett högst reellt alternativ kvar. För liberaler är poängen med människors oberoende att det är avgörande för individens värdighet. Det är avgörande för alla de personer som ingår i kollektiva gemenskaper de vill ta sig ur. För dem utsatta för hedersförtryck, för dem som begränsas av könsroller, för alla klassresenärer, för muslimer som vill träda ur sin religionsidentitet och för alla människor som drömmer om något mer och något annat. På dessa frågor och strävanden har konservatismen och nationalpopulismen få eller inga svar.

The post Varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism first appeared on Opulens.

UTMANING. Vi som vill ge den europeiska civilisationen en annan riktning och återupprätta traditionen från upplysningen och värna demokratin och mänskliga rättigheter har en historisk utmaning, skriver Anders Kjellström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den europeiska civilisationen står inför ett vägval, eller rättare sagt den europeiska borgerligheten står inför en utmaning och  ett krav på ställningstagande. Den måste förhålla sig till den tilltagande nationalistiska högerpopulismen som håller på att föra oss alla in i en återvändsgränd. Farsoten breder ut sig över Europa, auktoritära tendenser i Polen, Ungern, och Österrike och ett EU som till viss del slits i stycken.

I detta läge beter sig delar av svensk borgerlighet som hankatter i mars. De har en vittring av den politiska makten och alla andra hänsyn blir irrelevanta. Maktens sötma är så ljuv så att man är villig att sälja ut alla värden som man påstår sig stå för.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är detta som vi ser på nationell nivå, på regional nivå och i många kommuner. Man kan ju prata med dem säger många och det kan man förvisso göra, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att ge dem politiskt inflytande.

Denna europeiska civilisationskris som vi ser i många länder utspelar således sig också här och liksom på kontinenten kommer populisthögern att finna många samarbetsmän inom den civiliserade borgerligheten.

Vi som vill ge den europeiska civilisationen en annan riktning och återupprätta traditionen från upplysningen och värna demokratin och mänskliga rättigheter har därför en historisk utmaning. Vi måste i varje kommun, i varje region samt på nationell nivå göra vad vi kan för att förhindra detta samarbete och i värsta fall samgående mellan den civiliserade borgerligheten och populisthögern. Europas framtid är avhängigt av detta, antingen en framtid i den nationalistiska återvändsgränden eller ett fortsatt hyllande av öppenhet, universella värden och internationellt samarbete.

Vilken väg kommer den svenska borgerligheten att välja?

The post Europa vid ett vägval first appeared on Opulens.

HOTAD KULTUR. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tre veckor efter valet fanns ingen klarhet i regeringsfrågan, men det går ändå att tippa något om vad för frågor som det lär bli strid om kommande mandatperiod. Det finns så klart en rad konfliktlinjer som är värda att peka på, men det är väl i sin ordning att säga något om kulturpolitiken i en kulturtidskrift. Kulturpolitiken kommer garanterat bli en stridsfråga trots frågans ringa storlek sett till statens budget. Varför? För att bland de partier som är icke-socialistiska råder en totalt motsatt syn på kultur. ”Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people” sa poeten Adrian Mitchell för ett halvsekel sedan, men det kunde lika gärna vara kultur i Sverige han pratade om; kultur är ju notoriskt svårdefinierat.

De flesta politiker tar lätt på kulturpolitiken — det ansvarsområdet är lågprioriterat — sånär som på nationalisterna. Om den traditionella borgerligheten i huvudsak blandar vurm för sponsring och entreprenörskap i kulturen med retoriska utfall mot offentligfinansierad kultur — gärna med nidbilder av experimentell teater som engagerar ett fåtal — så kombinerar nationalisterna det senare med moraliskt uppbygglig nationalistisk kultur. Snarare än att ”ignore people” så är kulturpolitiken central för ambitionen att skilja på folk och folk.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Finns det en risk för att nationalisterna får större inflytande över svensk kulturpolitik? De fick ju trots allt bara knappt 18 procent av rösterna i valet. Men 18 procent är inte så ”bara” när det handlar om riksdagsmandat som en regering kan behöva kohandla med om stöd för sin övriga politik. De flesta i borgerligheten tar som sagt lätt på kulturpolitiken om det inte handlar om att måla upp den som hot. Jimmie Åkessons agg mot P3 finns det till exempel en samsyn kring inom en större del av högern, just för att Public Service ses som hot. Med det sagt väger nog kulturen lätt i förhandlingar om stöd.

Priset för ett Sverigedemokratiskt stöd till en allians- eller M+KD-regerings budgetar och regeringsbildningar kan mycket väl bli att få gehör för sina krav på kulturen. Den avgjort största skillnaden mellan den traditionella borgerligheten och nationalisterna är synen på armslängds avstånd inom kulturen — om huruvida politiker ska gå in och detaljstyra vad som görs i kulturen. På samma sätt som KD — visserligen som formellt regeringsparti — kunde få köttstycken i form av skrivningar om kristen etik i skolan och fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner, så skulle SD kunna få eftergifter på kulturpolitikens arena.

Sveriges flyktingmottagande har minskat med drygt 80 procent mellan 2015 och 2016 och i praktiken har asylmotstånd delvis förlorat sin absoluta topposition som viktigaste symbolfråga för nationalisterna. Kultur samt lag och ordning har seglat upp i direkt proportion, och även om SD på kommunnivå knappast visar något större engagemang för kultur så är det av största vikt nationellt. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, till priset av lite nationell utsmyckning. SD:s utfall mot elit och etablissemang handlar inte sällan om kultur. Problemet är ju att de delvis har rätt: det finns ett uns av sanning i anspråken på att viss kultur är en angelägenhet för en elit. För att försvara kulturen mot angrepp från marknadsfundamentalistisk och nationalistisk höger krävs att kulturen genuint blir mer av en angelägenhet för alla.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Ska SD få hålla i yxan? first appeared on Opulens.