FALLSKÄRMAR. ”Det mest upprörande med förmånerna för näringslivets toppar är enligt min åsikt inte fallskärmar eller höga löner. Däremot måste systemet med bonusar som numera anses som självklara ifrågsättas.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det faktum att Anna Kinberg Batra, f d landshövding i Stockholm, anses ha fått en gyllene fallskärm på fem år har upprört många. Alla som är politiskt korrekta kräver nu att reglerna görs om. För fallskärmar är fel. Efter ett yrkesliv där jag tidvis följt några av näringslivets toppar från sidlinjen anser jag att debatten måste hyfsas. Fallskärmar är bra, ibland nödvändiga för att arbetslivet ska fungera.

Bakgrunden till Batra-debatten

Låt oss se på bakgrunden till debatten om Batra. Att hon är olämplig som landshövding är klart. Hon har gjort fatala misstag och tycks ha drunknat i tron på sin förträfflighet och rättfärdighet. JO:s kritik av henne var, på sitt torra språk, en total utskällning och sågning.

Men Batras fallskärm innebär inte att hon kan rulla tummarna i fem år eller ta nytt jobb och få dubbel lön. Hon är fortsatt anställd av regeringen. Det är deras sak att se till att hon gör skälig nytta för pengarna. Gör hon inte det kan hon måhända avskedas för arbetsvägran.

Vad är en fallskärm?

Varför behövs fallskärmar för näringslivets och politikens toppar och vad är egentligen en fallskärm? Jo, i detta sammanhang ett avtal som gör att en person får betalt en tid efter att hen förlorat jobbet.

I den betydelsen har de flesta anställda i Sverige en form av fallskärm genom kollektivavtal. Det finns uppsägningstider och om ett företag helt går omkull finns en statlig lönegaranti. Få står utan lön dagen efter ett besked att en anställning ska avslutas.

Det som skiljer topparna i samhället från oss andra är att på toppen kan ingen stava till LAS, turordning eller facklig förhandling. På toppen finns inga krav på lagliga skäl för avsked. En styrelse kan helt lagligt säga omedelbart tack och adjö till en vd av vilket skäl som helst. Så fallskärmen ersätter i viss bemärkelse arbetslivets lagar.

VD är en nyckelposition

På toppen kan det behövas att folk genast ersätts. Det behöver inte bero på misskötsel, typ Batra, utan för att omständigheter i omvärlden kräver det: nya ägare, ny inriktning på verksamheten, att VD och styrelse är oense om något och så vidare. VD är en nyckelposition och mycket står på spel, i förlängningen företagets väl och ve.

För att ett byte ska ske snabbt ska en styrelse inte behöva tänka: men hur ska hen kunna sätta mat på bordet till familjen då? Kan vi verkligen göra så? Problemet är löst på förhand, hen får en tid på sig att söka nytt jobb utan att behöva ta omvägen om socialkontoret. Utan detta hade ett VD-jobb varit mindre attraktivt och kanske även skapat chefer och styrelser som varit mer rädda och oroliga i sin roller. Sådana behövs det inte fler av.

Fallskärmar en förutsättning

Fallskärmar är en förutsättning för att företag och organisationer ska fungera effektivt. Sedan kan man ha synpunkter på storleken och detaljer i avtalet. Två år är ganska vanlig tid och det är väl rimligt. Men i upprörda artiklar framstår de villkoren som gyllene. För där brukar skribenter ta med den stora månadslönen, gärna kasta på sociala kostnader och multiplicera med 24. Då blir fallskärmar gyllene.

Bonussystemet måste ifrågasättas

Det mest upprörande med förmånerna för näringslivets toppar är enligt min åsikt inte fallskärmar eller höga löner. Däremot måste systemet med bonusar som numera anses som självklara ifrågsättas.. Varför anses bonusar vara självklara? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Att en lön är hög kan motiveras med ansvar och förmodligen stor arbetsbelastning. Men sedan ska en massa extra slantar betalas av dimmigt uttryckta anledningar och på konstiga grunder.

När jag ställde frågan till berörda var svaret att bonusen behövdes för att personen skulle anstränga sig och ”lägga manken till”. Obegripligt argument, är det inte därför lönen är hög? Måste man dessutom ha extra betalt för att göra jobbet på allvar? Flytta över detta till andra delar av samhället. En chefskirurg på en hjärtavdelning är värd hög lön på grund av stort ansvar. Ska hen ha extra betalt för att fundera på om hen skär rätt eller fel? Eller en lokförare? Hen har betalt för att köra tåget. Ska hen sedan få extra ersättning för att bry sig om signaler visar rött eller grönt?

Dessutom ändras ofta kriterierna för bonus för att de i princip alltid ska ge utdelning. Det naturliga är att den sätts i relation till det ekonomiska resultatet. På något sätt rimligt – VD får en del av vinsten, en slags provision. Men om detta inte ger pengar kan bonus sättas i relation till aktiekursen. Det kan leda helt fel. Aktiekurser handlar bara om förväntningar. IT-bubblan lärde oss att bolag med jätteförluster kunde ha aktiekurser i monsterformat. Det finns många exempel på att kurser bedrägligt blåsts upp med enda skäl att fixa bonusar.

Bonusar handlar om ren girighet

Om inte det ger utdelning kan bonus sättas på kassaflödet, det mått som mäter hur mycket pengar som kommer in i respektive lämnar företaget. Det säger inte entydigt om bolaget lyckats eller ens är lönsamt.

Dessutom är det måhända när ett bolag får rejäla problem, som uppmuntran behövs. Då krävs det mycket av en företagsledning för att lyckas när det är tung uppförsbacke och kraven från alla från ägare till kunder och anställda blir stenhårda.

Bonussystemet handlar ytterst om ren girighet. Det gäller inte för fallskärmar.

The post Fallskärmar behövs om arbetslivet ska fungera first appeared on Opulens.