UKRAINAKRIGET. Bombningen av en teater i ukrainska Mariupol upprör en hel värld. För svenska kulturinstitutioner innebär attacken även att kriget blir ännu mera verkligt.

– Precis som riksdagshuset eller slottet kan Dramaten ses som en slags symbol för Sveriges identitet, säger Dramatens chef Mattias Andersson till TT.

På onsdagseftermiddagen uppgav ukrainska myndigheter att Donetsk regionala dramateater, teatern Drama, belägen i den redan hårt krigsdrabbade staden Mariupol, har bombats av rysk militär. Hundratals civila ska ha sökt skydd i den pampiga stenbyggnaden, som även hyser ett skyddsrum.

På satellitbilder syns hur ordet “barn” hade skrivits med stora vita bokstäver på ryska på två ställen på marken intill byggnaden för att markera att civila och barn befann sig därinne. Hur många skadade och dödsoffer attacken har krävt är ännu oklart, eftersom ingången till skyddsrummet har varit blockerad av bråte efter bombningen.

Kungliga Operans chef Birgitta Svendén är bestört över händelsen.

– Attacken är återigen ett bevis på att man utsätter civilbefolkningen för ett besinningslöst, oprovocerat våld. Det är svårt att veta om man har varit medveten om att detta var en teaterbyggnad, men oprovocerat våld har ju inträffat i andra teaterbyggnader tidigare, säger hon.

Inte fredade

Enligt Birgitta Svendén förstärker attacken mot teatern känslan av att de kulturella rummen inte längre är fredade platser.

Operachefen menar att det är viktigt att ändå försöka behålla hopp och framtidstro, och att kulturinstitutionerna har ett ansvar i att ge människor en känsla av att man ändå ska kunna besöka en teater utan att vara rädd.

– Jag hoppas att vi alla som människor fortsätter att ha det förtroendet för omvärlden och för varandra. Att vi ska känna att vi har möjligheten och rättigheten att kunna gå till en teater, konsertlokal eller biosalong och känna oss trygga, säger hon och fortsätter:

– Och vi får inte tappa tron på att det här kriget ska ta slut, för det måste det bara göra. Och vi får inte tappa tron på att vi ska kunna leva i en fredad värld i framtiden, säger hon.

Kommer närmare

Mattias Andersson, chef på Dramaten, framhåller att det först och främst är till de civila som tankarna går vid en sådan här händelse.

– Allt det här brutala och totalt hänsynslösa som sker just nu, att man bombar sjukhus och ställen där barn befinner sig känns ju generellt helt fruktansvärt och det är ju på alla tänkbara sätt ett brott mot mänskligheten. Tankarna går först och främst till de människor som befann sig inuti teatern, inte till själva teatern, säger han.

Däremot gör attacken på teatern att kriget får ännu större fäste i den egna verkligheten, menar Mattias Andersson:

– Allting med det här kriget som påminner om ens egen specifika verklighet gör ju att det kommer närmare. Man får detaljer, bilder och associationer som gör att det kommer ännu närmare. Dramaten är ju till exempel en plats som är oerhört symbolladdad – precis som riksdagshuset eller Slottet skulle vi väl ses som en slags symbol för Sveriges identitet om kriget hade kommit hit, säger han.
Ryssland förnekar att landet ligger bakom attacken mot teatern och anklagar i stället ukrainska högerextremister, enligt den ryska statliga nyhetsbyrån RIA.

Sara Haldert/TT

The post Bombad teater “för kriget närmare” first appeared on Opulens.

UTSVÄLTNING. Den israeliska armén erkände för en tid sedan att man släppt ut växtgifter över Gaza och förstört stora delar av områdets åkrar. Mats Kejonen om det ihåliga talet om krig mot terrorism.

”Israel skyddar sig bara mot terrorister.” Så lyder kommentaren på en artikel om de senaste bombningarna av Gaza. Det är bara en av dryga hundratalet kommentarer på en känd dagstidnings Facebooksida, men samma argument återkommer om och igen. Jag känner igen budskapet, det brukar upprepas med lite olika variationer varje gång Israel inleder en ny bombningskampanj. Den som skrivit kommentaren är en fyrtiofemårig lärare från Ludvika och argumentet får mig, som alltid, att tänka på någonting min pappa berättade för mig.

1968 var min pappa tjugotvå år gammal och stationerad som FN-soldat i Gaza. Det kan verka lite långsökt att en arbetargrabb från byn Purnu hamnade i Palestina, men som Tornedalsförfattaren Mikael Niemi en gång konstaterade: ”Om du ville komma bort från det hårda slitet i Tornedalen så kunde du bli tullare, polis eller soldat.” Pappa blev soldat.

Den israeliska staten har i dag över 500 vägspärrar på den mark som internationella samfundet erkänner som Palestina. Men checkpoints är ingenting nytt, flera av de israeliska vägspärrarna upprättades direkt efter sexdagarskriget. För femtio år sedan brukade vägspärrarna också stängas vid terrorhot, berättade pappa. Terrorhoten brukade sammanfalla med när det var dags för bönderna att hämta in sina skördar och avta igen ungefär i tid med att skördarna ruttnat.

”Gaza har världens godaste jordgubbar”, brukade min pappa säga. ”Men omvärlden kommer aldrig att få smaka dem”, brukade han fortsätta med hänsyftning på den illegala blockad som staten Israel upprättat på internationellt vatten för att hindra all handel med Gazaremsan. Länge var torkade kikärtor det enda som den israeliska militärmakten tillät passera gränsen in i det svältande Gaza.

Det palestinska jordbruket har förfinats av generation efter generation under tusentals år och det är först de senaste årtiondena utvecklingen har stött på hinder. För tre år sedan passerade en nyhetsnotis från SVT i mitt flöd. Israeliska armén erkände att man släppt ut växtgifter över Gaza och att man förstört stora delar av områdets åkrar. Det tänker jag ofta på.

Det finns många spektakulära exempel på den israeliska statens våld och förtryck, till exempel den korta filmsekvensen med en obeväpnad kvinna med en palestinsk flagga som dök upp i mitt flöde för några veckor sedan. Hon sköts ner av en israelisk krypskytt under den så kallade ”återvändandemarschen” där palestinska flyktingar försöker återvända till sina ursprungliga födelsehem. Eller det världskända exemplet med sextonåriga Ahed Tamimi, som just nu sitter i fängelse efter att ha örfilat en fullvuxen israelisk soldat. Men jag vill ändå uppehålla mig vid vägspärrarna och växtgifterna över Gaza, för Israels brott mot den palestinska naturen visar på någonting obehagligt som ger mig kalla kårar längs med hela ryggraden. De visar på någonting som skrämmer mig mer än staten Israels alla bombningar tillsammans.

När Israel 2008 dödade tre tusen människor under ”Operation gjutet bly” gjordes det med terrorhotet från Gaza som förevändning. Men när en stat medvetet förstör grödor och försöker svälta ut människor så kan det inte ens i retoriken handla om krig mot terrorism. Det handlar om ett medvetet, långsiktigt och överlagt folkmord.

Det ser mörkt ut för Gazas befolkning just nu. Två miljoner människor sitter fast i vad som har kallats ”världens största utomhusfängelse” och bombas av den israeliska armén med USA:s och Europeiska unionens goda minne. Men det finns också hopp. Sveriges erkännande av Palestina denna mandatperiod kom som en kulmen av årtionden av envist folkrörelsearbete för den palestinska saken. Internationellt har många röster börjat höjas för palestiniernas rätt, bland annat från Amnesty. Och den internationella bojkottrörelsen mot israeliska produkter har skrämt den israeliska makten så till den grad att Israels president Netanyahu fördömt rörelsen i Knesset.

Det finns alltså vissa skäl att se ljust på framtiden. Jag vågar hoppas att vi en dag kommer att få uppleva ett fritt Gaza och Palestina. Och jag hoppas att jag en dag kommer få smaka jordgubbar från Gaza.

The post Drömmar om jordgubbar från Gaza first appeared on Opulens.