KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!

Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.

Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.

Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.

Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.

Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.

Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.

Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!

”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.

Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.

Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.

Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.

Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.

I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.

Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.

Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.

Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.

Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.

Fyra spänningstips

Familjesvärta i skärgården

Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.

Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.

Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.

Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.

Eller… dränkt.

Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.

Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.

Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.

Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.

Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.

Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.

Tröstlöst i Varberg

”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.

Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.

Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.

Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.

Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.

Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.

Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.

En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.

Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.

I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.

Stämningsfullt i Bretagne

Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.

Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.

Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.

”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.

Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.

Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.

Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)

Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.

Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.

Ungdomar i förorten

Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens  ungdomsromaner – främst deras barn.

Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.

Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.

Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.

Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.

Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.

De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism.  Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.

Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.

”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.

The post Markus Grönholms polisroman är action i ultrarapid first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om Matthew Blakes ”Anna O”. En spännande romandebut om sömn, mord och förträngda minnen.

Anna O av Matthew Blake
Översättare: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

I en säng på sömnkliniken Abbey i centrala London sover den unga journalisten Anna Ogilvy, eller Anna O som hon också kallas, djupt. Det är fyra år sedan hon hittades sovande i samma rum som sina knivmördade vänner, Indira och Doug, med en kniv i handen och blodstänk på kläderna.

Sedan dess har hon sovit lika djupt som Törnrosa och myndigheterna, som antar att Anna dödat sina två bästa kompisar, står handfallna. Det verkar helt omöjligt att väcka henne. Rättegången försenas. Tiden är på väg att rinna ut. Frågan om Anna mördat i vaket tillstånd eller i sömnen är aktuell och sömnexperten Ben Prince anlitas för att försöka väcka henne ur dvalan.

Ben har en del egna problem att handskas med, bland annat har han svårt att hinna med umgänget med sin dotter Kitty och han tvingas dessutom arbeta tillsammans med sin ex-fru, kriminalpolisen Clara, som anlitats för att reda ut Annas skuld eller oskuld i morddramat.

Detta diskuteras också vidlyftigt både i pressen och sociala medier, något som definitivt inte är till hjälp för dem som på allvar engagerar sig i fallet. Efter ett tag börjar Bens ansträngningar dock ge resultat och till hans och den ständigt närvarande sjuksköterskan Harriets stora glädje visar Anna tecken på att vakna upp.

Glädjen blir tyvärr ganska kortvarig. Det går upp för Ben att ett betydligt större mysterium lurar bakom Annas situation och när han börjar rota i fallet leder hans undersökningar honom till fängelset Broadmoor. En kvinna där, som dömts till livstid 1999, för ett mord hon påstått sig ha begått i sömnen, avlider. Ben befinner sig snart i något som alltmer börjar kännas som en vaken mardröm, när flera av de personer som utgör hans närmsta krets verkar ha en anknytning till fallet.

I Anna O, Matthew Blakes debutroman, byggs spänningen långsamt upp och berättelsen om Bens krångliga livssituation och om Anna O och hennes problem med sömn, vänner, familj och karriär, får liv genom flera olika röster. Ben är den som får ta upp mest plats, men Annas anteckningar från tiden precis före mordet ger också en mer komplex bild av henne och av anledningen till att hon sovit i en sjukhussäng under flera års tid.

Vi får också höra Annas mamma, den tidigare hälsoministern Emily Ogilvy, den skumma Lola som driver en Facebook-grupp om mordet, den märkliga patient X och den driftiga Clara, Bens före detta fru. Ledtrådarna pusslas ihop och spänningen byggs upp fram till den ganska oväntat drastiska slutklämmen.

Matthew Blake drar i Anna O med sig läsaren in i en mystisk, konspiratorisk värld, där ingenting är som det ser ut att vara. Slutet är lite för utdraget och boken kunde ha varit något kortare, men det är ändå spännande läsning som utöver mordhistorien innehåller en del intressanta reflektioner om vår sömn och hur den påverkar våra reaktioner, minnen och handlingar.   

The post Sommarläsning: Matthew Blakes ”Anna O” ‒ sömn, mord och förträngda minnen first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Robert Myhreld åker spårvagn och läser en rysk klassiker som han varmt rekommenderar. Boken i fråga är ”Livets rot” av Michail Prisjvin.

Vid SKF trippar fyra personer in på spårvagnen. En håller i kaffet, någon annan ölburken, den tredje trycker ut sex piller Zolpidem ur kartan ner i den smutsiga handflatan; den är nu tom, pillerkartan, han kastar den i sopen. Den fjärde, kvinnan, ser ut att vara så tillfreds hon för tillfället kan vara, tycks inte vara i behov av något ytterligare.

De kliver långsamt, långsamt av i ett svajigt och substansluktande lämmeltåg en hållplats senare, Gamlestaden. Många biljettkontrollanter utgår nämligen härifrån.

Jag hade höjt blicken från mitt läsande. Första parkett.
Min läsning, det är ”Livets rot” av Michail Prisjvin (1873–1954). Och jag tänker att livets rot (ginseng) inte sällan är angripen av rötan. De som just gått av har varit barn, de ville nog inte att det skulle sluta så här.  

Tidens förlag gav ut ”Livets rot”, i översättning av Cecilia Borelius, 1947 i serien Ryska klassiker. 2015 gavs den översättningen ut på nytt av Norstedts.

Det här, mina vänner, är något av det finaste jag läst på länge.

Michail Prisjvins naturskildringar från tajgan som angränsar till havet mycket långt bort i både tid och rum griper tag. Människan är lika mycket i blickfånget som faunan och allt annat som växer, förändras, byter form. Vågen som nöter stenen. Stormarna som tvingat träden att dra ned på sina anspråk. Hjortens ögon.

Han planterar den inkomstbringande ”Livets rot” och förhåller sig lugnt inför det faktum att det fordras år av väntan innan den är redo att åter se ljuset. Han sysselsätter sig med annat, betraktar hur världen skiftar färg och ljudbild. Under vintern försöker djur av alla de slag bara överleva, jag anar tystnad, men brunsten kommer att bröla när tiden är inne.

Han lever med en kinesisk man vid sin sida, ”den ömmaste, mest skarpsynta och jag vågar säga mest kultiverade fader, som det över huvud taget finns i världen.” Det gemensamma språket bristfälligt men inte otillräckligt.

Stugan, byggd i en dalgång, gör den skyddad från tyfonerna. I närheten finns bäcken där man ”ständigt kunde höra dess stigande och fallande sång, som ibland påminde om ett glatt, men starkt dämpat samtal. Då jag första gången lyssnade till detta samtal, tyckte jag att ’världen på andra sidan’ verkligen existerade.”

Detta är något helt annat än gräshoppornas symfoni.

The post Sommarläsning: ”Livets rot” av Michail Prisjvin first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om ”Löftet om en fest” av Jennifer Clement. En skildring av konstnärsliv i New York och Mexico City från sextiotal till nittiotal.

Löftet om en fest av Jennifer Clement
Översättare: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Författaren och poeten Jennifer Clement (f 1960) växte upp i Mexico City, dit hennes amerikanska föräldrar flyttade 1961. Jennifers far var kemiingenjör och hennes mamma var konstnär och familjen fann snabbt ett varaktigt hem i den vackra, bohemiska stadsdelen San Àngel.

Kvarteret där Jennifer och hennes två syskon tillbringade sin barndom var väl känt för sina konstnärer; mest kända var Frida Kahlo och Diego Rivera som bott och arbetat i ateljéhuset nära familjen Clements hem. Riveras dotter Ruth bodde kvar i huset med sina barn Ruth Mária och Pedro Diego och trots att Frida Kahlo och Diego Rivera avlidit redan på femtiotalet satt doften av färg, terpentin och cigaretter fortfarande fast i väggarna. Ruth Mária blev en av Jennifer Clements vänner i Mexiko och hon fick gott om tillfällen att leka inne i ateljéhuset; ibland kunde hon och Ruth Mària till och med bada i badkaret som avbildats på Frida Kahlos målningar.

Under barndomen umgicks Jennifer Clements föräldrar också med det varierade och färgstarka sällskap av konstnärer och bohemer som valt att bo i San Ángel. Syskonen Clements uppväxt var alltså långt ifrån konventionell och när Jennifer flyttade till New York 1978 för att studera följde hon i sina föräldrars fotspår när det gällde umgänge och nöjesliv.

Umgänget bestod bland annat av konstnären Jean-Michel Basquiat (1960-1988), hans älskarinna och musa Suzanne Mallouk, konstnären Keith Haring (1958-1990) och författaren William Burroughs (1914-1997) och utelivet inbegrep mest ett hektiskt fladdrande runt, nu legendariska, klubbar och musikställen.

Jennifer Clement bor nu i Mexico City och memoarboken Löftet om en fest, handlar om tiden i New York och hennes barndom i San Àngel. Beskrivningen av Mexiko City och Jennifers liv där är fantastiskt underhållande att läsa.

Hon levandegör stämningen i staden och ger mycket utrymme åt den fascinerande mexikanska kulturen alltifrån religionen, övrigt andligt liv, festivalerna, marknaderna, basarerna och gatulivet i Mexico City.

New York får ta upp mindre plats, men vill man ha mer kan man läsa Jennifer Clements första bok Basquiats änka om Basquiat och Suzanne Mallouk. Böckerna går bra att läsa i följd och båda två fungerar fint som sommarläsning, även om Basquiats änka är en bra bit dystrare i tonen än Löftet om en fest.     

The post Sommarläsning: ”Löftet om en fest” av Jennifer Clement ‒ läsvärt om bohemliv first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om ”en både rolig, spännande och intressant deckare”. Det rör sig om ”Längst in i skogen” av Marie Hermanson.

Den boken har dessutom Bengt Eriksson skrivit en lång och fördjupande text om i senaste ”Deckarhyllan” här i Opulens. Den omfattande recensionen hittar du här.

Längst in i skogen av Marie Hermanson
Albert Bonniers förlag

Det är vinter 1926 och kylan är sträng i inledningen till Marie Hermansons senaste detektivroman Längst in i skogen och den mycket unga barnflickan Maj har sökt skydd undan kölden inne på Göteborgs Naturhistoriska museum. Med sig har hon fem ostyriga skyddslingar och medan hon försöker hålla ordning på de fyra yngsta springer nioåriga Alice i väg och försvinner i museets gytter av rum, salar och korridorer. Enligt Maj letar hon och barnen förtvivlat efter Alice, men när de inte hittar henne kopplas polisen in och en utredning sätts i gång.

En av polismännen som kallas till platsen är Nils Gunnarsson. En polis som introducerats i två av Hermanssons tidigare detektivromaner som också utspelar sig i 1920-talets Göteborg, Den stora utställningen (2018) och Pestön (2021). I båda romanerna löser Gunnarsson fallen tillsammans med den unga journalisten Ellen, som han hoppas få gifta sig med. Nu visar det sig dock att Ellen helt utan förvarning har gift sig med den rike Georg och hennes kontakt med Gunnarsson har därmed brutits, fram till Alice mystiska försvinnande då Ellen plötsligt dyker upp och börjar engagera sig i fallet som, till råga på allt, visar sig bli oväntat komplicerat.

Längst in i skogen är, liksom Den stora utställningen och Pestön en ovanligt innehållsrik detektivroman med levande persongestaltning, bra 1920-talsstämning och en intrikat handling, lika full av avvägar och kryphål som museet är fullt av gömställen. Naturhistoriska museet hyser också en rätt så blandad excentrisk personalstyrka som nästan alla, från vaktmästare till forskare, har något att dölja. Det har även Alices familj och barnflickan Maj som också visar sig ha ett par skelett undanstoppade i garderoben.

Det här är en både rolig, spännande och intressant deckare där många skumma incidenter får plats inom samma ram och där Naturhistoriska museet självt får spela en av huvudrollerna. Det är kort sagt mycket underhållande läsning.

The post Sommarläsning: En intressant deckare av Marie Hermanson first appeared on Opulens.

BOKTIPS. De flesta känner nog till och har kanske också läst George Orwells dystopiska roman 1984. Lis Lovén uppmärksammar ett mindre känt verk av författaren  ‒ ”Nere för räkning i Paris och London” som skrevs 1933 och 90 år senare utkom i en svensk nyöversättning.

Nere för räkning i Paris och London av George Orwell
Översättning och efterord av Christian Ekvall.
Bakhåll

Jag tänker på Henry Miller när jag nu läser George Orwells bok ”Nere för räkning i Paris och London”. De båda författarna har vissa gemensamma nämnare och det finns också något millerskt självutlämnande i denna Orwellbok.  

”Nere för räkning i Paris och London” handlar bland annat om de år då Orwell jobbade i köket på ett hotell i Paris. Stället är smutsigt, jargongen rå och arbetstiden orimlig. Maktstrukturen är lika ingrodd som smutsen och soporna på golvet. Orwell föddes ju själv inom överklassen, men ville undersöka de fattigas och de utslagnas tillvaro. Man kan väl säga att han wallraffade i denna värld.

Ändå är det som han är del av denna tillvaro på samhällets botten, trots sitt överklassarv.

Han levde några år i Paris med usla arbetsvillkor och låg lön. Och i London var han en bland lodisarna som sov på ungkarlshotell. Och jag tänker på hur alla slags strukturer verkar i oss, var vi än kommer ifrån och vilken uppväxt vi än haft. Strukturerna är sociala, kulturella, klassmässiga – och så har vi genusstrukturer förstås. Vi bär dessa kollektiva mönster med oss och de låter oss blomma upp under gynnsamma omständigheter och innebär förtryck under olyckliga.

Jag betraktar detta som Orwells budskap – att vi alla har en inneboende potential för jämlikhet i den bemärkelsen att vi i grunden är lika till naturen. Det hemska är förstås att vi medverkar till utslagningsmekanismerna varje gång som vi föraktar de människor som inte tycks passa in.

Så den här boken kan fungera som en ögonöppnare. Den bibringar läsaren tankar om strukturernas betydelse. Så lika vi ändå är, och hur vi likväl tror oss vara så unika.

The post Sommarläsning: Med George Orwell på samhällets botten first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström kommer här med ett boktips när det gäller sommarläsning. ”’Din tid kommer’ av Carl-Johan Vallgren är en utmärkt välskriven roman om kärlek, sorg och saknad och om jakten på en ovanligt störd gärningsman,” skriver hon.

Din tid kommer: Roman om ett brott av Carl-Johan Vallgren
Albert Bonniers förlag

En ovanligt kylig majdag 1993 hittas en död flicka i ett vattendrag på gränsen mellan Halland och Småland. Flickans huvud är rakat, hon är mycket mager och det finns tecken på att hon varit inspärrad. I övrigt finns det inga spår som visar på flickans identitet och de poliser som tilldelats fallet, kommissarie Björling och Johanna från Rikskrim i Stockholm, har en krånglig utredning framför sig.

Båda har också egna problem att handskas med. Björlings fru har nyligen avlidit i cancer och Johanna bär med sig svåra minnen från uppväxten i Falkenberg där hon nu ska arbeta med mordutredningen. Björling som sörjer sin fru omåttligt ser och hör henne nästan överallt och extra tydlig blir hennes skepnad när deras tonårsdotter, Malin, plötsligt försvinner spårlöst under en campingtur med sin pojkvän.

Sökandet efter Malin blir både plågsamt och långdraget, men man börjar sakta men säkert inse att Malins försvinnande och mordet på den unga flickan verkar hänga ihop.

Trådarna sträcker sig bakåt i tiden och de listigt utplacerade fall-groparna och laddade djurfällorna man hittar djupt inne i skogen pekar på att en sadistisk djurplågare, som inte heller tvekar att ge sig på människor, gömmer sig inne bland träden och snåren.

Din tid kommer av Carl-Johan Vallgren är en utmärkt välskriven roman om kärlek, sorg och saknad och om jakten på en ovanligt störd gärningsman. Mördarens grymhet mot både människor och djur lyfts fram och sätts i kontrast till den smärtsamt starka kärlek Björling hyser till sin döda fru och sin försvunna dotter.

Carl-Johan Vallgrens fint nyanserade prosa medverkar också till att göra Din tid kommer extra väl värd att läsa utöver den spännande handlingen och det känslomässiga djupet. En bladvändare som är lätt att läsa, men svår att glömma bort.        

The post Sommarläsning: ”Din tid kommer” av Carl-Johan Vallgren first appeared on Opulens.

BARNTEATER. Jenny Wickberg har varit på teaterpremiär med en skolklass i publiken och skriver om vikten av kunna dela en scenkonstupplevelse med andra i ett fysiskt rum. I vanlig ordning får vi också några fina boktips.

The post Barn och Unga: Låtsasläsk och en trasig barndom first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. Språket är en förutsättning för att ta in kunskap och för kommunikationen oss människor emellan. Vi lever i en global värld nu, där det behövs inte bara ett utan flera språk för att ta sig fram, skriver Jenny Wickberg, som också ger oss boktips.

Dillon Helbig, en åttaårig pojke i Idaho, USA, har lyckats med det många vuxna drömmer om – han har skrivit en bok som har uppmärksammats.

The post Barn och Unga: Lägg krut på språket i förskolan first appeared on Opulens.

I FOKUS. Tre korta, aktuella boktips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. Fotobok

Albanian village life av Ann Christine Eek
Recension av Ullmar Quick
TIRA Books

Albanian village life speglar i bilder och ord en era av förvandling där vi får följa byborna i deras sysslor och läsa deras livshistorier. Och Ann Christine Eek visar stor omsorg vad gäller detaljerna.

Boken ger en trovärdig bild av tradition och förändring, kanske mest genom de många svartvita fotografierna.

2. Diktsamling

Död idyll & andra dikter: Samlad lyrik av Eva Neander
Recension av Anna Remmets
Vendels förlag

Eva Neander föddes 1922 och ansågs vara en av 40-talets lovande unga litterära röster innan hon dog redan 1950. Hon hade då två romaner, en novellsamling och en diktsamling bakom sig. I  Död idyll  & andra dikter har Vendels förlag med Johan Jönsson som redaktör samlat dikterna från Död idyll och Lilla bror och lilla syster.

Det är spännande att se Eva Neanders hela poetiska register, skriver Anna Remmets som läst urvalet.

3. Roman

De fattigas krig av Éric Vuillard
Recension av Erik Bovin
Lind & Co

I De fattigas krig får vi följa teologen, prästen och upprorsmakaren Thomas Müntzer (c. 1489-1525) men även andra progressiva röster under reformationen som John Wyclif och Jan Hus. Det är framför allt en berättelse om de fattigas kamp mot överheten. Om upproren mot kyrkans korruption och furstedömenas tyranniska styre.

Éric Vuillard blandar fakta med fiktion, och har en säregen – emellanåt essäistisk – stil. Han skriver engagerat, lyriskt och komprimerat.

The post Kulturtips: Från albansk by till reformationen first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. ROMAN

Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal
Recension av Carolina Thelin
Norstedts

Andrés Stoopendaals nya roman är en hejdlös drift över småborgerlighet och den killgissande medelklassmannen. Stoopendaals ej namngivna berättarjag är en både osäker och dryg trettioplus-man i Göteborgs innerstad som jobbar deltid som administrativ assistent för Länsstyrelsens enhet för samhällsskydd och beredskap. Förutom detta viktiga arbete tar hans tankar om att skriva en roman och grubblerierna om sakernas tillstånd mycket tid i anspråk.

Dunning-Kruger-effekten är en träffsäker samtidsroman full av igenkänning. Framförallt är det en bok som dissekerar identitetspolitiken och borgarklassens diskreta charm genom en dumdryg storstadshipsters ögon.

2. NOVELLER

Det kan kvitta av Agota Kristof
Recension av Elisabeth Brännström
Wahlström & Widstrand

I novellsamlingen Det kan kvitta, framförs de mycket korta novellerna i en form av korthuggen telegramstil, där de känslor som författaren vill förmedla får ligga och vila mellan raderna och skapa en förnimmelse av det trauma novellernas huvudpersoner genomgår.

De flesta av novellerna rör sig inom ett märkligt landskap där gränserna mellan dröm och verklighet har suddats ut, men där läsaren, på grund av det kortfattade, raka, ofta bedrägligt enkla språket ändå finner berättaren trovärdig. Ett huvudtema i novellsamlingen, liksom i Agota Kristofs övriga produktion, är flyktingens ständiga dilemma och de minnen som alltid plågar den som lämnat sitt land mot sin vilja och som i slutändan aldrig kommer att hitta hem.

En bisarr, sorgmodig samling berättelser om främlingskap – sorgligt och ibland lite hårt och vasst, men ofta också mycket vackert.

3. VITTNESMÅL

Vad dina ögon såg – Berättelsen om hur Ester och Leon överlevde av Snezana Bozinovska
Recension av Thomas Wihlman
Norstedts förlag

I Snezana Bozinovskas bok om Ester och Leon, Vad dina ögon såg, får vi följa huvudpersonerna från en någorlunda anständig tillvaro i Polen, men bara någorlunda för 30-talets polska pogromer sätter sina spår hos Ester och Leon (som då ännu inte känner varandra), till det värsta av det värsta, som gettot i Lodz, till Auschwitz och Bergen-Belsen.

Ester och Leons historia berättas rakt upp och ner, välskrivet. Bokens avslutande del om tillvaron i Sverige, om Ester och Leons kärlek och drivkraften hos Leon till att få en yrkeskarriär, är en stark berättelse med bäring på dagens integrationsdebatt.

Snezana Bozinovska tillför även diumensioner som vi ofta inte ser i skildringar av judiskt liv.

The post Boktips: Från träffsäker samtidsroman till välskrivet vittnesmål first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. PROSA

Maria H:s synapser av Hanna Krall
Recension av Anna Remmets
Ersatz förlag

Hanna Krall föddes i 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar och släktingar mördades under Förintelsen medan hon själv klarade sig med hjälp av polacker som gömde henne. I ett alltmer högerextremt Polen som gör sitt bästa för att gömma undan sin smutsiga historiska byk är hon med sina 86 år en av de sista som var med på den tid och plats hon ständigt återkommer till i sin litterära gärning. Förlaget Ersatz fortsätter nu med Maria H:s synapser sin utgivning på hittills fem böcker av Krall.

Utifrån traumatiska händelser som hållpunkter spinner Krall en i övrigt lågmäld berättelse om en ganska stillastående tillvaro så att säga efter katastroferna. Och nog finns det ändå något episkt över historien om två kvinnor som inuti sig bär på minnen av en värld som hyste så många fler, varav många mördades. På de få sidorna tecknar ju Hanna Krall inget mindre än det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets historia.

2. LYRIK

A – Andra tankar av Katarina Frostenson
Recension av Bo Bjelvehammar
Polaris

Katarina Frostenson har ett betydande antal diktsamlingar bakom sig, dessutom essäböcker och dramatik. Efter prosaverken K och F, återvänder hon nu till poesin med diktsamlingen A – Andra tankar. De två senaste prosaböckerna är försvarsinlagor, till förmån för Jean-Claude Arnault, kulturprofilen. Det är en historieskrivning, kryddad med känslor som chocktillstånd, sorg och ilska. Nu finns det en föraning om andra tankar. Så blir det väl inte, mer än högst tillfälligt och undantagsvis. I huvudsak består tillståndet av krig och ilska. Det finns inga nya åkrar, som odlas upp, de gamla brända stubbåkrarna omgärdar orden.

Det finns dock dikter som utgör undantag, då Frostenson återvänder till sin beprövade sparsmakade stil, med en viss gåtfullhet och med en rikedom av semantiska skutt och lekar. Då känns dikten fri, och utgör en uppvisning i diktandets intensitet och stillhet.

3. ESSÄISTIK

Theological Territories – A David Bentley Hart Digest av David Bentley Hart
Recension av Niklas Anderberg
Notre Dame Press

David Bentley Hart är något så ovanligt som en ortodox fritänkare. Han var tidigare anglikansk men är numera anhängare av östortodox teologi. Han har studerat filosofi och är även medlem av Democratic Socialists of America. Hand i hand med hans progressiva disposition går en kompromisslös fundamentalism. I hans radikala kristna budskap finns det inte plats för något velande. Även om oddsen är emot oss måste vi kristna tro på alltings godhet, säger han. Annars skulle hela budskapet och halva Bibeln bara vara fabulöst nonsens.

Detta är ingen halleluja-teologi utan snarare en världsuppfattning präglad av dostojevskijanskt mörker, ondska och tristess. Livet är kort och mestadels en tråkig affär, så varför göra en dygd av att vara artig och tillmötesgående? Hans temperament driver honom att kapsejsa med bredsidan flammande av kanoner och han kan på ett par sidor avfärda stora sjok av västvärldens filosofiska tradition. Allt som allt är Theological Territories en essäsamling som tvingar läsaren att sitta upprätt i stolen.

The post Boktips: Från lågmäld berättare till ortodox fritänkare first appeared on Opulens.