AVHANDLING. ”Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare.” Det skriver Bert Mårald som läst en ny avhandling från Umeå universitet.

Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968
av Mikael Rahm
Umeå Universitet

De nazistiska strömningarna i svensk opinion har alltmer kartlagts. Utöver allmänna översikter har fokus flyttats till social- och yrkesgrupper. Särskilt har över- och medelklass synats, naturligt med tanke på att arbetarklassen drogs till socialismen. Akademikerna, prästerskapet, officerskåren, idrottsrörelsens och kulturlivets företrädare tillhör de undersökta grupperna. Därutöver har dragningen till den italienska fascismen, preusseri och germanofili liksom antisemitiska strömningar skärskådats.

På senare tid har biografier över rörelsens ledande företrädare publicerats. Så har Anna-Lena Lodenius givit ett helhetsporträtt av Birger Furugård, och nyligen har Folke Schimanski utkommit med en studie av Vera Oredsson, hans egen syster, som alltifrån uppväxten i Nazityskland varit engagerad i högerradikala rörelser, därtill gift med Sven Olov Lindholm, därpå Göran Assar Oredsson.

Färsk avhandling om Per Engdahl

Till detta kommer en färsk avhandling om Per Engdahl, som verksam långt efter andra världskriget kan ses som en högerpopulistisk länk till vår tid. Författare är Mikael Rahm och boktiteln lyder Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968 ( Umeå Universitet 2025)

Som framgår är det inte en sedvanlig studie i life and letters-stil. Det biografiska perspektivet har tonats ner, ersatt av en idéanalys av Engdahls politiska budskap utifrån hans talrika skrifter.

Värderingsfri metod

Metoden, hämtad från den brittiske statsvetaren Michael Freeden, är värderingsfri, i den mening att författaren varken fördömer eller förespråkar, förskönar eller utelämnar något i Engdahls idéer.

Med ett hermeneutiskt språkbruk tillämpas en kombination av ”barmhärtighetens och misstänksamhetens principer”. Självfallet skall objektiv vetenskap inte fungera som domstol men frågan är om inte tillvägagångsättet normaliserar, någon gång till och med rentvår Engdahls antidemokratiska värderingar.

Per Engdahls fascination för Tyskland tog snabbt ideologisk form

Engdahl växte upp i Jönköping inom övre medelklass, med en artilleriofficer som far och en mor med västsvensk schartauansk bakgrund. Studentexamen avlade han i hemstaden och det kan utifrån hans memoarbok Fribytare i folkhemmet tillfogas att han hade Harald Hagendahl som formidabel latinlektor, beundrad även av Engdahl fastän denne senare som klar antinazist blev Engdahls vedersakare. Det fanns under 1920-talet åtskilligt av parlamentsleda, varom fördes intensiva debatter inom läroverkens elevföreningar. Av Åke Ohlmarks hågkomster från Malmö latinläroverk kring sent 1920-tal framgår att det fanns attraktionskraft i fascismen liksom senare i nazismen.

Redan som gymnasist hade Engdahl anslutit sig till Fascistisk kampfront, kanske inspirerad av latinlektorn Ivar Hjertén i Västerås, som i bokform prisat Mussolinis regim. Möjligen ägde lärare i klassiska språk särskild kunskap om Italiensk politik för i Lundsbergs internatläroverk ställde sig latinläraren Eric Lögdberg 1927 positiv till ett möte med en representant för fascismen, som han såg som främjare av patriotisk anda och en motvikt till grasserande jazzkultur.

Engdahls bana gick vidare till akademiska studier i Uppsala, med inriktning på först historia, där han kom att knyta an till traditionell storsvensk historiesyn, där monark och folk i gemenskap ställdes mot den splittring som modernt partiväsende ansågs generera.

Studierna fortsatte med statskunskap fram till avlagd licentiatexamen. Vid seminarierna för den liberale professorn Axel Brusewitz fanns flertalet politiska riktningar företrädda och Engdahl var till en början inte ensam högerextremist. Enligt Herbert Tingstens memoarer blev Engdahl en gång utvisad ur seminariesalen sedan det kommit till Brusewitz kännedom att han hållit ett antisemitiskt anförande.

Per Engdahl och nysvenska rörelsen

Redan 1931 var Engdahl som 22-åring redo att lansera ett politiskt program. Han kallade rörelsen nysvensk och förespråkade förutom folkgemenskap efter tyskt mönster korporativismen som ledande princip. Efter Hitlers maktövertagande 1933 tecknade han i skriften Folkresningen i Tyskland en historisk bakgrund, som mynnade ut i slutomdömet att i kulturförmörkelsens Europa hade den tyska folkresningen visat vägen mot en bättre framtid genom sin idealitet och disciplin.

Vid sidan om sin livslånga bana som företrädare för den nysvenska rörelsen ledde Engdahl under världskriget partigruppen Svensk Opposition.

Hans inlägg ödesåret 1941 vittnar om hans hållning. I ett sommarting som förbundet Sverige – Tyskland anordnade i Jönköping uttalade han: Det var i spetsen för småländska ryttare som Sveriges största konung en gång på de dimmiga slätterna kring Lützen gick i döden för germanska värden. I skriften Det kämpande Tyskland, med medverkan av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rutger Essén samt läroverkslektorerna Gustaf Jacobson och Harry Bergquist, den ene historiker, den andre biolog, skönmålade Engdahl tysk nationalsocialism liksom dess förment geniale och karismatiske ledare Adolf Hitler.

Forskningen går vidare – men skuggorna finns kvar

Engdahl, som fredsdagen 1945 befann sig i Stockholm bland jublande människor, kände bedrövelse över krigets utgång. Efter andra världskriget, då den parlamentariska demokratin fått position som överideologi, blev Engdahl på grund av tidigare ställningstaganden demoniserad. Han orienterade sig mot Europa och enligt egen uppfattning var han en centralgestalt inom Malmörörelsen, namngiven efter hans hemstad. I boken Folkhem i utförsbacke från 1966 , menar Engdahl, att bästa sättet att trygga ett framtida Sverige vore att skapa ett enat, federalistiskt och korporativt Europa.

Även för den som hyst livslång aversion mot nazism och fascism kan Engdahls ståndpunkt utifrån Rahms referat, som inte alltid ställs in i sin historiska kontext, låta som ett välfunnet inlägg i dagens debatt om utökad europeisk sammanhållning gentemot det ryska hotet.

Taget ur sitt sammanhang kunde det även gälla som försvarstal för det europeiska upplysningsarvet, attackerat av dagens fascistsinnade kumpaner i Kreml och Vita huset .
Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare. Samtidigt ser han behov av fortsatt forskning, särskilt kring efterkrigsperioden.

The post Per Engdahls väg från svensk fascism till europeisk enhetsdröm first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Tom Paxal  anses vara Svenskfinlands mesta proletärförfattare. Rolf Karlman har läst hans nya och självbiografiska bok Sirenernas sång. Den rymmer minnesbilder från ett färgstarkt liv.

Sirenernas sång av Tom Paxal
Litorale förlag

“Jag är fortfarande fjärrstyrd av det förgångna med en känsla av oreda. Minnena är svåra.” skriver Tom Paxal.

Tom Paxal  anses vara Svenskfinlands mesta proletärförfattare. Uppväxten var svår med en alkoholiserad och våldsam pappa som bar med sig svåra upplevelser från kriget. ”I fyllan berättade och pinade han oss, familjen, med sina traumatiska krigsminnen”.

En ångestfylld och ansvarstagande mamma tog med de tre bröderna till Stockmans varuhus där de fick väga sig på en offentlig våg och åka rulltrappa till övervåningens leksaksavdelning. Ett fint barndomsminne.

Rödbergen

Tom Paxal som gick i Svenska Normallyceum i Helsingfors är uppvuxen i Rödbergen – den gamla arbetarstadsdelen i centrum av Helsingfors, i slang kallad ”Rööperi”. Mot den bakgrunden har Paxal ibland betecknats som en av de få finlandssvenska proletärförfattarna från Helsingfors.

I sina tidigare böcker återkommer han ofta till Rödbergen. Men det är inte någon idyll han skildrar. Tvärtom skriver han: ”Det är alltid samma historia; barn från fattiga slummiljöer med allt vad det innebär. Fått stryk som barn, upplevt våld, misär, har det svårt i livet igenom, precis som alla mina barndomsvänner från Rödbergen.” […]

Tom Paxals bok ”Sirenernas sång” består av minnesbilder från ett färgstarkt liv. Uppväxten i Rödbergen. Pappans krigstrauman. Skolgången. Sjömanslivet men även lugnare hamnar på ålderns höst i Borgå.

Fredsprojekt

Intressant är kapitlet, med tanke på nutida förhållanden, om kulturresan i fredens tjänst 1992. Den 24 februari 1992 i Sankt Petersburg steg 300 författare och andra kulturpersonligheter ombord på passagerafartyget Konstantin Simonov i Sankt Petersburgs hamn. ”Fredens hav”, Baltic Waves var namnet på den historiska färden. Deltagarna kom från Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Norge, Sverige och Finland.

Först några ord om fartygsnamnet, Konstantin Simonov. Denne var en sovjetisk journalist och författare och krigskorrespondent i röda armén. Men nu var det kalla kriget slut, muren i Berlin var borta. I Ryssland hade marknadsekonomin ställt till med kaos där hyperrika oligarker berikade sig på statlig egendom. Ett tillstånd som banade väg för en framtida ”stark man” nämligen Vladimir Putin.

Tre veckors segeltur

I den övriga världen rådde en nästan religiös tro på att den fria marknaden skulle lösa alla problem. En tro som förstärktes av den nya it-tekniken som skulle leda till att den eviga fredens rike skapades.

Sådant var stämningsläget när Konstantin Simonov seglade ut på en tre veckors segeltur på Östersjön. En ledande person i detta fredsprojekt var Svenska författarförbundets dåvarande ordförande Peter Curman. En hedersman som arbetat länge för detta kulturprojekt.

Konstantin Smirnov ankrade i Tallinn, Gdynia, Lübeck, Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors och Sankt Petersburg i detta kulturella fredsprojekt.

The post Minnesbilder från ett färgstarkt liv first appeared on Opulens.

Sara Meidell släppte det som blev höstens mest omtalade bok. I ”Ut ur min kropp” beskriver hon hur det är att leva med anorexi. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om ätstörningar, om hur farlig en bok egentligen kan vara och om varför debatten kring boken blev så hätsk.

Du har släppt en bok som drog igång en rätt våldsam debatt. Hur mår du idag?

– Det är som om jag har haft ett fysiskt larm i kroppen i tre veckor. Känslomänniskan i mig är skakad, medan den mer intellektuella Sara försöker analysera och se det som sker i ett större perspektiv. Samtidigt med debatten i våra vanliga medier pågick en i de sociala medierna och den var kuslig, där jag bland annat pekats ut som en dålig förälder. Men det finns också en rad äldre feminister som har hört av sig direkt till mig och sagt att du får inte ramla ihop nu, du måste orka.

Är de äldre feministerna några du haft kontakt med tidigare?

– Ja, det är ett skikt i kulturoffentligheten som jag har ett nära band till. Feminism är utgångspunkten i allt jag gör, och jag har ett pågående samtal med många kring kvinnovarande, kropp och att få ta plats i samhället.

Debatten som följt efter din självbiografiska berättelse om ett liv med anorexi handlade mest om faran i att berätta om den på det vis du har gjort, då anorektiker kan smittas och inspiras av den.

– Det är en reaktion jag väntade mig, men inte så kraftig. Den bygger till stor del på rädsla, och jag har den djupaste förståelse för det. I efterhand tänker jag att det är något jag kan ha missat, och borde ha pratat mer om. Men när debatten börjar lägga sig kontaktas jag av personer som följt den, och som först nu läst boken och som säger att de inte förstår kritiken.

Vad tänker du själv, är det risk för att din bok inspirerar andra sjuka?

– Att tro att boken kommer att påverka många är att dumförklara de som är anorektiker. Den som vill svälta sig hittar på tusen nya sätt att göra det på, och uppfinner sina egna knep. Det beskrivs ju också väldigt tydligt i boken. För den som söker tips ligger dessutom internet närmare till hands. Mitt litterära grepp i boken är att jag visar hur en anorektiker tänker, men också hur det pågår en ständig egen förhandling mot varje sjuk tanke. 

Du har också fått beröm för bokens litterära kvaliteter. Är det något du har kunnat ta till dig?

– Den har fått beröm av en del, medan andra har sågat den. Jag driver det poetiska rätt långt, och där finns de som har sett det språkliga bygget och hur jag jobbat litterärt.

Du beskriver dig som ”flickan som var äldre än sin ålder”. Hur ser du idag på den flickan?

– Som en flicka som stod lite halvt utanför, inte fullt närvarande och som inte var rätt för sin ålder. Flickans kraft gick åt till att skydda sig genom att vara duktig och prestera, och beroendesjukdomen tog fokus från annat. Av det blev en vuxen som inte helt passar in i mittfåran, och som fortfarande står lite halvt utanför.

Flickan läser tidigt böcker för vuxna. Hur hade den bok du har skrivit påverkat henne?

– Hon hade läst den. Definitivt. Hon hade gjort det för att känna sig mindre ensam. Men hon hade nog blivit jävligt rädd, och tänkt att det kommer att bli mitt liv. Förhoppningsvis hade hon också sett att kvinnan i boken försöker hitta strategier som strävar mot det friska och funnit ett hopp i det. 

Du beskriver en flicka som är snäll på utsidan men gör elaka saker i smyg. Hon tränar tidigt på konsten att förställa sig, vilket hon får nytta av när sjukdomen bryter ut. Vad ser du som de främsta orsakerna till hennes dubbelspel?

– Det var en revolt mot bristen på livsutrymme, där förbjudna känslor som ilska och vrede inte fick plats. Det handlar alltså inte om en familj som inte är kärleksfull utan om att flickskapet i sig kan vara begränsande. Som flicka kunde jag inte vara mitt fulla jag, och allt jävelskap som behövde komma ut fick göras i smyg vilket skapade känslor av skuld och skam.

Flickan lurar som 11-åring i sin psykiatriker att hon hör röster och tar även medicin mot detta?

– Det är när hon ger upp och tänker att ni kommer inte att förstå mig, då kan jag lika gärna säga det ni vill höra. Det var också så kunskapsläget inom vården såg ut vid den tiden, man gav lugnande för att sedan få i barnet mat.

Vad hade kunnat göras om de vuxna tidigare hade märkt och reagerat på dubbelspelet?

– Det har jag inget riktigt svar på. Vad jag är att anorexin för mig inte handlade om ett skönhetsideal, utan om att inte låta någon annan ta kontroll över min kropp.

Du upprepar i boken att du trots din livshotande svält inte ville dö?

– Nej, det är kanske svårt att förstå men min livskraft är stark, trots det mörker som finns i mig.

Många kvinnor har gått hungriga genom livet, för att inte förlora figuren och för att det ses som okvinnligt att ha stor aptit. Anorexi kan ju handla om vikt och utseende, och drabbar också pojkar och män. Men spelar inte synen på kvinnlighet, där det är fint att inte ha några behov, in?

– Det synsättet har nog betydelse för de känslor min bok har väckt. Det är mycket sorg som vi kvinnor kollektivt bär, och en vrede över att allt hade kunnat bli så annorlunda. För de som inte har velat visa sin aptit handlar det om smusslande för att dölja sitt ätande, vilket kan skapa känslor av skuld. För mig var det tvärtom viktigt att visa att jag åt, för att dämpa andras oro. 

Känslostum är ett ord du använder. Kan du förklara det?

– Det är när kroppen är nedbruten av svält, och man känslomässigt blir utslätad. Du blir självcentrerad och tappar en viss förmåga till empati. Det är ett fruktansvärt tillstånd att vara i, samtidigt som svälthjärnan gör dig inbäddad och blir ett skydd när ansvaret känns för stort.

Du skriver om hur du som barn stoppar färgflagor innanför naglarna och som ung har ett sexliv som inte utgår från din egen lust. Jag får bilden av att din självsvält är både ett missbruk och ett självskadebeteende?

– Det är ett litterärt grepp och handlar inte om att jag skadar mig själv. Tvärtom är det med färgflagorna sådant som barn gör, för att testa hur olika saker känns. 

Och det destruktiva sexlivet som ung?

– Man är ofta vilsen i den åldern. Temat kan du känna igen i valfri tinderroman. Det är många som delar skärvor av samma erfarenhet.

Hur ser du på dig själv idag. Är du sjuk, frisk eller en missbrukare?

– Jag är en beroendeperson och får jobba med det hela mitt liv. Det är som ett handikapp eller en dysfunktion. Men rent kroppsligt är jag välmående. För ett halvår sedan gjorde jag en hälsoundersökning som var fläckfri. Det finns faktiska kriterier för vad som är en anorektiker och dem har jag uppfyllt i ungefär fem år av mitt liv. Övrig tid har jag vistats i ett gränsland och i en gråzon. Det är viktigt att använda rätt terminologi när vi pratar om sjukdomen.

Hade du lika gärna kunnat bli alkoholist eller heroinist som självsvältare?

– Absolut. Som det antyds i boken har jag i perioder också tillfälligt varit inne i andra typer av missbruk.

Att skriva och svälta är två saker som du binder ihop och i vilka du verkar berusa dig lika mycket?

– Skrivandet är något som är extremt integrerat i hela min existens. Jag får en känsla av ickemeningsfullhet om jag inte skriver. För mig är skrivandet en kommunikation med andra, som ger mig kontakt med världen och gör att jag kan sätta mitt eget avtryck i den.

Du letar efter sambandet även hos andra plågade men kreativa kvinnor, som Karen Blixen och Sylvia Plath. Du letar systerskap i en rörelse och gemenskap genom deras livsberättelser.

– Det kom till under den litterära processen. Det är en rad nästan slitna ikoner, som jag använder för att få ett metaperspektiv på det jag har upplevt.

Barnen är en känslig punkt. Vid ett tillfälle, när en vän till din dotter inte fått följa med till stranden istället för att vara hemma och äta middag, beskriver du hur insikten om att du är farlig som mamma nuddar vid dig. Har du oroat dig för att dina barn skulle få samma sjukdom?

– Jag började redan som barn fundera över hur jag skulle förhålla mig till mina framtida barn. I mitt föräldraskap har jag varit noga med att ingen annan än de själva får bestämma över sina kroppar. De är de som styr över sina behov och sin hunger, inte vad någon annan anser. Det har inte heller förekommit något prat om kroppsdelar och ideal hos oss. Och de har alla klarat sig bra.

Hur har dina barn upplevt publiceringen av boken och debatten som följde på den?

– Jag har jordat dem under hela processen, och för dem är det självklart att boken handlar om ett feministiskt projekt. De var med på boksläppet tillsammans med sina vänner och där finns en rad knivskarpa flickor som är på en annan plats av analysen.

Du har anklagats för att ha skrivit ett reklamblad för självsvältare. Kan man inte säga att du i så fall också har gett de som lever i anorektikers närhet bra råd om vad de ska uppmärksamma på, för att försvåra för den som vill svälta sig?

– Jag kan inte styra över hur andra tar emot boken, men det är inte skrivet som brukslitteratur. Det är ett litterärt verk. Men om den bidrar till ökad förståelse kring sjukdomens mekanismer så är det bra.

Kristina Sandbergs bok om hur hon påverkades av sin cancer vållade samma typ av debatt. Handlar det på ett plan om hur kvinnor kliver fram för att berätta osminkat om sina liv, och en omvärld som inte är villig att ta emot det?

– Manliga författare har ju ett helt annat utrymme att skriva om erfarenheter av missbruk och psykisk ohälsa, utan att utkrävas ansvar på samma sätt som en kvinna. Jag vet inte vad det är som gör det här så explosivt. Det kan vara ett tecken på en rörelse mot en mera repressiv tid.

Att det från politiskt håll signaleras att man kan döma ut verk av olika politiska skäl?

– Ja, det är någonting som ligger och skvalpar där i debatten.

The post Helgporträttet: ”Feminism är utgångspunkten i allt jag gör” first appeared on Opulens.

POLITISERING. “Antologin är ibland inspirerande och ibland irriterande. Många av bidragen kritiserar med rätta politisering av vetenskap. Dock undgår de inte att själva ibland politisera.” Det menar Göran Dahl som läst Ideologier i vår tid.

Ideologier i vår tid
Red: Kurt Almqvist och PJ Anders Linder 
Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål

I en nyutkommen antologi –  Ideologier i vår tid, redigerad av Kurt Almqvist och PJ Anders Linder, utgiven av ”Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål”. En stiftelse som gör mycket och allmännyttan är i praktiken en strävan efter att vrida kultur, samhälle och vetenskap högerut. Som man frågar får man svar, jag vet delvis, och antar att texterna i boken är frukten av penningresurser från denna stiftelse.

Antologin rymmer essäer bestående av både vin och vatten och en blandning av dem. Den inleds av opinionsanalytikern  Per Rosencrantz som är klargörande och rymmer en briljant analys. Dock har han tagit med tre obegripliga figurer vilka syftar till att illustrera ideologier och partier, hur rörelser sker och dylikt.

Doktoranden Sameh Egyptson från Lunds Universitet skriver om radikal islamism, här i form av Muslimska brödraskapets aktivitet och närvaro i Sverige. Det är den bästa och viktigaste texten i boken. Egyptson har tidigare varit aktiv i debatter med folk från både höger och vänster som hävdat att han har helt fel, han har till och med kallats för ”islamofob”. Men fel har han definitivt inte, det finns klara belägg som han redogör för och hans kompetens kan knappast ifrågasättas.

Mattias Svensson, numera ledarskribent i Svenska Dagbladet, skriver både poängfullt och tendentiöst om miljö- och klimatfrågan. Det tendentiösa består i det genomgående tjatet om att frihet betyder en näst intill oreglerad marknadsekonomi, en ”fri” form av ekonomi.

Svensson ger oss en blandad kompott. Ibland träffsäkert, ibland nyliberalt ideologiskt så det skvätter. Här finns inte ett ord om nyliberalismens problem, speciellt inte att dess tankegods smugit in även hos socialdemokratin (som Kjell Olof Feldt och den kallade kanslihushögern) vilket resulterat i New Public Management i politik, myndigheter och skola. Därmed har företagstänkande tagit över – chefer rekryteras oftast från näringslivet där produktivitet och lönsamhet blir de överordnade målen.

Visst har vi haft en socialdemokratisk hegemoni länge i Sverige. ”Rörelsen” (SAP, LO, HSB, Fonus, Folksam, etcetera). Svensson ser detta som det stora problemet, den så kallade djupa staten. Han nämner heller inte ekofascismen (Pentti Linkola med flera) som är det mest otäcka inom miljörörelserna. Och inte heller nämner Svensson ett ord om Jürgen Habermas eleganta beskrivning av utvecklandet och förhållandet mellan civilsamhälle, offentlighet och stat. Det är han tyvärr inte ensam om.

Av speciellt intresse för en germanist som undertecknad är essän om Tyskland av Lina Lund. Essän tar sin början i Kiev 2014, och Lund går kortfattat men koncist igenom Tysklands övervägande positiva relation till Sovjetunionen och Ryssland, från Västtyskland under Brandt-tiden till Merkels och nu Scholz vilja till att importera rysk gas.

I flera av bidragen finns en anda av antiliberalism när man är skeptisk till anspråk på universella sanningar. Men man kan finna andra former av universalism. Författaren Ian Buruma förespråkar en svag, reflexiv universalism som dialektiskt ser sina egna icke-universella rötter. Snarare en rationell, i Habermas mening, ambition.  Tillåt mig att citera mig själv:

Gemenskap är nödvändig som grund för universalism om det inte bara ska vara tomma ord. Och nog är det en rimlig slutsats som Buruma antyder: att demokratin mår bäst om den kastar ut universalismen: demokratin är inte en naturlag, en naturrätt, den är ett resultat av folks kamp för självbestämmande. Låt oss hoppas att de flesta av oss är förnuftiga nog att inse detta.

Antologin är ibland inspirerande och ibland irriterande. Många av bidragen kritiserar med rätta politisering av vetenskap. Dock undgår de inte att själva politisera, ibland mellan raderna.

Boken avslutas med en originell text av kulturgeografen Christian Abrahamsson som är både biografisk och reflekterande. Dock lämpar den sig bättre som ett inlägg i ett pågående samtal än som text mellan hårda pärmar.

The post Ideologiskt och vetenskapligt om ideologi och vetenskap first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Historiska Media aviserar en bok om finansministern med mera Ernst Wigforss till våren. Jag har ett klart minne av en debatt vid mitten av sextiotalet i ett av de mindre rummen på Akademiska Föreningen i Lund. Där drabbade den klotrunde Herbert Tingsten som hade doktorerat i statskunskap samman med Wigforss som gjort det i nordiska språk. Tingsten var en pykniker vars stockholmska gärna steg upp i falsett, Wigforss en asteniker vars halländska var aningen sävlig. Men båda var lika bra på bitande repliker.

I AF:s Stora Sal som ligger bredvid kunde man dessutom varje höst höra statsminister Tage Erlanders värmländska som inte sparade på sarkasmer om folk med annan åsikt. Alla tre var flitiga och flyhänta skribenter: Ernst Wigforss behövde tre volymer för att teckna sitt liv, Tingsten fyra, Erlander många fler än så.

Jag ser fram emot historikern Henrik Arnstads ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” som jag hoppas är lika bra som hans tidigare om Christian Günther, vår utrikesminister under andra världskriget. Titeln är kanske ett citat, fast jag undrar om han skulle ha gillat det utanpå en bok? Med den kloka Gun-Britt Sundströms utmärkta formulering: ”Svär inte så förbannat”.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Ernst Wigforss förbannad? first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. I tisdags kom Tone Schunnessons senaste bok ut. Elin Stadenberg fick en pratstund med henne om bland annat samtiden, alienation och vad som är meningsfullt, och om hennes uppmärksammade bevakning av valåret.

The post Helgporträttet: “Människor är inte schabloner” first appeared on Opulens.

MINNEN. “Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom.” Torsten Green-Petersen har läst Sven-Eric Liedmans I november. Om åldrandet.

I november. Om åldrandet
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag

Samtalets vindar blåser i huvudsak milda och förlåtande genom Sven-Eric Liedmans nyligen utkomna bok I november. Om åldrandet. Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom. Och vad detta skede i livet kan innebära liksom vad det inte längre innehåller. I detta blickar han åter på sitt eget långa liv och passar på tillfället att komplicera och fördjupa sina med åldern vunna erfarenheter. Vad sker egentligen med en människa som bär så många år i kroppen?

Den gamle idéhistorikern och professorn är själv nu 83 år gammal och kan blicka tillbaka på händelserika år då han med pennan i hand kommenterat och granskat vår kultur och historia. Liedman är, skulle jag säga, både en stor humanist och en frihetlig marxist. Hans biografi över Karl Marx är ett ytterst gediget och omsorgsfullt verk som prisats internationellt. Nästa år skall han presentera en motsvarande volym om Friedrich Engels. Karl Marx vapenbroder då de tillsammans formulerade teorin om den vetenskapliga socialismen. Mellan sina större verk hoppar Liedman för övrigt fortfarande då och då in i dagsaktuell debatt. Alltid med ett gott humanistiskt hjärta förankrat till vänster.

I jämförelse med författarens vetenskapliga publikationer eller hans lärobok i idé- och lärdomshistoria är naturligtvis den nya boken en slags bagatell. En lättviktig och lättläst sådan om livet och döden. Med såväl tillbakablickar som gott om tankar kring framtiden. Vi får läsa om hur han själv upplever sitt åldrande, att plötsligt bli ”gubbe med käpp”, om att det nära och enkla i regel är det som gör tillvaron meningsfull. Familj. Vänner. Fria samtal. Och en ständig nyfikenhet där fortsatt läsande, skrivande och bildning är nödvändiga beståndsdelar.

Med sin egen bildningsresa som bakgrund kan Liedman dessutom, som få andra, vandra mellan de gamla grekerna över Shakespeare fram till nutidens gangsterrap. Utan att förlora sitt tematiska perspektiv kring åldrande. Och göra bruk av sin breda klassiska bildning. Han blickar åter på sitt liv som vore det en glänta i tiden. Där han under efterkrigstiden kunnat leva ett gott liv samtidigt som han, mot bakgrund av klimatkrisen, oroas och bekymras över en kanske betydligt mörkare framtid. Det är lätt att förstå hans djupa oro. Men lika självklart att njuta av dessa charmerande essäer.

The post Om livet, döden och framtiden first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Kommunpoeten i Tranemo, Jimmy Alm, släpper en diktbok. Den handlar bland annat om invånarna i Uddebo där han bor.

Boken, i vilken 59 dikter samlas, är ett resultat av projektet “Dikta dig”. Under ett år har kommunpoeten träffat Uddebobor och utifrån deras berättelser skrivit en dikt till dem.

– Det finns glada dikter i den och det finns dikter som kanske är lite mer sökande efter sin plats i livet, berättar Alm för P4 Sjuhärad.

– Många av de nyinflyttade i Uddebo har ganska öppet sinne, utforskar sig själva, arbetar med sig själva och funderar väldigt mycket över livet och vilka låsningar man kanske har i sin personlighet som man vill öppna upp.

Varje person som medverkar i boken har fått dikten uppläst för sig.

Projektet har även omfattat skrivkurser för kommuninvånarna och samarbeten med andra konstnärer. “Dikta dig” avslutas i september 2022 och har ingått i kommunpoetsprojektet.

TT Nyhetsbyrån

The post Tranemos kommunpoet släpper diktbok first appeared on Opulens.

ETIKETT. Frågor om etikett har intresserat Edward Blom sedan tonåren. För honom handlar det inte bara om regler, utan om att alla i ett sällskap ska må bra. I veckan släppte gastronomen och kulturhistorikern sin nya bok Edward Bloms etikettbok – Om konsten att umgås med människor på Bazar förlag. 

Du har precis här i veckan givit ut en ny bok, Edward Bloms etikettbok – Om konsten att umgås med människor på Bazar förlag, som ger svar på frågor om etikett vid olika sociala tillfällen. Hur skulle du sammanfatta innehållet?

– Jag försöker att ge en helhetsbild av etiketten och teorierna bakom, där jag väger för och emot, funderar kring tveksamheter och illustrerar med exempel och anekdoter så att det blir roligt och lättläst. Så det är inte bara en regelsamling utan det som skiljer den här boken från andra är att den dels försöker sätta in etiketten i ett bredare perspektiv och dels att den också försöker vara underhållande.

Hur föddes idén till etikettboken?

– Jag har varit road av etikett sedan lägre tonåren och hade en god vän som jag alltid diskuterade mycket etikett med. Jag har tillägnat honom boken, det var han som sa att jag borde öppna ett dokument på min dator som heter etikettbok där jag kunde skriva ner alla mina tankar. Det var 15 år sedan och sedan dess har jag bara fyllt på dokumentet. Min förläggare kontaktade mig för tre år sedan och sa att de ville ge ut en etikettbok, och det passade ju väldigt bra eftersom jag hade det här dokumentet. Så i princip fanns alla mina åsikter, tankar och fakta där sedan innan.

Vad är det med etikettfrågor som intresserar dig nu och som intresserade dig redan som tonåring?

– Det har varierat. När jag gick på högstadiet var det fascinerande att titta i gamla etikettsböcker från antikvariat och få beskrivet hur stora fester gick till på 50-talet. Det var så spännande att läsa om baler, frackar och uppvaktning av damer som man tog ut på tedans. Ganska tidigt blev jag nördigt förtjust i att känna till små udda etikettsregler som på något vis skulle kunna utmärka en som särskilt bevandrad. Det blev nästan som ett hemligt språk mellan folk om man till exempel åt sparrisen genom att spetsa gaffeln nedtill, stödja med fingret och bita av den, som man gjorde förr men som ingen människa gör idag, eller höll nedersta knappen på västen öppen.

– Men det var länge sedan! Med tiden har det handlat mer om att jag sett människor bli ledsna och besvikna i umgänge med andra och etikettsreglerna är tusen år av visdom som förebygger de flesta av de problemen. Följer man etiketter så har man inga gäster som kommer gråtande från en fest eller en värdinna som säger att hon aldrig mer ska ordna en tillställning. Det handlar främst om att alla ska vara glada, det är det i särklass viktigaste med etiketten.

Hur tycker du att det ser ut idag, tänker folk på etikettsregler vid tillställningar?

– Folk är hyfsat artiga. En del har det medfött att vara väldigt finkänsliga, empatiska och försiktiga av sig, och de kanske inte har ett jättestort behov av de här reglerna. Men är man lite mer normal eller som jag, högljudd och gärna tar plats, så kan man verkligen behöva dem.

– Jag har en känsla av att alla kan mycket etikett men få kan allt, och det kan oavsett vara en viktig påminnelse. Kanske har man fått för sig att vissa regler är tramsiga och går att strunta i men här får man reda på varför de finns. Det handlar om empati för nästan alla regler innebär att du måste offra någonting själv, göra den där lilla ansträngningen för att hålla upp dörren till någon eller låta bli att berätta en till anekdot när det är nästa persons tur att prata. Det är små, små offringar som skänker mycket glädje åt andra och indirekt gör att umgänget blir trevligare så att man även själv vinner på det i längden.

Vad tillför det en tillställning om alla har koll på de etikettsregler som gäller där?

– Det tillför två saker, dels att människor slipper känna sig illa behandlade. Det är vanligare än vad man tror att de som har festen blir arga och besvikna på sina gäster. Någon kanske har tagit med sig gäster därifrån för att gå på disco istället eller tar ett ärvt gammalt kristallglas ur ett skåp utan att fråga. Man skyfflar undan prydnadssaker för att lägga sin mobil på en hylla eller slår på sin egen musik som värdparet inte alls gillar. Om allt det här läggs på varandra så kan de vara ganska irriterade i slutet av kvällen, men följer man etikettsreglerna är de flesta glada och känner att det har varit en trevlig tillställning.

– Vissa regler är endast av praktisk natur, som att alltid lägga gaffeln på samma ställe eller att göra saker i en viss ordning. Den typen av regler kan man förstås gå ifrån ibland men de är ganska praktiska och ger mer tid till att umgås. I Sverige har vi många olika koncept och ofta vet folk ungefär vad som förväntas av dem utefter vilken typ av fest de har blivit inbjudna till.

Kan det variera mellan olika grupper vilka regler som gäller eller är de flesta etiketter allmänna?

– Ja så är det ju, alla subgrupper har sin egen etikett. Det skiljer sig mellan olika föreningar och högskolor, mellan ungdomar och pensionärer. Ingår man i en tät vänkrets som inte umgås så mycket med andra så kanske alla vet att man lika gärna kan komma klockan tolv fast det står klockan sju, att man tar med sig egen dryck och alltid får ta med kompisar. Men det kan bli missuppfattningar om man bjuder ett par utifrån. Etikett handlar väldigt mycket om kommunikation, att vara tydlig redan vid inbjudan.

Minns du någon särskild situation du hamnat i där du själv önskar att du hade haft den här boken?

– Ja det måste finnas jättemånga. För egen del hade jag nog behövt läsa mer om hur man behandlar andra på jobbet eller kafferasten. Att man inte ska vara så högljudd eller bara prata om sig själv, det fungerar jättebra när man umgås med sina vänner men på en arbetsplats har inte folk valt sitt umgänge och alla har väldigt olika uppfattning. Som ung på jobbet var jag nog alldeles för högljudd och tog för mycket plats på fikarasterna så där hade jag haft nytta av att läsa den här boken, och förstå att etikett inte bara är ett regelsystem utan handlar om empati och om att alla ska få plats.

Hur har du själv lärt dig allting som du tar upp i boken?

– Jag har ju läst fruktansvärt många etikettböcker men också levt ett liv med enormt många sociala kontakter. I många år var jag ute sju kvällar i veckan, jag har haft och gått på enormt mycket fester och middagar, varit aktiv i oändligt många föreningar och umgåtts med väldigt många människor i olika sammanhang. Så reglerna har jag lärt mig från böckerna men också av hur det de facto går till.

– Det skrivs ofta rätt lite om vad som gäller i kulturlivet, att man ska komma tidigare än när en föreställning börjar står inte ens i de gamla böckerna då det anses som självklart. Men ett par ungdomar idag ser att det står klockan 19.00 på en operaföreställning och tänker att de kommer tills dess, men när de har hängt av sig ytterkläder, köpt program, gått på toaletten och tagit sig uppför alla trappor så har ju dörrarna hunnit låsas. Jag tycker inte heller att man ska ta med sig sina ytterkläder in i en elegant salong så att det känns som att man sitter inne på Myrorna bland en massa täckjackor. Även om teatrarna tillåter det så gör inte etiketten det.

Finns det några etiketter i boken som du har valt bort för att du inte håller med om dem, även om det kanske är en uttalad etikett?

– Det finns många gamla regler som jag anser inte gäller längre. Till exempel att vid en privat tillställning i sitt hem placera vännerna efter deras sociala status, det gjorde man ju fortfarande på 50-60-talet, vilket är väldigt absurt. Om jag har bröllop så är det väl snarare bästa kompisen som sitter nära än en avlägsen väns respektive bara för att hon råkar vara generaldirektör eller sitta i riksdagen. Allt som har att göra med att vissa människor är fina eller inte känns förlegat och etiskt förkastligt idag. Med ökad jämställdhet blir det även mer och mer märkligt med det ridderliga, där mannen hela tiden öppnar alla dörrar, bär alla väskor och skjuter in alla stolar. Det känns ju högtidligt men är egentligen minnen från en tid då mannen hade all reell makt och skulle vara kvinnans slav vid en bal som kompensation för att hon egentligen inte hade mycket att säga till om i samhället.

– De flesta reglerna gäller fortfarande men bara i vissa sammanhang och de ska inte heller gälla överallt. Med vänner tycker jag att man kan strunta i regeln att inte tala politik eller religion vid matbordet, men inte om det är ett affärsmöte eller middag med en blivande svärmor. Det skriver jag mycket om, de olika nivåerna och hur man måste anpassa etiketten till sammanhanget.

Finns det någonting du själv har lagt till i boken som inte är en allmän etikett?

– I princip har alla som skriver ungefär samma åsikt om själva reglerna. Sedan kan man ha olika temperament, intressen och tyngdpunkter och då blir det lite annorlunda. Jämför man mig med Magdalena Ribbing till exempel så tyckte hon att man inte skulle ha mobilen med sig alls till en middag, medan jag som tillhör en yngre generation ser det på ett annat sätt. Flera saker, almanacka och anteckningsblock, som har fått användas under en middag finns ju numera i telefonen.

– Det vore konstigt att hitta på en etikettregel men boken är ändå väldigt personlig med mina egna val kring vad som är viktigt och inte bland de klassiska reglerna. Jag fick ett råd under studentlivet i Tyskland som 23-åring att alltid vara avslappnad, och med det kommer att inte bli för upprörd eller engagerad, att ha självironi och inte ta sig själv på för stort allvar. Det tar jag ganska stark tyngdpunkt på, vilket skiljer min bok från en etikettbok från 1800-talet. Förr var man tvungen att försvara sin heder och det vänder jag mig otroligt emot.

Hur uppstår egentligen nya etikettsregler?

– Det går väldigt långsamt men nya etiketter uppkommer av lite olika anledningar, dels när nya företeelser kommer. Sedan mobiltelefonen har det inte blivit lika självklart att man kommer och knackar på dörren hos folk. Flera av de yngre tycker att det är mer lämpligt att skicka ett sms innan och känner nästan att de blir våldgästade om de inte får en varning. Det har inte gått så långt att det har blivit en allmän etikettregel ännu men jag är övertygad om att det kommer att bli så i framtiden. När synen på jämlikhet på olika samhällsnivåer, jämställdhet och synen på homosexuella, ändras så måste även etikettsreglerna anpassas och det ser man hända på lite olika håll.

– Det tredje exemplet, som är mer problematiskt, är när det kommer snabb påverkan från andra länder. Plötsligt slår man ihop vinglasen istället för att bara höja dem mot varandra som man alltid har gjort i Sverige. Och plötsligt ska inte mannen och kvinnan gå in som två jämlika parter i kyrkan vid en vigsel, utan trots att det har blivit mer jämlikt får man en backlash och har överlämning från fadern som i Amerika och England.

Du som gärna bjuder vänner på middag, har du själv några måsten kopplat till frågor om etikett?

– Jag har lite för många måsten och vill dumt nog leva upp till en klassisk middag så som den såg ut på sent 1800-tal, tidigt 1900-tal vid sällskapslivets guldålder. Vilket är helt galet för den byggde på att man hade en hushållerska, två stycken som serverade samt en inhyrd person som tog emot ytterkläder. Förutom det hade man en hustru som tog hand om den största andelen av köket medan man själv var ute bland gästerna. Så det går inte riktigt att få till allting så perfekt som jag vill ha det, men jag älskar det här storslagna, fem rätter är roligare än tre och alla ritualer som går att få till ska vara med. Men ofta hinner jag inte prata med gästerna som jag vill, det bygger på att de sitter kvar ett bra tag efter middagen och bara pratar.

Finns det någonting som är extra viktigt för dig att värden har tänkt på när du själv är bortbjuden?

– Man kan ju inte syna given häst i mun och som gäst komma dit och ställa krav. Gör jag det så bryter jag ju mot etiketten i sig, men på ett allmänt plan ska gästen få känna sig som en kung. Det ska hela tiden fyllas på i glaset och finnas rikligt med mat. Man ska bli lite omhändertagen och känna att värden nästan är hedrad över att ha en där.

– Men som jag skriver i boken, rättighetstanken finns inte inom etikett utan där är det skyldigheterna man fokuserar på. Några finns det, en gäst som har rest långt för att komma på besök har rätt att åtminstone få en bit mat och någonting gott att dricka, men jag är mer inriktad på vad man gör som en god värd eller som en god gäst än vad man har rätt till.

Du är ju gastronom, kulturhistoriker och egenföretagare, som gör väldigt många olika saker kopplat till mat och dryck. Om du tittar tillbaka, kan du spåra varifrån ditt intresse för gastronomi kommer?

– Jag skrev ett helt kapitel om det i min förra bok för det är frågan jag får mest i intervjuer. Men det är väldigt enkelt, det är medfött och genetiskt helt klart. Jag älskade mat från det att jag föddes och är ingenting som har kommit genom sociala intryck. Det finns många exempel på att jag blev road av matlagning och kokböcker väldigt tidigt men det finns ingenting som visar att det var det som satte igång mitt intresse.

Vad har du för dig nu, när din nya bok är ute?

– Igår vilade jag bara, efter releasefest med intervjuer och signeringar, men nu måste jag börja jobba igen. Jag har ju en serie med öl-, whisky- och snapsglas och det jobbar jag mycket med nu på våren med alla konfirmationer, studenter och bröllop. Runt jul jobbade jag med en firma som gör charkuterier och nu håller vi på att ta fram en sommarprodukt för picknick. Jag har precis lämnat in en recension till Fokus för jag skriver texter också. Och jag och Gunilla jobbar med ett längre kapitel om utvecklingen inom mat och hushåll till en stor antologi som Timbro ger ut, om decennierna som föregick ”kulturrevolutionen” 1968 inom olika delar av samhället. Annars har jag mina sociala medier och det kan bli någon tv-inspelning i sommar.

Det låter som att du har att göra! En sista fråga, vad hoppas du att folk tar till sig när de läser din Edward Bloms etikettbok?

– Jag hoppas att de tar med sig att etikett inte bara är någonting gammalmodigt, onödigt eller tillkrånglat utan att det faktiskt på sitt sätt är en av de saker som gör världen lite bättre. Särskilt i umgänget mellan människor är etikett något som gör att fler människor blir glada och lyckliga, att vi tycker mer om varandra och har det lite roligare.

The post Helgporträttet: “Etikett handlar om empati” first appeared on Opulens.

PODD. Extra långt, extra fylligt om minne, mat och skrivande, allt med utgångspunkt i författarens alldeles nya rosade roman Bröd och mjölk. Med böcker som Alltings början, Flickvännen, Den vita staden och Björnkvinnan har hon etablerat sig som en av Sveriges ledande författare. Dinter utan filter gästas åter igen av Karolina Ramqvist.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Extra långt med Karolina Ramqvist first appeared on Opulens.

EVOLUTION. “Hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer?” Farshid Jalalvands Apan & filosofen har ett brett och stort anslag som Lis Lovén finner intressant.

Hur har vi tänkt om moralen genom tiderna och utifrån vilka kunskapsfält? Det kan diskuteras ifall moralen är avhängig Gud, logiska resonemang och kunskap, instinkter, konventioner, kultur, miljöpåverkan etcetera. I Apan & filosofen studerar Farshid Jalalvand moral utifrån evolutionsforskningen, alltså experimentell undersökning.

Det är ett brett och stort anslag författaren griper tag om. Men håller hans undringar hela vägen? För hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer? Det är intressanta idéer Jalalvand lägger fram, men om vi i och med genmanipulationen befinner oss vid en vägg, ett slags tvingande slut och därmed står inför en ny förståelse över vilka vi som människor är… Då kan man undra om vi har tid rent biologiskt att rätta till alla fel. Eller kan den filosofiska idéhistorien ge oss lite begrepp att leka med under tiden?

Jo, jag vet. Frågorna är många och att kasta fram begrepp lite hux flux kan vara giltigt, om så bara för att komma ett litet fragment på spåren. För handen på hjärtat, har vi rum och tid att se biologiska orsakssammanhang? Har vi ett val att blicka bort och glömma hela saken?

Farshid räknar upp många kända filosofer och han följer idéutvecklingen från antiken framåt, och visar de spår tänkare gett till vår kultur. Varje epok har sin tänkare, och Jalalvand tycks mena att tristess driver på vår förmåga att resonera och leta lösningar, eftersom det absurda med att finnas kräver våra svar i form av sökande efter orsak/verkan. Allt måste falla på plats, och det är betingat av vårt överflöd och välstånd. Man kan undra om det då bara är den rikaste klassen som har råd att tänka ut klurigheter. Filosofi som en klassfråga blir lite knepigt.

Alla dessa filosofer, ja det är en hel del som boken skummar igenom, och jag har till att börja med svårt att inse sambandet mellan biologi och filosofi. Jalalvand tror på slumpen när vi utvecklas. Han menar även att det är materialistiska orsaker som driver mänskligheten framåt. Ett rent biologiskt vara formar alltså oss. Och att förädla människan är inget nytt för 1900-talet. Även i det gamla Grekland ville man ”odla” fram bättre varelser. Och självaste Platon tänker sig samhället som en hierarki där de bästa styr. Men i slutet av boken (man får ge sig till tåls innan författaren knyter ihop tanketrådarna) kommer Jalalvand in på det egentliga ämnet för boken. Det är få sidor och de handlar om hur pest och mikroorganismer kan vara del i historiens och evolutionens slumpmässighet.

I Euroasien hade människorna lättare för att domesticera både växter och djur, och de hann bygga upp ett immunförsvar mot de sjukdomar djuren orsakade. Det är dock bevisat genom arkeologi och molekylärbiologi att Rom gick under på grund av pesten. Men mikroorganismer som tog kål på stora delar av befolkningen under medeltiden betydde att de som var kvar hade andra förutsättningar att ställa krav på sin omgivning. Den borgerliga kapitalistiska kulturen växte fram och renässanskulturen uppstod. Pest kan således påverka vår historiska utveckling.

Att Europa hade ett försprång inom global handel beror på att de haft tid att utveckla krigsteknologin. I östra Europa råkade man inte ut för pesten i samma omfattningen och detta bidrog till att bönderna inte var tvingade att driva fram en ny utveckling rent teknologisk.

När vetenskap och systematisering växer fram ökar människans förmåga att se universums och livets uppkomst. Darwin är nu något på spåren. Att koppla ihop cellernas mekanik med filosofisk utveckling kan rent materialistiskt hänga samman, även om tanken i sig tycks problematisk vid första anblicken. Så moralen och cellernas evolution förgrenar sig åt många håll. Ju mer vi utvecklas desto mer kan vi se och förstå rent etiskt.

Kan bakterier påverka historien? Boken ger svar.

The post Bok om hur materialistiska orsaker driver idéutvecklingen first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. En kvinna mördar sina barn, men vem hämnas egentligen på vem? Franska Marie NDiaye skriver fängslande berättelser vars frågor aldrig får entydiga svar.

– Det är ingen fråga om strategi, det är så mitt medvetande fungerar, säger hon.

Erika Josefsson/TT

The post Marie NDiaye om det värsta tänkbara brottet first appeared on Opulens.