BOKSLÄPP. Historiska Media aviserar en bok om finansministern med mera Ernst Wigforss till våren. Jag har ett klart minne av en debatt vid mitten av sextiotalet i ett av de mindre rummen på Akademiska Föreningen i Lund. Där drabbade den klotrunde Herbert Tingsten som hade doktorerat i statskunskap samman med Wigforss som gjort det i nordiska språk. Tingsten var en pykniker vars stockholmska gärna steg upp i falsett, Wigforss en asteniker vars halländska var aningen sävlig. Men båda var lika bra på bitande repliker.

I AF:s Stora Sal som ligger bredvid kunde man dessutom varje höst höra statsminister Tage Erlanders värmländska som inte sparade på sarkasmer om folk med annan åsikt. Alla tre var flitiga och flyhänta skribenter: Ernst Wigforss behövde tre volymer för att teckna sitt liv, Tingsten fyra, Erlander många fler än så.

Jag ser fram emot historikern Henrik Arnstads ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” som jag hoppas är lika bra som hans tidigare om Christian Günther, vår utrikesminister under andra världskriget. Titeln är kanske ett citat, fast jag undrar om han skulle ha gillat det utanpå en bok? Med den kloka Gun-Britt Sundströms utmärkta formulering: ”Svär inte så förbannat”.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Ernst Wigforss förbannad? first appeared on Opulens.

MINNEN. “Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom.” Torsten Green-Petersen har läst Sven-Eric Liedmans I november. Om åldrandet.

I november. Om åldrandet
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag

Samtalets vindar blåser i huvudsak milda och förlåtande genom Sven-Eric Liedmans nyligen utkomna bok I november. Om åldrandet. Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom. Och vad detta skede i livet kan innebära liksom vad det inte längre innehåller. I detta blickar han åter på sitt eget långa liv och passar på tillfället att komplicera och fördjupa sina med åldern vunna erfarenheter. Vad sker egentligen med en människa som bär så många år i kroppen?

Den gamle idéhistorikern och professorn är själv nu 83 år gammal och kan blicka tillbaka på händelserika år då han med pennan i hand kommenterat och granskat vår kultur och historia. Liedman är, skulle jag säga, både en stor humanist och en frihetlig marxist. Hans biografi över Karl Marx är ett ytterst gediget och omsorgsfullt verk som prisats internationellt. Nästa år skall han presentera en motsvarande volym om Friedrich Engels. Karl Marx vapenbroder då de tillsammans formulerade teorin om den vetenskapliga socialismen. Mellan sina större verk hoppar Liedman för övrigt fortfarande då och då in i dagsaktuell debatt. Alltid med ett gott humanistiskt hjärta förankrat till vänster.

I jämförelse med författarens vetenskapliga publikationer eller hans lärobok i idé- och lärdomshistoria är naturligtvis den nya boken en slags bagatell. En lättviktig och lättläst sådan om livet och döden. Med såväl tillbakablickar som gott om tankar kring framtiden. Vi får läsa om hur han själv upplever sitt åldrande, att plötsligt bli ”gubbe med käpp”, om att det nära och enkla i regel är det som gör tillvaron meningsfull. Familj. Vänner. Fria samtal. Och en ständig nyfikenhet där fortsatt läsande, skrivande och bildning är nödvändiga beståndsdelar.

Med sin egen bildningsresa som bakgrund kan Liedman dessutom, som få andra, vandra mellan de gamla grekerna över Shakespeare fram till nutidens gangsterrap. Utan att förlora sitt tematiska perspektiv kring åldrande. Och göra bruk av sin breda klassiska bildning. Han blickar åter på sitt liv som vore det en glänta i tiden. Där han under efterkrigstiden kunnat leva ett gott liv samtidigt som han, mot bakgrund av klimatkrisen, oroas och bekymras över en kanske betydligt mörkare framtid. Det är lätt att förstå hans djupa oro. Men lika självklart att njuta av dessa charmerande essäer.

The post Om livet, döden och framtiden first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Kommunpoeten i Tranemo, Jimmy Alm, släpper en diktbok. Den handlar bland annat om invånarna i Uddebo där han bor.

Boken, i vilken 59 dikter samlas, är ett resultat av projektet “Dikta dig”. Under ett år har kommunpoeten träffat Uddebobor och utifrån deras berättelser skrivit en dikt till dem.

– Det finns glada dikter i den och det finns dikter som kanske är lite mer sökande efter sin plats i livet, berättar Alm för P4 Sjuhärad.

– Många av de nyinflyttade i Uddebo har ganska öppet sinne, utforskar sig själva, arbetar med sig själva och funderar väldigt mycket över livet och vilka låsningar man kanske har i sin personlighet som man vill öppna upp.

Varje person som medverkar i boken har fått dikten uppläst för sig.

Projektet har även omfattat skrivkurser för kommuninvånarna och samarbeten med andra konstnärer. “Dikta dig” avslutas i september 2022 och har ingått i kommunpoetsprojektet.

TT Nyhetsbyrån

The post Tranemos kommunpoet släpper diktbok first appeared on Opulens.

PODD. Extra långt, extra fylligt om minne, mat och skrivande, allt med utgångspunkt i författarens alldeles nya rosade roman Bröd och mjölk. Med böcker som Alltings början, Flickvännen, Den vita staden och Björnkvinnan har hon etablerat sig som en av Sveriges ledande författare. Dinter utan filter gästas åter igen av Karolina Ramqvist.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Extra långt med Karolina Ramqvist first appeared on Opulens.

EVOLUTION. “Hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer?” Farshid Jalalvands Apan & filosofen har ett brett och stort anslag som Lis Lovén finner intressant.

Hur har vi tänkt om moralen genom tiderna och utifrån vilka kunskapsfält? Det kan diskuteras ifall moralen är avhängig Gud, logiska resonemang och kunskap, instinkter, konventioner, kultur, miljöpåverkan etcetera. I Apan & filosofen studerar Farshid Jalalvand moral utifrån evolutionsforskningen, alltså experimentell undersökning.

Det är ett brett och stort anslag författaren griper tag om. Men håller hans undringar hela vägen? För hur har den biologiska evolutionen egentligen påverkat våra tankestrukturer? Det är intressanta idéer Jalalvand lägger fram, men om vi i och med genmanipulationen befinner oss vid en vägg, ett slags tvingande slut och därmed står inför en ny förståelse över vilka vi som människor är… Då kan man undra om vi har tid rent biologiskt att rätta till alla fel. Eller kan den filosofiska idéhistorien ge oss lite begrepp att leka med under tiden?

Jo, jag vet. Frågorna är många och att kasta fram begrepp lite hux flux kan vara giltigt, om så bara för att komma ett litet fragment på spåren. För handen på hjärtat, har vi rum och tid att se biologiska orsakssammanhang? Har vi ett val att blicka bort och glömma hela saken?

Farshid räknar upp många kända filosofer och han följer idéutvecklingen från antiken framåt, och visar de spår tänkare gett till vår kultur. Varje epok har sin tänkare, och Jalalvand tycks mena att tristess driver på vår förmåga att resonera och leta lösningar, eftersom det absurda med att finnas kräver våra svar i form av sökande efter orsak/verkan. Allt måste falla på plats, och det är betingat av vårt överflöd och välstånd. Man kan undra om det då bara är den rikaste klassen som har råd att tänka ut klurigheter. Filosofi som en klassfråga blir lite knepigt.

Alla dessa filosofer, ja det är en hel del som boken skummar igenom, och jag har till att börja med svårt att inse sambandet mellan biologi och filosofi. Jalalvand tror på slumpen när vi utvecklas. Han menar även att det är materialistiska orsaker som driver mänskligheten framåt. Ett rent biologiskt vara formar alltså oss. Och att förädla människan är inget nytt för 1900-talet. Även i det gamla Grekland ville man ”odla” fram bättre varelser. Och självaste Platon tänker sig samhället som en hierarki där de bästa styr. Men i slutet av boken (man får ge sig till tåls innan författaren knyter ihop tanketrådarna) kommer Jalalvand in på det egentliga ämnet för boken. Det är få sidor och de handlar om hur pest och mikroorganismer kan vara del i historiens och evolutionens slumpmässighet.

I Euroasien hade människorna lättare för att domesticera både växter och djur, och de hann bygga upp ett immunförsvar mot de sjukdomar djuren orsakade. Det är dock bevisat genom arkeologi och molekylärbiologi att Rom gick under på grund av pesten. Men mikroorganismer som tog kål på stora delar av befolkningen under medeltiden betydde att de som var kvar hade andra förutsättningar att ställa krav på sin omgivning. Den borgerliga kapitalistiska kulturen växte fram och renässanskulturen uppstod. Pest kan således påverka vår historiska utveckling.

Att Europa hade ett försprång inom global handel beror på att de haft tid att utveckla krigsteknologin. I östra Europa råkade man inte ut för pesten i samma omfattningen och detta bidrog till att bönderna inte var tvingade att driva fram en ny utveckling rent teknologisk.

När vetenskap och systematisering växer fram ökar människans förmåga att se universums och livets uppkomst. Darwin är nu något på spåren. Att koppla ihop cellernas mekanik med filosofisk utveckling kan rent materialistiskt hänga samman, även om tanken i sig tycks problematisk vid första anblicken. Så moralen och cellernas evolution förgrenar sig åt många håll. Ju mer vi utvecklas desto mer kan vi se och förstå rent etiskt.

Kan bakterier påverka historien? Boken ger svar.

The post Bok om hur materialistiska orsaker driver idéutvecklingen first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. En kvinna mördar sina barn, men vem hämnas egentligen på vem? Franska Marie NDiaye skriver fängslande berättelser vars frågor aldrig får entydiga svar.

– Det är ingen fråga om strategi, det är så mitt medvetande fungerar, säger hon.

Erika Josefsson/TT

The post Marie NDiaye om det värsta tänkbara brottet first appeared on Opulens.

BOKAKTUELL. Tonårsdottern revolterar, modern vill rädda hennes liv. I “Natten” skildrar Sara Gordan en mors akuta oro för sitt barn. Berättelsen vilar på frågor om när en fullt rimlig föräldraoro övergår till destruktiv besatthet.

Erika Josefsson/TT

The post Sara Gordan skildrar tonårsmammans ångest first appeared on Opulens.

KONSTKONFLIKT. Debatten om Vita havet på Konstfack blev en av de senaste årens mest infekterade fejder. Nu har professor Sara Kristoffersson skrivit sin version av händelserna, i den nya boken “Hela havet stormar”.

Konflikten började när ett studentkollektiv ville byta namn på utställningshallen Vita havet, eftersom de menade att namnet var rasistiskt. De ansåg att namnet symboliserade den vita homogeniteten på skandinaviska konsthögskolor som de ansåg vara ett demokratiskt problem. Sara Kristoffersson reagerade mot namnbytet, och framhöll att Vita havet hade en annan historia.

“Jag stod upp i en sakfråga – och hamnade i en tribunal. Det låter säkert dramatiskt, men på ett personligt plan var det en fråga om överlevnad att skriva den här boken”, säger hon i ett pressmeddelande.

I boken analyserar hon bland annat begrepp som identitetspolitik och värdegrunder.

TT Nyhetsbyrån

The post Infekterad konstdebatt om “Vita havet” blir bok first appeared on Opulens.

“I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet.” Vincent Flink Amble-Naess har läst Lena Anderssons nyutkomna bok Resten av verkligheten.

Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild
Av Lena Andersson
Polaris förlag

I sin bok Jämförande levnadsteckningar berättar den grekiske filosofen Plutarchos om en bandit vid namn Prokrustes, som härjar längs med Attikas kust. När han fångar sitt offer har han för vana att tortera det till döds. Först skär han av armarna och benen. Sedan drar han ut kroppen i en sträckbänk. Slutligen placerar han kadavret i en järnsäng. Idag är det just för sitt redskap han är ihågkommen. En prokrustessäng är något som intvingar allting i samma form.

I sin nyutkomna bok Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild, jämför Lena Andersson vårt språk med det attiska tortyrredskapet. De slitna fraserna tvingar oss att uttrycka oss banalt, och det vi vill få sagt förblir omöjligt att formulera. Istället tvingas vi nöja oss med ett stympat samtal, där ingenting någonsin blir sagt. I slutändan förkastar författaren uppfattningen för en mera optimistisk språksyn, men jag vill mena att bilden av språket som en fälla är viktig för att förstå drivkraften i Anderssons opinionsjournalistiska arbete.

Lena Andersson är författare till romaner som Egenmäktigt förfarande, Duck city, och – nu senast – Dottern. Resten av verkligheten är en samling opinionstexter som skrivits 2018–2021. Boken är en uppföljare till Verkligheten och resten, som utkom år 2018. Samtliga texter är tidigare publicerade, de flesta som ledarkrönikor i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. De är skrivna som fristående alster, men i föreliggande samling ordnas de efter ämnesval under gemensamma rubriker. Det rör sig om alltifrån skidåkning till statskonst.

Under rubriken Samvaro mellan könen avhandlas frågan om våldtäkt. Flera av texterna beskriver åtalet och processen mot Jean Claude-Arnault, som under metoo anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor. Våldtäktsdomen mot honom var, menar Andersson, ett rättsövergrepp. Offret hade på flera sätt visat att det hon utsattes för inte bör kallas en våldtäkt, bland annat genom att frivilligt gå till sängs med sin förövare flera månader efteråt. Detta, menar Andersson, gör att man bör beskriva det som hänt på ett annat sätt. Ordet våldtäkt framställs alltså som en prokrustessäng. Det kan syfta både på överfallsvåldtäkter i en mörk park och på oönskad intimitet mellan sängkamrater.

Den kontroversiella analysen illustrerar ett utmärkande drag i Anderssons skrivande. I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet. Man kan se det som ett försök att undfly vad hon uppfattar som språkets fallgropar – att hitta rätt ord för att beskriva verkligheten, istället för att nöja sig med dem som är i bruk. Denna strävan är motorn i hennes texter.

Under rubriken Folkhemmet ser vi Andersson i toppform. Där samlas texter om folkhemstanken som idé. I en särskilt intressant krönika görs en nytolkning av Ingmar Bergmans succéfilm Fanny & Alexander. I Anderssons tappning blir biskopen en symbol för det socialdemokratiska och materialistiskt karga folkhemsprojektet, som ville bryta med arvet från 1800-talet, vilket representeras av det högborgerliga gemytet hos familjen Ekdahl.

Likaledes intressant är det när Andersson analyserar Sverigedemokraternas tendens att göra anspråk på folkhemstanken. Den är ironisk, menar Andersson, eftersom de lokala gemenskaper som Sverigedemokraterna tenderar att vilja uppvärdera, är just vad folkhemsprojektet syftade till att utplåna. Folkhemmet var framför allt ett statsindividualistiskt projekt. Den som är bekant med Andersson skönlitterära produktion känner igen temat, inte minst från romanen Sveas son (2018).

Under rubriken Polemik samlas texter som ingått i debatter författaren varit inblandad i. Ofta rör det sig om svar på anklagelser som riktats mot henne. Här hade det varit nyttigt att även inkludera de texter Andersson väljer att svara på. Till förlagets försvar kan sägas att detta torde ha krävt ett stort mått av trixande med upphovsrätten, men kanske hade det varit mödan värt. Som det ser ut nu blir det ibland svårt att avgöra varför Andersson skriver som hon gör. Klart är i varje fall att hon deltar i en debatt.

Andra gånger är detta mindre uppenbart. Under titeln Samtycket i prostitutionen gör Andersson ett försök att begreppsliggöra den etiska frågan om sexköp. Hon menar att det inte krävs att vi betraktar sex som vilken annan verksamhet som helst för att vi ska vilja avkriminalisera prostitution. Man kan vara emot något utan att vilja förbjuda det. Diskussionen är mycket abstrakt, och man har svårt att förstå varför hon väljer att skriva om ett så kontroversiellt ämne just då. Sedan läser man dateringen: 23 maj 2020, en dryg vecka efter att Paolo Roberto hade suttit i en tv-soffa och bekänt att han köpt sex. Hela den svenska offentligheten torde alltså ha varit upptagen med att diskutera prostitution.

Denna omständighet illustrerar ett annat utmärkande faktum. Även om Anderssons texter kan tyckas allmänna och abstrakta, är de ofta inlägg i en pågående – och mycket aggressiv – debatt.

Den som läser Resten av verkligheten utan att hålla detta i minnet, riskerar att finna författaren onaturligt stridslysten, eller på ett sjukligt sätt dragen till provokationer.

Eller, för att parafrasera Olof Lagercrantz:

Det är som när man ser ett fotografi av någon och har svårt att förstå varför hon står framåtlutad. Det beror på att man inte minns hur det blåste.

The post Språket som en fälla first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Med boken “En vänskap” sluter italienska Silvia Avallone cirkeln efter sin hyllade debutroman “Stål”. Återigen lyfter hon fram den emancipatoriska kraften i kvinnlig vänskap – och hyllar kollegan Elena Ferrante.

Elin Swedenmark/TT

The post Silvia Avallone om en frigörande vänskap first appeared on Opulens.

MODE. Kläder speglar inte bara oss själva utan också tiden vi lever i. Det konstaterade Ingela Bendt när hon började gå igenom de kläder hennes mamma lämnat efter sig.

Boel Holm/TT

The post Mammans kläder blev en bok first appeared on Opulens.

RESONEMANG. “Om förnuftet säger att det är likhet mellan mig och dig då kan vi skapa ett gemensamt kontrakt.” Lis Lovén har läst Steven Pinkers nya bok Rationalitet, utgiven på svenska  i översättning av Jim Jakobsson.

Rationalitet av Steven Pinker
Översättning: Jim Jakobsson
Fri Tanke förlag

Nu har jag lärt mig en ny sak. Vinsten att läsa en tråkig bok överstiger svårigheterna. Många gånger genom Steven Pinkers bok Rationalitet har jag fått traggla mig genom logik och gammal filosofisk argumentationskunskap. Det är tråkigt, jag medger det, och jag ville många gånger lämna över boken till sitt eget öde, mig förutan.

Så vem har nytta av denna bok? Säg Donald Trump och känn era egna myror i rumpan. För faktaresistens  har att göra med rätt slutledningar. Fakta är rationellt. Svårt, ja, men det klart tänkta ger oss i slutklämmen en, ja många vinster. Pust!

Men all debatt och all diskussion kan vara tråkig om vi känner oss känslomässigt utsatta för de argument som vill vinna över oss till rättvisa, jämlikhet och rationalitet. För alla som inte ger andra människors argument ett rättvist utrymme – ja, de skulle behöva traggla sig igenom Pinkers text. Och den som ännu inte har läst denna bok måste nog kunna förklara varför man inte vill utmana sin tristess för att låta sig själva växa i kunskap. Det vill säga, de behöver inte alls det förklara sig, men ändå!

Pinker har ett sätt att mala sig igenom den kunskap han besitter och jag lät mig ledsagas av hans tankefigurer, bitvis och ett stycke i taget, hela tiden med bläckpennan redo för anteckningar. Efter varje delmoment i boken växte något hos mig. Och det var känslan att min rättighet kan vara en annans lika stora rättighet. I ärlighetens namn måste jag bitvis lära mig att ge alla argument utrymme. Det är frågan om demokratins spelplan, och den planen har många spelregler och koder. Att se in i ögonen på en argumentation med dess felslut fick mig att minnas samtal och tjatter vid familjens middagsbord. Jag mindes min egen uppgivenhet inför åsikter som kunde slungas mot mig, och jag ville täppa igen familjernas åsiktsmaskineri. Detta var det traggel som Pinker väckte upp i mig. Och vad jag förstår finns det många där ute som minns ett lika hetsigt åsiktsmaskineri, och var tusan satt nu felslutet? Om vi behöver logik menar jag!

Om vi antar, eller påstår som Steven Pinker att verkligheten styrs av logik och och fysiska lagar och inte av magi, får då detta antagande, eller påstående konsekvenser för oss? Tvekande och tvivlande skulle jag gå med på det rationella i att observera fakta. Styrs utvecklingen och välståndet av stegvisa framsteg eller av kamp för tillvaron? Om vi behöver kunna tänka klart och denna klarhet har del i våra intellektuella framsteg då borde bildning stå högt i kurs. Men i alla system finns ett felslut, och hur hittar vi felslutet? Ska vi chansa eller fatta ett beslut? Om vad? Så om intelligensen aldrig gör oss immuna, kan vi då ha nytta av det rationella? Och varför då? Och vad händer om vi inte kan tänka kritiskt? För det första: törs vi utsätta oss själva för självkritik? Alltså kan det ligga något i att resonera och reflektera.

Och säger Pinker: ”Fattigdom är lätt att begripa, den ser vi. Det är välståndet som måste sättas in i ett begripligt sammanhang.” Framsteget, säger han, bygger på mer än industri, råvaror, infrastruktur och kapital. Även jämlikhet, välvilja och rättvisa spelar in. Har vi rätt att dominera någon? Om alla förtryckare vill tillintetgöra förnuftet, hur överlistar vi denna maktstruktur? Jo en sak är att förnuftet har sin egen sits, sin egen majestätiska tron. Och hur många får plats där? Det märkliga är också att förnuftet aldrig är bindande. Men det går ständigt att omförhandla. Vilket torde betyda att i ett demokratiskt system kan förnuftet förhandla sig fram till beslut.

Om förnuftet säger att det är likhet mellan mig och dig då kan vi skapa ett gemensamt kontrakt. Fast måste argumenten som leder tvunget hänga samman med principer? Men om ett litet felslut kan livnära sig själv och som senare kan få oanade proportioner, så vadå? Men andra ord skulle vi behöva undersöka och observera förnuftet, men utifrån vad? För Pinker tycks ett sätt vara att närma sig vår natur, vår miljö, vår egen verklighet. Här duger det inte längre med trolldom eller kvarkar. Ner till det grundläggande är Pinkers modell. Det tycks mig så giltigt och basalt att det är här vi kan förbigå det mest fundamentala. Verkligheten i sig! Och visst kan det fundamentala vara oss så nära att det tycks vara blott tidsödande att ens bry sig. Och som jag sa: oerhört tragglande. Men fråga vilken yrkesutövande människa som helst om det inte är i det enkla de kan missta sig. Traggla och tjata sig igenom jobb, jobb, jobb. Efteråt säger vår erfarenhet att vi lärde oss foga samman delarna till en helhet, som blev ett system. Helheten ger oss ett sammanhang och så borde det vara för varje förnuftig människa. Varje kugge i systemet måste hänga med, och det till synes separata måste ta del av rättvisan. Fråga bara kvinnor, barn, slavar och homosexuella och transpersoner! För all del: Låt också vita män hänga med på tåget!

Med andra ord kan enkelheten i verkligheten lära oss se, uppmärksamma, ta in. Och om böcker är ett medel på vägen, ja låt gå för det! Om vi övertygar varandra om det enda rätta: att vi har något med varandra att göra, då bör det finnas metoder, typ argument, som kan leda oss en bit på vägen. Jag tror det är dit Pinker vill ha oss.

The post Ner till det grundläggande med Pinker first appeared on Opulens.