MARKNADSKAOS. “Klickjägarna kan trixen och tekniken och inte sällan lyckas de ta sig högre upp i träfflistan än bokutgivarna själva och de återförsäljare som dessa har avtal med”, skriver Dag Persson från förlaget Fri Press.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns webbplatser som “marknadsför” böcker utan att ha så värst mycket kontakt med varken författare eller förlag. Och då tänker jag inte på de som läst böckerna, som publicerar recensioner, enklare omdömen eller som bara vill berätta att de läst och vill rekommendera dem.

Vårt lilla förlag Fri Press ger ut böcker för att vi gillar det. I vår värld av små och oberoende svenska förlag känns det inte som om vi har några konkurrenter utan vi kompletterar varandra med intresse och ömsesidig uppvaktning. En mykorrhiza om en så vill och det är mångfalden som utgör kraften. (Redaktionell kommentar: Mykorrhiza är komplexet mellan en svamps hyfer/mycel (svamptrådar) och en växts rötter när dessa lever i symbios med varandra. )

Ett första steg i lanseringen av en bok brukar vara när förlag eller författare lägger in titeln på Bokinfo. Det som behövs är ett ISBN-nummer, några hundra kronor, en beskrivning och en omslagsbild. Inom ett halvt dygn kan bokhandlare och bibliotek hitta boken och strax finns den i näthandeln.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Många vill också sälja böckerna via sina webbplatser, bloggar eller sociala medier. Det hålls releaser, uppläsningar och signeringar. Idealistiska bokhandlare och antikvariat säljer böcker på kommission. Vinsten kan vara svår att räkna i pengar.

Klickjägarna i den svenska bokbranschen agerar “bokhandel” och med ett abonnemang hos ovan nämnda Bokinfo får de tillgång till det bokutgivarna lagt in. Informationen och omslagsbilden exponerar de så på sina webbplatser tillsammans med länkar och ibland annonser. Hanteringen sker mer eller mindre automatiskt. Vissa av deras länkar leder verkligen till en nätbokhandel som har boken — men dock inte alla.

Nu leder inte länkarna direkt till nätbokhandeln utan via ett annonsföretag och någonstans i en annan ände betalar någon. Klicken genererar intäkter och genomförda köp ökar intäkterna. Annonserna som visas likaså. Klickjägarnas avtal varierar nog med olika räknesätt och intäktsmöjligheter.

Det finns i sammanhanget gott om sidospår. En angränsande verksamhet är det som kallas “scraping” där material stjäls från webbplatser för att användas på samma sätt. Det finns också annonsföretag som menar att de till och med kan spåra oss utan kakor (!?).

Författare som hittar sin bok på en klickjägarsida erbjuds ibland att lämna information om sig själv och sitt författarskap. Också att mot betalning kunna få sin presentation på mer framträdande plats — som “sponsrat innehåll”. Klickar du på förlagets namn har de tyvärr oftast inga uppgifter. Tjena!

En sökt titel på internet ger ofta flera träffar. Klickjägarna kan trixen och tekniken och inte sällan lyckas de ta sig högre upp i träfflistan än bokutgivarna själva och de återförsäljare som dessa har avtal med. Google som hjälper en att hitta lägger sig såklart på topp om de kan. Har du testat?

Figuren nedan är ett försök att illustrera handelsvägarna.

Jag anser att klickjägarna hindrar författarnas och förlagens direktförsäljning och möjlighet att nå ut. Och tyvärr blir klickjägarna fler samtidigt som de “förfinar” arbetssätten. Ska klickjägarna på internet liknas vid något organiskt så är det väl närmast resistenta bakterier. Blä!

The post Bokutgivarna behöver inga “klickjägare” first appeared on Opulens.