BOKDEUTANT. Nicolas Lunabba var i år en av P1:s mest uppmärksammade sommarpratare. Nu är han aktuell med boken ”Blir du ledsen om jag dör?” som redan rosats av många kritiker. Opulens fick ett samtal med Lunabba.

asdasdas

Den som arbetar med andras barn ska ha en tydlig gräns mellan jobb och privatliv. Det visste Nicolas Lunabba. Ändå bröt han den. I nyutkomna boken ”Blir du ledsen om jag dör?” berättar han om hur en av de stökiga killar han tränade i basket flyttade hem till honom. Det skulle vara en tillfällig lösning, men varade i flera år och blev starten på en relation som förändrat livet för dem båda.

Du var en 30-årig ensamstående man och Elijah en 13-årig pojke när han började sova på soffan i din tvåa. I boken riktar du dig direkt till honom, men det du skriver är inte bara positiva saker. Han fiser, smaskar, beter sig illa och du känner dig ofta störd av hans närvaro. Hur har han reagerat?

– Hans första och högljudda reaktion var ett ljudligt skratt och han skrek ”du måste ge ut det”. Jag skrev medan han bodde hos mig och började högläsa manuset när han var 16, 17 år. Sedan väntade jag tills han var vuxen och kunde ge sitt samtycke innan jag gav ut den. Han har varit med genom hela manusarbetet och han känner igen sig.

Du manglar inte bara Elijah, utan är brutalt ärlig om dina egna brister och beskriver dig själv som en person som har svårt att visa känslor och som ibland beter sig direkt elakt mot det barn du har tagit dig an. Hur känns det att blotta sig så?

– Självexponeringen är inte jobbig. Det som är svårare att hantera är att jag också exponerar andra.

Barnen i din bok går hungriga och har ont om kläder. Hur kan det vara så illa i ett samhälle med ett socialt skyddsnät som borde vara bra?

– Jag säger emot dig här – vi har inte ett fungerande skyddsnät. Vi tror att vi har det och eftersom vi tror det så ser vi inte problemen. Vi vill inte se dem och vågar inte göra det. Gjorde vi det skulle vi tvingas ompröva vår syn på samhället, som ett där alla kan klara sig. Men ofta är det inte en sak utan flera komponenter som gör det svårt att leva värdiga liv. Det är en effekt av ojämlikheter, men där också rasistiska utspel får konsekvenser.

Elijah möts av rasistiska trakasserier från bland annat från polisen, och rasismen äter sig in i hans och hans vänners självbilder. När jag läser din berättelse känns det som om språket är en nyckel, där ”blattesvenskan” blir till ett självförtryck och att identiteten som svartskalle förutsätter att man spelar dummare än vad man är?

– Det stämmer delvis, men det är också en strategi för att ta udden av glåporden, ta makten över språket. Diskriminering och klass får ju bland annat som konsekvens att människors språk blir outvecklat, det leder till språkförbistring. Flera faktorer spelar in. Du införlivar omvärldens syn på dig som värdelös. Dina tankar och känslor tillmäts inte ett värde. Du får en inadekvat utbildning. Du har låg självkänsla. Du förväntas hålla käften. Och den enda tillhörighet du känner till är vännerna som effektivt ser till så att alla håller sig på sin plats. Tillsammans bildar det hela en nedgående spiral.

Du beskriver också hur den med mörk hy inom idrotten fostras till att tro att de förr eller senare kommer att petas, oavsett hur duktiga de är?

– Det stämmer på många plan och det säger idrottsrörelsen själv, även om de inte uttrycker sig så. De säger att de måste gå från triangel till rektangel, vilket handlar om att hierarkiskt svarva fram den perfekta idrottaren. Störiga blattekillar i idrottshallen går emot bilden av mönsteridrottaren som håller käften och gör rätt. Det handlar om ett medelklassperspektiv, där idrott är ett tidsfördriv och där man inte tar hänsyn till andra saker i människans liv.

Elijah verkar vara ett klassiskt ADHD-barn som har fullt med problem, men blir basketproffs – och får bra skolbetyg både i Sverige och på gymnasiet i USA. Flera av hans vänner blir antingen mördade eller mördare. Linjen mellan lycka och olycka är verkligen tunn?

– Ser man på dramaturgin i min bok så överträffar verkligheten dikten. Det var så det var. Det handlar om människor jag bryr mig om och älskar och allt hände i realtid medan jag skrev.

Du är född i Spanien. Vad var det som fick din familj att flytta till Sverige?

– Jag tror det var min mammas vilja att jag och min bror skulle få växa upp i Sverige. Hon hade finskt påbrå och växte upp i Sverige, men flyttade söderut där hon träffade min blivande pappa. Han var med oss i flytten, men stack när jag var fyra år.

Du växte upp i en tuff miljö och hade, precis som senare Elijah, kunnat halka in på en kriminell bana men det gick bra för dig. Vad var din räddning?

– Ett bra spår var att jag kom in i idrotten tidigt. Sedan skrev jag raptexter, var kreativ och hittade stimulans i det. Min mamma var en fantastisk pedagog som var lyhörd för mina tankar och känslor. Brorsans uppväxt var identisk, men det gick sämre för honom. Ofta är det tillfälligheter som avgör.

Din pappa lämnade er och du skriver att dina enda minnen av honom är förknippade med våld?

– Det är något som kom fram när jag skrev. När jag försökte återberätta minnena blev det tydligt att alla var uttryck för våld, som när han slår min bror och när jag i nioårsåldern försöker få kontakt med honom och blev avvisad. Men jag hade inte tänkt på honom som en våldsam person och han har inte tagit mycket plats i mitt medvetande.

Du tog hand om Elijah och sedan är han den får dig att bryta ensamheten, och träffa den som blev din framtida sambo. Idag är du pappa. Hur är du i den rollen?

– Jag försöker vara med dem, som en närvarande förälder. Och jag är nog en bättre farsa än den jag själv hade.

Du brukar beskrivas som organisationen Helamalmös grundare?

– (Skrattar) Jag kan inte uträtta ett skit på egen hand. Det var Malmös basketklubb Malbas som grundade Helamalmö. Jag var en avdankad basketspelare utan några framtidsplaner som behövde ett extraknäck.

Helamalmö har enligt hemsidan 250 medarbetare. Är det skrytsiffor?

– Det stämmer att vi har mellan 200 och 250 medarbetare, men det betyder inte att vi arvoderar så många. Vi samarbetar med andra, som ungdomsmottagningen som kommer ut till oss och arbetar i våra lokaler. Alla som bidrar till Helamalmös arbete ser vi som våra medarbetare. De vi anställer arbetar ofta på timmar.

– Vårt arbete vilar på två ben, där ett är att vi kartlägger vilka behov som finns och utifrån dem skapar en social infrastruktur, genom att starta mötesplatser och ordna med gratis måltider och annat som behövs. Vårt andra ben är att vara en stark röst i debatten.

Ni arbetar i Malmös utsatta områden. Hur upplever du att stämningen i områdena är idag?

– Den frågan är omöjlig att besvara. Om jag försökte skulle jag bunta ihop alla. Det jag kan säga är att förutsättningarna för att leva fria och trygga liv försämras när resurser tas och viktiga samhällsinstanser monteras ner. Den påverkas också negativt av valdebatten som förts, där retoriken har hårdnat. Det är många partier som idag beskyller den grupp med minst makt som orsak till samhällets påstådda förfall och ger en helt förvrängd bild av barnen i de här områdena. Det är ett mönster som syns.

Du, som inte har någon akademisk utbildning, blev i somras blev utnämnd till hedersdoktor vid Malmö universitetet. Hur känns det?

– Overkligt, eftersom jag är en del av ett kollektivt arbete ,men har som talesperson tagit plats och vunnit priser. Anette som är uppe klockan fem och serverar gratisfrukostar får inga priser. Det är också svårt att ta till mig eftersom jag inte har den bakgrunden och alltid jobbat på platser längst ifrån det etablerade samhället. Samtidigt är det så jävla viktigt det vi gör.

Malmö är både ditt hem, din arbetsplats och det som utgör själva kärnan i det du arbetar med. Tänker du någonsin att du borde flytta och bo någon annanstans?

– Jag lever i symbios med Malmö och är oförenligt bunden till staden. Men om jag alltid blir kvar fysiskt vet jag inte. Det finns en diskussion om att etablera organisationen i andra delar Sverige och världen. Det kan då hända att jag gör bättre nytta någon annanstans.

Vad tror du att du arbetar med om tio år?

– Exakt samma sak som idag. Jag ska ingenstans. Skrivandet gör jag för att må bra. Arbetet med Helamalmö är för att jag mår dåligt om jag inte gör något.

Blir det fler böcker?

– Det hoppas jag.

Och vad gör Elijah idag?

– Han är basketproffs i Europa, och vi har fortsatt en nära och bra kontakt.

The post Helgporträttet: ”Störiga blattekillar går emot bilden av mönsteridrottare” first appeared on Opulens.

TYSTNAD. Metoo-rörelsen fick kvinnor på alla nivåer att berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Men vad hände sedan?

Mycket lite, enligt journalisten Irena Pozar, som tycker att vissa enskilda kvinnor också fick betala ett väldigt högt pris.

Intervjun sker på Södra teatern i Stockholm där 210 kvinnliga skådespelare den 19 november 2017 läste upp anonyma vittnesmål om hur kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier inom film- och teatervärlden. Den då 25-åriga Irena Pozar följde uppropet via Aftonbladets hemsida. För bara en månad sedan tittade hon på det igen.

–Det är nästan mer drabbande nu – det som sägs är fortfarande så vidrigt och nu vet man att inte så mycket hände. Man vet ju att de män som det här uppropet handlade om – de flesta av dem är kvar och arbetar med kvinnor. Då blir det så kränkande att titta på de här kvinnorna som vände ut och in på sig själva och att veta inget hände förutom att de fick ta en massa skit.

Som chefredaktör för Veckorevyn blev hon 2020 utsedd till årets journalist för “tung journalistik och fjäderlätt handlag” i en digital tidning som numera skriver både om anmälda övergrepp mot tonårstjejer på HBV-hem och om smink. Nu bokdebuterar hon med “Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”. Men också i Sverige ledde metoo-rörelsen till att vissa män förlorade sina jobb, och till en djup kris i en anrik institution som Svenska Akademien – ordet “inget” tar hon också tillbaka.

–Det är inte så att ingenting hände, men i relation till vad det kostade hände väldigt lite. Det var jobbigt att sätta ord på och börja tänka på det som man varit med om, det är jobbigt att gå in i den känslan igen. I vissa fall blev man kanske medveten om saker som man inte hade formulerat.

“Hysterisk, farlig och ful”

Varje feministisk rörelse har när den varit som starkast utmålats som “hysterisk, farlig och ful” hävdar Pozar under intervjun. I boken är tonfallet något mer nedtonat. Där sätter hon in metoo i ett historiskt sammanhang med referenser ända tillbaka till antiken. Den backlash som drabbade just metoo-rörelsen menar hon bestod i flera delar. Kvinnor som berättat om övergrepp kunde senare bli beskyllda för att vara lögnerskor och hämnerskor, eller för att i grunden bara vara besvikna över att ett engångsligg inte blivit en relation, framhåller hon.

–Och det där stämmer absolut inte, det är inte det som de här vittnesmålen består av. Men våren 2018 ser vi hur de här åsikterna får utrymme i medierna, och det är också vad kvinnor jag talat med får höra i samtal. Man får höra saker som “räcker det inte nu, kvinnor som har så mycket makt, varför ska ni hela tiden ha mer?”.

Medierna spelar också en stor roll för metoo-rörelsens backlash, skriver Pozar. Inledningsvis bidrog det mediala strålkastarljuset till metoos starka genomslag, men i takt med att medierna själva gjorde sig skyldiga till publicistiska övertramp lät man också “båten kantra över åt andra hållet”, anser hon. Nu var det i stället utsatta män som fick berätta om konsekvenserna av att bli utpekade.

–Jag tycker ju som journalist och människa att det är ett intressant perspektiv och jag har aldrig varit emot att lyssna till vad de har att säga, men samtidigt kapade man kvinnornas möjlighet att komma till tals om strukturella återkommande upplevelser. Jag tycker att medierna köpte sig fria på ett gammalt och enkelt sätt, säger Pozar som hävdar att medierna övergav de många tusen kvinnor som delat med sig av smärtsamma upplevelser i stället för att gå vidare och fördjupa rapporteringen.

–När det inte var coolt längre, när debatten svängde, så bara släppte man det. Nu passade det inte längre.

Kärnan i det anonyma

Det är de många anonyma uppropen – även från grupper som narkomaner, prostituerade och gömda kvinnor – som är själva metoorörelsen, enligt Pozar. I dessa var berättelserna också anonyma, hävdar hon. De utpekanden som lett till förtalsdomar – just nu fler än tio uppger Irena Pozar – har i regel gjorts på sociala medier och ingår i det bakslag som hon beskriver.

Tingsrättsdomen för grovt förtal mot medieprofilen och journalisten Cissi Wallin är den mest uppmärksammade.

TT: Men finns det inte anledning att försvara ett rättssamhälle där det är olagligt att peka ut personer för våldtäkter som de inte blivit dömda för?

–Jo. Men det jag tänker på mest när det gäller förtalsdomarna är vad de gör med vanliga tjejer. Förtalsdomarna har fått en avskräckande effekt på människors vilja att tala med varandra och att vilja tala med journalister, säger Pozar som lyfter fram vikten av en sexualbrottslagstiftning där fler anmälningar leder till fällande domar, och där de som anmäler åtminstone får ett bra bemötande.

“Inte som rörelse”

TT: Finns det inget fog för att kritisera metoo-rörelsen för att ha gått för långt?

–Nej, inte som rörelse. Det har säkert funnits vissa forum där man uppmanats att namnge förövare. Men sett till det stora hela så nej.

I stället återkommer hon till de anonyma uppropen med berättelser från 100 000 kvinnor.

–Allt detta och i stället pratar vi om att medierna gjorde 20 felaktiga publiceringar. Jag kokar! Det är de här kvinnorna som känner att de bär hundhuvudet, att de måste försvara sina upprop. Vi är skyldiga alla de här kvinnorna upprättelse.

Erika Josefsson/TT

The post Hon kräver upprättelse för metoo-kvinnor first appeared on Opulens.