NATIONALSKALD. Det har utkommit en ny bok om Evert Taube, en av våra nationalskalder. Jesper Nordström tycker att den är både charmig, underhållande och varm.

På kryss med Taube av David Anthin
Breakwater publishing

Evert Taube, det var väl den där vithåriga yviga trubaduren som berättade om Pampas så mycket att han nästan glömde bort vikten av uppträda i Allsång på Skansen? Se där, en milt överdriven bild av hur jag tror att många svenskar ser honom.

The post En förnyad bild av Evert Taube first appeared on Opulens.

MEDIEBEVAKNINGEN. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan å andra sidan bara en tänkt Gud vara, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mexiko, USA, Mellanamerika, Venezuela, Brasilien. Sudan, Kongo, Mali, Sydafrika, Uganda, Egypten. Turkiet. Irak, Iran, Palestina, Israel, Syrien, Gulfstaterna, Afghanistan. Indien, Burma, Thailand, Hongkong, Kina. Ryssland. Etcetera, etcetera.

Jag läser och läser, lyssnar och lyssnar och inser ju: f-n vilka helveten världen kan uppvisa. Samtidigt sneglar jag på europeisk, amerikansk, afrikansk och svensk press. Och då måste vi ju ändå komma överens om, tycker åtminstone jag, att alla inlägg i alla frågor bygger på ett urval och en kombination av fakta. Visserligen litar jag personligen mer på vissa medier än andra, men faktum kvarstår: alla inlägg är mer eller mindre subjektivt färgade. Helt objektiv kan, å andra sidan, bara en tänkt Gud vara: en som ser sub specie aeternitatis (under evighetens synvinkel, reds anm).

Ändå. Om jag begränsar mig till Sverige. Mats Knutsson och hans motsvarigheter i P1. Våra större papperstidningar: främst DN, GP, SvD, AB och Expressen. Vad är det man uttrycker? Främst på ledarsidorna och i sina kulturartiklar, kanske också i en del krönikor? Ja, jag är inte man nog att kunna bena ut allt, även om jag har mina färgade åsikter.

Jag presumerar alltså på ett antal såväl ”blå” som ”röda” tidningar och tidskrifter. Jag läser mer eller mindre dagligen engelska, israeliska, amerikanska och franska tidningar på nätet. Jag läser mycket – och många – fackböcker. Jag går på de föredrag det finns bussar till. Jag funderar själv och får en del antaget på nätet. Utan egna plattformar kan jag inte bemöta korkar i våra mer etablerade medier. Synd. Ibland, ibland, kunde jag nog tillföra en del.

Så. And so what? Låt mig bara här, som hastigast, nämna några exempel på nyheter och ”debatter” där jag blivit alltmer vilsen. Beroende på mig själv? Ja, delvis. Beroende på sättet att resonera i våra etablerade media? Ja, delvis – och mer än delvis.

Häromdagen läste jag en understreckare, bland många andra lysande sådana, i SvD. Den handlade om Adam Smith – både hans mest kända bok, och hans mindre kända, moralfilosofiskt laddade, bok. Jag blev inte ett dugg förvånad, men återigen mer än ledsen. ”Folk” – det vill säga politiker och (för mig outgrundligt) ”erkända” debattörer – känner inte till Smith. Inte heller nationalekonomer. Ännu mindre Marx, Bentham, Burke. Varför skall vi då lyssna till, eller läsa artiklar av, sådana politiker och debattörer?

Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Och så har vi då alla dessa patriarker! I nästan alla de ovanstående länderna regerar grymma patriarker. Majoriteten av de personer som kommer till tals i media här i Sverige är fortfarande patriarker (en del snällare, andra styggare).

Israel-Palestina. Ja, vad säga? Personligen tycker jag att det är fruktansvärt att Hamas, Hizbollah (i Libanon), Iran och andra hyser en så otvivelaktigt svart syn beträffande Israel. Att man vill att Israel skall förintas är hemskare än hemskt. Samtidigt – notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – har vi den fruktansvärda bosättarrörelsen på den olagligt ockuperade Västbanken, kontrollen över och övervåldet mot palestinierna i Gaza, försöken att annektera även Östra Jerusalem, den brutala och korrupta regimen Netanyahu. Men att diskutera detta i Sverige är i praktiken omöjligt. 90 procent av våra medier betraktar all kritik mot staten Israel som antisemitisk och all kritik mot muslimer för islamofobisk.

USA-Ryssland. Ja, vad säga? Personligen tycker jag synnerligen illa om Putin, liksom de som stöder och i någon mening får fördelar av honom. Personligen uppfattar jag verkligen annekteringen av Krim och den subversiva verksamheten i främst Östra Ukraina som djupt problematisk. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – uppfattar jag Trump och hans anhang som ett av vår tids största hot och problem. Å andra sidan – ja, å andra sidan – är jag inte alls odelat kritisk mot vare sig alla ryssar eller alla amerikaner. Låt mig då säga, att de flesta i min ”vänsterbubbla” här på Orust har mycket lättare för att kritisera USA än Putin. Samtidigt tycks våra medier – och våra politiska partier – vara för Nato, USA, ett ickeundertecknande av FN:s antikärnvapendekret och så vidare. Och få är särskilt kritiska till vår härliga, dalmas försvarsminister Peter Hultqvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Merparten av muslimerna – andra religiösa företrädare. Ja, vad säga? Själv har jag just i dagarna tagit definitivt avstånd från Vänsterpartiets märkliga inställning till hederskulturen. Likaså känner jag föga sympati för de ultraortodoxa religionsutövarna oavsett vilken lära de bekänner sig till. Samtidigt – och notera att jag inte skriver ”å andra sidan” – kan jag inte förstå alla dessa människor som – i såväl etablerade som sociala – medier närmast slentrianmässigt gycklar med kristna i allmänhet; och som knappt nämner allt ohyggligt som hindunationalismen i Indien står för. Judarna tycks här vara omöjliga att angripa, ity varje angrepp på något ”judiskt” (stat, kultur, språk, etnicitet, religion) på något märkligt vis – åtminstone inom de borgerliga partierna – per definition tolkas som något ”antisemitiskt”.

Afrika. Ja, vad säga? Afrikas över 50 länder verkar ofta betraktas som en ”klump”. Det innebär problem. Problemet består i att lyfta fram det onda såväl som det goda. I botten förefaller mig finnas en historisk ”skuldkänsla”, som vare sig tillåter det ena eller det andra.

Och så vidare etcetera. Om vi inte kan tala nyanserat om något av detta – hur blir det då? För att inte tala om den heliga kapitalismen, nyliberalismen, tillväxten? Det blir pannkaka. Det leder till tystnad eller hallelujarop.

Illa, illa, illa. Kan det upplevas som av en korkad lantis på en kobbe i Bohuslän. Men inte i – för att ta ett blad ur högen – DN. Inte heller bland koftorna på Södermalm i vårt eget Mecka eller Jerusalem: Stockholm.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Världen idag first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. “Drömmen blev aldrig verklighet, men han tog sig istället dit med hjälp av fantasin och konsten, vilket kan vara ett nog så bra sätt att resa”, skriver Lena Andersson. Arne Isacsson är akvarellmålaren som är känd för sina berg och ljusa landskap. Han var också en av idébärarna till att starta Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Nu hyllar museet honom i en omfattande utställning.

I sina målningar fångade Isacsson det Bohuslänska landskapet i skiftande, ljusa färger. Han var väl medveten om ljusets transparens och Bohuslän var ett ofta förekommande motiv. Ändå skiljer sig varje målning åt, för Isacsson visste hur man varierar sig med små, men effektfulla medel.

Arne Isacsson lyfte akvarelltekniken till en självständig konstart, och det var det klassiska akvarellmåleriet som han oftast arbetade med, men han var öppen för nya tankesätt och att experimentera. De äldsta målningarna på utställningen kommer från mitten av 1960-talet och de senaste gjordes under det sista levnadsåret 2010.

Eftersom Isacsson hade fyllt 100 år i år och han är att tacka för Nordiska akvarellmuseets tillblivelse vill man genom jubileumsutställningen hylla honom, både som konstnär, författare och pedagog. Utställningen pågår under hela sommaren och avslutas den tredje september.

Isacsson var med i Nordiska akvarellsällskapet, som kontaktade flera kommuner i Norden och frågade om de var intresserade av att skapa ett akvarellmuseum. Det var viktigt att få till ett museum som kunde tillvarata akvareller på rätt sätt gällande temperatur, ljus och så vidare. Att museet skulle ligga vid vattnet ansågs också betydelsefullt.

Många kommuner var intresserade, men valet av just Tjörn berodde på flera faktorer. Läget vid vattnet var säkert en viktig del av att valet föll på Skärhamn och att museet kunde invigas där år 2 000.

Arne Isacsson grundade Gerlesborgsskolan i Bohuslän, som hade en filial i Stockholm. En av hans elever var Lars Lerin, som även han medverkar i en separat utställning på Nordiska akvarellmuseet: Åtta konstnärer – ur museets samlingar och som tillsammans med utställningen om Arne Isacsson är en hyllning till akvarellkonsten. De åtta ska också symbolisera museets arbete med akvarellen som verktyg för samtidskonsten. En del av dem målar traditionellt, andra mer gränsöverskridande.

Akvarellmuseet visar tre filmer, som gör att man kommer Arne Isacssons person närmare. Jag får intrycket att Isacsson var en bestämd och kunnig yrkesman som samtidigt var respektingivande och rak i sin kritik till eleverna.

Han har inspirerat flera konstnärsgenerationer och hade en unik kunskap att lära ut. I essän Avvikelser från ämnet, skriver Lars Lerin: ”Hans föreläsningar och bildvisningar var konsthistoriska äventyr genom tid och rum”.

Det var först efter att Arne Isacsson slutat att undervisa som flera av de bästa verken tillkom. Han blev en konstens vetenskapsman som var intresserad av materialen och verktygen som användes i skapandet.

Efter en länge tids forskning och experimenterande med olika material lyckades han att utveckla en särskild teknik som kallas akvarellmonotypi och som går ut på att färgen appliceras på ett mycket tunt papper med hård yta av den sort som förr i tiden användes i biblar. Ett pappersark läggs ovanpå och pressas ut med händerna över den våta färgen. När sedan det översta pappret lyfts bort har ett avtryck lämnats. Även andra tekniker som Isacsson kom på ledde till nya ord: Pigmentbitare, pigmentanhopare och pigmentfördelare är några exempel.

Allt gick inte att använda, men Isacsson hade svårt att slänga de verk som kasserats. Han samlade dem på hög och beklagade sig lite för sin fru över att han inte hade mer plats att samla på.

Isacsson hade en dröm om att resa med Transsibiriska järnvägen. Drömmen blev aldrig verklighet, men han tog sig istället dit med hjälp av fantasin och konsten, vilket kan vara ett nog så bra sätt att resa.

I serien Transsibiriska järnvägen syns ett antal minimalistiska bilder med kollage och stora, rena bildytor. Med hjälp av ljuset och streck kan man urskilja och fantisera om tågspår och landskap. Genom dessa verk tydliggör Isacsson sin tekniska skicklighet och blick för detaljer.

The post Arne Isacssons ljusa landskap first appeared on Opulens.