UTSTÄLLNING. Under pandemiåret 2021 köpte Statens konstråd in mer än 500 konstverk för att stötta det svenska konstlivet. Snart visas ett urval av den så kallade coronasamlingen i en utställning.

I samlingen finns verk av 350 konstnärer från hela landet som arbetar i olika genrer. Många av konstnärerna har sökt sig till naturen och framför allt träden i sitt skapande.

“Coronasamlingen Statens konstråds nyförvärv 2021” visas på Havremagasinet Länskonsthall Boden mellan 4 juni och 11 september. Sedan går utställningen vidare till Skissernas museum i Lund där den visar från den 13 oktober till 15 januari.

TT Nyhetsbyrån

The post Coronasamling ställs ut first appeared on Opulens.

INSPIRATION. Hur ska Norrlandskommunerna locka sina nya invånare att slå rot och stanna kvar? Konstnärer, arkitekter och landskapsarkitekter bildar nu elva olika lag som ska skissa på framtidens livsmiljöer i sex kommuner i norr.

Textilkonstnären Britta Marakatt-Labba har broderat gruvdriften i Kiruna och flytten av stadskärnan. Nu ingår hon i en grupp med konstnärer, arkitekter med flera som har drygt tre månader på sig att ta fram idéer om utformningen av staden. Mer specifikt handlar det om hur det nedlagda gruvområdet Tuolluvaara ska bli ett naturligt tillägg till den nya stadskärnan.

– Det är en väldigt spännande fråga. Ofta när jag kör in till Kiruna tänker jag på det. Det ligger väldigt nära den nya stadskärnan.

Satsningar på så kallad “grön storindustri”, exempelvis koldioxidfri stålindustri, batterier och vätgas, förutspås ge en befolkningstillväxt i Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Umeå. Det är bakgrunden till projektet Visioner i norr vars finansiering, 3,3 miljoner, kommer från statliga Vinnova och Formas.

Inte längre beboelig

Britta Marakatt-Labba bor i Övre Soppero och har nu en ny övernattningslägenhet i Kiruna. Den förra låg i det område som inte längre är beboeligt på grund av gruvdriften. Tidigare har hon suttit med i den grupp som var med och valde vem som skulle rita Kirunas nya stadshus.

– Jag har jobbat med textilier som handlar om flytten av Kiruna. Jag är väldigt fascinerad av det som blir kvar, det trappstegsformade fjället som man har gröpt ur. Därför nappade jag på det här, nu får jag jobba med intressanta människor. Man kan ge väldigt mycket till varandra, för mig passar det som hand i handske eftersom jag har jobbat med de här bilderna.

Intresse för marken

Konstnären Jonas Dahlberg, som tidigare bland annat gjort det uppmärksammade förslaget på minnesmonument vid Utøya, “Memory wound”, driver i dag studion Of Public Interest. Nu ska han leda en av två grupper med uppdraget att kläcka idéer om hur Gällivare kan bli en mer attraktiv och sammanhållen stad. Han betonar vikten av att hitta lokala aktörer att samarbeta med.

– Vårt intresse är marken, hur man privatiserar, bildar territorier, hur man äger mark, jordens resurser och förflyttningarna som det skapar. Det här är ju visionsplaner, ibland fungerar de som en igångsättare som kanske inte når ända fram, säger Jonas Dahlberg som framhåller att idéer ibland kan få betydelse även om de inte förverkligas i sin ursprungliga form.

– Det är också klokt att man bjudit in två lag. Då kan man tillåta sig att bli lite mer spetsig.

TT: Finns det inte risk att det blir alltför visionärt?

– Om jag talar om min utgångspunkt som konstnär med bakgrund i arkitektur är jag inte så intresserad av utopier. Jag är intresserad av saker som på ett eller annat sätt kan genomföras eller inspirera till saker som kan leda till förändring.

I april ska de elva grupperna presentera vad man kommit fram till.

Erika Josefsson/TT

The post Konstnärer kläcker idéer för Norrland first appeared on Opulens.

RÖSTROLLSPEL. Bodenbaserade Polar Night Studio ligger bakom nysläppta “The bard’s tale – Warlocks of Largefearn”, som beskrivs som ett interaktivt röstrollspel.

I stället för mus eller handkontroll styrs spelet med hjälp av rösten, där ett “turordningsbaserat stridssystem belönar strategiskt tänkande”. Tekniken är något som studion specialiserat sig på.

Spelet har utvecklats för att spela med hjälp av smarta högtalare eller mobiltelefon, och fungerar med Google Assistant.

TT NYHETSNYRÅN

The post Bodenstudio bakom röststyrt spel first appeared on Opulens.

KRITIK. Riksteaterns kulturpoddfestival får kritik för att ha ett snävt Stockholmsperspektiv i sitt urval av poddare. “‘Hela Sveriges scen har missat 75 procent av Sverige”, skriver Linnéa Byberg i Boden.

“Älskade skandal” är temat för Riksteaterns pågående poddfestival där några av landets största och mest lyssnade poddpratare gör varsitt program utifrån den rubriken. Bland de medverkande poddparen finns Nour El Refai och Henrik Schyffert, Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli samt Martina Montelius och Gunilla Brodrej.

Inte imponerad

Linnéa Byberg, som jobbar ideellt i Bodens Riksteaterförening, är inte imponerad.

– Det är alltid kul med satsningar på olika uttryck, men här väljer man att bara att ha med Stockholmsperspektivet. Det är de största poddarna där man diskuterar sådant som feminism, antirasism och populärkulturella perspektiv, men det kan ju andra göra också, säger Linnéa Byberg.

Riksteatern ser sig själv som hela Sveriges scen. Linnéa Byberg tycker att det borde märkas även i urvalet av poddröster och föreslår podden “Alla vägar bär till Harads” som ett alternativ.

– Det är bara ett förslag. Det finns ju över 200 Riksteaterföreningar i folkrörelsen. Hade man gjort en inventering hade man fått en uppsjö av förslag såklart.

Svar på tal

Hon har framfört sin kritik skriftligt på Riksteaterns Facebook-sida där hon också fått svar. Årets kulturpoddfestival är den första, svarar Riksteaterns representant. Syftet har inte varit att verka utifrån geografisk mångfald bland poddpratarna utan att i stället samla de allra största för att nå ut till många. Men teatern svarar också att man tar till sig synpunkterna inför framtida kulturpoddfestivaler.

– Det här är ju ännu sämre än “Sommar i P1” som får väldigt mycket kritik för sin Stockholmsfixering och sitt urbana synsätt på vilka man väljer att lyfta. Det är det som jag ifrågasätter, säger Linnéa Byberg.

Erika Josefsson/TT

The post Riksteatern risas för storstadsperspektiv first appeared on Opulens.

QUEERFEST. I år slår Pride Boden och Boden Queer Film Festival ihop sina arrangemang. Den 28 oktober kickar helgen igång med film, föreläsningar och kulturella evenemang för queera personer och queert motstånd.

Den 28 oktober är det dags för Pride Boden Queer Filmfestival, ett samarbete mellan Pride Boden och Boden Queer Film Festival som är nytt för i år. Förutom att lyfta film och filmskapare som gestaltar queera personer är årets program fyllt med andra kulturella evenemang.

– Pride är inte bara ett glitterjippo, Pride är superviktigt ur perspektivet mänskliga rättigheter, säger Madde Lundberg, arrangör.

Torsdagen börjar med en rad kortfilmer, följt av invigningstal av arrangörerna där prideflaggan hissas. På fredagen håller Lukas Svärd, transperson från idrottsvärlden, en föreläsning dit Idrottsföreningar i kommunen har blivit inbjudna. Musikteater Unna visar föreställningen Maria Johansdotter, som handlar om en transperson på 1700-talet och bygger på verkliga dokument, och Häxorna under lördagen om häxprocesserna.

Mellan dessa aktiviteter blir det filmvisningar, politisk debatt, fler föreläsningar, musikunderhållning av artisten Familjen, karaoketävling och allmänt häng.

– Hela lördag förmiddag har vi ägnat åt regnbågsfamiljsaktiviteter. Det ordnas bland annat en föreläsning om en barnfamilj där pappan pratar om hela processen från att vara “machoman” inom militären, till att komma ut som icke-man, berättar Lundberg.

Boden Queer Film Festival har hållits varje år sedan 2015 för att lyfta queera personer genom filmen. Pride Boden startades 2018 efter att Nordiska Motståndsrörelsen brände en prideflagga i kommunen. Bodens invånare svarade med en direktauktion som slutligen resulterade i Pridefestivalen.

– När NMR ställde upp i valet senare ökade medvetenheten hos medborgarna att vi måste fortsätta jobba med mänskliga rättigheter, berättar Lundberg.

Med årets ihopslagna evenemang hoppas hon kunna skapa medvetenhet hos företagarna, idrottsföreningarna och allmänheten att kunna förstå bemötande på lika villkor.

– Vi går ut till företagarna med information om hur kan de kan jobba med det här året runt, när de bemöter kunder eller anställer personal.

Lundberg framhåller att de inte bara är aktivister under den här specifika helgen.

– Det är en fortsatt kamp hela tiden, Pride är ju en gräsrotsrörelse som har uppstått för att vi fortfarande inte kommit till den nivån där alla är jämställda, avslutar hon.

The post En helg med queer kultur i Boden first appeared on Opulens.

JORD. Den 16 oktober slår Havremagasinet i Boden upp dörrarna till höstens utställning Sakernas tillstånd som en fortsättning på årets tema jord, med nya infallsvinklar. Genom olika uttryck undersöker fyra konstnärer människans avtryck på planeten och reflekterar över framtiden. 

Sakernas tillstånd heter höstens utställning på Havremagasinet i Boden som öppnar med vernissage den 16 oktober. Utställningarna under våren och sommaren har gått under temat jord utifrån olika aspekter.

– Vi har jobbat hela året med att förstå jord, som planet och som substans i marken. Det går att prata om väldigt många aktuella saker som råvaruutvinning, plats och migration och om matproduktion och klimatet, säger Jonathan Bergström, kommunikatör.

Sakernas tillstånd avslutar tematiken genom att fundera på jordens kretslopp och undersöka hur situationen ser ut just nu, vilka avtryck på planeten lämnar vi bakom oss och vad behöver vi göra framåt?

Fyra konstnärer har gjort tolkningar på temat. I Livet i tingen vi lämnar efter oss har Jette Andersen gjort stora kollage med bortglömda, okategoriserade saker som återfinns hemma i våra lådor, alltifrån knappar till dockskor. Objekt som skapas av jordens resurser.

– Det hjälper oss att förstå vårt avtryck på vår omvärld, som en fragmentets arkeologi, säger Bergström.

Anna Linder har besökt sin släktgård och familjens 20-talstorp i Västerbotten för att samla in berättelser och material till sin utställning Colere. Efter nästan 50 års arbete med att göra marken odlingsbar förlorade familjen sin gård. Nu växer vilda blommor jämte planterade perenner på platsen, vilka Linder har gjort avtryck av. Utställningen reflekterar över vad det innebär att komma från en plats som inte längre finns, om kolonialisering och markens återhämtning.

Jag är bergtagen är Kalle Brolins videoinstallation och samling av bilder som berättar om gruvbrytningen av mineralen vanadin i Skåne. Vanadin är ett annat ord för kärleksgudinna och i sin installation kopplar Brolin gruvdriften till kärlek och mänskliga relationer, som barnarbetet och situationen för familjerna som arbetade i gruvorna.

– Det är väldigt aktuellt eftersom den här mineralen behövs till mobilbatterier och vår moderna teknologi, som våra mänskliga relationer sker genom idag. Man får svindel om man börjar tänka på de här kopplingarna, det är elegant, säger Bergström.

Birgitta Linharts har byggt stora installationer av naturmaterial i sitt projekt Tic-Tac-Toe. Det finns bårar av växtmaterial som mossa och rallarrosor, och genom dem tittar hon på jordens tillstånd och naturens hotade framtid.

Enligt Mariangela Méndez Prencke, konsthallschef, är Havremagasinets mål att komma närmre nutidens mest akuta frågor genom konsten, med fokus på att lyfta microberättelser med nya aspekter. På vernissagen den 16 oktober kommer de fyra konstnärerna att vara på plats för att presentera sina verk under en guidad visning. Anna Linder ska läsa dikten Tal till Torparna och Kalle Brolin kommer att göra en live-performance som kallas Jag är osläcklig.

Nu när samhället öppnar upp sig igen och publiken är tillbaka i Havremagasinet är Méndez Prencke hoppfull inför vernissagen, som blir en början på nya tider.

– Jag ser fram emot ett välbehövligt utbyte av energier och känslor, som vi får genom besökarnas reaktioner, och att få vara en del av ett kollektiv och uppleva konst och kultur tillsammans, säger hon.

The post Aktuellt om människans avtryck på planeten first appeared on Opulens.

KONST. Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? skriver Paulina Sokolow som sett Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller i samband med Luleåbiennalen.

Susanna Jablonski
Long Time Listener, First Time Caller
Havremagasinet i Boden
Luleåbiennalen 2020
Visas t o m 14/2.

Efter massakern vid synagogan Tree of Life i Pittsburgh 2018, då elva personer sköts ihjäl av en man som samtidigt skrek att ”alla judar måste dö”, blev många vänner och anhöriga till de döda intervjuade av amerikanska tidningar. Ett särskilt judiskt uttryck bland de chockade och sörjande kommentarerna återkom: tikkun olam. Det är hebreiska och kan översättas ungefär “reparera världen” eller som någon sa, “läka världen.” Uttrycket kommer ursprungligen från en mystiktradition, Isaac Luria, en ledande gestalt inom det kabbalistiska samfundet i Galiléen på 1500-talet.

Han predikade för sina anhängare om vikten av att inte bara vårda sina själar genom moralisk renhet, men också genom en strävan att helandegöra universum, ett kosmos som förfallit till följd av människors destruktiva drifter.

Många samtida anhängare av den lurianiska tolkningen av tikkun olam som grunden för att fullända världen, bortser från att hans idéer var betydligt mer esoteriska än politiska eller sociala, men det finns ändå en gemensam nämnare: övertygelsen om att det är människors förpliktelse att utföra handlingar som reparerar en trasig värld. De här tankarna kommer till mig när jag närmar mig Susanna Jablonskis nya verk i Havremagasinet.

En känsla av besjälad vaghet och desorientering ligger som en lätt slöja över Susanna Jablonskis utställning Long Time Listener, First Time Caller, som visas på Havremagasinet under Luleåbiennalen.

Platsens historiska tyngd och själva byggnadens arkitektur med de många träpelarna och stora ljusinsläpp är det som först vill fånga uppmärksamheten. Det tar en stund innan blicken kan stanna upp och vila i detaljerna och följa med i hur konstnären intervenerat med rummet, som är fyllt på alla nivåer av märkvärdigt mångtydiga objekt, ovilliga till varje ansats att omedelbart definieras. Hade det handlat om en text, skulle orden bara ha varit till hälften igenkännbara, isärplockade, avstavade med bindestreck utan bindeord. Nu är det fråga om en samling så vitt skilda föremål, som ett antal vita, amorfa spökliknande stoder, skira, blå, fritt svävande glasmobiler eller små, små hammare som med hjälp av delikata minimotorer slår mot byggnadens träpelare. De knappt märkbara slagen blir som signaler för att väcka rummet till liv. En darrning som sätter historien i svängning.

Havremagasinet, den strama gulputsade drygt hundraåriga byggnaden, är Bodens största. Med sina 3600 kvadratmeter uppfördes det för att härbärgera det för människor och hästar så livsviktiga spannmålet för den nordliga garnisonen, ett av Sveriges under lång tid mest strategiskt belägna försvarsområden. Idag är huset förklarat byggnadsminnesmärke och fungerar som konsthall, en av landets till ytan största och ett ståtligt monument över Norrbottens händelserika 1900-tal. Vilka historier finns gömda här? Susanna Jablonskis installation blir ett flerstämmigt lystrande varsamt närmande till ledtrådarna.

På ett lågt podium på golvet ligger delar av metall- och skrotbråte omsorgsfullt utplacerat över ytan. De deformerade metall-, glas- och cementfragmenten bildar något som påminner om en rekonstruerad och noggrant inventerad arkeologisk fyndplats. Och fynd är just vad det är. Fragmenten har konstnären mycket riktigt hittat och plockat upp från en annan historiskt laddad punkt bara några kilometer bort: de så kallade Tyskmagasinen i Karlsvik utanför Luleå.

Här fanns fram till för ett par år sedan ett par lagerbyggnader som fått sitt informella namn efter att de använts för den tyska arméns krigsmateriel under andra världskriget. De fungerade som lagerplats för fodersäd, konserver, havre och korn för vidare transport till den nazistiska ockupationsmakten i Norge och Finland. Ett skamligt men väl beforskat kapitel många av oss har läst om i skolan, men sällan konfronterats med konkret. Några monument byggs knappast för att minnas mörka och svåra kollektiva minnen som saknar alla former av heroiska inslag.

Den svenska samlingsregeringen gjorde det för att troligen undvika att väcka idén om en ockupation även av Sverige. I detta troligen ligger och skaver samvetsförhandlingar som inte kan få någon ro, utan fortsätter att ömma som ett smutsigt sår. När byggnaderna brann ner 2016 blev det aldrig aktuellt att återuppbygga dem eller för den delen ersätta dem med någon form av minnesmärke. Trots att det gått snart fem år sedan, ligger brandresterna kvar på tomten. Några av dem ligger nu på de låga podierna i Havremagasinet och i små grunda hyllor i de stora vita stoderna.

Från taket i rummet hänger också flortunna glasföremål, mjukt formade igenkännbara objekt, som en fiol och två händer i en talande gest. Detaljer lätt igenkännbara ur konsthistorien och de återkommande scenerierna i Marc Chagalls bitterljuva målningar med skärvor av minnen från barndomsstaden Vitebsk i Belarus.

Marc Chagall (1887–1985) räknas till de viktigaste europeiska konstnärerna i det stora modernistiska projektet. I hans konst får abstraktionens fasettformer och uppbrutna bildyta en konkret innebörd, tätt sammanbunden med en judisk erfarenhet av utsatthet och våld.

Ett brutalt styckande av tradition, hembygd och trygghet. Färgerna på hans dukar glöder och skimrar i livets nyanser, men bildytan är uppbruten i bitar som inte passar ihop. De måste lagas med det som finns kvar, skevheterna måste accepteras.

Hur ska man kunna ”laga världen” utan att först veta vad som är värdefullt och hur det behöver bli lagat? Mitt i rummet står två skulpturer som intuitivt utgör det ställföreträdande levandes närvaro. Något med ett pumpande hjärta. Den ena utgörs av en sorts organisk ställning i korgmaterial. Mest av allt liknar den ett djurs bräckliga bröstkorg, skelettet som ska skydda alla vitala organ. Den andra är också flätad i korg men är även beklädd med fjädrar, även det som en djurkropp. Titeln är Dov, som betyder björn på hebreiska. Kanske kan vi inte förstå och läsa av världen om vi inte först känner empati med den, strävar efter att känna dess smärta och vilja till liv? Iscensätta tillblivelsen med händerna.

The post Att reparera världen first appeared on Opulens.