LYRIK. Thomas Almqvist har läst Bruno K Öijers nya diktsamling ”Växla ringar med mörkret”. ”De högt ställda förväntningarna infriades även den här gången. Det här är riktigt bra,” skriver vår recensent.

Växla ringar med mörkret av Bruno K. Öijer
Wahlström & Widstrand

Det är tio år sedan Bruno K Öijer kom ut med ”Och natten viskade Annabel Lee”, men nu är det äntligen dags för en ny diktsamling, ”Växla ringar med mörkret”. Samtidigt ger förlaget ut en ny samlingsvolym med hans tidigare dikter, ”Samlade dikter 1973-2014”.

Den 9 oktober påbörjar Öijer en ny Sverigeturné i den forna hemstaden Linköping, en turné som sedan avslutas på Cirkus i Stockholm den 3 december. Turnén är redan nu slutsåld.

Öijer är väl den enda svenska poet som har något av rockstjärnestatus, med en självklar förebild i form av Bob Dylan. Om du har hört och sett Bruno K Öijer framföra sina dikter på scenen, glömmer du det aldrig. Han framsjunger sina dikter på ett dramatiskt, snudd på överdrivet sätt och använder sig gärna av upprepningar och anaforer, vilket ger bättre rytm och struktur vid muntlig uppläsning. Även de korta satserna och imperativen fungerar på samma sätt. Genom viskningar, rop och långa pauser ökar han intensiteten och styrkan i framförandet som stegras tills bilderna riktigt exploderar. Ingen föreställning är den andra lik.

Metaforer och ”duende”

Det mest utmärkande för Bruno K Öijers poesi är metaforen, den poetiska bilden, som dessutom gärna är väldigt konkret. Han har utarbetat ett synnerligen eget bildspråk och är en visionär poet med visionära anspråk, likt en schaman eller magiker. Jag vill gärna jämföra med Federico García Lorca och hans ”duende”, som kan översättas med ”mystisk kraft”. Öijer besitter också ”duende” och fungerar som en budbärare mellan livet och döden. Han vill tala från sitt hjärta, direkt till alla andras hjärtan. Därför känns mottot som inleder ”Växla ringar med mörkret” – ”jag skriver/alltså finns vi till” – ganska självklart. Bruno K Öijer skriver aggressivt och spretigt ibland, där bilderna kan kännas godtyckliga, till och med ologiska, då han blandar det medvetna med det drömda och omedvetna.

Självbiografiska inslag

Öijer vill inte så gärna prata i intervjuer om sin barndom och uppväxt i Linköping, men flera av dikterna i ”Växla ringar med mörkret” känns självbiografiska. Här finns dikter med både skärpa och intensiv laddning men också en ganska vildvuxen och mångtydig poesi.

I många av dikterna finns en dragning mot det nattmörka och döden – ”han växlar ringar med mörkret” – men just därför lyser en liten kärleksdikt som den följande som en liten pärla:

”Du kom till mej
och lämnade över ditt hjärta
jag tog emot
kupade händerna runt det
och det var varmt
kändes nästan som att det brann
jag blåste försiktigt
svalkade det”

Verklig Linköpingsanknytning har även dikten ”The Guru Papers 1972-1975”, där hans gamla avsky för 70-talsvänstern, som förstörde mycket för konstnärer och poeter, kommer fram ordentligt.

”Jag vet inte vad väggarna minns av oss
jag vet att vi
gav ut tidskriften The Guru Papers
med mottot Spräng den förbannade kultureliten
jag vet att vi spreds för vinden
dikterna vi skrev
och vek ihop till papperssvalor
cirklar fortfarande runt Domkyrkans torn
landar aldrig”

Öijers självvalda utanförskap

”Varje läsare måste få göra sin egen tolkning”, säger han om sin egen poesi, som en del läsare ibland finner svårtolkad. Humanism och medmänsklighet är två viktiga teman i hans poesi. Någon kritiker har kallat honom för ”Sveriges kanske folkligaste outsider” och hans självvalda utanförskap har gett honom den frihet och det oberoende han behöver i sitt författarskap.

Han har kvar sin upprorskänsla mot alla orättvisor i samhället, där lyriken fungerar för honom som en själens gerillarörelse mot alla lögner och orättvisor.

Det sanna ordet

Det lyriska språket är ett försvarsmedel mot kaos, våld och förtryck i alla dess former. Kulturens och poesins uppgift är att rubba vår uppfattning om verkligheten. Vi måste bli förda till en plats, där vi inte varit förut och poesins förutsättning är att den är sann. Endast det sanna ordet kan bota världen. Människan är en del av naturen och får inte bryta mot naturens lagar.

Naturens personifiering

Naturen har alltid varit väldigt viktig för Öijers författarskap och fungerar som en öppen bok för honom. Här finns en skönhetstörst som ibland till och med resulterar i naturens personifiering. ”Ju mer jag lär känna människan, desto mer föredrar jag djuren”, säger han i en intervju.

”Så mycket i livet
som går ut på och måste gå ut på
att dölja att vi är överlägsna arkitekter
till vår egen undergång
människans kniv kallnar aldrig”

Den gode vännen och poeten Peter Lindforss får sin rättmätiga hyllning i dikten ”Inte bara ett schackparti”, en av samlingens längre och allra bästa dikter. Det känns alltid fantastiskt bra och spännande att få en ny diktsamling av Öijer i händerna och jag har alltid mycket högt ställda förväntningar, när jag börjar läsa. De högt ställda förväntningarna infriades även den här gången. Det här är riktigt bra.

The post Bruno K Öijer infriar förväntningarna first appeared on Opulens.

INDIEFOLK. Erik Bovin har lyssnat på Alvin Blombergs soloprojekt ”Grim” och hoppas att singer-songwritern kommer att fortsätta odla sin särart.

Nyköpingsbördige Alvin Blomberg, med bakgrund i indierockbandet Pwned by gravity, blåser liv i indiefolk-genren som soloartist, under namnet Grim. Hans självbetitlade album rymmer 10 ljuva, avskalade spår, renons på transportsträckor.

Blomberg rör sig hemtamt i den av folkmusik präglade singer-songwriter-genren och sjunger, som om han aldrig gjort annat, om kärlek, vänskap och saknad.

Bob Dylan-influenser

Musiken kan beskrivas som en blandning av Nick Drake, Paul Simon och – givetvis – Bob Dylan.

Albumets finstämda och akustiska ljudbild ger utrymme åt Blombergs röst. En stämma som kan bära rader som ”the nights were old in summers young and the fiddlers softly played / We dived the golden river where the silver grasses swayed” utan att det blir manierat. Blomberg låter som Bob Dylan kanske hade gjort om Nobelpristagaren tagit fler sånglektioner. Sångrösten dominerar ljudbilden, aningen för mycket för min smak, men den ger även utrymme åt en tämligen avancerad form av fingerplockspel.

”My one and only friend” och ”Jill’s café” har klar hitpotential. Själv är jag förtjust i det egensinniga och sagolika spåret ”Ballad of crazy Jane”.

Vid ett vägskäl

Som ung soloartist står Blomberg vid ett vägskäl. Hans första singel ”Lead me on or leave me be” är uppe i över 100 000 lyssningar. Killen är därtill bildskön och musikbranschen brutal. Frågan är om han kommer kunna, eller ens vilja, stå emot de kommersiella krafter som kan tänkas vilja omvandla honom till en radio- och lägereldsvänlig singer-songwriter. Kan ni tänka er något mer slätstruket?

En som i början av sin karriär stod vid ett liknande vägskäl är artisten och före detta Idol-deltagaren Lars Eriksson. Han valde den ekonomiskt ogynnsamma men artistiskt hedervärda vägen. Jag kommer att tänka på honom när jag lyssnar på Grim. De har båda Dylan som influens och delar ett intresse för låttexter med närmast litterära anspråk. För egen del ser jag gärna att Grim fortsätter odla sin särart.

The post Grim ‒ ljuva sånger om kärlek, vänskap och saknad first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av upplevelser utöver de vanliga. Han ger också förslag på vad man själv kan hitta på för att göra tillvaron mindre förutsägbar.

Jag har hört att skådespelaren Bill Murray ibland går fram till främlingar och lägger händerna för deras ögon. När främlingen sedan vänder sig om och ser att det är Golden Globe-vinnaren Murray sätter denne pekfingret över sina läppar och säger ”no one will ever believe you”.

Det finns något i detta som gör mig alldeles varm. Inte det faktum att Bill Murray utför denna handling i egenskap av kändis utan det faktum att han även när han inte jobbar lever för att skapa upplevelser. Det är något unikt tilltalande i det. Att hellre än att visa upp sitt ståtliga långfinger mot paparazzifotograferna göra något lekfullt. Ett litet oskyldigt prank. För vi behöver upplevelser utöver de ordinarie. När vi nu lever i en värld där vi samlar intryck från korta snuttar som sockertoppar för våra effektsökande Tiktokifierade hjärnor.

Brad Pitt berättade i en intervju att när han tillsammans med sin dåvarande fru Angelina Jolie bjöd in till kändisfest i parets hus även passade på att dela ut några ”golden tickets” till ”vanlisar”. Det vill säga helt vanliga personer som fick tillfälle att frottera sig med den amerikanska skådespelareliten. Och visst kan man se det som en generös handling. Men den lämnar en med en liten bitter eftersmak. Här finns det inte någon lekfullhet. Den här handlingen skvallrar mer om hur en privilegierad person släpper in en person i någon falsk trygghet medan han egentligen tycker det är roligt att en helt vanlig person vistas i detta kändistäta sammanhang.

Fnissande går jag därifrån.

För några år sedan gick jag mot Mariatorgets tunnelbana på Swedenborgsgatan i Stockholm. I höjd med Wollmar Yxkullsgatan kommer en flygvärdinna gående i full mundering med en rullväska släpande efter sig. Naturligtvis går jag fram till henne och frågar om hon möjligtvis vet var Gate 36 ligger. På ett lika naturligt vis frågar hon vad jag menar. Fnissande går jag därifrån. Det är ju orimligt kul att fråga en flygvärdinna var en viss gate ligger när man befinner sig i innerstaden. Tyckte jag. Jag ansåg att jag gav henne en spektakulär upplevelse medan jag egentligen bara stillade ett begär hos mig själv. Det är snarlikt men långt ifrån lika roligt som det Bill Murray gör. Min handling påminner i så fall mer om Brad Pitt för att det egentligen tillgodoser mitt eget behov.

För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll.

Våren 1992 var jag på min första ordentliga rockkonsert. Och vilken konsert sedan. Grateful Dead gjorde tre shower på Nassau Coliseum i New York under sin vårturné och jag råkade ha turen att se dem första kvällen. Till råga på allt var jag en nybliven stolt ägare av mästerverket ”Terrapin Station”, vars titelspår är ett 16 minuters epos som kastar åhöraren mellan symfonisk rock med orientaliska passager, bombastiska körer och psykedelia.

Lyckligtvis haffade jag dem just den kvällen när gruppen framförde detta epos. Det var storslaget. En enastående upplevelse som skulle bli ett minne för livet. Inte bara för att jag köpte en turné-t-shirt på konserten utan för att jag fick ta del av denna unika subkultur medan den ännu levde.

Jag var så stolt över att ha varit en del av detta sammanhang att jag inte hade en tanke på att bära något annat på överkroppen, följande kväll när jag var ute och åt middag med min familj, än just denna t-shirt.

Trendkänsligheten hade fört oss till en namnkunnig restaurant i Greenwich Village.

Där satt vi nu i lugn och ro säkert mumsande på varsin biff och insöp atmosfären då det slog mig att delar av atmosfären var kontaminerad med döden. För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll. Nu fanns de att betrakta på 50 decimeters håll. Jerry Garcia, Bob Weir och kanske basisten Phil Lesh i en minnesvärd nära döden-upplevelse. Storslaget såklart även denna gång. Men min respekt för de döda gjorde att jag inte vågade gå fram trots att en kråka från deras psykedeliska händer skulle öka värdet på min T-shirt till skyhöga höjder.

Såna höjder bandmedlemmarna själva befann sig på under det färgglada 60-talet, det Nixon-präglade 70-talet, det kokainstinna 80-talet och säkert även nu.

Men det visste jag inte då där jag betraktade dem i sina upphöjda positioner från parkett på nedre botten. Hur kunde jag fånga deras uppmärksamhet? Och hur kunde jag föra denna anekdot vidare utan att folk skulle tro att jag ljög. ”No one would ever believe me” som Bill Murray skulle uttryckt det. För jag trodde det knappt själv.

Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med.

I juli 2001 gjorde Bob Dylan ett antal konserter i Sverige. Då även turnerande världsartister behöver fylla på bensin passade även Bob Dylan på att bunkra upp med proviant genom ett besök på en liten mack i Åstorp i Småland.

Dylan hade givetvis kunnat vänta i bilen och låtit någon turnéledare inhandla renklämmor och Mariekex eller vad en protestsångare nu höjer sitt blodsockervärde med för att slippa göra en till missnöjesplatta med titeln ”Bloodsugar on the tracks”. Antagligen för att förgylla dagen för några smålänningar och se vilken status man har på den svenska landsbygden. Och nog fanns det några ungdomar inne på macken som hade sett legenden kvällen innan och som inte kunde tro sina ögon. Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med. På macken i Åstorp. Trots lågt blodsocker och det faktum att han är Bob Dylan som inte bara protesterar mot politik utan även mot oönskad uppmärksamhet och dåliga reportrar. Men här, på hans egna villkor, blev det några fina minnesvärda möten. Framförallt för ungdomarna som fick träffa en levande legend.

Även Frank Zappa gjorde i samband med en konsert på Konserthuset i Stockholm ett spontanbesök i Tullinge för att överraska pojken Hannes som av okänd anledning inte lyckades ta sig till konserten.  Istället fick han ett minne för livet och Zappa fick diskutera politik med de äldre i huset in på småtimmarna.

Om barnbarn är livets efterrätt så är dessa upplevelser små påskägg som överraskar med sötma med en enastående eftersmak. Vi kan inte planera överraskningar för det faller ju på eget grepp. Då är det ju ingen överraskning. Men vi kan alla hjälpas åt för att göra verkligheten lite roligare för andra. Som att skådespelaren Eric Stern överraskade min granne Jonny i Bagarmossen med sin närvaro. Små enkla handlingar som betyder så mycket.

Ibland när jag har lite tid över så berättar jag för främlingar vad man kan göra om man har lite tid över.

Ofta från scenkanten när jag gör ståupp. En av dessa saker, i linje med Bill Murrays vardagsexperiment, är att uppmana folk att gå fram till främlingar på samlingsplatser runt 12-tiden och lägga händerna för deras ögon. I tron att det är deras lunchsällskap kommer de bli väldigt förvånade när de ser att det inte är det. Att med små medel sätta spår för resten av livet. Göra livet lite roligare för båda. Ge bort en upplevelse. Till någon du inte känner.

The post Gussy: “När Bob Dylan kom till Åstorp” first appeared on Opulens.

FÖRSENING. Blott 14 år gammal lånade Howard Simon ett av Bob Dylans album från University Hights bibliotek i Ohio. Först nu, 48 senare, har han lämnat tillbaka det, skriver NME.

Tillsammans med den något slitna skivan, Dylans “Self portrait” från 1970, skickade Howard Simon också en förklaring till dröjsmålet: karriären och familjen. Enligt hans egen beräkning lämnade han tillbaka LP-skivan 17 480 dagar för sent.

“Det är ganska sent. Jag ber om ursäkt” skriver han i sitt brev.

Howard Simon, själv musiker, skickade samtidigt med en av sina egna skivor, samt en ersättningsavgift på cirka 1 600 kronor, vilket dock inte på långa vägar motsvarar förseningsavgiften 10 cent per dag. Bibliotekschefen Sara Philips är dock mer än nöjd.

“Det lustiga med det här är att vi inte tar ut förseningsavgifter längre – så länge vi får tillbaka det vi lånat ut ser vi ingen anledning att straffa människor. Så vi kan säga det går jämt upp” skriver hon på Instagram.

The post Dylanskiva återlämnad efter 48 år first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIVT. En stor utställning med konst av popartisten och Nobelpristagaren Bob Dylan öppnar i Florida senare i år, skriver Page Six. “Bob Dylan: Retrospectrum” ska visa sex decennier av popstjärnans målningar, teckningar och skulpturer. Den har tidigare visats i Shanghai, i en något annorlunda version – och blev där 2019 års mest välbesökta utställning.

Sammanlagt ingår 120 verk. Utställningen öppnar på Patricia & Phillip Frost Art Museum i samband med konstveckan i Miami, och pågår till april nästa år.

Dylan började experimentera med visuell konst tidigt på 1960-talet. På senare tid har hans verk visats upp i bland annat Milano, London och New York.

TT Nyhetsbyrån

The post Stor konstutställning med Bob Dylan first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen, skriver Björn Gustavsson, som sett en tv-aktuell dokumentärfilm om gruppen.

Legendariska Nationalteatern utgjorde en viktig del av de fria teatergruppernas och proggrockens Sverige i början av 1970-talet och skildras nu i en film av Carl Pontus Hjorthén – född 1970, samma år som Nationalteatern officiellt bildades. Den två timmar långa dokumentären premiärvisades i vintras på Göteborgs filmfestival men finns nu att se på SVT Play.

Berättelsen om Nationalteatern – som i filmen även återförenas, femtio år efter start –erbjuder en rejäl dos nostalgi för alla som vill återuppliva det sena sextiotalets revolutionära stämningar, baserat på studentrevolter, vietnamkrigsprotester och hippierörelsens dropout-filosofi.

Embryot till Nationalteatern föddes i form av en utbrytargrupp från Lilla teatern i Lund, 1968. En stor del av skådespelarna fortsatte till Göteborg, där de 1970 fick kommunalt stöd för att bilda en barn- och ungdomsteater i Backa. Härmed var en av Sveriges första förortsteatrar född.

Med åren tog sig ensemblen dessutom för att turnera land och rike runt i egen buss. Man ville leva upp till sitt kaxiga namn, Nationalteatern, och visa att man var en angelägenhet för alla. Dramaten i Stockholm avfärdades som ”en kvartersteater för Östermalm”. Nationalteatern spelade på främst på ungdomsgårdar i Göteborg, men också på gator och torg.

De unga skådespelarna ville spegla de ungas situation och involverade dem därför i de projekt som växte fram. Drogproblem belystes, liksom utanförskap klassproblematik; det var främst en traditionell arbetarfolkning som befolkade dåtidens Backa.

Samtidigt fanns en ambition att medvetandegöra de unga; exempelvis om klyftan mellan kapital och arbete. Här fanns en didaktisk dimension, och som ofta åskådliggjordes i en teaterform som mer eller mindre byggde på Bertolt Brechts estetik. Det undervisande draget återkom; exempelvis ogillade ensemblen discovågen och modeklädsel – och i en föreställning kunde det därför låta så här: ”Tänk om vi kunde se på varann som människor och inte som skyltdockor!”  (Synsättet återkom senare i Ulf Dagebys fräna satir över Abba.)

Sociala problem skulle belysas – och lösningar mer eller mindre tydligt anvisas. Såtillvida var detta en teater som dels speglade den vardag dåtidens unga levde i, dels i tidstypisk världsförbättrarnit accentuerade en radikal livshållning och gärna baserades på schablonbilder av exempelvis ”kapitalister”.

Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

För att vinna den unga publiken börja skådespelarna efter hand att lägga till musik, främst rockmusik. Huvudansvarig för musiken var Ulf Dageby. Här fanns influenser från exempelvis Bob Dylan och Lou Reed. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen. Mot slutet av samma decennium tog man starka intryck av punkvågen.

Visst var Nationalteaterns medlemmar ”barn av sin tid”. Och förvisso: en stor del, kanske en majoritet av den unga generation som växte upp i eftersvallet av 68-vågen influerades av rådande vänsterretorik och vitt spridda visioner om en rättvisare värld, präglad av ”peace and love” och solidaritet.

Ensemblen levde som man lärde – åtminstone i viss mening. Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

När den svenska vänstervågen nått sin kulmen och brett flutit ut i det svenska samhället – jag skulle säga under sjuttiotalets andra hälft – fick Nationalteatern uppleva sin verkliga storhetstid; dels genom sin medverkan i det legendariska Tältprojektet 1977 (som skildrade svensk arbetarhistoria från 1870-tal till 1970-tal), dels genom allt tydligare satsning på en musik som vid denna tid låg helt rätt i tiden, där allt som var ”alternativt” faktiskt var mainstream.

Med skivor som “Livet är en fest” (1974) blev Nationalteatern ett flaggskepp för den progressiva musikrörelse som under tidigt sjuttiotal växte fram i spåren av den politiskt inriktade delen av alternativkulturen. Samtidigt blev ensemblens pjäser allt mer uttalat politiska.

Carl Pontus Hjorthéns dokumentär innehåller en mängd arkivinspelningar från Nationalteaterns föreställningar genom åren, men också dagsfärska samtal med medlemmarna, flertalet nu i 75-årsåldern.

Till det mest gripande hör scenerna från femtioårsjubileet: hur dessa åldrade skådespelare, musiker och sånger med ens lever upp när de igen står på scenen och återupplivar tidigare hits – och hur publiken stämmer in och sjunger med i texterna…

Det jag saknar är i filmen är främst två saker: ett bredare perspektiv, där Nationalteatern tydligare rangeras in i den flora av alternativteater som vid denna tid nästan överskuggade landets institutionsteatrar; därtill mer konfrontativa intervjuer där medlemmarna mera djupgående fick tillfälle att faktiskt värdera de drömmar och vänsterutopier som föresvävade denna ”nationalteater”.

The post Den progressiva musikrörelsens flaggskepp first appeared on Opulens.

FAMILJERELATION. Glöm allt men inte mig är en fin, ofta humoristisk, berättelse om en dotters nära förhållande till en mycket excentrisk far som trots många fel och brister var snäll och välmenande och hade sinne för humor, skriver Elisabeth Brännström.

Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin
Albert Bonniers Förlag

Sjuttiotalet går mot sitt slut och jag har gått på en squaredancekväll i Stockholm. Dansen leds av Israel ”Izzy” Young – en lång, kraftig karl från The Bronx, med dundrande stämma, stora glasögon och häftigt humör. Jag har bestämt mig för att inte delta i dansen och sitter istället och tittar på; jag är en medioker dansare och Izzys humör för kvällen är inte det bästa. Han blir tvärförbannad på dem som snubblar till när det går för fort och svär åt dem på judisk-amerikanska: – Fucking schmuck! ekar det upprepade gånger i den ganska trånga lokalen, medan en samling förvirrade, rätt förfärade svenskar gör sitt bästa för att hänga med i Izzys outtröttliga energi. Det går inte särskilt bra och jag är glad över att jag valt att sitta på en lite dold plats där jag kan skratta åt alltihop.

Många år senare, närmare bestämt 2010, sitter Izzys dotter, skådespelerskan Philomène Grandin, däremot och gråter förtvivlat hos en KBT-terapeut. Inte för att Izzy är en temperamentsfull squaredancecaller, det har hon varit väl medveten om genom åren och lärt sig att stå ut med, utan för att han börjat bli senil och är mycket svår att ta hand om. Han är åttiotvå år, har minnesstörningar och kan inte längre sköta sin lilla folkmusikaffär Folklore Centrum på Södermalm där han säljer noter, böcker och skivor och håller spelningar, eller ta hand om sin intima, personliga hygien. Han måste ha vuxenblöja, men kan ibland glömma ta på sig den med katastrofala följder. Philomène gråter också för att allting hos terapeuten är så rikt och rent och fint, medan det alltid har varit så rörigt, fattigt och sunkigt hemma hos hennes pappa. Han måste nu dessutom söka pension fast han lyckats med att undvika svenska myndigheter i över trettio år; ett totalt hopplöst företag; högen av blanketter är enorm, listan på telefonsamtal är oändlig och Philomène känner att hennes ork helt är på väg att ta slut.

Izzy Young (1928-2019) kom till Stockholm som Vietnamdesertör 1973 och ett år senare föddes Philomène, föräldrarna skildes och hon skulle få ett liv hos sin mamma och ett hos Izzy. Livet med honom blev inte alltid lätt, förstår man när man läser hennes debut Glöm allt men inte mig. Izzy verkar inte ha varit helt enkel att växa upp med, hans liv cirklade nästan enbart runt affären på Wollmar Yxkullsgatan och runt musiken. Hans största bidrag till musikscenen var inte dåligt: det var han som ordnade Bob Dylans första stora konsert i Carnegie Hall och såg till att han blev upptäckt. Över Izzys liv vilade dock inte samma stjärnglans som över Dylans. Han var ständigt utan pengar och när han inte hade någonstans att bo sov han och Philomène i affärens källare; de led också ofta så stor brist på mat att Philomène ibland, helt på eget bevåg, småsnattade ur sina kompisars överfyllda kylskåp. Över alltihop verkar det också ha legat en hinna av smuts; Izzy hade aldrig varit mycket för att städa och senare i livet, då han inte längre kunde hålla tätt och var tvungen att gå med vuxenblöja verkar allt ha blivit övermänskligt arbetsamt för Philomène som så gott som helt ensam fick ta hand om honom.

Glöm allt men inte mig är en fin, ofta humoristisk, berättelse om en dotters nära förhållande till en mycket excentrisk far som trots många fel och brister var snäll och välmenande och hade sinne för humor. Jag hade dock önskat mig lite färre, eller kanske bara lite mindre explicita, beskrivningar av Izzys liv i vuxenblöja, det blir en liten aning mycket för läsaren att smälta. Berättelsen hoppar också något för ofta mellan årtal och decennier och kan kännas lite oregelbunden, men det är ändå en hyfsat bra debut och vi får hoppas att Izzys minne som folkmusik-beskyddare och legendar får leva kvar ett bra tag till, trots att affären nu är såld och han själv, sorgligt nog, inte längre finns.

The post Biografi om mannen som upptäckte Bob Dylan first appeared on Opulens.

ROCK. “Det är som att han har införlivat allt som är amerikansk rock, blues och folkmusik och blivit ett med alltihop”, skriver Fredrik Reinedahl om Bob Dylans nya album Rough and rowdy ways.

Rough and rowdy ways med Bob Dylan
Columbia/Sony

Föreställ dig att du är en zoomer (om du nu inte redan är det), någon som är född efter millennieskiftet, och som av sina farbröder får veta att hiphop-bandet Public Enemy minsann är det bästa som gjorts inom rap och hiphop. Ever alltså. For real. Varje gång du försöker spela något nytt och cleant (nya Kendrick Lamar kanske) så börjar det ältas om Public Enemy och Wu Tang Clan och NAS. Whatever tänker du. Låt dem leva i sin nostalgibubbla och lyssna på Public Enemy på cd. Själv stoppar du i dina airpods och sätter på nåt med 6ix9ine eller nåt som åtminstone inte är från förra årtusendet. Sedan händer det. Det är 2030 och du måste göra en recension av Public Enemys nya album.

Ja, nu var ju detta förstås bara en analogi för min känsla av att recensera Bob Dylans nya album Rough and rowdy ways. En gen-X:are som jag ska ge sig på en av boomergenerationens största ikoner, kanske den största.

Tro inget annat än att jag har fått min beskärda del av Dylan. Det blev liksom oundvikligt när min farbror kom med liveplattor med Dylan på vinyl och tyckte att jag borde ta mig en funderare på om inte Dylan ändå inte var bättre än Iron Maiden.

Så var det att vara nio år 1983. Jag lovar. Och jag kände mig ju tvungen att ta den där funderaren. Visst, jag hörde ju att det var fett. Utan att riktigt kunna förstå varför.

The Band svängde som tusan om man jämförde med Iron Maiden, och utan att förstå hur en medelålders man som var lite lagom sur när han sjöng ändå kunde träffa en rätt i solar plexus, så insåg jag på nåt sätt att så ändå var fallet.

Och nu är vi här och jag har haft ca 40 år på mig att fundera på det här med Dylan, och min farbror Peter är redan död men Dylan kör på som det inte fanns någon morgondag – respekt.

Jag sitter och lyssnar på Rough and rowdy ways och jag hör spår av en ung Dylan som med bara sin röst, en gitarr och ett munspel borrade sig in i våra hjärtan med låtar som “Don’t think twice it’s alright”.

Dylan skiter högaktningsfullt i Nobelpris. Väntar nåt halvår med att skriva en irriterad kommentar på nätet om att bli störd av Svenska Akademien – respekt. Skriver istället en helt grym platta som känns som ett långfinger rakt upp i ansiktet på etablissemang och akademier och prisutdelningskommittéer – respekt.

Han plockar fram en raspig men ärlig och innerlig röst med maximal patina och sjunger för dig om en värld i fritt fall. Respekt. Ja man måste faktiskt respektera Dylan. Och det var ju därför han fick Nobelpris. Han hade förtjänat det. Det var hans tur. Han förtjänade det just därför att han hellre ville vara Woody Guthrie än ett namn i “Rock & Roll Hall of Fame”. Men hur det än var och hur det än blev så är hans namn inskrivet även där. Och medan Dylan lunkade vidare så imploderade Svenska Akademien.

Jag sitter och lyssnar på Rough and rowdy ways och jag hör spår av en ung Dylan som med bara sin röst, en gitarr och ett munspel borrade sig in i våra hjärtan med låtar som “Don’t think twice it’s alright”. Jag hör en Dylan som stod på toppen av världen med The Band. En Dylan som på något sätt aldrig avslutade “Rolling Thunder Revue”-turnén, och som sist jag såg honom live satt med en pedal steel guitar på orangea scenen på Roskilde och lirade som det inte fanns någon morgondag. Som att det är så här det är. Take it or leave it.

Jag vet inte om Dylan är nostalgisk. Han antyder det, ja rent utav rätt så explicit, men utan att bli sentimental. Skärpan och glöden är ju där. Han petar i sår som kanske borde ha läkt men som Dylan inte kan låta bli. Som mordet på John F Kennedy. Räckte det inte med Oliver Stones film “]FK” från 1991? Tydligen inte. Sånt kan inte Dylan låta passera.

Andra gånger drar han på sig en fender telecaster, och ser till att den får låta precis så skitigt som det går. Det är som att Bob Dylan har införlivat allt som är amerikansk rock, blues och folkmusik och blivit ett med alltihop. “I contain multitudes” sjunger Dylan. Absolut! Respekt!

The post Bob Dylan har både glöd och skärpa first appeared on Opulens.

MUSIK. Thomas Wihlman har funderat över kreativitetens mysterium och då speciellt med tanke på musikskapandet. Kanske handlar det om “att kunna beröra med musik. Att inte blåsa upp sig till ett stort ego utan att låta musiken tala till oss. Och att våga gå in i sitt inre.”

Max Martins era som musikskapare är på väg att ta slut, skriver Sara Martinsson i DN. Beviset för detta är att på flera år har han inte skapat några nya storhits, med undantaget som bekräftar regeln, en mindre hit 2020. Kanske är det någon form av skrivkramp, vad vet jag. Vi som skapar texter som vi tänker en publik ska ta till sig, som denne skribent, vi kan också drabbas av skrivkramp, eller som det numera heter på svenska, writer´s block.

The post En skapelseberättelse first appeared on Opulens.

KÅSERI. Ivo Holmqvist har besökt den danska huvudstaden och hyllar KB-hallen. Den uppfördes 1938 men brann ner 2011. Nu reser den sig ur askan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köpenhamnsutflykter före bron kunde inledas med en lättjefullt långsam sjöresa om man valde bort den skakiga flygbåten. Man tog helst tågfärjan Malmöhus till Frihavnen. Överfarten på halvannan timme var behaglig i den stora restaurangen: Tuborg eller Carlsberg (juløl eller paaskebryg om det var den tiden på året) och et stykke ostemad. Det sades att en legendarisk professor i konsthistoria ibland tenterade sina studenter där, fast det var nog mest en vandringssägen. Men sant är att en flygare på låg höjd kan se ett brett vitt streck på botten av Öresund: krossat restaurangporslin som slängts över bord längs rutten.

Och så fortsatte man med ett uråldrigt tåg in till Hovedbaneagarden. Det drogs av ett ånglok och hade gamla knirkande vagnar med breda läderremmar att dra ner fönstren med. Det skulle man helst låta bli, för kolrökens skull. Sedan kunde man gå på biffen på dagtid: i ena hörnet på denna imponerande centralstation fanns nämligen en biograf som visade Gøg og Gokke, de som hemma hette Helan och Halvan, eller den inhemska varianten Fyrtaarnet og Bivognen. Där upplevde man något som var alldeles otänkbart på bio hemma, att luften fylldes av röken från feta cigarrer.

Ut till Damhussøen som är lagom stor att vandra runt tog man sig med den rasslande sporvogn linie 14 från Raadhuspladsen. Föraren stack ner en järnstav genom en öppning i golvet och lade om växeln i spåret, det var spännande. Och konduktören på släpvagnen drog två gånger i en lina när han plingade för avfärd. En läsvärd dansk socialrealistisk roman från trettiotalet heter Der sidder en Mand i en Sporvogn, skriven av Mogens Klitgaard som dog i Sverige alldeles för ung. Inte långt från insjön slutade spårvagnslinjen i en vändslinga, vid ett av de sista hyreshusen på Peter Bangs Vej.

Då hade man passerat KB-hallen, ett imponerande sportpalats uppfört 1938 för Københavns Boldklub. Arkitekt var Hans Hansen, en av de framträdande danska funktionalisterna i en stor generation av sådana (bland annat var han Poul Henningsen behjälplig när PH-lampan ritades). Också som ingenjörsbedrift var det en märkvärdighet, med ett fritt betongspann på 42 meter som den gången satte rekord, uträknat av civilingenjören Christen Ostenfeldt. Han hade också konstruerat Knippelsbro som stod färdig året innan och vars vackra ärggröna torn med rundade hörn man fortfarande kan beundra när man kör in mot centrum.

I KB-hallen har man inte bara idrottat, den har också varit platsen för mängder av konserter: Duke Ellington året efter invigningen, Louis Armstrong liksom Helan och Halvan 1947, Frank Sinatra, Billie Holiday och Miles Davis på femtiotalet, Beatles i juni 1964 (sedan fortsatte de till Foresta på Lidingö), Rolling Stones och Bob Dylan två år senare, Simon and Garfunkel, Jimi Hendrix, Johnny Cash och Pink Floyd på 70-talet, och senare Iron Maiden, Mötley Crüe, Keith Richards, Björk, Lady Gaga, osv – en imponerande rad fram till Sort Sol 2011.

Just som man skulle hålla en erotikmässa en av de sista dagarna i september 2011  överhettades några halogenlampor och satte eld på några pappkartonger, och så brann anläggningen ner. Området spärrades av tills man rev allt för fyra år sedan, dock för att bygga nytt. Sedan ett par månader är allt klart, med invigning den 5 december av Hans Kongelige Højhed kronprins Frederik. Funktionalismens släta murar har ersatts med mera postmodern lekfull sprallighet, med en myckenhet glas: på kvällen med ljuset tänt förvandlas spannet till en väldig regnbåge.

Tågfärjan Malmöhus finns inte mer, inte heller båtarna vid Smörkontrollen. Flygbåtarnas saga är all, ångloket från Frihavnen puffar inte längre, och röken på biografen har vädrats ut. Nu kommer man över mycket snabbare och enklare från Malmö, fast inte billigare. Spårvagnarna har slutat gå och spåren har brutits upp: Ak hvor forandret! Jättebokstäverna KB på fasaden till denna köpenhamnska sporthall har plockats ner. Men den är fortfarande en arkitektonisk märkvärdighet, och det är fortfarande lätt att hitta till Peter Bangs Vej 147 på Frederiksberg.

The post Fågel Fenix i Köpenhamn first appeared on Opulens.

NY VÄG. Håkan Hellström övergav gubbrocken och arenaaspirationerna. Han beträder nu en helt annan väg än har varit på tidigare, och det låter bättre än på länge, enligt vår recensent Andreas Eriksson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Illusioner av Håkan Hellström
Tro och tvivel/Woah Dad!/Warner.

Efter förra albumet kändes det rimligt att Håkan Hellström skulle göra något helt nytt. Inte för att Du gamla du fria (2016) var ett dåligt album. Det var det inte. Men det föll inte mig i smaken. Att en artist prövar nya vägar är bra, och så även Håkan. Det är naturligt att det tar en stund innan man hittar rätt. Kreativ förstörelse är centralt, även för musiker. Allt vi hör nu är bekant, men ändå så annorlunda. På flera sätt har Håkan aldrig varit så långt ifrån Broder Daniels svärta där han började. Men han har heller aldrig varit så avlägsen från den popmusik som gjorde honom folkkär.

Illusioner är en pompös balladsamling som för oss till något han bara snuddat vid tidigare. Den energiska popen och de drivande gitarrerna är borta. Hela plattan är inspelad tillsammans med Göteborgs symfoniorkester och nästan alla låtar är skrivna tillsammans med parhästen Björn Olsson. De präglas av den skakiga men genuina röst vi hört i moderna klassiker som Sång i buss på villovägar 2007, När lyktorna tänds och redan så tidigt som i Det är så jag säger det.

”Vänta tills våren”, som också släpptes som singel ett par veckor före albumet, är en briljant parafras på den tidige Bob Dylan. Både musikaliskt och textmässigt är det något av en svensk take på ”Desolation Row”, packad med lekfulla bibelreferenser och fulrim. Håkan är trött på hatet från Stockholm och är en ”trollkarl utan framtid”. Den gode Hellström rullar ut från huvudstaden, hamnar på villovägar i himlen innan han slutligen återvänder till Göteborg. Han sjunger släpigt som Plura Jonsson, mer än han någonsin gjort.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ett problem är att allt låter lite enahanda. Även om det är vackert. Serenader till kärleken samsas med episka hyllningar till livet. Stundtals låter det mer som ett filmsoundtrack än något annat. ”I dina armar” med sitt tillhörande interlude är ett stilfullt intro till vad som komma skall, men inget så mycket mer.

”Båda sidor nu” är en nyinspelad version av Joni Mitchells tidigare översätta ”Both sides now” och sticker ut som ett funkigt och något annorlunda spår. Håkans version är tiotusen bättre gånger än originalet. ”Tro på livet” är tillsammans med ”Sjung högre” de kanske starkaste låtarna, såväl musikaliskt som textmässigt. Storslagna stråkar och blåsinstrument får ge toner till ett återkommande tema i den hellströmska lyriken; att fortsätta kämpa när allt verkar gå åt helvete, och att det gömmer sig en väg för alla, någonstans bakom stängslet.

”Mitt hjärta är ett jordskred” är en briljant hyllning till den galenskapen och kärleken, och ger plats till liknelser som ”mitt hjärta är en galen general”. För bra för att vara sant. Om jag hade gillat broderi hade den textraden varit ett givet motiv. Nyårshistorien ”Gott nytt” är en genuint frustrerad och vemodig kärleksvisa av rang. ”I love U stupid” är inte en besvikelse direkt, men något av det märkligaste Håkan gjort hittills. Symfonikernas musik får ge vika för exotiska ljud från djur i djungeln och känns mest som en halvdan James Bond-parodi.

“Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är det viktigaste rent musikaliskt som kommit från Göteborg sen Håkan gjorde “2 steg från Paradise”. Close to home, men med en dödligt allvarlig innebörd för världen utanför.

Nordhemsskolan var min hemvist i tio års tid. Mot alla odds lyckades vår generation. Vid sidan av knivslagsmål, misshandlade lärare och knarkförsäljning i det där mögelskadade slottet fanns vi som tog till vara på vårt utanförskap och formulerade om det till kreativitet och till skapande. Vid sidan av alla som strävande efter konformism fanns vi som kände att vi stod upp för något på riktigt.

De som föddes på 90-talet och gick på Nordhemsskolan har redan börjat erövra världen. De är musiker, konstnärer, komiker, politiker, skribenter och trollkarlar, både bokstavligt och bildligt. Det har inte ens gått tio år sedan de lämnade skuggan av de där nationalromantiska valven för sista gången. Tänk vad de ska åstadkomma framöver. De ska tas på allvar, dödligt allvar.

Det finns de som kommer att kritisera Illusioner för att inte vara ett album bestående av gladpop, Taubehyllningar och droger i mängder. Men de får ursäkta, dessa stockkonservativa kritiker, som avskyr artisters musikaliska utveckling. Att Håkan väljer en ny väg skvallrar snarare om hans bredd, och hans principfasta kreativitet som snuddar på verklig individualism. Ingen hade älskat Dylan om han sjöng gnälliga folkvisor hela dagarna och detsamma gäller för Håkan och den så kallade indiepopen.

Själv har jag aldrig tolkat Håkan Hellström som en renodlad indiemusiker, vad det nu skulle vara. Om den nordiska indiepopen har sina rötter i brittpopen är det värt att ifrågasätta. För avståndet mellan Håkan och The Smith har alltid känts enormt. Jag fick upp ögonen för honom tack vare hängivenheten till den västsvenska vis- och berättartraditionen. Andra har gillat hans kärleksballader, och vissa hans mer renodlade arenarock.

Artister är till för att projicera sig själv och sina föreställningar på, och musik är till för att identifiera sig med. Bara det inte går för långt. När Håkan nu väljer en annan väg är det inte sig själv han tar avsteg från, utan den Håkan Hellström ni vill att han ska vara.

The post Håkan Hellström överraskar first appeared on Opulens.

HJÄLTEDYRKAN. Vilken uppgift fyller egentligen idolerna i våra liv? Clemens Altgård har sett två scenkonstföreställningar i Malmö.

I början av året skrev jag här i Opulens om vårt behov av hjältar och hur superhjältehistorier närmast produceras på löpande band i Hollywood. Det var apropå Teater Theatrons Ge mig en ledtråd – en kabaré om hjältar och mod. På senare tid har jag också funderat en del över behovet av idoler. Det har aktualiserats av två scenkonstföreställningar i Malmö.

I det ena fallet rör det sig om en local hero (som också har idolstatus på riksnivå i vissa kretsar), Mikael Wiehe, som uppträder i  … har du sett världen?, som marknadsförts som ett slags musikteaterföreställning på Malmö Live om dels hans liv, dels staden Malmös utveckling. I det andra fallet är det fråga om en pjäs, Dylansällskapet, på Malmö stadsteaters lilla scen Intiman, om några män som förenas av ett extremt intresse för den gemensamma idolen Bob Dylan.

Som scenkonstverk höll föreställningen om Wiehe dessvärre inte måttet. Det märktes att föreställningen inte var tillräckligt genomarbetad i dramaturgiskt avseende. I första akten fanns ansatser till ett slags biografiskt berättande, men i andra akten löstes den dramatiska tråden upp och föreställningen blev alltmer lik en konsert där Wiehe framförde ett pärlband av låtar.

Berättelsen om Malmö splittrades också sönder och staden försvann bakom Wiehe, som backades upp av en hel symfoniorkester. Jag hann tänka många kritiska tankar om det här med idolrollen, Wiehe som ett slags idol för den gamla progressiva vänstern, hyllad i hemstaden med ett rätt så bombastiskt arrangemang. Det finns sedan länge delade meningar om hur lyckat det är att framföra rocklåtar i symfonitappning. I mitt tycke fungerade det som bäst i några låtar där musiken arrangerats så att den påminde om Nino Rotas filmmusik.

Men publiken verkade överlag helnöjd på premiärkvällen. Det enda som saknades var extranumren, som traditionsenligt ropas in på rockkonserter. Men det här var inte rock’n’roll. Fast det var inte musikteater heller, även om Nour El-Refai gjorde några fina rolltolkningar i scener där hon spelade en ung Mikael Wiehe.

Några dagar senare träffade jag en granne (med bakgrund i 68-vänstern) som varit på föreställningen, och han var alltigenom entusiastisk. Därtill hade han mycket svårt för att förstå mina invändningar och jag begrep att hans utgångspunkt var en helt annan. Som ett slags tämligen oproblematiskt musikmarinerat idolporträtt fungerar nämligen … har du sett världen? alldeles utmärkt. Inte minst med Edda Magnasons sånginsatser som en extra krydda.

När jag en tid senare såg Dylansällskapet av Dennis Magnusson på Intiman i Malmö, så hade jag Wieheföreställningen i färskt minne. Ja, den handlar om “Dylanmän”. Det lite nedsättande uttrycket skapades samma år som Dylan helt överraskande fick ett Nobelpris i litteratur. Om det kan mycket sägas, men låt mig gissa att åtminstone några i Svenska Akademien haft honom som ett slags idol i unga år. Wiehe är ju för övrigt också ett slags Dylanman i den meningen att han gjort svenska versioner av nobelpristagarens låtar. Det såg nästan ut som en medveten planering att Dylansällskapet nu gick upp på den lokala repertoaren.

I Dylansällskapet blir behovet av idoler belyst ur olika vinklar. Pjäsen är närmast en komedi, men har ändå djupt allvarliga undertoner. Sällskapet träffas under ritualiserade former och samtalen relaterar hela tiden till idolen, även om det är personliga problem som avhandlas. Typiskt nog är detta en manlig klubb. Skådespelarna Håkan Paaske, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh och Erik Olsson gör sina roller övertygande, med en lätt komisk touch, och det blir samtidigt berörande att se de här rätt vilsna männen som fyller ett slags tomrum med nördkunskaper om Bob Dylan.

Om slutsatsen i Teater Foratts kabaré var att var och en bör försöka vara hjälte i sitt eget liv, en vardagshjälte, så kan jag undra vad vi ska ha idolen till. Som inspiration kanske? Men finns det ett slags budskap i Dylansällskapet så är det nog att det finns ett visst mått av tragik i att låta nyckfulla idoler fylla ut de existentiella tomrummen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Vårt behov av idoler first appeared on Opulens.