FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla filmfestivalen i Båstad och konstaterar att det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

Lilla filmfestivalen i Båstad 2025

Den första filmen som visas på årets Lilla filmfestivalen i Båstad är Jan Troells ”Dom över död man” om Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som under andra världskriget skrev om vad som hände i Tyskland före, under och efter andra världskriget. Det var unika artiklar i svensk press under den tiden. Den är festivalens viktigaste film om yttrandefrihet, och med andra ord en värdig film att inleda med.

Därefter följde en visning av en ny film om Troells arbete med ”Dom över död man”, av Yohanna Troell som ger nya aspekter på regissörens arbete. Kort sagt en intressant film som fördjupar perspektivet på Jan Troells sätt att arbeta med regi, foto och allt annat som han utför i filmens tjänst.

Nya filmer på festivalen

Därefter visades två nya invigningsfilmer. ”Nunnan” är en svensk dokumentärfilm av Maud Nycander om en ung kvinna som väljer att bli nunna, ett val för resten av livet. Detta är den andra filmen av regissören om den unga nunnan och således en uppföljare till den första som skildrar hur det hela började. Det är sammantaget en stark berättelse om gudstro i vår tid, en både ovanlig och lyhörd skildring av tro och utveckling med stor respekt för den unga nunnan.

Den andra invigningsfilmen är ”The Dog” i regi av Baker Karim, som har viss anknytning till Båstad, och som besöker festivalen tillsammans med sin bror Alexander Karim. De två är några av de filmregissörer som ofta besöker Båstad under festivalen. ”The Dog” som alltså hade smygpremiär är en riktig neo-noir-thriller som utspelar sig i Kenya.

En annan intressant svensk film är dokumentären ”Eukrainian” i regi av Viktor Nordenskiöld som följer Ukrainas vice premiärminister Olha Stefanisjyna när hon träffar andra politiker och premiärministrar i främst i Östeuropa. Hon kämpar för att få in Ukraina i EU och därav titeln som är en ordlek med EU och Ukraina. Det är en film som verkligen lyckas fördjupa och på ett positivt vis komplicera bilden av det politiska spelet.

Senare under festivalen visades Jan Troells ”Det var en gång ett nu”. Det är en film under kontinuerligt arbete, om Troells ständigt förnyande filmkonst. Ett projekt som han presenterat under de två senaste Båstadfestivalerna och nu fick vi i publiken ta del av ytterligare nytt filmiskt berättande. Mycket spännande att se. En höjdpunkt på festivalen, att ta med sig.

Passionerad dokumentär

Ytterligare en höjdpunkt som måste nämnas är ”I huvudet på Bo”, en svensk dokumentär av Mattias Nohrborg och Jon Asp, som haft sin urpremiär på årets filmfestival i Cannes och fått stark respons. Och nu var det svensk premiär, med livfull entusiasm hos publiken och diskussion efteråt. Filmen kan beskrivas som en närmast passionerad dokumentär om filmkonsten och Bo Widerberg.

Det är ett filmiskt porträtt som inte liknar något som vi har sett förut och som fördjupar berättelsen om Bo Widerberg på bästa möjliga sätt. Mycket passande att visa på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Denna festival som Widerberg startade 1996 och som nästa år firar 30-årsjubileum.

Därefter visades ”Projekt Kalle B”, ett work-in-progress av Johan Carlsson om den legendariske filmproducenten Kalle Boman som jobbat mycket med Bo Widerberg och många andra. Nu senast Ruben Östlund. Filmen beräknas ha premiär våren 2026.

Ja, detta var några av höjdpunkterna under årets upplaga av Lilla filmfestivalen i Båstad. Det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

The post Den lilla filmfestivalen med de stora perspektiven first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla Filmfestivalen i Båstad och konstaterar att de stora frågorna tas om hand väl i det lilla formatet, med engagemang, passionerad kunskap och humor.

Vinjettbilden för årets filmfestival utgörs av ett foto på regissören Bo Widerberg som sitter på knä framför sin filmfotograf, på marken, utomhus, och tittar intensivt ut ur bilden.

Detta foto är taget under inspelningen av ”Den vita sporten”, en svensk dokumentärfilm från 1968 där Bo Widerberg är en av flera regissörer i Grupp 13 där även filmstudenter ingick. Kollektivt gör man denna inspelning av vad som sker i Båstad den 3 maj 1968 när studenter från Lund och Uppsala demonstrerar mot att Sverige ska möta Rhodesia i en Davis Cup-match i Båstad. Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) var ett av Sverige icke erkänt land och ökänt för hur den vita minoriteten styrde och förtryckte nationens svarta majoritet.

Widerberg var alltså inte ensam regissör för denna inspelning men hade koll på läget och ställde många viktiga frågor till folk i Båstad. Det är en intensiv dokumentärfilm och många olika grupper i och utanför Båstad får komma till tals, från demonstranter, politiker och tennisbyråkrater till poliser. Filmen speglar tidsandan med många olika perspektiv och vann Guldbaggen som bästa svenska film – ganska oväntat. Den anses vara en av de viktigaste politiska filmerna som gjorts i Sverige.

Nu har den åter visats för biopublik på årets upplaga av Lilla Filmfestivalen i Båstad (1-4 augusti) inför en engagerad publik.

En annan av många intressanta filmer på årets festival är Jan Troells nya dokumentär ”Det var en gång ett nu”. Den är en av festivalens höjdpunkter och en filmisk resa genom tid och rum med filmkameran som ett öga mot tiden under 93 år, en spännande road-movie genom livet, med scener ur olika filmer som satt spår. En oförglömlig dokumentär, som Troell kallar en ”film under arbete”, ett samlat material som kan ses som en väv av bilder och tankar ur ett liv vigt åt kameran, en dynamisk film som gestaltar tidsandan, mångsidigt.

”Det var en gång ett nu” är en dokumentär som kommer att växa och har undertiteln ”Film under arbete”. Troligen kan vi få se ytterligare tillägg på nästa års filmfestival.

Årets stipendiat Maria Fredriksson fick ta emot sitt stipendium vid invigningen av festivalen och därefter visades hennes dokumentärfilm ”Ett jävla paradis”, en egensinnig film om två äldre män, den ene hyresgäst som slarvar med hyran, den andre hyresvärd, sur på sin busige hyresgäst, smal som en sticka, alltid med en cigarett i munnen. De bor i ett litet rött trähus, har arga dialoger med varandra, en annorlunda film om verkligheten, utanför det förväntade.

Stefan Jarls ”Själen för fan”, är en dokumentär som presenterades som kortfilm förra året har nu utökats och blivit en långfilm. Den handlar om de svåra frågorna som filmen gör allt för att diskutera, hur man skall förhålla sig till livet och själen. Detta är en film som öppnar nya vägar och perspektiv, som så ofta hos Stefan Jarl. Hans filmer behövs i vår tid.

”Möte mellan skådespelare” är ett av de mest speciella programinslagen på årets festival, där tre skådespelare är på plats för samtal och analys av sakernas tillstånd. De tre är Ann Petrén, David Dencik och Amanda Jansson. Mycket spännande, ibland dramatiska dialoger om hur skådespelare arbetar med sin roller, hur man skall förhålla sig till regin och sina egna idéer om tolkning av roller. Det är uppenbarligen ett arbete som man ofta tar med sig hem efter och vi i publiken fick höra många ovanliga, starka berättelser om hur det kan gå till.

Det var ytterligare ett perspektiv att ta med sig från årets Lilla Filmfestival i Båstad där de stora frågorna tas om hand väl i det lilla formatet, med engagemang, passionerad kunskap och humor.

The post Engagerande filmfestival i Båstad first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik har varit på Lilla filmfestivalen i Båstad. Här kommer hennes sammanfattning som rymmer ett flertal höjdpunkter.

Det är en stor publik på biografen Scala under årets Lilla filmfestivalen i Båstad inför visningen av ”Lust och fägring stor”, den sista filmen av Bo Widerberg. En film som hade premiär 1995 och vann 1996 års Silverbjörn i Berlin 1996, nominerades till en Oscar för bästa utländska film. Widerberg fick en guldbagge för bästa regi och filmen fick även guldbagge som årets bästa film.

Så kan det går för en outsider, en rebell inom den svenska filmen som då hade varit utanför branschen, länge ‒ och som gjorde succé ‒ igen. Jag var i Cannes när han berättade att han skulle starta en filmfestival i Båstad 1996. En tid därefter gick han bort, den 1 maj 1997, efter att ha skapat sin egen väg att göra film, med både kärlek och konflikter.

Att se hans berömda film på filmfestivalen i Båstad är intressant, en film som utspelas i hans hemstad Malmö 1943 där skolan genomför sin undervisning som vanligt, med Marika Lagercrantz som lärare och Johan Widerberg som hennes elev, de som blir ett hemligt kärlekspar medan andra världskriget pågår.

Efter den 130 minuter långa filmen visas ett unikt bakgrundsmaterial från Lust och fägring stor, filmat av Jan Troell och klippt inför festivalen av Yohanna Troell, som visar hur det gick till då Bo Widerberg regisserade. Troell har skapat intensiva närbilder där vi i publiken kan se och känna den totala närvaron inför regiarbetet, fysiskt-psykiskt påtagligt. Någonting liknande har jag aldrig sett förut, en mycket spännande premiär.

På festivalens nästa dag presenteras ett program om och med Jan Troell, som skapat detta filmverk tillsammans med filmproducent Kalle Boman och Yohanna Troell, med titeln ”Det var en gång ett nu- ett projekt under utveckling”. Citat ur presentationen:

”Naturligtvis kan det hända att huvudpersonen i berättelsen bär spår av sin upphovsperson som råkar befinna sig på livets slutsträcka. Han kan diagnostiseras som hypokondriker men också som överkänslig och okänslig, vänlig och hänsynsfull men också arg och hänsynslös etcetera. Kort sagt till synes en människa men ett besvärligt exemplar både för sig själv och andra. Hans stora undan är: hur blev jag sådan?

I sökandet efter svar på frågan letar han i minnet assisterad av en filmprojektor som rullar upp fragment ur hans tidigare liv.”

Därefter visas vad som blir till en existentiell road-movie med klipp/scener ur Troells filmiska universum som visar tidsdimensioner på regissörens unika vis, avgörande ögonblick , blickens kraft, som filmbilder från New York före den 11 september 2001, som väver ihop tidens kraft, då och nu.

En dynamisk kreativ tidsdimension öppnar sig. ”To be continued”, säger Kalle Boman efter visningen, som är en höjdpunkt på årets filmfestival i Båstad.

Många andra intressanta filmer visas också på festivalen, som Jessica Laurens animerade kortfilmer, hon har tidigare gjort en lång serie Vem-filmer. I år besöker hon festivalen med tre nya animerade filmer som är unikt visuella, mellan lek och allvar. Oförglömlig är hennes ”To Garbo and Lenin”, där de två berömda personerna har ett fiktivt möte i Stockholm på PUB:s varuhus. De har båda förlorat en dröm, och går genom 1910 års Stockholm. Det är en historisk fantasi om två öden, som möts, Det är elegant genomfört och politiskt intressant. I verkligheten var de båda i Stockholm vid denna tid.

Det som sticker ut på årets festival är de många vitt skilda dokumentärfilmer som visar att svensk dokumentär ‒ ofta skånsk ‒ har hög kvalitet, och väcker intresse både i och utanför Sverige ‒ som skånske Axel Danielsons och Maximilien Van Aertrycks ”And the King said, What a Fantastic Machine,” om fotografins och filmens historia.

Det är en dynamisk, starkt berörande dokumentärfilm om hur det hela började, med närmast magiskt berättande om foto och verklighet. Den ger en ny bild av den fotografiska bildens historia. Filmen startar från en nollpunkt som för historien framåt och öppnar nya perspektiv, skapar en mångfacetterad berättelse om vad film kan åstadkomma, propagandafilm liksom reklamfilm.  

”And the King said, what a Fantastic Machine” är en av höjdpunkterna på årets festival.

Andra minnesvärda dokumentärer är ”Jävla pappa” i regi av Gyberg-Ivarsson, där filmen följer den unge regissören och hans ofta berusade pappa när de bygger om en skåpbil till en husvagn, med humor och ömhet, liksom ”Bröderna Andersson”, ett work-in-progress där regissör Johanna Bernardsson skildrar fyra bröder med dålig kontakt. En av dem regissör Roy Andersson i frustrerat läge (blir av med sin berömda studio 24).

Fredrik Gerttens nya ”Breaking Social” om sociala kontrakt och pengar, har ett liknande tema som Stefan Jarls nya ”Själen för fan”, en mycket angelägen film om pengar och makt i det nya, hårt kapitalistfixerade Sverige. Det är en film som alla borde se.

Den nya filmen ”Lakocinskis´s 9: Documenting the Unspeakable”, är en dokumentär i regi av Magnus Gertten, Caroline Troedsson och Sebastian Claeson. Det är fråga om en angelägen film om ett omfattande material av fångarna i lägret Ravensbrück med över 500 vittnesmål gjorda i Sverige1945, ett unikt material, en film som ger en ny aspekt på historien.

The post Många höjdpunkter på filmfestival i Båstad first appeared on Opulens.

FILMHISTORIA. Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien, skriver Ivo Holmqvist. 

Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia som just kommit på Bonniers är – för att citera Povel Ramel  – ett gediget arbete på område som hittills inte kartlagts mer än styckevis och delt. Det är en nästan bedövande detaljerad översikt (det trespaltiga registret upptar ett dussin sidor!) av ett ibland ganska snårigt ämne, och alltigenom läsvänligt med roande och lättsamma anekdoter, snabba sammanfattningar men också många längre där sådana behövs. Det är en suverän uppslags- och bredvidläsningsbok  i dessa tider när SVT fyller etern från framför allt Svensk Filmindustris  lager, inte bara med Thor Modéens och andras pilsnerfilmer (”Pensionat Paradiset” är den mest kända) vars lustigheter bleknat med åren även om de kan ha sitt sociologiska intresse, utan också med Hasse Ekmans och andra mera sevärda från det förflutna.

Historiken tar avstamp i olika experiment med Laterna Magica redan på 1600-talet (Ingmar Bergmans titel på självbiografin var välvald), och sedan med de tyska bröderna Skladanowsky som visade rörliga bilder på Stockholmsutställningen 1897 men som sedan snabbt blev passerade av de franska bröderna Lumière, ett ljust och lämpligt efternamn i sammanhanget.  Historiken går fram decennievis, med en uppsjö av kända namn: till en början Charles Magnusson på Svenska Bio och Henning Berger som hörde till manschettproletärerna i Chicago och skrev läsvärt om det när han återvänt till Sverige. Han var bra på att ta rundlig betalt för snabbt hopsnickrade filmmanus – tusen kronor för en natts arbete 1905, motsvarande femtiotusen i dagens mynt. Därpå roliga sidor om den frodige Sam Ask (matchvikt 176 kilo) som flödade över i sina monologer på krogar i Lund och sedan i Stockholm där han kortade ner världslitteraturens mästerverk till 125 sidor, för Dahlbergs förlag – och flitigt skrev för filmen.

Frank Heller nämns som hastigast, men Frank Heller och filmen som Göran Wessberg redigerade (Pelotard Press 1914) saknas i bibliografin, liksom Anders Palms Möten mellan konstarter (Norstedts 1985) där ett detaljerat kapitel handlar om Hjalmar Söderbergs filmmanus till novellen ”Pälsen”. Tjugotalet domineras sedan av Hjalmar Bergman (död 1930) och särskilt hans hustru Stina som snabbt blev mycket aktiv på SF i Råsunda. Hennes filmmanus till mannens USA-besvikna roman Dollar kan för övrigt läsas i sin helhet på nätet, på Projekt Runeberg. På ett berömt foto taget på en atlantångare på väg västerut ses Mauritz Stiller, Hjalmar Bergman, Victor Sjöström och Greta Garbo. För de båda första slutade USA-äventyret snöpligt, för de senare desto bättre.

Den sista riktigt lyckade filmen av Sjöström-Seastrom blev ”The Wind” 1928, med Lilian Gish som försöker hålla ute den yrande sanden från uttorkade åkrar, ett sisyfosarbete på ett homestead i mellanvästern. Den nämns inte, förklarligt nog, romanen den utgick från är amerikansk, liksom manus. Men ”Terje Vigen” finns med, fast förlagan var norsk, Henrik Ibsens dikt om den strävsamme sjömannen. Med samma rätt kunde därför en annan film ha nämnts, ”Vid vägen” som är den enda som Max von Sydow regisserade, en varsam adaptation av Herman Bangs melankoliska korta roman om hustrun till en stins på danska landsbygden, en stillsam syster till Emma Bovary som dock saknar all upprorslusta.

Selma Lagerlöf lade sig till en början inte i hur hennes romaner transformerades till stumfilmer men blev senare mycket aktiv i deras tillkomst. Hon gillade Sjöström och ogillade Stiller – båda åstadkom mästerverk tack vare henne. Kapitlet om trettiotalens och fyrtiotalens politiska aktivism (till en början utrikespolitiskt försiktiga) är särskilt intressanta, med manus av Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz, Ragnar Josephson, Karl Ragnar Gierow, Ivar Lo och Vilhelm Moberg, lite senare av Walter Ljungqvist med den Hemingway-inspirerade ”Ombyte av tåg” som blev ett svenskt svar på David Leans ”Brief Encounter”. Hittills undanskymda eller okända insatser lyfts fram i ljuset, av Elin Wägner, Mimmi Pollak, Ulla Isaksson (vars variant av den medeltidsballaden ”Herr Töres döttrar i Vänge” blev Ingmar Bergmans mästerverk ”Jungfrukällan”). Och förstås Astrid Lindgrens samarbete med Ole Hellbom. Inte oväntat dominerar sedan Hasse Ekman (ordentligt uppvärderad på de senaste åren) och Ingmar Bergman, och då har man bara kommit två tredjedelar in i boken.

Och därefter Bo Widerberg, Jan Troell och Vilgot Sjöman – när kontrakten skrev med de medverkande i hans ”Jag är nyfiken-filmer” valde alla utom han själv för säkerhets skull själv ett fast engångshonorar. För att hjälpa till i starten med det riskabla företaget skrev han i stället ett med avräkning. Och så kom skandalsuccén i USA där ”Jag är nyfiken – blå” var en säljande titel. Efter att den släppts av amerikanska tullen  flockades folk som var vana vid blue movies till visningarna på Manhattan. Pengarna flödade in, och Lena Nyman och Börje Ahlstedt blev naturligt nog sura. Men de kompenserades med intäkterna från en följande bok, avslöjar nu Sjömans son.  En inspiration till kameravinklarna i den första fick Vilgot Sjöman i vår studentlägenhet under Lundakarnevalen 1966, som jag skrivit i annat sammanhang.

Sedan följer sammanfattningar om Roy Anderssons, Niklas Rådströms, Lukas Moodyssons och en mängd andras insatser som manusskribenter, bland dem Ruben Östlund (avslutningsvis hoppas man på ännu en kommande guldpalm – han har fått fem Guldbaggar, en Guldbjörn i Berlin och en Guldpalm i Cannes (för ”The Square” som är en ganska gräslig film), och ett överflöd av lika genomintressanta sidor om ändrade arbetssätt och arbetsvillkor, bland annat från improvisationernas tid. Av företalet framgår att Johanna Forsman och Kjell Sundstedt som tidigare skrivit en bok om kvinnliga manusförfattare i Sverige har lagt tio år på att vaska fram ur tidens ström alla detaljer till denna inspirerade överblick. De har hittat mycket guld (på SVT Play kan man just nu se Chaplins ”Guldfeber” som är ännu bättre än hans ”Chaplins pojke”). Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien. Men inte längre!

The post Läsvärt om det sevärda first appeared on Opulens.

OND BRÅD DÖD. Det är längesedan hennes död inträffade, men Elivra Madigans öde berör människor än idag.  Ivo Holmqvist har gått till tidningsläggen för att ta reda på vad som egentligen hände… Det blir en liten lektion i hur media fungerade förr i tiden.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Knappt hon andas, förr´n hon dog…

På jakt efter något helt annat i de gamla tidningslägg som förvaras i källaren hos Ystads Allehanda hittade jag den här annonsen i avisan för några av de sista julidagarna 1889. Den var då och många år framöver ett fyrsidigt blad i stort format där hela förstasidan ägnades reklam:

”Fröken Elvira Madigans porträtt i kabinetts- och visitkortsformat hos S M Marcus. Order från landsorten expedieras mot efterkrav av 50 öre för visit och 1 kr för kabinett.”

Inne i samma tidningsnummer trycktes en förtydligande kommentar: ”Fröken Madigans porträtt finnes, enligt annons i dagens n:r, till salu hos vår alltid påpasslige hovfotograf, som i sin branche följer noga med dagens händelser och söker tillfredsställa publikens nyfikenhet. Fröken Madigan framställes å porträttet i cirkusdrägt, halvliggande i en hängmatta.”

Ett smart geschäft av S M Marcus, kan man tycka så här nästan hundratrettio år efteråt. Fast kabinettsfotografiet kan vi nog klara oss utan, det räcker med de melankoliskt bitterljuva slutscenerna i Bo Widerbergs film, inspirerade av både impressionisterna och av kollegan Agnès Varda.

Nyheten om Elvira Madigans och Sixtens Sparres dubbelsjälvmord var inte många dagar gammal när den påpassliga annonsen infördes: först sköt han henne den 18 juli, och sedan sig själv morgonen därpå.

Tidningen hade upplyst sina läsare om händelsen under rubriken ”Slutet på cirkus-romanen. Dubbelt självmord”: ”Ett telegram meddelar att vid Svendborg funnits liken av ett ungt par, som med revolverskott berövat sig själva livet. Karlen befanns vara löjtnanten vid  Skånska dragonregementet Sixten Sparre. Sedan någon tid har det man och man emellan berättats att denne, sedan flera år gift med en fröken Adlercreutz och bosatt i Kristianstad, försvunnit och att han rymt med  en ung konstberiderska, anställd vid ett mindre cirkussällskap, fröken Elvira Madigan, känd för sitt ovanligt vackra utseende.”

Ett brev från fröken Madigans mor återgavs i en lång artikel, och någon annan kom med sina inte särskilt smickrande minnen från cirkusen. En underrubrik nämnde självmordsepidemi, med viss rätt: som följetong gick samtidigt ”Dramat i Mayerling. Historisk roman av E von Wellershausen.” Nyheten att kronprins Rudolf av Österrike berövat sig själv och sin sjuttonåriga älskarinna Marie Vetsera livet på jaktslottet Mayerling var bara något halvår gammal den gången — redan då spekulerades det om det inte i stället handlade om ett dubbelmord.

Men självmord hade det varit på Leopolds hotell i Köpenhamn ett år tidigare när Victoria Benedictsson, gift med postmästaren i Hörby och författare under pseudonymen Ernst Ahlgren, tog livet av sig, en händelse Strindberg snabbt drog nytta av för slutscenen i dramat Fröken Julie.

För övrigt var inte fotografen ensam om att slå mynt av dramat på Tåsinge. Publicisten Johan Lindström Saxon, mannen bakom den framgångsrika veckotidningen Såningsmannen och mycket annat, snickrade genast ihop ett efter hand efterhängset skillingtryck:

”Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann/ Sorgeligast är dock denna — den om fröken Madigan…”

Jodå, jag fann vad jag letade efter i läggen, några betydligt mindre sensationella nyhetsnotiser.

The post “Sorgeliga saker hända…” first appeared on Opulens.

KITSCH. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch, tycker Jesper Nordström efter ha läst Björn Ranelids nya roman. Vår recensent leker också med tanken på hur fantastiskt det hade kunnat bli om Ranelid hade valt att skriva poesi istället för prosa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fantastiska kvinnor i vattentornet av Björn Ranelid
Albert Bonniers Förlag

Det första man bör betänka när man läser Björn Ranelid är att det inte är Björn Ranelid man läser, det är en text av Ranelid. Jag vågar spekulera i att hans persona ställt sig i vägen för en och annan att faktiskt ta till sig någon av hans romaner, och jag räknar mig till dessa.

Samtidigt är det nog uttryck för en njugg och kärv syn på vad en författare bör vara, som om det vore en slags lag att levt i ett miljonprogram i övre Norrland, där en alkoholiserad mor serverade avkok på potatis som lunch, för att ha cred. Dyra kostymer och en Jaguar rimmar inte direkt med bilden av en författare. Så stor är denna persona att han drivit fram en ny sorts akademisk forskning, där vi återigen intresserar oss för författaren bakom verket.

Så sjunker jag då in i hans nya roman Fantastiska kvinnor i vattentornet och då och då hör jag hans skorrande ”ärr” och märker att hans unika mediaspråk med ett slags expansiv sirlighet även är hans språk när det skrivs.

Små mikropoetiska bilder och liknelser rycker undan mattan i fiktionen, som är en vag och bred rundmålning av ett av Malmös mest ökända slumkvarter under mellankrigstiden, i Kirsebergs Vattentorn som under 30-tals depressionen byggdes om till nödbostäder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Föga förvånande sups det, sups det och återigen sups det och i boken inskärper Ranelid det som jag i alla fall via just hans offentliga person ser: han är ett slags särartsfeminist. Det är kvinnorna som stånkar och sliter på medan männen mest framställs som hopplösa slarvrar och drinkare med mycket snack och noll hockey, det vill säga samma syn som ges vid handen i Bo Widerbergs Kvarteret Korpen.

Hur behjärtansvärt det än är att skriva kvinnornas historia under ett mörkt och kargt decennium så landar jag ändå i bilden att det hela är som ett innertak i ett 1600-talsslott. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch och jag kan inte hjälpa leka med tanken hur fantastiskt det hade kunnat bli om han helt ställde om sin litterära produktion och blev poet i stället för en lite väl luftig och lättviktig romansmed.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Virvlande men lättviktig Ranelid first appeared on Opulens.