TV-SERIE. Det är måhända inte skräck i mästarklass men ändå tillräckligt bra för att vara värt att se och kan därtill avnjutas i korta doser i stället för det sedvanliga sträcktittandet, skriver Clemens Altgård som sett norska tv-serien Bloodride på Netflix.

Idén bakom vårens norska Netflix-serie i skräckgenren, Bloodride, är inte på något vis ny eller unik. Det rör sig om en filmsvit där avsnitten är fristående från varandra, men har skräcktemat som gemensam nämnare. Spontant kommer jag att tänka på den HBO-serien Tales from the Crypt som gick i sju säsonger under 90-talet och Stephen King och George A Romeros antologifilm Creepshow från 1982. Utgångspunkten fanns i klassiska 50-talsskräckserietidningen Tales from the Crypt som EC Comics gav ut.

En annan äldre referens är Roald Dahl’s Tales of the Unexpected. En brittisk tv-serie baserad på den norskättade brittiske författarens noveller och som sändes mellan 1979 och 1988. För en yngre publik lär en serie som Black Mirror vara en given jämförelse.

Om varje avsnitt av Tales from the Crypt introducerades av den groteska och skrockande varelsen kallad The Cryptkeeper, så inleds Bloodride med en vinjett från en spöklik bussresa. Ombord på bussen finns huvudpersoner från samtliga episoder i serien och busschauffören ser milt sagt inte ut att ha några goda intentioner. Han ser faktiskt riktigt creepy ut. Så om en vanlig busstur kan te sig läskig i sig i coronatider är skräckmomentet kraftigt förhöjt här. Bussens destination är okänd, men den styr knappast mot himmelriket…

Precis som föregångarna i genren ska en tv-serie som denna kanske inte tas alltför allvarligt. Trots allt rör det sig om lättkonsumerade halvtimmeslånga avsnitt. Men det är skickligt gjort och åtminstone några av avsnitten innehåller också en kritisk blick på samhälleliga missförhållanden.

Manusförfattaren Kjetil Indregard låter gärna synden straffa sig själv. Men ett par av avsnitten har egentligen ingen sens moral alls då de snarare bygger på berättartekniska finurligheter, som kan kännas aningen krystade, men onekligen resulterar i oförutsägbara slut.

Det går inte att klaga på det visuella utförandet. Likaså är skådespelarprestationerna övertygande, även om det korta formatet utgör en viss begränsning vad avser rolltolkningarna.

Bäst av de sex avsnitten tycker jag att “Labbråttor” är. Där finns en förtätning i form av ett slutet rum, ett middagssällskap och en stöld som nyligen begåtts. Men det är också en skildring av en psykopatisk entreprenör i läkemedelsbranschen som bokstavligt talat är beredd att gå över lik.

Nämnas bör också “Elefanten i rummet” där handlingen tilldrar sig på en firmafest i form av en maskerad med djurtema. Två nyanställda, utklädda till möss försöker likt privatspanare ta reda på sanningen om vad som egentligen hände med en kollega. Så småningom serveras sanningen och den är inte trevlig. Den kan ses som en mörk liten “fabel” om utanförskap och hämnd.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kjetil Indregard har genomgående skrivit historier som innehåller en ordentlig twist på slutet. I något fall känns kanske slutet en aning förutsägbart men i flertalet fall rör det sig om något oväntat. Känsliga tittare bör i vanlig ordning varnas eftersom det flyter och stänker en hel del teaterblod i avgörande scener.

Den som letar efter något slags övergripande tendens kan ana sig till ett slags “instant karma”-tänkande. Men en svart humor och ett sinne för ödesironier präglar också Bloodride. Det är måhända inte skräck i mästarklass men ändå tillräckligt bra för att vara värt att se och kan därtill avnjutas i korta doser i stället för det sedvanliga sträcktittandet.

The post Habilt genomförd norsk skräckserie first appeared on Opulens.