UPPROR. Det handlar om afrofuturism och revolt när det amerikanska bandet Irreversible Entanglements kommer till Sverige. Anton Halldin tecknar här ett porträtt av gruppen.

Under Black Lives Matter–rörelsens mobilisering har Irreversible Entanglements gett uttryck för den afro–amerikanska erfarenheten under det att bandet följt med i ett momentum på en bärande våg. Vad jag menar, är att det amerikanska bandet – med medlemmar från Philadelphia, New York och Washington DC – genom musiken ger ett uttryck för det raseri som, genom proteströrelsen, växt fram över hela USA. Själva fann de varandra under en protestaktion mot dödligt, rasistiskt polisvåld i New York 2015.

Bandets musikaliska uttryck är en symbios av poesi, bröt, rytm och improvisation. Låt mig förklara. Musiken drivs fram av poeten Camae Ayewas – mera känd som Moor Mother – aggressiva spoken word, i ett uttryck i tradition med afro-amerikanska poeter och band som Gil–Scott Heron och The Last Poets. Vilket betyder, att vi pratar om en rapp (med två p) och agiterande recitering om den svarta amerikanska erfarenheten. Poesi i betydelsen hård jävla ångvält.

Det finns en jämförelse här med brittiska poeten och musikartisten Kae Tempest. Likt Tempest så är Camae Ayewa utöver musiken även verksam som etablerad poet, och (båda) som pjäsförfattare. Men där Kae Tempest, i det reciterande uttrycket, glider in i hiphopens rap, är Ayewas hellre just hård spoken word. (Men detta är, skall tilläggas, just som medlem i Irreversible Entanglements – poeten är verksam genom både rap och spoken word, i en rad olika konstellationer, och även som musiker och soloartist, med hiphopbaserade och experimentella uttryck.)

En annan given koppling kan göras till brittiska SAULT, ett musikaliskt projekt med samma symbiotiska förening och som uppvisar Black Lives Matters dynamik – och, naturligtvis därmed, med dess rötter i decennier, århundraden, av den afrikanska diasporans motstånd mot institutionaliserat rasistiskt våld. Och som radikalt meddelar att detta är svart musik för svarta lyssnare – vi andra är medbjudna om vi är av det rätta virket.

You see them fireworks last night? (…) Like ten bullets travelling throughout the city, killing nothing but black people. A whole bunch of of us, at the same time, different locations. (…) I was fourteen, she was sixteen, he was seven and she was twenty–three.

Raderna är från brutala Fireworks, ett spår från den första självbetitlade skivan (inspelad 2015, utgiven 2017). En skiva med fyra låtar, mellan tio och femton minuter vardera.

Men det ”bröt” som, i min beskrivning, är så i symbios med den hårda poesin skapas av trummis, saxofonist, trumpetare och basist som kastar sig in i en vild och aggressiv frijazz. De fyra låtarna fungerar, var och en, som ett eget brutalt, musikaliskt, berättande landskap, som lyssnaren kliver in i, som omformas, tar med lyssnaren på en resa, genom paus och kaos, där Moor Mothers reciterande spoken word dyker upp likt att den plötsligt befinner sig vid ytan, likgiltig inför populärmusikens cementerade krav på vers–refräng–vers.

Den psykotiska energi som ryms i ljudbilden befinner sig i sina mest utsvängande stunder i samma område som norska frijazzgruppen The Thing (som ju 2011/2012 samarbetade med svenska Neneh Cherry i mästerverket The Cherry Thing). Vilket betyder, att en massiv, intensiv rytmsektion bankar på gallren till instängd galenskap, i bröt och tjut från trumpet och saxofon – med en medlande, dansande ståbas däremellan. Ett oåterkalleligt trassel: det är magnifikt, berusande.

I lugnare partier träder Irreversible Entanglements in i mörkt punkterritorium, under ledning av Moor Mothers blytunga spoken word som ett orubbligt gravitationens centrum.

Genom de halvimproviserade stroferna fungerar musikstyckena som ett slags fotoalbum över det kollapsade USA, med närvaro av hemlöshet, vräkningar, polisvåld. ”Since the southern flag came down, ain’t nothing left except jails and burnin’ churches.”

Överlevnad. Katrina.

I andra musik– och poesiprojekt arbetar poeten med afrofuturism, en radikal, afrocentrisk hybridgenre vars estetik och tematik även dyker upp på skivorna Who sent you? och den något lugnare Open the gates, där utopiska visioner kring universum samsas med klasshat och esoteriska ritualer med avgrundsdjupa band till afrikanska förfäder, och – som i The Port Remembers – bilder av USA:s historia som slavägande nation. Den över tjugo minuter långa digitala singeln Homeless/Global (två låtar som spelas upp sammanhängande) beskriver migrantflykt – ”they say freedom is just down the road, if we could just hold on” – och en gräns, kanske mellan Mexiko och USA, kanske någon av de andra.

I en intervju för brittiska tidskriften The Wire 2019 berättar Camae Ayewa att inspirationen ofta hämtas utifrån den plats där bandet uppträder. I Belgien mynnade en konsert ut i en lång och hatisk stream–of–conciousness om landets forna kung Leopold II och nationens blodiga kolonialhistoria.

”Det som vi gör handlar om magi”, säger Camae Ayewa i intervjun, syftande på att hela bandet, inklusive poeten själv, improviserar fritt under varje spelning. ”Vilken riktning jag än tar, så känner jag hur de stöder mig till hundra procent. They definitely have my back.”

Precis som resten av världen blev Irreversible Entanglements, som turnerande band, satta på paus under 2020. De fick hastigt fly tillbaka till USA, under Coronaspridningens första riktigt alarmerande krisdagar, under pågående europaturné där nästa stopp skulle ha varit en spelning i Oslo. (Två år senare damp det överraskande ner ett mail hos undertecknad, om att konsertlokalen Blå i Oslo betalade tillbaka biljettpriset. Utlägget för inställd tågresa Göteborg–Oslo tur och retur brann dock upp.)

I juni spelar Irreversible Entanglements i Sverige: på Fasching i Stockholm den 7 juni, och under Clandestinofestivalen i Göteborg dagen efter.

The post Afrofuturism och revolt: Sverigeaktuella Irreversible Entanglements first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1.

Svar till D av Wera von Essen
Recension av Anna Remmets
Modernista

Jaget i Wera von Essens tredje roman har blivit lämnad och sörjer intensivt och depressivt. Hon läser Johannes av Korset och dricker medan hon talar till denna D som aldrig framträder som en individ, utan endast en saknad, en brist och ett blödande sår. Kanske lite som också Gud kan upplevas av troende? Treenigheten i Svar till D utgörs av denna gud, den erotiska kärleken och skrivandet.

Synen på romantisk kärlek som något som förintar och upplöser jaget skaver, precis som Liv Strömquist skriver i Den rödaste rosen slår ut, rejält mot vår samtid. I denna individualistiska epok där mellanmänskliga relationer ofta framställs som något som ska maximera och ”boosta” individen utan att hota dess autonomi på minsta vis, finns det mycket lite plats för den extatiska och religiöst färgade kärlek som von Essen skriver om. Det är inte alltid friktionsfritt att möta romanpersoner som von Essens, men det är ofta intressant.

2.

Anteckningar från kulturkriget av Andreas Johansson Heinö
Recension av Vladan Lausevic
Timbro förlag

Under 2010-talet har icke-ekonomiska frågor som humanitär invandring, sexualitet och identifikation fått större betydelse i samhällsdebatten. I sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö att om man ska förstå kulturkriget och den politiska striden om värderingar så måste man förstå de senaste årens samhällsutveckling. Som recensent kan Vladan Lausevic bara instämma i det och lägga till att om man vill förstå kulturkrigets innebörd så bör man läsa författarens senaste bok som bland annat varnar för idéerna som orsakade de blodiga krigen i Jugoslavien.

Bland det absolut bästa som Vladan Lausevic har läst angående identitetsfrågor, och vad som är viktigt för fler att göra för att undvika att storskalig mänsklig dumhet upprepas.

3.

Lyster av Raven Leilani
Recension av Carolina Thelin
Modernista

Den 23-årige New York-bon Edie träffar Eric, en vit medelålders arkivarie, på en dejtingapp efter att ha tröttnat på alla grabbar hon legat med på företaget där hon jobbar (och som hon senare får sparken från på grund av just detta). Eric är annorlunda i sin till synes stadgade komfortabla medelålders medelklassliv med villa och familj. Han tror på öppna äktenskap, de inleder ett förhållande och när Edie blir av med jobbet och sin sunkiga hyresrätt får hon oväntat nog flytta in hos dem. Och det är nu det börjar bli intressant.

En anledning till att Erics fru Rebecca accepterar arrangemanget är deras svarta adopterade pre-tonåriga dotter Akila, alldeles ensam med sin hudfärg i det vita villagettot. Hon behöver en förebild, och det kanske Edie kan bli, tror Rebecca. Den truliga Akila öppnar sig så småningom för Edie och det gör även den strama hustrun.

En skildring av hur det är att vara ung och känna hunger efter livet, hur svårt det än kan te sig, menar Carolina Thelin.

The post Boktips: Från tidstypiskt otidsenligt till hungrig debut first appeared on Opulens.

DISKREPANSER. Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet, skriver Carolina Thelin.

Lyster av Raven Leilani
Översättning: Djordje Zarkovic
Modernista

Bokomslaget till Lyster är kaxigt och mycket träffande. Den halvöppna munnen med de glansiga läpparna signalerar lust och begär och ger feeling av att det är en Femtio nyanser för millennials. Så är nu inte fallet även om det faktiskt finns vissa gemensamma nämnare: skildringen av ålders- och inkomstskillnader och hårdfört sex. Men efter en stunds läsning går tankarna snarare till den brittiska tv-serien I May Destroy You. Liksom i Lyster är huvudpersonen en ung svart kvinna med konstnärlig talang och komplext sexliv (även om Arabella i I May Destroy You går igenom betydligt värre saker än Edie i Lyster). De är också två brudar som tar för sig och vägrar låta sig kuvas.

Den amerikanska författaren Raven Leilani är född 1990 och uppväxt i Bronx men numera bosatt i Brooklyn. Hennes debutroman har hyllats och tilldelats det prestigefyllda Dylan Thomas-priset. När den kom ut i USA förra året blev den utsedd till en av årets bästa böcker av bland annat Barack Obama, och Zadie Smith kallar den både brutal och briljant (att Smith säger att hon gillar den är i och för sig inte så konstigt eftersom hon var Leilanis mentor under skrivprocessen).

Den 23-årige New York-bon Edie träffar Eric, en vit medelålders arkivarie, på en dejtingapp efter att ha tröttnat på alla grabbar hon legat med på företaget där hon jobbar (och som hon senare får sparken från på grund av just detta). Eric är annorlunda i sin till synes stadgade komfortabla medelålders medelklassliv med villa och familj. Han tror på öppna äktenskap, de inleder ett förhållande och när Edie blir av med jobbet och sin sunkiga hyresrätt får hon oväntat nog flytta in hos dem. Och det är nu det börjar bli intressant.

En anledning till att Erics fru Rebecca accepterar arrangemanget är deras svarta adopterade pre-tonåriga dotter Akila, alldeles ensam med sin hudfärg i det vita villagettot. Hon behöver en förebild, och det kanske Edie kan bli, tror Rebecca. Den truliga Akila öppnar sig så småningom för Edie och det gör även den strama hustrun, den enligt mig mest fängslande och mångbottnade karaktären i romanen. Rebecca är obducent, vars passion att gräva i lik är så stark att hon bisarrt nog tar med sig Edie till sjukhuset för en demonstration och uppmanar Edie att måla av kropparna medan hon sågar och gräver. Edie drömmer nämligen om att bli konstnär och i sin nya sysslolösa tillvaro har hon börjat måla febrilt. Det finns fler liknande absurda episoder i Leilanis bok, som när Rebecca och Edie åker till en utomhuskonsert med metalmusik. Här slänger Rebecca av sig tröjan och visar tuttarna, båda blir sparkade och nerknuffade i leran och – känner sig levande!

Perspektivet som från början ligger på Erics och Edies förbindelse och hårdhänta sex förskjuts och fokuset koncentreras i stället på Akila, Edie och Rebecca. Det är attraktionen mellan de två udda kvinnorna och relationen mellan Edie och den identitetssökande Akila som blir viktig. Eric fungerar mest som en språngbräda.

Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet. Det är också en skildring av hur det är att vara ung och känna hunger efter livet, hur svårt det än kan te sig. Den där hungern märks även i Leilanis språk, hon vill få med allt och är mån om att briljera som den ordkonstnär hon är. Men det är också det som gör Lyster påfrestande att läsa. Ord läggs på ord i en kompakt massa, sida efter sida. I nästa bok får vi hoppas att hon lärt sig andas.

The post Ta för sig och vägra låta sig kuvas first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Musikframträdanden av Zikai och Busu, konstfilm av Salad Hilowle och diskussioner om Black lives matter-rörelsen – det är några av programpunkterna på Black space kulturfestival.

Den arrangeras för andra året i rad, med flera afroskandinaviska artister och konstnärer. Programmet släpps nu på www.blackspacefestival.com.

Black space-festivalen startade år 2020, för att hylla den panafrikanska diasporan, i spåren av att Black lives matter-rörelsen växte sig stark. Dess syfte är att öka medvetenheten kring den panafrikanska rörelsen och att motstå förtryck genom firandet av “svart musik, svart konst och svart kultur”.

Festivalen pågår den 23–25 september.

TT NYHETSBYRÅN

The post Programmet för festivalen Black space släpps first appeared on Opulens.

TANKEFRIHET. När man läser James Baldwins texter står det åtminstone klart att det inte är för de vitas skull som svartas hjärtan behöver hållas fria från hat och förtvivlan, utan just för de egna tankarnas frihets skull, skriver Anna Remmets.

En svart mans anteckningar av James Baldwin
Översättning Martin Rogberg
Modernista

James Baldwin föddes 1924 och växte upp under fattiga förhållanden i Harlem med sin mor, ett stort antal syskon och en mycket strängt religiös far. Trots att han som svart man i USA och dessutom homosexuell hade allt emot sig lyckades han ta sig därifrån och blev författare och aktivist. Han levde i många år i Paris och skrev romaner, essäer, dramatik och poesi. Hans texter om rasismen i USA anses idag vara bland de mest centrala. En svart mans anteckningar, först publicerad 1955, som nu ges ut i reviderad svensk översättning av Martin Rogberg på Modernista är en samling texter som rymmer såväl vass filmkritik som personliga essäer om uppväxten och livet i Paris, men alltid med en röd tråd som går ut på att dissekera vad det innebär att leva som svart människa i en djupt rasistisk värld.

The post Aktuell klassiker om svartas liv i USA first appeared on Opulens.

The post Filmade George Floyds död – Pulitzer-hyllas first appeared on Opulens.

Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär omplaceras till en icke-skrivande tjänst. Det är trots allt rimligt att någon som sprider högerextremism inte tillåts vara ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

”Alla som jagar på för att få enskilda journalister avsatta, ni förstår vilken tradition ni ansluter er till?” twittrade Ystads Allehandas och Trelleborgs Allehandas politiska redaktör Petter Birgersson i onsdags. Förutom det lite märkliga i att tala i termer om att ”avsätta” anställda mediearbetare, som om de vore folkvalda eller kungar, så låter ju detta som en harmlös tweet vem som helst kan ställa sig bakom. Men känner man till bakgrunden så blir bilden en annan.

Det har inte nödvändigtvis handlat om krav på avsked men att det i alla fall är olämpligt att en ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning sprider högerextremism.

Ledarskribenten heter Mats Skogkär, tidningen Sydsvenska Dagbladet och den i veckan omdebatterade tweeten lyder: ”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.”

Kanske var detta just bara ett skämt?

En klassisk högerextrem konspirationsidé alltså om än med en ironisk spets. Kanske var detta just bara ett skämt? Satir är ofta svårt på nätet, särskilt på Twitter där de tillåtna antalen tecknen är få, så kanske vi kritiker missförstått? Nej, inte sett i sitt sammanhang. Mats Skogkär har på Twitter under längre tid spridit högerradikala idéer. Detta var bara droppen som fick mångas bägare att rinna över. Att Skogkär sedan lagt in en välkänd alt right-symbol i sin profil signalerar också vilka han vänder sig till.

Och gensvaret från det bruna lägret har varit gott. Få ledarskribenter i Sverige har en sådan spridning på Twitter.

Tweeten fick bägaren att rinna över för många. Kritiken fick till slut hans egen chefredaktör att göra något så ovanligt som att ta avstånd från den. ”Det här är en tweet som går långt över gränsen. Ett sätt att uttrycka sig på som Sydsvenskan aldrig kan ställa sig bakom,” skrev Sydsvenskans Jonas Kanje.

På Sydsvenskans ledarsida har Skogkär inte varit lika kontroversiell och Twitterkontot är hans privata. Som bekant har vi också yttrandefrihet i det här landet. Nu är Skogkär dock inte en flitig debattskribent i tidningen eller en frifräsande krönikör. Han är anställd för att föra fram tidningens politiska linje. Det är förstås ohållbart för Sydsvenskan att tillåta någon att agera som vore han något slags politisk Dr Jekyll och Mr Hyde. Det vill säga en person som på ledarsidan håller sig till något som kanske kan sägas vara ”oberoende liberalt” och sedan framför motsatsen i ett annat medium, som till exempel Twitter.

Folk ska givetvis inte få sparken för sina åsikters skull. Lika självklart är det att varje organisation och företag måste kunna försvara sina värderingar. Detta är särskilt viktigt när det handlar om egna medlemmar eller medarbetare som underminerar värdegrunden.

Idag fredag meddelar Sydsvenskan att de omplacerar Mats Skogkär till en icke skrivande tjänst. Det är en mer än rimlig åtgärd.

The post Rätt att omplacera Dr Jekyll och Mr Hyde first appeared on Opulens.

POLISVÅLD. “Att tala om våldet svarta riktar mot samhället utan att tala om det strukturella våld som drabbat afrikanamerikaner i generationer är därför att spela dummare än diskussionen förtjänar”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Vad som hände George Floyd är en tragedi. Mer än så tänker jag inte skriva om honom. Hans historia tillhör honom, hans närstående, och i andra hand de som påverkas av samma strukturella förtryck som tog hans liv.

The post I vanmakten föds ilskan first appeared on Opulens.