INVAL. Björn Skifs, Py Bäckman, Lisa Nilsson, Timbuktu och Bathory är årets nytillskott i Swedish Music Hall of Fame. – Det känns väldigt ärofyllt och hedrande, säger Björn Skifs till TT.

The post De väljs in i Swedish Music Hall of Fame first appeared on Opulens.

OPERASCEN. Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta. Björn Gustavsson förklarar varför och funderar över framtiden för Dalhalla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Margareta Dellefors och Dalhalla har länge varit synonyma begrepp. Men hur började alltsammans, och hur kom det sig att en enda människas vision resulterade i en så fantastisk operascen? Och varför har denna arena med tiden orienterat sig mot ett utbud dominerat av popmusik? I nuläget framstår det som tveksamt om det någonsin mer blir opera i Dalhalla, men mer om det senare.

Under en semesterresa i Siljansbygden bestämde sig Margareta Dellefors — tidigare operasångare och vid denna tid chef för avdelningen musikdramatik på Sveriges Radio — för att kolla in ett nyligen nedlagt kalkbrott sju kilometer norr om Rättvik (som hade varit i drift sedan 1940-talet).

Hon provsjöng en aria på bottnen av den flera hundra meter vidsträckta gropen — akustiken var perfekt Och hon insåg att det nedlagda dagbrottet skulle kunna bli en underbar amfiteaterscen — i klass med världsscener som Bayreuth, Savonlinna, Verona och Avignon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Margareta Dellefors kontaktade lokala politiker. Många skakade på huvudet. Skulle verkligen det gamla kalkbrottet, mitt ute i skogen, kunna förvandlas till en framgångsrik operascen? De flesta tvivlade. Men bygget kom igång, och 1993 stod det amfiteaterliknande bygget med plats för 6 000 åhörare klar.

Efter några år permanentades musikverksamheten i Dalhalla. Kulturdepartementets pressrelease samma år vittnar om att Dellefors entusiasm verkligen hade smittat av sig på Stockholmsbyråkraterna: ”Dalhalla är en helt unik konsertsal i såväl skönhet som akustik… Dalhalla kan få stor betydelse för Sveriges rykte och status som internationell musiknation.”

Men 2003 tvingades Margareta Dellefors lämna uppdraget som konstnärlig ledare för Dalhalla. ”Det känns oerhört bittert”, kommenterade hon det faktum att hon stängdes ute från arbetet med sin egen skapelse. För tio år sedan utgav hon boken Dalhalla, kampen för ett brott (Carlssons), där hon beskriver hur hon efterhand manövrerades ut av mer kommersiellt inriktade aktörer.

Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta.

Flera operauppsättningar resulterade i stora förluster och 2010 upphörde operaverksamheten flera år i följd. En privat finansiär köpte in sig på arenan och föreningen Dalhallas vänner fick allt svårare att hävda just operans betydelse i utbudet. Istället arrangerades allt fler konserter med rock och pop.

Dalhalla drivs sedan 2012 av det privatägda bolaget Dalhalla förvaltning AB, som i sin tur hyr ut till Rättvik Event som arrangerar de populärmusikaliska konserterna. För operaverksamheten svarade länge Föreningen Dalhalla opera, men på senare år har de bara kunnat sjösätta enstaka operaföreställningar.

Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har dunstat bort. Dalhallas privata finansiärer har istället satsat på popmusik och andra publikdragande evenemang.

Genom åren har de mest fantastiska uppsättningar presenterats i Dalhalla: Nibelungens ring, Porgy and Bess (New York Harlem Theatre), Trollflöjten, Turandot, Kärleksdrycken… Också mer popinriktade evenemang har ibland inneburit stora upplevelser: Norah Jones, Sting, Patti Smith, Kraftwerk, Jamie Cullum, Melody Gardot, Neil Young…

Och sensommarkvällen då Björn Skifs framträdde inför en fullsatt arena blev så där egenartat fantastisk som vissa konserter faktiskt kan bli.

Fler minnen: endast 300 personer var på plats när Sven-Bertil Taube, en av Sveriges främsta estradörer, gjorde ett storartat framträdande. Och bara 100 i publiken (!) när Dalasinfoniettan spelade tillsammans med Västerås sinfonietta. Och när den brittiske musikern Jamie Cullum kom ut på scenen och förklarade: ”Detta är den vackraste scen jag någonsin befunnit mig på. Man vet inte om det är dröm eller verklighet — vet ni?”

Så sent som 2011 kungjorde Leif Borgert att arenan tecknat en överenskommelse med Stockholmsoperan, som skulle bidra med gästspel varje år framöver. Av detta — och mycket annat — har dock intet blivit. Luften har allt mer gått ur de personer som kämpat för fortsatt operaverksamhet.

Dalhalla tillkom som en operascen men har med tiden blivit en arena för en helt annan slags musik. Sveriges nya operafestivalcentrum har istället Opera på skäret blivit (inrymt i ett gammalt sågverk).

Som huvudskäl till att Dalhalla hamnat på efterkälken angav Margareta Dellefors häromåret följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.”

Hösten 2018 framstår Dalhallas framtid som operascen ytterst osäker. Efter en ekonomisk förlust med Carmina Burana 2017 förlorade föreningen Dalhalla opera sitt landstingsstöd. Landstinget i Dalarna föreslår nu att stödet till Dalhalla ska upphöra. Det skulle i så fall innebära att inte heller Kulturrådet lämnar stöd — vilket i sin tur kan innebära att även Siljanskommunerna säger nej till fortsatta bidrag.

Den ideella föreningen Dalhalla opera avser att söka förnyat stöd för fortsatt operaverksamhet, men förutsättningarna för att lyckas förefaller i dagsläget små.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post När opera slås ut av rock och pop first appeared on Opulens.

MUSIKMINNEN. Viss musik sätter sig djupt – och kan ibland framkallas med oväntad kraft. Häromdagen kom en urgammal visa för mig – och även en del av texten: ”Det växte en blomma så fager och skön…” Det visar sig att detta var ett skillingtryck min mamma brukade sjunga när jag var liten och skulle somna. Det är snart sextio år sedan jag hörde sången.

Samtidigt med den molltyngda melodin mindes jag med filmisk exakthet hur jag samtidigt blickar ut över det mörka slättlandskapet till vänster, där jag nu, som liten pojke, sitter tryckt mot bildörren till vänster. Dröjer jag mig kvar i denna minnesbild kan jag till och med höra motorljudet, strax bakom mig (Volkswagen 1200 hade motorn placerad bak).

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man alltså slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld. Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”

Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten i en landsortskyrka. Det var en småskalig konsert, en musikgudstjänst med två violiner och cembalo. Men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu väldigt precist kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och inte minst hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ut ur en verklighet och in i en annan.

Jag erinrar mig omslaget till Supertramp-kassetten 1974 Crisis? What crisis? Och genast ljuder musiken och samtidigt som jag erinrar mig Roger Hodsons röst kan jag minnas det grova sofftyget där jag sitter i en förortslägenhet i södra Stockholm.

Så blir musik bärare av minnen, bärare av tid.

När jag häromåret hörde en stråkkvartett av Sibelius mindes jag första gången jag hörde just detta verk framföras – och vips var jag tillbaka i Budapest den där höstkvällen 1984 då jag som förhäxad satt på den hårda träbänken i Franz Liszt-konservatoriet i Budapest; en underbar jugendbyggnad från 1907 och där den röda stjärnan i fonden lyste över orgelpiporna, ty kommunistregimen härskade ännu i landet (Jag minns att min hyresvärd lågmält avslöjade att han just hade börjat läsa György Konrad i ett underjordiskt stenciltryck. Åtta år senare, efter murens fall, träffade jag György Konrad på en författarträff där man höll på att bilda ett nytt demokratiskt parti. Han berättade att han tio år tidigare hade grävt ner manus under ett skjul på kolonilotten).

Jag minns magiskt vackra kvällar i Dalhalla, där vissa artister – som Sven-Bertil Taube och Björn Skifs närmast hypnotiserat publiken så att konserterna framstått som väckelsemöten, med pastorerna ersatta av musiker. Och det ännu så starkt levande minnet av Gunnar Idenstams två timmar långa pianoimprovisation i Carl Eldhs ateljé, en försommarkväll 1988. Jag kan ännu se ljuset hur det faller genom de höga fönstren och sakta stryker vid raden av väldiga statyer, medan musiken söker sig fram och blir till just i ögonblicket när vi så sitter där.

Musikens förmåga att influera är väl känd. Jag ser framför mig flitiga byråkrater på ett statligt verk: hur de koncentrerat, under intensiv tystnad tar sig an långa promemorior. Några timmar senare: after work med högljudd musik och genast har dessa rationella arbetsmyror förvandlats till utlevelsefulla dansare som till ljudet av tunga rytmer blir… ja, lössläppta.

Musik kan användas medicinskt, som läkemedel. På antroposofernas sjukhus i Järna brukar överläkaren, när det är dags för ronden, gå i täten och spela flöjt. Jag tänker mig en vitklädd Orfeus, som med sitt följe drar från sal till sal och väcker nytt mod hos de sjuka, alternativt kallar de svårt sjuka åter till livet.

Martin Luther skrev någonstans att musik flera gånger hjälpt honom ur depressiva tillstånd: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”

Musikens makt. Jag tänker på Trollflöjten – hur de ondsinta fångvaktarna glädjefullt börjar dansa när flöjten så mozartskt börjar glänsa i den strängt bevakade tystnaden.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musik är bärare av tid first appeared on Opulens.