ICKELINJÄRT. Dansken Bjørn Rasmussens Jag är gråvit är ingen respektabel framgångsberättelse men det är inte heller någon upplyftande historia om frigörelse. ”Det är betydligt intressantare än så”, skriver Anna Remmets.

Jag är gråvit av Bjørn Rasmussen
Övers. Johanne Lykke Holm
Modernista

Förlagets beskrivning av den danska författaren Bjørn Rasmussens nya roman ger intryck av att det handlar om ett relativt linjärt händelseförlopp: huvudpersonen Bjørn får reda på att han ska bli ”plastpappa” till det barn hans make ska få och bestämmer sig då för att försöka sluta dricka. En utvecklingsroman om att brottas med sin alkoholism och att bli förälder sålunda? Det stämmer inte särskilt bra, för vad som finns mellan pärmarna är en prosalyrisk karusell eller bergochdalbana som osäkrar både tid, identitet och vad som faktiskt sker och inte sker. Jag är gråvit är Rasmussens (född 1983) tredje roman. Han har prisbelönats för den tidigare Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen och även skrivit lyrik och dramatik.

The post Prosalyrisk karusell i romanform first appeared on Opulens.

“Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag.” Så skriver Helena Lie i en uppskattande recension av verket som består av två böcker.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Marginalia/Xterminalia av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag och poeten Johan Jönson har en lång historia. Jag slukade Efter arbetsschema när den kom 2008, tänkte att tyngre än så här blir det inte. Jag har läst några av de verk som släpptes innan hans så kallade genombrottsbok (som var just Efter arbetsschema) i efterhand och det mesta som släppts efteråt. Även sett en uppsättning av det dramatiska verket Zoembient som turnerade 2010. Vad jag vill säga är: Jag kan omöjligt läsa Jönson objektivt. Å andra sidan är väl ingen kritiker objektiv nu för tiden. Eller alls någonsin. Jönson har en enorm produktivitet bakom sig. Runt arton diktböcker, ett tiotal dramatiska verk, flertalet co-labs inom performance och dans.

Likt Jönsons tidigare diktverk är Marginalia/Xterminalia en poetisk klasshatsakt laddad med groteskerier och intelligent lyrik som fortfarande gör mig knäsvag. Skillnaden med Marginalia/Xterminalia är att verket dels är uppdelat i två böcker, dels är betydligt tunnare än de föregående, men i övrigt rör vi oss i det typiskt jönsonska landskapet, eller snarare bland de dårskaper som människor ägnar sig åt. Desperationen är intakt, ångesten och självhatet likaså, förtvivlan och fattigdomen finns där liksom de groteska kropparna, döden, självdöden, förfallet, äcklet och mardrömmarna.

såg
en serie drömbilder
av mig själv, där
jag åt med sked
av den egna hjärnan.
jag höll mitt avhuggna huvud i famnen, åt ur halsöppningen, åt.
det smakade ingenting.

Jag arbetar för pengarna

jag tror inte på någonting.
ändå dricker jag.

Jag jobbar bara för pengarna

Att få in pengar eller inte, att överleva, försörja familjen, löper i frenetiska omkväden över varje sida, självklara i den ständiga repetitionen. Som om diktjaget fastnat i ett slags liv (läs underklass) han inte vill ha, men tvingar sig uthärda eftersom han inte tycker sig ha något val och jag tänker nej, vissa ger upp att ha ett val för de orkar inte mer: … / jag har inte dött / eller blivit gravt invalidiserad / på något meningslöst skitjobb. / inte hittills i alla fall. / jag är tacksam för det, märker jag. / Jag ska tjäna pengarna /… / döden som utför / ett momentant / och reduktivt montage / av det egna livet. / Jag måste tjäna pengar /… /

Kroppen är likt tidigare en behållare eller ett redskap som arbetar och som försämras för varje år, görs odugligare. Det är inte muntert, nej. Men i den kompakta uppgivenheten och resignationen gömmer sig ibland en one-liner som får mig att skratta. Som här: … / jag minns hur / framtidens landskap böljar / och böljar / som en medelpadsk höståker /… Eller: … / jag är vitt slödder. spermavitt babbeslödder. /… / Jag tänker på den danske författaren och dramatikern Bjørn Rasmussen som i sin senaste diktbok Ming (Modernista, 2017) talar med liknande metaforer. Rasmussen och Jönson tycks i sin diktning dela samma sorts smärta även om den ene är psykiskt sjuk och står på tung psykofarmaka och den andre dricker lite för mycket och är sjuk i själ och kropp av slavlönearbetet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De välbekanta akademiska referenserna är här, liksom namedroppandet av poeter och filosofer. Ett slags parallell verklighet till den sorg jaget uttrycker gentemot allt det förslösade arbete som utförs, förlusten av liv i att ständigt upprepa det.

sverige som immanent
kapitalistisk randstat, befolkad
av foglig biomassa,
ett sorts ryggradslöst slem,
utan möjlighet att ta ansvar
för sina handlingar, begär, språk. ja,
själva frasen ”ta ansvar”
(abjektalt äcklig att upprepa i dikten)
självt en lätesloop
ur det hyperliberala dröm-
en-dröm-landets-regim.

Tonläget skärps i Xterminalia, den andra delen. Den har annan disposition och ett aggressivare innehåll med våldsbejakande idéer, våldsamt sex, machostereotyper och ett mycket kort appendix som med sin blotta existens verkar säga: Ha ha, se. Det tar aldrig slut. Livet. Lidandet. Döden. Aldrig.

Man skulle eventuellt kunna läsa Jönsons diktsläpp de senaste åren — Efter arbetsschema (2008), Livdikt (2010) och riktningstriologin Med.bort.in. (2012), Mot.vidare.mot. (2014) och Dit. dit. hään. (2015), som ett enda megalångt pågående verk. (Förmodligen det längsta i sitt slag.) Böckerna har uppenbara likheter, hakar i varandra, en del fraser går igen och stilgreppen likaså, men det vore att reducera Jönsons arbete och det spelar dessutom ingen roll. Det är dikt på liv och död och den är livsviktig.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Jönson.sviker.inte first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd, skriver Helena Lie om romanen I fiskarnas tecken. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I fiskarnas tecken av Melissa Broder 
Översättning: Helena Hansson
Modernista förlag

En av förra årets bästa böcker enligt mig var essäsamlingen So sad today av den amerikanska poeten och författaren Melissa Broder som Daidalos förlag släppte på svenska. Inte ett mästerverk rent författartekniskt, det finns många som är skickligare, men för sitt ohejdade vrål rakt ut i vår tid, med ett blottläggande av symptom, situationer och stämningslägen som alltför många känner till. Med Broders gränslösa, äckliga petande i det vi inte pratar om och den vanmakt över varandet och levandet som boken gestaltar är det inte direkt läsning för den lättsinnige. Men för oss andra är So sad today en självklarhet. Broder romandebuterar nu med en lika hutlös, sorglig som uppfriskande berättelse med drag av essä och en dos magisk realism. Begränsningar är inte Broders grej. Det är jag henne tacksam för.

Navet i boken är litteraturdoktoranden Lucy. Boende i Phoenix har hon skrivit på en avhandling om Sapfo i nio år. Forskningsbidragen börjar föga överraskande sina och relationen med räddhågsne pojkvännen Jamie går på slentrian. En dag bestämmer hon sig för att göra slut med honom, eller egentligen: Ha uppehåll. Till hennes förvåning nappar Jamie på idén, de delar på sig, och han träffar en ny direkt. Lucy drabbas av allvarliga tveksamheter grundat i den psykologiskt banala och vanligt förekommande impulsen att intensivt vilja ha tillbaka den man valt bort när denne plötsligt går vidare. Lucy åker därför till Kalifornien för att passa sin systers hund och hus på Venice beach, och även för att Jamie ska sakna henne.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I glashuset på stranden börjar hon Tinder-dejta samtidigt som hon efter övertalning från systern börjar en självhjälpskurs i sex- och kärleksberoende. Svar ja, det är så mindfuckat som det låter. De andra kursdeltagarna är kvinnor i alla åldrar. Det är Hönshästen och den multisjuka, hyperkänsliga Sara som sitter och mellanmålsäter hela tiden medan hon masserar sina fötter. Det är botox-Brianne, den självskadande brittiska Claire och milfen Diane som ligger med sin sons tonårskompisar. Lucy föraktar till en början allihop. Hon vägrar spegla sig i dem, känner bara irritation, men påbörjar ändå en undersökning av sitt beteende gentemot män. Under kursens gång står missbrukstendenserna allt klarare för henne via de andras berättelser och via de miserabla dejter hon går på. Det att vara en som måste leva förhöjt för att stå ut och som inte tror sig kunna ha det ”normala, lugna” för att ens beteende är skadat. Att ”ha en sjukdom”, som Lucy uttrycker det.

När hon så träffar en man som bor i havet (ja, han bor i havet) upplever hon en ny, helig, oförställd kärlek och allt kastas om. Denna gränsvarelse får mig att tänka på Mare Kandres modersmonster i den mytiska romanen Bestiarium från 1999 och faktum är att Broder, istället för att hemfalla åt en schablonmässig Poseidon-figur, lyckas levandegöra denna karaktär lika skickligt som Kandre lyckades med sin. Till skillnad från So sad today finns här också en fördjupad lyrisk tyngd som imponerar, speciellt i partierna som rör Lucys kärleksrelation med havsmannen. Det böljar och far, susar och viner och är snudd på överdådigt, jag väntar bara på att den grekiska kören ska stämma upp bakom mig, men Broder lyckas ändå hålla balansen. Kanske för att dessa stycken utgör en paus från det annars typiskt amerikanska, burdusa idiomet hon i övrigt arbetar med.

Den självironiska humor som kännetecknade förra boken vrids här ett extra varv. Till exempel kan stycket om när Lucy, inför en Tinder-date med okänd man, förbereder sig för sitt livs eventuellt första analsex, gå till litteraturhistorien som en av dess mest explicita redogörelser. Danske Björn Rasmussen gjorde något dylikt i Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen (Lethe, 2013), men det kommer inte i närheten av detta. Bedårande i all sin prekära prakt är det, liksom Lucys första intimvaxningsvedermödor och dess postoperativa status.

Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd med porrskadade sexuella preferenser, anknytningsproblem, bisarra flyktbeteenden och ambivalenta önskningar. Det är både befriande och skuldsanerande (as in: you´re not alone), rannsakande och dystert. Vad är det för vansinnig tid vi lever i, tänker jag. Fast var det bättre förr? Det kan omöjligt vara så. Men lite klaustrofobiskt är det allt att se på sig själv genom Broders lins.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Vid samtidens infektionshärd first appeared on Opulens.

FÖRLOPP. “Hans senaste verk, diktsamlingen Ming, skiljer sig en hel del från romanen, men är lika inlockande och lakonisk i tilltalet. Lika avrustad från inställsamhet. Det är inte särskilt ljust, men har relevans”, skriver Helena Lie om Bjørn Rasmussens nyutkomna diktsamling.

Ming av Bjørn Rasmussen
Modernista (2017)
Översättning: Johanne Lykke Holm, Tom Silkeberg

Den danske författaren och dramatikern Bjørn Rasmussen introducerades till svenska 2012 med romanen Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. En bok jag upplevde vara något nytt, både språkligt och narrativt, och för vilken Rasmussen fick flera priser. Hans senaste verk, diktsamlingen Ming, skiljer sig en hel del från romanen, men är lika inlockande och lakonisk i tilltalet. Lika avrustad från inställsamhet. Det är inte särskilt ljust, men har relevans.

Ming cirkulerar kring jaget Bjørn och fadern Flemmings död, och den cancer som tagit denne bit för bit. Faderns sjukdom och bortgång är en minnesplats Bjørn ideligen går till. Via haschrökande på golvet i sitt gamla hem, eller via den vardag han försöker bedriva tillsammans med sin partner, tillika blivande make. I allt detta finns även Bjørns psykiska sjukdom. Han står på tung medicinering. Flera sorters psykofarmaka. Lever nära psykosens oberäknelighet, dess utblomning och avblomning.

Min man kollar på avengers
jag ligger på loftet och vill sova klockan 20:42
vill sova 14 timmar hela tiden
är det medicinen
jag är en slaskig sallad

Två liv karvas på ett rått vis fram i Ming: Dels Bjørns eget med vedermödor som vardag, välja kök på IKEA med partnern, äta kvällsmat, klä på sig, tvinga sig själv att duscha, åka taxi, känna sig onormal jämfört med andra, ligga på gränsen. Dels fadern, som skrivs bort via dennes cancer, dess förlopp, kroppens nedstängning av sig själv, dess oundvikliga död. Någonting skrivs in medan någonting annat skrivs bort, men allt leder tillbaka till Flemming och den psykiska sjukdomens kant:

/jag är ett skamligt svin
gör en nudelsallad till min man när vi kommer hem
ställer mig borta vid köksfläkten
och samlar mig och säger det
jag vill dö

Det är oklart vilken slags relation Bjørn och fadern hade, om den var god eller inte. Kanske var den både och. Ibland verkar Bjørn nästan glad över att fadern är död. Han ”gråter som en symaskin av glädje”, och rader som ”är rädd för att pappa ska komma inatt med sitt vita vita” ger onekligen associationer till övergrepp. Det antyds också att även fadern led av psykisk ohälsa och stod på samma mediciner som Bjørn nu gör.

I den hermetiska tankeström som jaget hela tiden är innesluten i ryms allt, och det slår hårt. Skam, skuld, ett närmast Johan Jönsonskt egenförakt; de maskulina äckligheterna, köttets begär, ollonets lukt när Bjørn inte duschat på en vecka, fetman orsakad av medicinerna och så vidare:

Min man berättar att han inte har våldsfantasier
till skillnad från slemfittan här
när han går till jobbet tittar jag på daddyporn
muskulösa fullvuxna rugbytränare skogvaktare präster
knullar en blek tunn turist tills han skriker
jag erkänner att jag är levande i min säd

Ljuspunkterna är få i Ming. Jag måste värja mig för att inte dras ner i den här kontaminerade platsen, men jag finner tröst när Bjørn slutligen lägger in sig, och även i Rasmussens humor som strålar igenom beckmörkret, och gör Ming till en arbetsam, men väl värd läsning. Jag menar:

men jag har handen inne i en kos röv
jag vet att det döljer sig en täljkniv därinne
men jag får inte tag iden
underarmen insmord i koskit
hugg av den vid armbågen

Alla artiklar av Helena Lie

The post Att leva nära psykosens oberäknelighet first appeared on Opulens.