BOK. ”Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!” Det skriver Carsten Palmer Schale som läst ”Människan är ett mirakel” av Ulf Danielsson och Björn Ranelid.

Människan är ett mirakel
av Ulf Danielsson och Björn Ranelid
Fri Tanke

En av Sveriges mest framstående fysiker, Ulf Danielsson, har skrivit en bok tillsammans med den välkände författaren Björn Ranelid. Deras bok handlar om de stora frågorna i livet. Titeln är ”Människan är ett mirakel”.

I just det här speciella fallet är jag faktiskt först nödgad att påpeka att jag har rätt många betyg i såväl matematik, fysik och kemi samt i litteratur och filosofi. Texten är med andra ord verkligen något för mig ganska ”bekant” – och i synnerhet relevant. Addera sedan studier av mirakel, magi, mystik etcetera, ja, bara så att ni vet vem den här recensenten är.

Och vad är då resultatet av Danielssons och Ranelids gemensamma skrivarmödor? En häpnadsväckande text, språkligt kalibrerad och den bottnar därtill i förundran. Danielsson poängterar gåtan som ursprung för tänkandet och Ranelid Gud. Men båda förundras över höstens himmel.

Världens ogripbara sammanhang

De växelvis presenterade 118 kapitlen minner mig om det periodiska systemet. Här uppenbarar fysikern tankar sprungna ur den konkreta naturen, medan författaren inspireras av magin och mirakel. Likafullt talar man djupast sett om samma sak. Eller om livets och världens ogripbara sammanhang.

Jag såg den hoppande musen, hävdar Danielsson. Miraklen handlar om vad vi inte vet, påpekar författaren Ranelid. Sträckan mellan hjärnan och hjärtat är den kortaste som finns. Havet förundras när det fryser till is. Människans månspår kommer att bli mytiska. Åldriga ord är gengångare. Ängarna blir inte mindre märkvärdiga för att jag vet vad blommornas heter.

Ni märker!

Inspirerande bok

Ordet smyger in i pojken. Sanningen måste väljas och ha evidens. Men vi vet ju föga. Livet på jorden äter solljus. Jag suddade snabbt ut ekvationen. Ingenting är beständigt. Ur x följer y. Vem skriver detta, ja, det blir kanske alltmer suddigt. Kanske det.

Allvarligt talat så är detta en av de mest inspirerande böcker jag läst. Men den bör kanske mediteras och kontempleras över snarare än läsas ”rakt av”.

Som i kemin och fysiken, som i filosofin och litteraturen, hänger allt faktiskt, oavsett perspektiv, ihop. Allt detta bör tas på största möjliga allvar! Också bör, som det står på sidan 431, ”alla människors möten vara” så här som mötet mellan Danielsson och Ranelid.

Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!

The post En bok att uppslukas av – om livets stora frågor first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Romanen är en storslagen hyllning till kärlekens energi och kraft,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Världens vackraste kärlekshistoria” av Björn Ranelid.

Världens vackraste kärlekshistoria av Björn Ranelid
Albert Bonniers Förlag

Björn Ranelid hör till våra flitigaste författare. Sedan debuten 1983 med ”Den överlevande trädgårdsmästaren” har han skrivit ett fyrtiotal böcker. Dessutom är han en ofta anlitad föreläsare och är lika ofta synlig i medierna. De senaste åren har han även vid ett betydande antal tillfällen anlitats som vigselförrättare i hela Sverige. Om detta vigselförättande skriver han i sin nya roman.

Vi får följa honom på resor, från dåtid till nutid och särskilt noggrann är Ranelid när han skriver om sin hemstad Malmö. Han målar upp miljöer präglade av orättvisor och de små människornas tillkortakommanden. Det är som alltid i hans berättelser, en strid mellan det onda och det goda. Det föder en magi och en vardaglig dramaturgi i berättandet. Han framstår som en härförare för det goda, en apostel, som talar med en biblisk tyngd. En profet.

Stor uppmärksamhet får en skolkamrat, Milan Nilsson. Milan kan inte tas om hand av sina föräldrar. Han får växa upp på ett pojkhem, en uppfostringsanstalt för att få ungdomar på rätt spår i livet. Det går med goda människors hjälp – goda människor, vita som änglar.

Allt får ett slut när författaren viger Vera Sabel och Milan Nilsson i äppellunden på Kivik, kärleken blir inte större än så, och den blir inte vackrare. Där visar Björn Ranelid sin stilistiska mästerlighet – full av livfullhet och originalitet. Som läsare känner du dig delaktig och närvarande.

Parallellt med gestaltningen av Milan Nilssons liv löper berättelsen om den livstidsdömde David Olsson. Ett lyckligt och harmoniskt äktenskap förbyts i en katastrof, när David Olsson dödar sin hustru och hennes nye älskare. Det betyder bland annat att tre barn blir moderlösa.

David Olsson får med tiden kontakt med sin son och försätter vigselförrättaren Björn Ranelid i en särdeles svår situation. Författaren och den livstidsdömde har en omfattande brevväxling. För mig som läsare lyfter inte denna historia. Jag funderar på varför. Möjligen är det ett spår för mycket i romanen. Björn Ranelid har så mycket att berätta och blir så ivrig, att det just blir för mycket.

En annan förklaring är att det finns ett par, som överträffar allt annat, i sin innerlighet mot varandra och som utgör den vackraste kärlekshistorien. Det är flickan i telegrafstationen Viola Ahlström och reklammakaren Gunnar Broman, skaparen av märkena Pripps Blå och Absolut Vodka.

Det går inte att läsa slutet på deras relation, utan att tårarna kommer. De tvingas leva åtskilda och Gunnar går in i demensens dimmor. Han kommer aldrig tillbaka, men samtalet dem emellan fortsätter.

Romanen är en storslagen hyllning till kärlekens energi och kraft. Kärleken besegrar ofta skuggorna som hotar i paradiset.

Det är en rik bok – jag har inte ens berört det Ranelid skriver om den stora kärleken mellan honom och hans hustru Margareta, inte heller den svåra förlusten av hunden Kalle.

The post En storslagen hyllning till kärleken first appeared on Opulens.

PIRATENPRISET. För inte länge sedan var Björn Ranelid ordentligt arg för att han aldrig nominerats till Piratenpriset trots sin klara anknytning till Österlen. Dock är just det kanske inte alldeles nödvändigt: det står lite svävande i statuterna att den som får priset ska ha verkat ”i Piratens anda”.

Han bor i Kivik, eller på Kivik som man säger om fiskelägena här ostpå, och får fram en god cider från sina äppelträd. Och han hör till våra mest produktiva författare, med många passager i Piratens anda. Efter sitt vredgade utbrott som på några rader gränsade till det koleriska lovade han att aldrig mer ta till orda i just den saken.

Kanske borde han först ha läst några sidor i ”Minnets vägar”, de fina memoarerna av Svenska Akademien ständige sekreterare Anders Österling som skriver om författare som föreslagit sig själva till ett Nobelpris i litteratur. De är inte få, och ingen av dem har förstås fått det. Raden av förtjänstfulla pristagare både under hans tid och senare är hursomhelst imponerande. Också jag hade en gång, som skandinavist på ett universitet i utlandet, privilegiet att föreslå lämpliga kandidater. Det gjorde jag, med nyzeeländskan Janet Frame. Men icke: där missade man tillfället, liksom man gjort i fråga om Karen Blixen långt tidigare

Till hösten firar Björn Ranelid fyrtio år som författare, och hans förlag Bonniers som säkert gjort sig en rejäl förtjänst på hans böcker alltsedan dess slår på stort med en broschyr om hans kommande ”Världens vackraste kärlekshistoria” som ges ut den tionde oktober. I reklamen kan man också kan läsa vilka litterära förebilder han håller sig med: Lagerlöf och Lagerkvist, Ahlin och Dagerman, Tomas Transrömer, Kerstin Ekman och Teodor Kallifatides… Och listan över litterära utmärkelser som han fått genom åren är diger, om jag räknar rätt fyrtio stycken. Så han kan säkert med jämnmod invänta ett Piratenpris ännu några år…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: En ranelidsk revansch first appeared on Opulens.

PROSA. Bokens andra del hör till det bästa som Björn Ranelid har skrivit. Krävande men också berörande på ett kraftfullt, bildrikt och mustigt språk, skriver Bo Bjelvehammar.

Bill Nilssons sista vita skjorta av Björn Ranelid
Bonniers

Åter igen, det kan vara den tionde gången, återvänder Björn Ranelid till det undersköna Österlen. I romanen Bill Nilssons sista vita skjorta får vi möta namn som Ravlunda, Knäbäck, Sandhammaren och Backåkra. Det mesta pågår under 1960-talet, med tillbakablickar i tiden. Tydliga tidsmarkörer ger oss vägledning, som folket på Kiviks marknad, statsprästen Mårten Werner och väckelsepredikanten Målle Lindberg med en bror, som många har mött på Sjöbo marknad, hästhandlaren Arvid Lindberg. Jag minns fortfarande hans lätta sommarhatt och hans kraftfulla handslag, när han gjorde affärer med Ragnar Eriksson.

Människorna på Österlen lever nära havet och jorden. Björn Ranelid ger oss initierade inblickar i äppelodlandets konst, liksom konsten att odla blommor och fiska. Det är framför allt äppelodlaren Bill Nilsson, som med lätthet strör sina kunskaper, om äpplen, till alla som vill lyssna.

Bill Nilsson är en god och generös människa, som gärna samarbetar med Acke, som är föreståndare på en skola för ungdomar på glid. Acke är en av dem, som lyssnar på unga människors berättelser. Det rör sig om individer som måste lära sig både anpassning och uthållighet. Och det finns människor omkring dem, som är beredda att hjälpa till.

Bill Nilsson besöker även prästfrun Karin, som både älskar att odla blommor och älskar att lyssna på Bills föreläsningar och råd om både blommor och äpplen. Svartrocken själv, hennes man, Gustaf Blom, hatar alla, som närmar sig hans kvinna. Han tillverkar egna berättelser, för att på alla sätt plåga både hustrun och de fyra barnen. Detta leder till en tragedi, av sällan skådat slag.
Detta är de sista orden, som Karin skrev i sin dagbok:

”Jag var en blodröd klätterros på min mormors stugvägg, jag flyttades till fel jord
och drabbades av svartfläckarna.”

En av de starkaste delberättelserna i romanen handlar om konfirmanden Emma Vik och hennes pojkvän Benjamin. Särskilt starka är de mörka ordsjoken om hennes oskyldiga frihetsberövande och vistelsen på hospitalet. Det är en märklig rättsordning, eftersom den som begår brottet går fri, den som utsätts för övergreppet blir straffad, dubbelt.

På hospitalet möter hon både Hermelinen och Urmakaren, båda älskade Emmas sång, för de goda, för de onda och för de olyckliga.

Detta är en hyllning till Österlen och till de goda människorna där. Björn Ranelid fångar några med närgångna personskildringar i ett okonstlat berättande. De svulstiga metaforerna är nästan utrotade och han skriver i ett spontant och källklart ordflöde. Den första delen av romanen är stundtals aningen seg, med ett otal beskrivningar. Bokens andra del, däremot, hör till det bästa som Björn Ranelid har skrivit. Krävande men också berörande på ett kraftfullt, bildrikt och mustigt språk.

The post Mustigt, bildrikt språk i ny Ranelidroman first appeared on Opulens.

OFOKUSERAD BUFFÉ. Språk är arkitektur. Det är konstruktion och rum att vistas i. En text bjuder som bäst på nåden att vandra i en tyst klar korridor och låter oss ana sidodörrar och lönnrum att fantisera kring

Översikt och detaljer i kittlande balans. Så icke i det ranelidska rummet. Här är allt snickarglädje, gesims, gyllenläder och stuckatur. Här är alla rum lika viktiga och blir därmed lika oviktiga i de fiktiva luftslott han bygger. I ett intressant inrett hus sveper blicken över de sparsamt valda detaljerna och därför blir just den där kommoden eller något utvalt krimskrams så mycket mer lockande.

Stolen, bordet och byrån väl utplacerade på livets scen. Men i det ranelidska rummet skimrar allt lika intensivt och då ser vi inte de subtila förskjutningarna. Javisst, han vill vara generös och stor och fransk och få oss att bära varje liten detalj som vatttendroppen och barnet, men blir det inte mer en ofokuserad buffé än en välavvägd tallrik husmanskost där kreatören vågat lita på begränsningen?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kritik av den ranelidska estetiken first appeared on Opulens.

BORTOM NORMERNA. På det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet, skriver Carolina Thelin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Madonna i päls av Sabahattin Ali
Albert Bonniers förlag
Översättning: Mats Andersson

“Leve patetismen!” var ett uttryck jag och mina vänner myntade en gång i tiden. Jag gillar det där känslomässigt övertydliga — i alla fall när artister, vars verk jag beundrar, formulerar sig i “hjärta och smärta”-termer. Tindersticks, Nick Cave, Prerafaeliterna och Björn Ranelid, till exempel — alla är de experter på sentimental melankoli.

Också den turkiske författaren Sabahattin Alis korta roman Madonna i päls får den äran att ingå i genren. Ali föddes 1907 i Osmanska riket (dagens Ardino i södra Bulgarien). Han var politiskt aktiv och fängslades vid två tillfällen bland annat på grund av en dikt som kritiserade Atatürk. 1948 mördades han efter att ha försökt lämna Turkiet, via den bulgariska gränsen. Madonna i päls skrevs 1943 och ses som en av de främsta romanerna i turkisk litteratur, trots att den under lång tid glömts bort. Nu har den emellertid återupptäckts, kommit ut i nyutgåvor och översatts världen över.

I Madonna i päls är berättarjaget en turkisk ung man, Raif, som reser till tjugotalets metropol Berlin för att arbeta på ett företag som säljer lyxtvålar. Hans far är en förmögen affärsman som hoppas att hans hämmade son ska ta sig i kragen och med tiden ta över tvålfabriken hemma i Turkiet. Raif, som längtat efter att komma bort från miljön han vuxit upp i, ser fram emot att lära känna denna världsstad. Det är verkligen inte tvål som intresserar honom, det är konsten och litteraturen. Här kanske han också kan hitta Kvinnan, för honom en idealiserad föreställning, hämtad från böckernas värld. Raif driver runt i Berlin utan att få så mycket gjort, läser, studerar det tyska språket och besöker museer.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den tungsinte ynglingen inser dock snart att Berlin är som vilken stad som helst: ”Så detta är alltså Europa? Var det verkligen allt? Det skulle innebära att världen var ett outhärdligt långtråkigt ställe”. Men en dag, när han besöker en utställning med modern konst stannar han upp vid en tavla på en kvinna i päls — ett självporträtt målat av den unga konstnären Maria Puder. Raif hänförs, det här är ju kvinnan han sökt efter i hela sitt liv! De träffas och inleder en relation. Skildringen av den är en av de mest innerliga jag läst.

Det fina är att Ali skapat ett, för sin tid, ovanligt modernt porträtt av två människor som älskar varandra. Här är det Maria som styr medan Raif låter sig ledas. Raif är känslig och bortkommen, Maria är illusionslös och världsvan. ”Det var tydligen meningen att du skulle ha blivit en flicka, men olyckligtvis föddes du som pojke” brukade Raifs föräldrar säga till honom när han grät. Maria berättar för honom att hon ända sedan barndomen gjort uppror och vägrat acceptera att vara i underläge: ”Jag har för vana att uttrycka mig så här rättframt… som en man. Faktiskt så liknar jag i många avseenden en man… Kanske är det därför jag är så ensam”.

De gör varandra fullständiga när de ser sig själva i den andre. Maria säger: “Det är även något kvinnligt med er… Kanske är det därför som jag redan första gången jag såg er bestämde mig för att det fanns något hos er som tilltalade mig…”

Det finns ett berättarjag till, en annan turkisk man, som ramar in själva handlingen. Efter en tids arbetslöshet anställs han på ett kontor av en gammal klasskamrat. Här delar han rum med den medelålders Raif som arbetar som översättare från tyska. Sedermera blir de vänner och när Raif insjuknar ber han sin kollega att hämta några tillhörigheter från kontoret. I en låda hittar han Raifs anteckningsbok — berättelsen om Berlin och Maria. Den slutar inte lyckligt. Ändå blir det tydligt att livet kan vara värt att leva för bara en enda stund av kärlek.

Under läsningen gjorde Raifs vankelmod mig stundvis blasé. Ältandet gör att texten tappar energi. Men på det stora hela är Alis roman både förtjusande och originell. Ett dokument som avslöjar att det även för över sjuttio år sedan gick att se bortom normerna kring kön och sexualitet.

I förordet skriver Therese Bohman att om Madonna i päls har ett budskap så är det att fånga dagen, carpe diem. Det kan tyckas något uttjatat och banalt, menar hon, men vad gör det — ”drömmar om lycka är nästan alltid banala”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Originell turkisk 1900-talsklassiker first appeared on Opulens.

KITSCH. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch, tycker Jesper Nordström efter ha läst Björn Ranelids nya roman. Vår recensent leker också med tanken på hur fantastiskt det hade kunnat bli om Ranelid hade valt att skriva poesi istället för prosa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fantastiska kvinnor i vattentornet av Björn Ranelid
Albert Bonniers Förlag

Det första man bör betänka när man läser Björn Ranelid är att det inte är Björn Ranelid man läser, det är en text av Ranelid. Jag vågar spekulera i att hans persona ställt sig i vägen för en och annan att faktiskt ta till sig någon av hans romaner, och jag räknar mig till dessa.

Samtidigt är det nog uttryck för en njugg och kärv syn på vad en författare bör vara, som om det vore en slags lag att levt i ett miljonprogram i övre Norrland, där en alkoholiserad mor serverade avkok på potatis som lunch, för att ha cred. Dyra kostymer och en Jaguar rimmar inte direkt med bilden av en författare. Så stor är denna persona att han drivit fram en ny sorts akademisk forskning, där vi återigen intresserar oss för författaren bakom verket.

Så sjunker jag då in i hans nya roman Fantastiska kvinnor i vattentornet och då och då hör jag hans skorrande ”ärr” och märker att hans unika mediaspråk med ett slags expansiv sirlighet även är hans språk när det skrivs.

Små mikropoetiska bilder och liknelser rycker undan mattan i fiktionen, som är en vag och bred rundmålning av ett av Malmös mest ökända slumkvarter under mellankrigstiden, i Kirsebergs Vattentorn som under 30-tals depressionen byggdes om till nödbostäder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Föga förvånande sups det, sups det och återigen sups det och i boken inskärper Ranelid det som jag i alla fall via just hans offentliga person ser: han är ett slags särartsfeminist. Det är kvinnorna som stånkar och sliter på medan männen mest framställs som hopplösa slarvrar och drinkare med mycket snack och noll hockey, det vill säga samma syn som ges vid handen i Bo Widerbergs Kvarteret Korpen.

Hur behjärtansvärt det än är att skriva kvinnornas historia under ett mörkt och kargt decennium så landar jag ändå i bilden att det hela är som ett innertak i ett 1600-talsslott. Det är virvlande, frodigt, sentimentalt och ibland rent ut sagt kitsch och jag kan inte hjälpa leka med tanken hur fantastiskt det hade kunnat bli om han helt ställde om sin litterära produktion och blev poet i stället för en lite väl luftig och lättviktig romansmed.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Virvlande men lättviktig Ranelid first appeared on Opulens.

LITTERATURFESTIVAL. “Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.” Annelie Bränström-Öhman har besökt Littfest i helgen.

Det myllrar av röster, kroppar, ord i sinnet efter en helg på Littfest – Umeås årliga litteraturfestival. Även om festivalen generöst livestreamar de flesta av föredragen och samtalen är det något med det där myllret som är oersättligt. Den mänskliga faktorn, med allt vad den för med sig av fnissiga oneliners innan dörrarna öppnas för Björn Ranelid, irritation över silverrävarnas fiffiga tricks för att tjyvhålla platser åt varandra – och möjligheten att bli starstrucked i toalettkön.

I jämförelse med exempelvis Bokmässan i Göteborg är den kommersiella faktorn extremt låg. Andrum finns, med andra ord. Myllret får ta plats, följa sin egen snabbrörliga kollektiva logik. Men också den särskilda art av långsamhet som kan uppstå i de samtal som förs, när frågorna sliter sig fria från bokförlagens förtryckta informationsblad. Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.

Det är det som händer när den mexikanska poeten Gloria Gervitz tar mått på den tidsrymd av dryga fyrtio år som hon ägnat åt att skriva och skriva om sitt poetiska mästerverk Migrationer – och ännu i förundran begrundar möjligheten att dikten nu kanske, kanske börjar närma sig sin slutliga version. Och ändå vetskapen om att frågan kvarstår – den som Gervitz så enkelt och drabbande formulerar: ”Vem kan utsäga sitt eget liv?”

När jag lyssnar på Gloria Gervitz förnimmer jag för ett ögonblick svindeln av samma långsamma virvlande, som en snöflinga mot ett öppet vatten. Det är så den känns, insikten om att migrationerna i denna inre, poetiska mening inbegriper oss alla. Inte bara de av oss som av olika skäl tvingats på flykt eller valt att gå i exil. Livet igenom är vi stadda i rörelse. I fritt fall genom de minnen som förtöjer oss vid det förflutna. Gervitz igen: ”Och hon som är jag erbjuder sig att förlåta den jag var”.

Något liknande händer i mötet mellan hemmafrun Siri Johanssons dagböcker, postumt utgivna av sonen Sven Teglund under titeln Ensamheten värst, och Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj – ömsint sammanfösta av Annika Norlin. Hur ska man alls kunna komma i närheten av att förstå värdet med hemmafruarnas flit och blankade diskbänkar? Vad gör man med ett morsarv bestående av en trave dagböcker och en låda virkade dukar?

Långsamheten blir nyckeln. Konstnären Teglund bestämmer sig för att göra akvarellmålningar av de virkade dukarna, maska för maska. Han håller på i två år innan han behärskar uppgiften. Med jämbördigt tålamod skriver Kristina Sandberg in småkakor, fiskrens och blöjkok i böckerna om Maj. Vardagarnas specifika vikt är, nu som förr, litteraturens stora erövring.

Samtalet vecklas ut till ett sådant oförmodat möte som surrealisterna en gång försökte göra program av, medelst paraply, symaskin och operationsbord. Men den här marslördagen i Umeå är verktygen utbytta till virknål, pensel och diskbänk. Effekten är lågmält storslagen. En inre rörelse, en förnimmelse av ett bortilande mirakel. Pennan faller ur fru Siri Johanssons hand när stroken kommer. Annika Norlin läser för oss, orden som skulle bli Siris allra sista: ”Vila hos mig hos mig hos/ Vila hos mig”.

I det lilla mellanrum av tystnad som uppstår innan applåderna bryter ut, tycker jag mig höra viskningen av ett eko ur Norlins egna rader, från senaste Säkert!-albumet: ”snooza med mig/ snooza med mig”.

Och kanske är det just där hoppet bor – att våga dröja i de små rörelserna; i våra inre migrationers oavbrutna myller? Att det handlar just om modet att vila, ”i den tillit som skapar världen”, som Karin Boye skrev en gång. Alldeles oavsett om vilan som för Siri finns i Jesus, eller som för Norlin i ett sömnvarmt armveck.

Eller, för att låna ett replikskifte ur Torgny Lindgrens Pölsan, där som en ’n Manfreds hustru ställer störstfrågan: ”Borde man inte kunna begripa människorna? – Jo, sade han. Det vore det allra bästa.”

I väntan därpå räcker myllret på en litteraturfestival rätt långt.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Långsamhetens lov first appeared on Opulens.