SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

LITTERATURHISTORIA. ”Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia.” Det skriver Mathias Jansson som läst ”Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning”.

Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning av Ingrid Elam
Natur & kultur

Litteraturkritikern Ingrid Elam har aldrig varit särskilt förtjust i biografier, men trots det har hon nu skrivit en bok om biografins historia – från de första nekrologerna på egyptiska gravar till dagens populärbiografier över stjärnor som Zlatan och Taylor Swift. För visst har biografin förändrats som genre genom historien, från okritiska hyllningsverk till dagens mastodontböcker som i detalj nagelfar och analyserar varje vägval i huvudpersonens liv.

Det är inte bara kända personers biografier som Elam berättar om – som Julius Caesar, drottning Kristina och Martin Luther King – utan också för mig tidigare okända gestalter som Martha Ballard och Glikl bas Judah Leib. Under 1970-talets feministiska forskning började man lyfta fram de bortglömda och osynliggjorda kvinnorna i historien, som Martha Ballard, vars dagböcker ligger till grund för biografin ”En jordemors berättelse” om en amerikansk barnmorska i slutet av 1700-talet, eller ”Women on the Margins”, som skildrar tre yrkeskvinnor på 1600-talet, bland annat den judiska affärskvinnan Glikl bas Judah Leib.

Andra historiska personer har det däremot skrivits hyllmeter om. I Library of Congress katalog finns runt 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Många har försökt förklara och ”lösa” gåtan Hitler ur olika perspektiv. Men att skildra en annan människas liv handlar i slutänden om tolkning – vilka källor man använder eller har tillgång till, vad man väljer att betona i en persons liv och utveckling, och vilket perspektiv man låter dominera: det psykologiska, det samhälleliga eller det historiska.

Elam har tidigare publicerat boken ”Romanens segertåg” (2022), och i ”Läsa liv” använder hon sina kunskaper om romankonsten för att dra paralleller och visa på svårigheterna när självbiografin, biografin och autofiktionen ibland flyter samman. Som hon skriver i inledningen: ”Åtskillnaden mellan biografi, historieskrivning och roman är inte alltid tydlig.” Det är som bekant inte alltid lätt att skilja på vad som är fiktion och verklighet när man läser om kända människors liv.

I dag har biografin fått en renässans. Alla kända personer tycks vilja ge ut en biografi – ofta så tidigt i karriären som möjligt – för att berätta om sina ”spännande” liv, och vårt behov av att veta allt om kändisar verkar outsläckligt. Men få av oss reflekterar över biografin som litterär genre och vilken betydelse den har haft genom historien. Ingrid Elams ”Läsa liv” är därför en utmärkt introduktion både för biografiälskare och för skeptiker.

Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia, utan att man känner sig bortkommen bland olika litteraturteoretiska begrepp. Ibland uppstår en viss bibliografisk känsla under läsningen, eftersom det är många personer och biografier som hinner avhandlas på drygt 200 sidor. Men det blir aldrig tråkigt – tvärtom lämnar boken en tydlig mersmak. Man vill helt enkelt läsa många av de biografier Elam berättar om.

The post Ingrid Elam – lotsar läsaren genom biografins historia first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

SLAS. ”’Vem älskar Slas?’ kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Håkan Lahgers biografi över författaren och konstnären.

Vem älskar Slas? En biografi över Stig Claesson av Håkan Lahger
Albert Bonniers förlag

Författaren och konstnären Stig Claesson, eller Slas som han också kallades föddes på Södersjukhuset i Stockholm den andra juni 1928. Föräldrarna kom ursprungligen från Västergötland, men Stig skulle växa upp på Söder i ett barnrikehus. För många kom han att representera den typiske söderskisen som gick runt i keps och pratade slang, men som trots sin enkla bakgrund hade tagit sig in i Sveriges kulturella finrum. Det var en plats där han aldrig kände sig helt och hållet hemmastadd, trots sina stora framgångar som författare, konstnär och illustratör.

Slas var otroligt produktiv

Stig ”Slas” Claesson, som avled av cancer 2008, var under sina verksamma år otroligt produktiv. Från 1956 fram till 2006 skrev han åttioåtta böcker. Slas målade och teckande också så gott som oupphörligt och hans lust att uttrycka sig i skrift och bild sinade aldrig. Trots att hans sista bok ”God natt fröken Ann” möttes av blandad kritik, höll de flesta inom kritikerkåren med varandra om att Stig Claesson trots sin ålder och svåra sjukdom fortfarande kunde leverera en bra text.

Framgång och missbruk

Tyvärr fanns det dock en hel del annat i Stig Claessons liv som inte fungerade lika bra som karriären. Slas hade inte bara gjort sig känd genom att vara en hyllad författare, konstnär och kulturpersonlighet, utan hade från början av sin karriär även fått brottas med problem.

Det rörde sig om missbruk av alkohol och rohypnol. Som de flesta säkert vet går rohypnol definitivt inte ihop med sprit. Alkohol- och tablettmissbruket bidrog till att det skapades ett dåligt offentligt rykte runt Stig Claesson. En annan följd var att Slas fick ett sårigt förhållande till familjen, som fick leva i konstant osäkerhet när det gällde stämningen i hemmet. Därtill var familjens ekonomi ofta sämre än den hade behövt vara.

Omfattande biografi om Slas liv, verk och rykte

Trots Stig Claessons popularitet och produktivitet har journalisten och författaren Håkan Lahgers biografi om honom ”Vem älskar Slas?” kommit att bli den allra första som skrivits.

Biografin, som nu utkommit på Albert Bonniers förlag, är minst sagt omfattande, Håkan Lahger följer Stig Claesson från barndomen och uppväxten på det fattiga ”Knivsöder” vidare in i de finare kulturkretsarna. Dessutom har han också föjt Slas genom alla de resor han företog sig. Stig var en dedikerad resenär som spenderade mycket tid utomlands, först och främst i Paris där han mötte sin kanadensiska fru Taki, samt i Italien, Kanada och Jugoslavien.

Livet hemma i Sverige, från tiden i Klarakvarteren under 50-talet fram till de sista åren ute på landet i familjens hemtrakter i Västergötland, är också noggrant återgivet. Likaså ges en fördjupad bild av de, tidigare nämnda, avsevärda problemen med alkohol och hans ofta besvärliga förhållande till Taki och de två sönerna, Nils och Leif.

Lahger lyfter fram Slas författarskap

Men Håkan Lahger ägnar också stort utrymme åt att, på ett mycket ambitiöst vis, beskriva Stig Claessons kvaliteter som författare och konstnär.

Lahger anser att Slas författarskap i stort sett har glömts bort och påpekar att det till och med är svårt att nuförtiden hitta några av Stig Claessons, en gång så populära, böcker på antikvariat. Därför har Lahger valt att lyfta fram ett stort antal verk som analyseras.

Många av Slas kritiker, vänner, och familjemedlemmar får bidra med sina åsikter om hans litterära verk, konstnärskapet och det trassliga privatlivet.

Allt handlade ju inte heller om missbruksrelaterad misär och ”Vem älskar Slas?” innehåller också många roliga anekdoter där Stig Claesson och ett antal andra kulturpersonligheter får figurera. Till exempel får, den tydligen helt respektlöse, Pär Rådström ta upp en hel del plats med sin stora, för att inte säga kraftfulla, ovilja att betala tillbaka lånade pengar.

Lahgers biografi är som sagt mycket detaljerad och innehåller, utöver det ovan nämnda, utdrag ur Slas anteckningsböcker och hans brev-växlingar med vänner, författare och förläggare. Slas var, till exempel, under en lång tid brevvän med Kurt Vonnegut. Han brevväxlade även med Gerard Bonnier och Åke Runnquist, dels för att be om förskott, dels för att diskutera allt möjligt annat.

Biografin kan rekommenderas

Stig Claesson har ansetts skriva fram en historia om Sverige som först och främst berör landsbygdens förhållande till staden och i ”Vem älskar Slas?” delges läsaren också, invävt bland så mycket annat, en hel del svensk nutidshistoria.

Vi får följa Slas väg till framgång genom det svenska folkhemmet fram till det djupt förändrade samhälle vi lever i numera.

Den här boken är fint och uttrycksfullt illustrerad med privata fotografier, många foton av Stigs konstverk, bokomslag och mer därtill.

”Vem älskar Slas?” kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer. Det är också en bok får den som önskar lära känna Slas och samtidigt ge sig ut på en nostalgisk resa tillbaka till en tid som vissa fortfarande minns, nästan som om det var i går.

The post Givande och omfångsrik biografi över Slas first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.

How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)

Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.

Är boken en hämnd på modern?

Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är  inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.

Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.

Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.

Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.

Jong-Fast är verklighetsförankrad

Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.

Jong-Fast äger sin berättelse

Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.

Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.

The post Molly Jong-Fast skriver starkt och insiktsfullt first appeared on Opulens.

KONST. Efter alla regelbundet återkommande utflykter över bron går min bil nästan av sig själv till två konstmuseer på Nordsjälland, dels förstås Louisiana, dels Nivaagaard. Den följer Kystvejen längs alla vackra villor och så genom bokskogarna. Om man i stället viker av mot nordväst kommer man till trakterna vid Frederikssund, med vid utsikt över himmel och hav

Där finns det imponerande konstmuseum som är ägnat enbart stadens store son, konstnären J F Willumsen som dog 95-årig 1958 i Cannes men är begravd i parken. Just nu och ett bra tag framöver är det stängt för renovering och tillbyggnad. Men man har lagt ut mycket om honom på nätet. Och nu har Willumsen fått den monografi han förtjänar, Henrik Wivels ”Jeg er en anden”.

Henrik Wivel är både flitig och uppskattad med böcker om de danska målarna Lauritz Andersen Ring och Wilhelm Hammershøi, dessförinnan ”Snedronningen”, om Selma Lagerlöf. Nu återkommer han med två slösande rikt illustrerade band om Willumsen där alla välkända målningar finns med: hans andra hustru som ”en bjergsbestigerske” i Alperna 1912, ungarna som springer ut i vågorna, det märkliga självporträttet där han är en tiger på språng, och mängder av annat.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: J F Willumsen i två band first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”Genom Gunilla Thorgrens biografi talar en hjältinna till oss med kraft och mod,” skriver Lis Lovén som läst ”Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges”.

Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges av Gunilla Thorgren
Norstedts

”Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges” är författad av Gunilla Thorgren som bland annat tidigare skrivit om Grupp 8, den feministiska organisation som skapades i Stockholm 1968. Thorgren är för övrigt verksam som socialdemokratisk politiker.

En biografi fullmatad med fakta

Biografin är fullmatad med fakta och information om franska revolutionen. Det rör sig om historia, kultur och feminism. För den som är särskilt intresserad av historia levandegör Thorgren denna period på ett exemplariskt vis. Allt som är nedtecknat känns giltigt och kristallklart.

Det är nu så att varje historisk händelse är svår att rekonstruera eftersom det finns så många olika individer som bidrar till skeendet. Det är här som Olympe de Gouges kommer in i revolutionens ramhandling. Hon tar spjärn i det historiska skeendet, hon agerar, tänker både djupt och konkret. Man kan faktiskt undra över varför hon inte blivit mer känd.

Olympe de Gouges föddes i södra Frankrike som utomäktenskapligt barn till en markis. Som ung blev hon bortgift men blev tidigt änka. Så for hon till Paris och kom in i de kulturella kretsarna. Hon läste upplysningsmännens skrifter, skrev pjäser och debatterade. Vidare skrev hon öppna brev till Frankrikes befolkning, försvarade kungen och skrev till Nationalförsamlingen.

Därtill gav hon konkreta anvisningar om hur ett välfärdssystem skulle skapas. Hon var långt före sin tid när det gällde att kritisera äktenskapet. Utöver detta lade hon fram förslag på hur en statlig kulturpolitik skulle kunna utformas. Det fick hon emellertid ingen ära för.

Tvärtom blev Olympe de Gouges förtalad och det gick sexuella rykten om henne. Naturligtvis drev hon kvinnofrågor. Det var under en period då männen ansåg att kvinnans plats var i hemmet där hon skulle stödja sin försörjare. Men trots den omständigheten skapas det flera klubbar med kvinnliga medlemmar och hon blir medlem i en klubb för folkbildning.

Kvinnoförtrycket bestod

Det verkar som om strängt taget all ideologi innehåller vissa motsägelser. Det var till exempel så att upplysningens män inte såg helt klart på kvinnofrågorna. Kyrkan hade hävdat kvinnans plats i hemmet med stöd av teologin. Nu hävdade i stället upplysningsmännen kvinnans plats genom att åberopa vetenskapen och biologin. Men Olympe de Gouge var humanist och framhöll de svartas, kvinnornas och de fattigas rättigheter och rätt till frihet. Hon provocerade således många kolonisatörer, bland annat med en pjäs där de svarta hade huvudrollerna. Hon ville alltså gå i bredd med ”giganterna”, det vill säga upplysningsmännen. Hon ville framhålla sitt förnuft. Och högst sannolikt fick hon känna av det som numera benämns som ett intersektionellt förtryck.  

Thorgren anser till och med att Olympe de Gouges pjäser är mer aktuella än de som skrivits av Strindberg, Moliére och Shakespeare. Ja, hon betraktar de Gouges som en sann världsmedborgare. De Gouges tillhör folket. Hon tillhör Frankrike. Men är likväl en solitär med en måhända något naiv ambition att rädda moderlandet.

När revolutionen utbryter tycks kvinnorna, med undantag för aristokraterna, vara drivande. Kvinnor börjar engagera sig. Det är en spännande läsning som Thorgren serverar. Men också kuslig. Som sagt innehåller alla ideologier vissa motsättningar. Det gäller även om idéerna grundas på en föreställning om jämlikhet.

Revolutionens förlopp

Vi får följa revolutionens hela förlopp och i mitten av allt finns denna kvinnliga rebell. Och ja, revolutionen krackelerar. Runt 1790 uppstår olika politiska organisationer. Robespierre börjar träda fram. Och till sist försöker kungen fly. Det blir förstås splittringar och stor oro mellan monarkister och republikaner. Sammanstötningar till och med.

Olympe de Gouges författar en lagtext som hon skickar till lagstiftarna: Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den är ett svar på den konstitution om mänskliga rättigheter som antogs och som uteslöt kvinnorna.

Det blir svält i landet. Kvinnor blir desperata. Var ska de få sitt bröd till familjen? Den konstitution som skapats faller 1792. Kampen hårdnar. Så kommer rättegången mot kungen. Under tiden skapas revolutionära organisationer för kvinnor. Men Olympe de Gouges står utanför dessa.

Hon tror inte på demonstrationer eller utövandet av våld. Pennan är hennes främsta och föredragna vapen.

Terrorväldet

I januari 1793 avrättas så kungen. En kort tid senare giljotineras även drottningen. Olympe de Gouges har på eget initiativ satt upp affischer i Paris om det läge som råder i landet. Terrorväldet har blivit ett faktum och Olympe fängslas. Det är hemska förhållanden som råder i fängelset. Alla hennes texter blir beslagtagna och när hon ställs inför rätta får hon ingen försvarsadvokat.

I Paris spöregnar det den 3 november 1793. Hon har befunnits skyldig till att vilja arbeta bortom lagen genom att lägga fram olika alternativa förslag till regeringsform som folket borde få rösta om.

Hon avrättas i giljotinen.

Talar till oss genom biografin

Enligt traditionen är tragedin den dramatiska konstform som har störst status. Men varför glömdes Olympe de Gouges bort? Sannolikt på grund av att den olyckliga och utsatta hjälten måste vara en man i en patriarkaliskt kodad dramaturgi där kvinnans roll är begråta tragedins manliga offer. Det passar inte in i ett traditionellt mönster att en kvinnas död upphöjs till något ärofullt. Men genom Gunilla Thorgrens biografi talar en hjältinna till oss med kraft och mod.

The post Utmärkt biografi över franska revolutionens feministiska pionjär first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Det hände (nyss!) att en skald försåtligt framställs som egoistisk, ”viktig” i Jesper Högströms ”Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf (Weyler Förlag).

Poeten är ju en passiv mottagare, han skriver ner dikter, som brevbäraren kommer med post. ”Viktig”? Brevbärare? Skalden?

Vad är en egoist? En som är sig själv sig själv nog. En poet delar med sig när han får besök av en dikt. Poeten är egocentriker av altruism.

Måste inte sympati till för en biografi, ögonblick av kärlek, beundran – som ger ton även åt de mörka sidorna?

GUNNAR LUNDIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Måste inte sympati till för en biografi? first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar,” skriver Cecilia Persson som läst Mårten Blomkvists aktuella bok om Roy Andersson.

Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson
av Mårten Blomkvist
Albert Bonniers förlag

Det finns någonting ytterligt vemodigt och sorgligt med att en efter en av de karismatiska personligheterna i den svenska kulturella offentligheten, som vi kände den, försvinner. Senast var det skådespelaren Ingvar Hirdwall och i samma andetag som jag tänker på honom minns jag Lars Molins dramaserie ”Tre kärlekar”.

Måhända är det bakvänt att inleda en recension om den lika karismatiske legendaren och regissören Roy Andersson som ännu lever. Men ändå inte med tanke på hur sångerna från ett krackelerat folkhem sjungs fram i hans melankoliska filmer. Dessa filmer som är lika genomtänkt utmejslade som när folkhemmet byggdes av noggranna byråkrater.

Det ska sägas med en gång att Mårten Blomkvists aktuella bok ”Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson” är underskön läsning med fantastiska foton. Därtill med en välskriven textmassa som gestaltar Roy Anderssons liv och värv mycket respektfullt och lyhört. Roy Andersson lever som sagt men dessvärre har hans Studio 24 gått i graven.

Det framgår hur smärtsam separationen från studion var, som ett långlivat äktenskap som slutade med ett tungt och trasigt slut.

Livsverket är i symbios med dess skapare. Två oskiljaktiga delar av ett unikt stycke reklam- och filmhistoria. I boken rullas scenerna fram som en drömsk socialrealistisk film om ett smått ofattbart begåvat och egensinnigt produktivt liv.

I och med att Studio 24 stängt verksamheten har således Roy Anderssons mytomspunna arbetsplats i flera decennier försvunnit. En plats där fantastiska filmer som ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” växte fram likt folkhemmets inre och yttre exteriörer.

I studion byggdes varenda scen av ett sammansvetsat arbetslag som på en byggarbetsplats. Kollektivet och individerna är två sidor av samma mynt och Roy Andersson framstår som en krävande men rättvis arbetsledare. Resultatet ska vara fulländat och vägen dit är lång och mödosam. Arbetslaget måste samarbeta och göra som chefen säger men likväl ha sina individuella kunskaper.

Fotona i boken jämte den kronologiska formen ger en heltäckande och gedigen bild av både filmmakaren och människan Roy Andersson och i centrum finns berättelsen om Anderssons mångfasetterade liv.  

Jag har just inga större invändningar gentemot Mårten Blomkvist skimrande levnadsteckning som är lika intressant och väl genomförd som Anderssons egna arbeten. Den här boken kommer att bli en välförtjänt klassiker som ingen som skriver om Roy Andersson kan undgå att referera till.

Vad som tydligt framträder är det smått ofattbara sätt på vilket hans filmer skapades. Andersson gjorde hundratals reklamfilmer och till detta ska då hans prisvinnande och hyllade filmer läggas. Hans stora publika genombrott som filmregissör kom i senare delen av livet och han blev en folkkär person. Vad som är väldigt fint är det biografiska upplägget och kapitlens titlar är som vardagspoesi i likhet med filmerna. Vardagens myller och ting har Andersson en registrerande nyfikenhet på och fångar dess komplexitet med exakthet.  

Både boken och Roy Andersson är förunderligt inspirerande och givande med och textens dialogiska stilgrepp fungerar verkligen. Intervjuerna kompletterar och kommenterar den gedigna empirin.   

Potatisförsäljarens son växte upp under enkla förhållanden i en arbetarklassfamilj och med en livfull och lekande barndom som även innehåller mörker. Barndomen är som vi vet aldrig ett paradis även om den inte är påtagligt dysfunktionell. Fotona från Anderssons privata fotoalbum visar en liten gosse med klar blick i det framväxande Folkhemmet samtidigt som han säger i boken att det han såg kanske inte togs in i dess fulla vidd, men grodde inombords som sedan slog ut i full blomstring.

Roy Andersson föddes 31 mars 1943 på Uddevalla lasarett och i en tid då socialdemokratin var en självklar del av Sveriges identitet. Andersson växte så att säga upp när landet byggdes.

Under den framgångsrika reklamperioden blev Roy Andersson starkt beroende av alkohol och hans supande eskalerade men påverkade aldrig hans arbete nämnvärt. 2021 flyttade han till Lund och det var först då som uppgörelsen med alkoholen verkligen gjordes.

Anderssons filmer har ett politiskt budskap med skildringar av människor som tampas med sin tro på sig själva och tilliten till andra.   

Folk som har sånger kan aldrig dö, sägs det och i Roy Anderssons fall är det filmer som aldrig kommer dö. Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar. Det är bara att hoppas att den finner lika många överväldigade och lyckliga läsare som undertecknad. Så om jag ändå likt en filmkritiker ska drista mig till att ge Blomkvists bok och Roy Anderssons filmer ett betyg, blir det en klar femma. 

The post Mästerlig bok om Roy Andersson first appeared on Opulens.

KONSTNÄRSBIOGRAFI. Mats Malms texter fångar både den konstnärliga och litterära sidan hos Ivar Arosenius och skildrar dessutom människan bakom konstnärskapet, anser Mathias Jansson.

Ivar Arosenius, berättaren av Mats Malm,
Bokförlaget Langenskiöld

De flesta är bekanta med ”Kattresan”, barnboken om Lillan som på kattens rygg rider ut på äventyr i världen och i slutet träffar självaste kungen och blir bjuden på saft och kakor. I sagan äter katten så mycket kakor och saft att den spricker och får sys ihop.

Det är en välkänd barnbok som jag själv läste många gånger för mina barn när de var små och det är också den boken som jag själv främst förknippar med konstnären Ivar Arosenius.

I Mats Malms aktuella konstbok “Ivar Arosenius, berättaren” har ”Kattresan” en viktig plats när det gäller att beskriva Arosenius förmåga att berätta i bilder. 

Ivar Arosenius föddes 1878 i Göteborg men avled bara 30 år gammal som följd av sin blödarsjuka. Efter hans död hittades manuset till den nu så klassiska barnboken ”Kattresan” som alltså gavs ut postumt. Under sin livstid gjorde Arosenius flera olika bildsviter som “Sagan om de sex prinsessorna” (1905), “Den Bergtagne” (1908) och andra bildsviter där motiv från mytologin eller sagorna återberättas utan behov av en förklarande text. Många av dessa bildsviter och Arosenius manuskriptbok, som för första gången publiceras i bokform, utgör en stor del av bokens innehåll.

Arosenius utbildade sig till konstnär vid Valands målarskola, men den konstnärliga karriären gick trögt och genombrottet lät vänta på sig. Kanske bidrog hans förakt för sociala konventioner och avståndstagandet från konstnärliga traditioner och auktoriteter till att han inte lyckades skapa en grund för en framgångsrik karriär.

Samtida vittnesmål beskriver Arosenius som en provocerande och självförbrännande person. Hotet att dö i blödarsjuka, ett öde som drabbat brodern Harald redan som 14-åring, präglade hans livssyn.

Arosenius ville skapa bilden av sig själv som en av de där bohemiska och plågade konstnärerna, en svensk van Gogh. Till skillnad från van Gogh fanns hos Arosenius också en annan sida. Han kunde framstå som en varm och välanpassad familjefar. Bara några veckor före sin död fick Arosenius till slut sitt efterlängtade stora genombrott på den svenska konstscenen med en utställning på Valand i Göteborg. 

“Ivar Arosenius, berättaren” är en mycket välgjord konstbok, fint inbunden och med ett generöst urval av bilder och bildsviter av hög kvalitet.

Mats Malms texter fångar både den konstnärliga och litterära sidan hos Ivar Arosenius, samtidigt som de tecknar ett nyansrikt porträtt av människan Arosenius. För Arosenius förtjänar att kommas ihåg för så mycket mer än bara ”Kattresan”, som visserligen är en fantastisk bildberättelse, men bara en liten del av ett varierat och bredare konstnärskap.

The post Läsvärd och välgjord bok om Ivar Arosenius first appeared on Opulens.

HÅGKOMSTER. “Bröderna konstaterar att nostalgi är en förförisk lögnare. Men ett läsvärt projekt är boken även om en del slutsatser inte är originella”. Rolf Karlman har läst bröderna Westös Åren. Två bröder berättar. 

Åren. Två bröder berättar.
Av Kjell och Mårten Westö
Albert Bonniers förlag

Kjell Westö är kanske mest känd för den svenska läsekretsen för sina Helsingforsskildringar. Han fick Nordiska Rådets litteraturpris 2014 för sin roman ”Hägring 38”. En bok om ett manligt nätverk i Helsingfors som känt varandra sedan ungdomsåren.

Lillebrodern Mårten skriver poesi och prosa. Han är även verksam som översättare. Bröderna förenas i gemensamma intressen som musik och idrott. De är musikaliska storkonsumenter och har spelat i samma coverband.

I det nu utgivna gemensamma bokprojektet ”Åren. Två bröder berättar” reflekterar bröderna turvis i 50 korta texter om sin uppväxt och tonår, vuxenblivande, åldrande, författarskapen. De funderar kring världen och det Helsingfors som förändrats under deras livstid. De personliga tillkortakommandena i nära vuxenrelationer beskrivs med omsorg av andra parter. Kjell skriver: ”Jag har sett rakt igenom de människorna, sett dem när de är som naknast, som svagast, som vildast, och de har sett mig lika naken som jag dem. Det är ett förtroende och jag tycker inte att man ska bryta det, hur drabbande litteratur det än kunde bli. Därför drar jag snävare gränser nu än när jag skriver fiktion.”

Kjell och Mårten Westös farfar och morfar dog bägge i krigen mot Sovjetunionen 1939 – 1944. Farfadern, som var menig, stupade under en sovjetisk offensiv i februari 1940. Morfadern, som var fänrik, träffades av en prickskytts kula i augusti 1941 några månader efter att fortsättningskriget inletts. De stupade anhöriga präglade brödernas uppväxt. De stod inom glas och ram på mammans piano, båda i uniform, fortfarande mycket unga. De såg rakt in kameran, blickarna var frimodiga och öppna. Man pratade sällan om dem i Westös familj – sorgen hos de vuxna var alltför stor. Farmodern och mormodern var unga, under 30 år, när de miste sina män. Båda var djupt religiösa och de förblev änkor hela livet. De uppfostrade sina barn och stretade på.

Brödernas föräldrar var båda i tre år gamla när de miste sina fäder. De valde att hantera sin sorg på olika sätt. Modern var tidvis deprimerad under barnens uppväxt. Kjell Westös far var under en period krigsbarn i Småland.

Bröderna växte upp i ett annat Finland än den krigstida generationen. Landet präglades av optimism och framtidstro. Nokia var länge en succé som präglade hela landet. Deras egna barn födda på -90 talet är ännu mera distanserade till krigsåren. Samtidigt påverkar inbördeskrig och krig flera generationer. Moderns depression nämns redan i Kjells första text:

“Det är hösten 1967, sen september eller tidig oktober. Jag sitter i baksätet i pappas nyanskaffade Taunus. Vi kör från Ulfsbyvägen, där vi bor, till den närliggande motorvägen Finlands första och vidare till en vårdanstalt i Veikkola några mil utanför stan. Där ute är himlen klar och hög, lövträden sprakar i rött och guld och vajar i vinden. Pappa kör fort, det gjorde han alltid. Och du finns med du också, min bror Mårten, i detta det första minnet jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig. Du är fyra, kanske fem månader gammal och vi skall hälsa på mamma, som vårdas för sin depression ute i Veikkola.”

Mårten skriver om föräldrarna ur sitt perspektiv: ”Ibland slår det mig hur starkt vi präglades av att växa upp med två föräldrar som hade så skilda sätt att se på livet. Mamma som stod till hälften vänd mot det förflutna, pappa som ständigt hade siktet inställt på framtiden.”

Föräldrarna kom också att separera och Mårten bodde under en period med modern som under sina bättre perioder var engagerad i frågor om psykisk ohälsa.

Viktiga tidsmarkörer som präglar brödernas uppväxt var kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, mordet på Olof Palme, olyckan med rymdfärjan Challenger 1986. Finska idrottsbragder i framförallt friidrott och skidåkning gjorde outplånliga intryck på bröderna som båda var intresserade fotbollsspelare i ungdomen. Mårtens engagemang för engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet ledde till flera resor till England.

Kjell inledde sin journalistiska karriär på Hufvudstadsbladet. Ett finlandssvenskt maktcentrum för politik och kultur. En i huvudsak manlig redaktion som sjöd av ”kreativitet och alkohol”.

Bröderna konstaterar att ”nostalgi är en förförisk lögnare”. Men ett intressant och läsvärt brödraprojekt är boken även om en del slutsatser inte är originella. ”Hur hände allt så snabbt? Vart tog åren vägen?

The post Intressant om uppväxt i Finland efter kriget first appeared on Opulens.

LEVNADSÖDE. “Tillsammans med Folke Bernadotte var Kersten engagerad i operationen med de vita bussarna som gjorde att tusentals fångar kunde transportera från tyska läger till Sverige.” Rolf Karlman har läst François Kersaudys biografi om  SS-ledaren Heinrich Himmlers massör.

Felix Kersten – Himmlers massör
Av François Kersaudy 
Översättning: Cecilia Franklin
Förlag: Editions J

Felix Kersten är ett av många märkliga levnadsöden som under 1900-talet blev en inkarnation av ett äkta moraliskt dilemma. Han var utan tvekan SS-ledaren Himmlers vän och livmedikus men han räddade också ett stort antal judar från koncentrationslägren i krigets slutskede. När han och hans familj bosatte sig i Sverige uppstod debatt om han skulle beviljas svenskt medborgarskap. Frågan avgjordes först 1953 då familjen efter lång kamp och diskussioner beviljades medborgarskap.

Nu har den franske historikern Francois Kersaudy i boken ”Himmlers massör” försökt ge den sanna bilden av Felix Kersten. Mannen som enligt honom utförde en ännu större bedrift än Oskar Schindler när det gällde att rädda judar under Förintelsen.

Felix Kersten föddes år 1898 i Dorpat som då ingick i det ryska tsardömet. Han dog 1960 i Stockholm och ligger begravd på Länna kyrkogård 15 km söder om Strängnäs.
När första världskriget bröt ut befann sig Kersten i Tyskland på agronomutbildning. Han tog värvning i tyska armén. Har var med de tyska trupper som kom till Hangö och Finland våren 1918 och deltog i det finska inbördeskriget. Kersten bosatte sig i Finland, fick finskt medborgarskap och började nu studera och praktisera massage. Han gick i lära hos den i Finlands främsta specialisten i ämnet, dr Colander. 1922 flyttade han till Berlin där han gick i lära hos en kinesisk-tibetansk lama, dr Ko. Denne var en mycket känd massör i Berlins finare kretsar.

Trots påtryckningar blev Felix Kersten aldrig medlem av nazistpartiet.

När dr Ko lämnade Tyskland fick Felix Kersten överta hans praktik och kundkrets. Det blev succé. Han behandlade också den holländska kungafamiljen och öppnade praktik i Haag. I mars 1939 blev han kallad till SS-högkvarteret i Berlin för att behandla Heinrich Himmlers magbesvär. Himmler hamnade i starkt beroende av Kersten och kallade honom ”min magiska Bhudda”. När Himmler gjorde en privat semesterresa under kriget till Finland i augusti 1942 publicerades en bild på tre herrar i en roddbåt. Det var Finlands statsminister Jukka Ragnell, SS-riksledaren Heinrich Himmler och dennes livmedikus Felix Kersten.

Trots påtryckningar blev Felix Kersten aldrig medlem av nazistpartiet. Han masserade förutom Himmler även andra nazistiska höjdare som utrikesministern von Ribbentrop.

I september 1944 när de allierade bombade Tyskland hårt och röda armén var i antågande österifrån lämnade Kersten med sin familj gården i Hartzwalde och flög till Sverige. De bodde inledningsvis på Linnégatan i Stockholm men köpte sedan en egendom, Stensäter i Länna utanför Strängnäs. Kontakterna med Tyskland bibehölls dock. Anledningen till att Kersten kom till Sverige var att han var god vän med Tändsticksaktiebolagets VD Axel Brandin. Kersten hade gjort en insats för en grupp svenskar i Polen som hotades av dödsstraff efter att han fungerat som kurirer mellan den polska motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London. Genom sitt inflytande hos Himmler kunde Kersten rädda svenskarna från avrättning. I andra världskrigets slutskede anordnade Kersten ett möte mellan Himmler och en företrädare för Judiska världskongressen, Norbert Masur. Himmler gick med på att släppa 7 000 kvinnliga fångar från Ravensbrück. Tillsammans med Folke Bernadotte var Kersten engagerad i operationen med de vita bussarna som gjorde att tusentals fångar kunde transportera från tyska läger till Sverige.

Felix Kerstens dubbelroll som ”Himmlers massör” och uppgivna samarbete med det nazisiska ledarskiktet samtidigt som han och Folke Bernadotte hade olika versioner av den dramatiska räddningsaktionen med ”de vita bussarna” skapade en debatt om Felix Kersten som person även i Sverige och även i den svenska riksdagen. Den judiska världsorganisationen har dock betygat sin tacksamhet för Kerstens insatser att rädda judar undan koncentrationslägren i krigets slutskede.

Den engelske historikern Trevor Roper som var en av de främsta auktoriteterna på världskrigets historia ansåg att Felix Kersten borde få Nobels fredspris för sina insatser.

The post Mannen med de magiska händerna first appeared on Opulens.