FILM. Ingela Brovik skriver om havsäventyr på bio sommaren 2026. Det rör sig om storfilmen ”The Odyssey” och nyfilmatiseringen ”Vaiana”.

”The Odyssey”

Filmen är drygt tre timmar lång, men biografsalongen är närmast fullsatt, trots att folk inte brukar gilla för långa filmer. Den här sommarens mest omtalade biofilm ”The Odyssey”, i regi av Christopher Nolan, drar verkligen mycket publik.

Publiken reagerar högljutt positivt när filmen tar ut svängarna visuellt i tolkningen av detta nästan 3000 år gamla diktverk som tillskrivs den grekiske diktaren Homeros.

Hollywood möter denna litterära klassiker med extra allt i gestaltningen av denna berömda berättelse om gudar, monster, människor, levande och döda. Det är ett epos där gudarna interagerar med människors liv och styr, hjälper eller ställer till det på olika vis.

Matt Damon, i rollen som Odysseus, gör en intressant rollkaraktär: en hjälte på väg hem efter kriget i Troja. Hans tolkning av den berömde Odysseus är oväntat lågmäld och lyhörd.

Han gestaltar en personlighet präglad av eftertänksamhet när den klassiska berättelsen tar sin början. Den stora trojanska hästen av trä, som Odysseus tar med sig in i staden, är som bekant ett fördolt hot mot Trojas invånare. I filmen skildras den med ambivalens, samtidigt som olika motsättningar tar plats.

Filmen går vidare med Odysseus olika möten och konflikter, där krigsbrott måste sonas, allt medan hans fru Penelope (Anne Hathaway) väntar i hemmet och gör allt hon kan för att hålla friarna borta.

Friarna vill gifta sig med drottningen för att få pengar och makt. Det uppstår närmast tragikomiska konflikter mellan friarna och drottningen, hennes entourage och inte minst sonen, som beter sig som en tuff tonåring. Det blir en annorlunda berättelse att ta till sig, där Matt Damons Odysseus med intrikat humor tar hem segern över friare och andra fiender.

”Vaiana”

”Vaiana”, är en amerikansk äventyrsfilm, med musikinslag, i regi av Thomas Kail med Catherine Laga’aia i huvudrollen, handlar om ett annat äventyr till havs, där en ung prinsessa inte vill ge upp inför dramatiska havsvågor som hotar hennes existens. Det rör sig om en nyinspelning i live action-form av Disneys animerade film med samma namn från 2016. Den som sett den animerade förlagan lär inte bli överraskad. Men om du inte gjort det så bjuder filmen på en oväntad vändning.

The post Sevärda havsäventyr på bio – ”The Odyssey” och ”Vaiana” first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar om en filmflopp från Hollywood och tipsar om några sevärda dokumentärfilmer.

Svag film av Spielberg

”Disclosure day” är en science fiction-thriller i regi av Steven Spielberg. Det rör sig om en konspirationsstory om inspärrade utomjordingar i statligt förvar och människor som kidnappats för egendomliga experiment ombord på rymdskepp. Steven Spielbergs nya actionfilm är paradoxalt nog en relativt odramatisk berättelse om konspirationer och motsättningar.

De datoranimerade figurerna i filmen kan upplevas som omedveten satir på tidigare rymdfilmer. Det har dock gjorts åtskilliga med bättre storytelling än Spielbergs film. Den här berättelsen om meteorologer , cyberhetsäkerhetsexperter, ufon och rymdvarelser blir dock alltmer ointressant ju längre denna film pågår. Det framstår som att den regissör man tidigare sett bra filmer av, nu tycks ha tappat bort sig helt. Men på det viset speglar den i alla fall (om än omedvetet) något av tidsandan i Trump-erans USA. När jag såg filmen på Filmstaden var det för övrigt få personer i salongen, avsevärt färre än det brukar vara när det visas Hollywoodfilm.

Två starka dokumentärfilmer

En helt annan biografupplevelse fick jag på bio Panora, i Malmö, där jag såg två dokumentärfilmer. Det är frågar om kortfilmer av Dennis Harvey om Europas ”inhumana migrationspolitik” som det formuleras i Folkets bios program.

Första filmen ”The Building and Burning of a Refugee Camp” handlar om tre män som söker asyl på Irland och befinner sig på gata i staden Dublin när det uppstår konfrontation, som regissören filmar med intensiv närhet, vilket skapar stark närvarokänsla. Den går för övrigt att se på SVT Play.

Den andra filmen ”The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers” är en uppföljare där regissören riktar filmkameran mot volontärarbetare och deras arbete mot Irlands asylpolitik.

Det är två starka dokumentärfilmer som visar tidsandan på ett intensivt levande sätt. Filmvisningarna följs av samtal efteråt. Det var dessutom gratis biobiljetter till det här filmevenemanget.

Film om Göteborgskravallerna

På Folkets bio i Malmö visas även en annan dokumentärfilm, med anledning av att det är 25 år sedan Göteborgskravallerna, ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Filmen följer vad som sker i Göteborg när folk protesterar mot det EU-toppmöte som hålls i staden, och människor samlas för att uttrycka sin uppfattning om detta och protestera mot USA:s president. Demonstranter samlas på stadens gator kring Götaplatsen och den stora Hvitfeldtska gymnasieskolan, strax intill.

Filmen följer vad som sker under dessa dagar då världens fokus riktas mot Göteborg, möten och diskussioner mellan polis och demonstranter som ibland närmar sig konfrontation där filmkameran lyhört skildrar sakernas tillstånd.

Att se denna film 25 år efter Göteborgskravallerna ger ett intressant perspektiv på tid och rum. Därför är dokumentärfilm något av det viktigaste vi kan se tillsammans och diskutera med varandra.

Film som skapar livfull närhet

”Queer Cinema for Palestine” är ytterligare en dokumentärfilm som visas på Folkets bio Panora. Det är en dokumentärfilm som pendlar mellan många olika filmscener med musiker på scen i engagerad kommunikation med publiken runtomkring och diskussioner om identitet och tillhörighet, med intensitet. Det är en film som skapar  livfull närhet mellan sin berättelse och publiken.

The post Film på bio: Svag sci-fi och sevärda dokumentärer first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. ”Djävulen bär Prada 2”, ”Michael” och ”Bamse och havets hemlighet”.

Intressant uppföljare till film med kultstatus

”Djävulen bär Prada” (The Devil Wears Prada) är en roman av Lauren Weisberger. Den utkom 2003 och blev en bestseller. För 20 år sedan filmatiserades den med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Filmen räknas som en kultklassiker.

Nu kommer alltså en ny film – en uppföljare som vill fortsätta berättelsen om den framgångsrika chefredaktören för det lika framgångsrika modemagasinet. Bokens och filmernas magasin är löst baserat på Vogue i New York, ett av de bästa i sin genre. Det är fullsatt på bion när ”Djävulen bär Prada 2” visas.

Filmen är regisserad av David Frankel efter ett manus skrivet av Aline Brosh McKenna. I rollen som chefredaktör gör Meryl Streep en alldeles utmärkt rolltolkning som den stentuffa ledaren – hon som bestämmer allt i modemagasinet, beundrad och fruktad av sina medarbetare.

Det är en oavbrutet intressant berättelse om kvinnlig makt, starkt och elegant gestaltad av Meryl Streep. Filmen rör sig mellan komik och smärta, med närmast våldsam kraft i maktens korridorer.

Publiken pendlar mellan skratt och nästan gråt, mellan förvåning och spontana utrop: Men vad sjutton? Det är en riktigt intressant film – på ett oväntat sätt – med stilfull humor och ironi. Den kan bli en ny kultklassiker som visar det många av oss kanske ännu inte riktigt har förstått i vår egen tid. Nämligen hur tidningsbranschen och modeindustrin har förändrats i grunden.

Kanske kommer filmen extra lägligt just nu, som ett sätt att mildra Hollywoods kris – en kris som kommer till uttryck, både direkt och indirekt, på årets filmfestival i Cannes, där Hollywoodfilm tidigare haft en stark position.

Filmen om Michael Jackson väcker blandade känslor

En annan aktuell Hollywoodfilm på svenska biografer är ”Michael”, ett musikdrama i regi av Antoine Fuqua, med Jaafar Jackson i rollen som den världsberömde Michael Jackson. Popstjärnan Michael Jackson slog världen med häpnad och nådde enorm framgång såväl kommersiellt som konstnärligt. Senare drabbades han av anklagelser om övergrepp mot två unga personer, en skandal som hotade att förstöra hans karriär och som skulle leda till en rättegång i USA senare samma år.

Inget av detta tas upp i filmen ”Michael”, som i stället skildrar hans genombrott. Den unge släkting som spelar rollen framstår som osårbar i sin musikaliska framgång. Filmen innehåller scener från konserter med enorma publikhav som fyller lokalerna till bristningsgränsen, med ovationer och jubel.

Det är en maximal framgångssaga som slutar illa – en smärtsam film med fantastisk musik, som gör publiken splittrad mellan att både uppskatta och ifrågasätta filmen.

”Bamse och havets hemlighet” övertygar

En helt annan film, som hade premiär i slutet av förra året men fortfarande går på vissa biografer. för en ung publik, är ”Bamse och havets hemlighet”. Det är en svensk tecknad film, i regi av Christian Ryltenius och den riktar sig egentligen till alla åldrar – från 0 år och uppåt, enligt bioannonsen.

Filmen handlar om den välkända björnen Bamse, som är nyfiken på världen omkring sig – havet, himlen, båtarna och allt annat han ser – och vill veta mer om den. Det är en genialt tecknad film, fylld av lekfull glädje i skildringen av livet, kärleken, naturen och mycket annat.

”Bamse och havets hemlighet” präglas av en stark kärlek till bildkonsten, vilket gör att den går rakt in i hjärtat på oss i publiken. Den går nu också att streama via SF Anytime, Apple TV, Viaplay och Prime Video.

The post Film på bio – 3 sevärda filmer i början av juni first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff/ Malmö Arab Film Festival april 2026

Under årets upplaga av Maff, Malmö Arab Film Festival, i april visades 39 filmer från 14 olika länder. Det rör sig om ett varierat urval som fördjupar och komplicerar bilden av den arabiska världen, Genomgående är det fråga om filmer av hög kvalitet.

Det är emellertid få filmer som har direkta kopplingar till eller utgör skildringar av de konflikter som pågår just nu i Mellanöstern.

På årets Maff visas bland annat en film om en egyptisk far-och-son relation, en film med fokus på palestinsk historia och en saudiarabisk kvinnlig road-movie där en farmor med två barnbarn på väg mot Mecka får problem.

”All that’s left of you”, i regi av Cherien Dabis, berättar om palestinsk historia från Jaffa1948 och framåt.  Det är en mycket sorgsen släkthistoria. Den första intifadan 1938, när människor måste lämna landet, är väl dokumenterad i filmen.

”My Father’s Scent” i regi av Mohamed Siam, Egypten, är en berättelse om en far och en son som har svårt för att kunna prata med varandra. Fadern är inlagd på sjukhus och sonen letar efter honom men det är problematiskt att få kontakt, av olika skäl. Det är ett exempel på vardagliga familjehistorier med politisk-historisk undertext som fördjupar det historiska perspektivet, med tyngd. Som sagt, genomgående är det välgjorda filmer som därtill får mycket publik på Maff.

”Hijra” i regi av kvinnliga regissören Shahad Ameen är en film med kvinnlig huvudroll, en farmor i vit dräkt och sjal på huvudet som är på resa till Mecka med sina två barnbarn, unga flickor. När de tar paus på resan passar den äldre flickan Sara på att rymma, och därefter reser farmor och den yngre flickan vidare landet runt för att försöka hitta Sara. Det hela utvecklas till en sorgsen roadmovie med svart humor och ett starkt porträtt av en tuff kvinna som inte ger upp. En av de bästa filmerna på årets Maff som varje år bjuder på fördjupande berättelser från arabvärlden.

The post Arabisk film i fokus på festival i Malmö first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin International Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer 2026.

Berlin International Film Festival 12-22 februari 2026

Publiken på den stora biografen vid Marlene Dietrich Platz applåderar oavbrutet i minst 20 minuter efter visningen av ”À voix basse”, en fransk-arabisk spelfilm i regi av Leyla Bouzid, en kvinnlig tunisisk filmregissör. Hon reagerar starkt på publikens stora positiva upplevelse av hennes film som deltar i den internationella tävlingen på filmfestivalen i Berlin. Filmen handlar om en familjegåta efter att en familjemedlem plötsligt dött och saker och ting måste utredas. Det är en lyhörd, poetisk film som berättar om familjen med stark känsla, mellan lek och allvar, humor och eftertänksamhet.

Den framstår som en av de bästa filmerna i den internationella tävlingen på årets Berlinale, Berlin Film Festival som i år arrangeras för 76:e gången 12- 22 februari med mycket publik som tar plats på Berlins alla biografer. Filmfestivalen i Berlin är den näst största i världen efter Cannes, som ibland knappt har en enda kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. Men Berlin har i sitt internationella tävlingsprogram filmer med kvinnliga regissörer och i år är det relativt många.

Det är mycket liv och rörelse på årets filmfestival, publiken strömmar till alla biograferna och fullsatt är det på ”À voix basse” där kvinnors känslor, tankar och idéer om framtiden tar plats med eftertryck. Publiken reagerar positivt och tillsammans delar vi upplevelsen av den starka filmen. Vi tar med oss det ut i Berlin där festivalen är en angelägenhet för många, ja, man pratar om den på stadens gator och torg.

”Dao” är en fransk-afrikansk/Guinea-Bissau-film i regi av Alain Gomis. Det rör sig om två fester på två kontinenter och familjers liv. Den skildrar olika generationer som firar med eftertryck, massor av folk och diskussioner om vilken grupp man tillhör. Här har vi att göra med en ovanlig film präglad av stark kollektiv energi.

”Rose”, i regi av Markus Schleinzer är en tysk film. Handligen utspelas på landsbygden under 1600-talet där kvinnors liv inte tycks lika mycket värda som männens. Med utsökt svartvitt foto skapas en mycket speciell stämning genomsyrad av vemod. Detta är berättelsen om en ensam och vacker ung kvinna som folket i trakten talar om. De undrar hur hon skall klara sig med allt arbete på lantbruket. Kvinnan skaffar sig en annan kvinna som partner, efter en tid blir hon gravid och grannarna undrar hur det kan ha gått till. Men de två fortsätter att vara ett par och en viss gåtfullhet omgärdar filmens story, som fascinerar.

Sandra Hüller som gjorde rollen som kvinna förklädd till man/soldat i ”Rose” vann priset Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats, ett numera könsneutralt pris. ”Rose” var onekligen en av de mest intressanta tyska filmerna i årets internationella tävling på Berlinfilmfestivalen.

Ytterligare en tysk film som gjort ett starkt intryck är ”Meine Frau weint” ( Min fru gråter) i regi av Angela Schanelec, En man får ett telefonsamtal från sin fru som vill att han skall hämta henne på sjukhuset. Men när han kommer dit finns hon inte där utan i parken utanför. Märkliga scener utspelas som i en iscensatt performance. När mannen hittat sin hustru på en bänk i parken sitter hon och gråter. Det är kort sagt en djupt originell film.

”Queen at Sea”, är en amerikansk film i regi av Lance Hammer med Juliette Binoche i huvudrollen som frustrerad vuxen dotter till en mamma som plötsligt  börjar flippa ut i hemmet där hennes make vill ha det som vanligt. Men den vuxna dottern som, Binoche spelar med stark energi, vill inte att mamman skall underordna sig makens krav på sex. Dottern vill därför få bort honom från mammans liv.

Det blir således en dramatisk story där Binoche tar plats med extra allt i sina uttryck i detta sorgliga familjedrama som blir till en bra men tung film vars tema man sällan har sett utspelas så kraftfullt.

Således var det här ännu en film med en stark kvinna i huvudrollen. Därtill en film som på sitt speciella sätt gestaltar tidsandan. Den fick juryns Silverbjörn för bästa film.

”Dust” i regi av Anke Blondé, är en samproduktion av Belgien, Polen, Grekland och Storbritannien. Handlingen utspelas i Belgien 1999 i västra Flandern där ett antal affärsmän samlas för att investera i ett lokalt tech-bolag. Enbart män spelar de centrala rollerna i denna story om pengar och makt. Det handlar också om uppgång och fall för två prominenta män utan någon reell kapacitet. Det är onekligen en välgjord film om manlig makt och pengar. Men den gick inte hem hos publiken i Berlin.

Svensk film på den här filmfestivalen brukar mestadels vara barn-och ungdomsfilm. Svensk barn- och ungdomsfilm har nämligen gott rykte i Berlin sedan lång tid tillbaka. Men i år är det bara en enda svensk film här i Berlin, i programmet Forum. Det rör sig om ”Doggerland” i regi av Kim Ekberg. Det är en spelfilm om en man i 40-årsåldern som bor hemma hos sin mamma i Norrköping, utan att söka ett ”riktigt jobb”. En välgjord film med analogt svartvitfoto som med sin estetik engagerar i emotionellt avseende.

Ja, detta var några av de verkliga höjdpunkterna i årets upplaga av filmfestivalen i Berlin.

The post Filmfestivalen i Berlin bjöd på ett flertal höjdpunkter first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILM. Filmfestivalen i Göteborg har inletts med Jim Jarmuschs ”Father Mother Sister Brother”. Ulf Bjereld reflekterar över regissörens filmtriptyk som ”kretsar kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”

Är det verkligen sanning vi vill ha?

Temat för årets Göteborg Film Festival är ”Sanning”. Festivalen kunde därför inte ha valt en bättre film till sin smygöppning än Jim Jarmuschs Guldlejonvinnande ”Father Mother Sister Brother” (2025). Filmen är en triptyk, med tre fristående korta filmer som alla kretsar kring relationen mellan föräldrar och deras vuxna barn. Men vad är sant och inte sant av det som sägs? Är sanningen verkligen alltid något att eftersträva?

Första delen av triptyken

I den första delen av filmen färdas syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) i bil genom ett ödsligt vinterlandskap i New Jersey. För första gången på länge ska de hälsa på sin åldrade och utfattige pappa (suveränt gestaltad av Tom Waits). Pappan lever ensam i ett ruckel, utan grannar och med sviktande hälsa och knackig elförsörjning. Stämningen är stel, konversationen ansträngt artig. Jeff sticker till sin pappa lite pengar. Oväntat ser vi en Rolex-klocka skymta förbi, delvis dold av pappans skjortärm. Vad är det egentligen för liv pappan lever?

Jarmusch låter kallpratet regera

I den andra delen av filmen möter vi systrarna Lilith (Vicky Krieps) och Timothea (Cate Blanchett, sminkad till oigenkännlighet) som besöker sin mamma (Charlotte Rampling) för den årliga tebjudningen. Mamman, en framgångsrik författarinna, och hennes döttrar träffas bara en gång varje år trots att de alla bor i Dublin. Även i denna film är det kallpratet som regerar. Kommer tebjudningen att kunna slutföras innan allt brister? Och vad är det egentligen för historier om sina liv som döttrarna berättar för sin mamma?

Mystiska födelseattester

I den tredje delen av filmen besöker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) sina döda föräldrars tomma lägenhet i Paris. Billy har rensat bort alla saker, allt är nu fint och rent. De besöker också det gigantiska förråd dit Billy har forslat allt bohag och andra saker, noggrant nedpackat i kartong efter kartong. Allt är fint, allt är bra. Men vad är det egentligen för mystiska födelseattester som föräldrarna har sparat och som barnen inte känner igen?

Jarmusch tangerar Ibsen

De tre filmerna kretsar alla kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”Father Mother Sister Brother” blir en lågmält trotsig och bitande polemik mot Jesusorden i Johannesevangeliet ”Sanningen ska göra er fria”. Nej, säger Jarmusch med sin film: Sanningen gör oss inte fria. I stället är det upprätthållandet av osanningen som gör det möjligt för oss att värna den lilla frihet vi har kvar. Här tangerar Jarmusch problematiken från Ibsens ”Vildanden” – vad händer med en människa om man tar livslögnen ifrån henne?

Ur det perspektivet är det ett dystert budskap filmen förmedlar, särskilt i en tid präglad av fake news och lögnens normalisering i samhällsdebatten. Men Jarmusch vore inte Jarmusch om han inte samtidigt ställde sig vid sidan av det han nyss hade berättat. Vill han verkligen säga oss något på riktigt? Eller leker han bara med oss – trollar han oss? Och vill vi veta vilket?

Jarmusch uppvisar hög klass som alltid

Skådespeleriet, ljussättningen och fotot är naturligtvis utmärkt. Det är det alltid i Jarmuschs filmer. Som så ofta i hans filmer är det också osäkert om här finns ett narrativ. De tre berättelserna har visserligen en kronologi, en handling, en början och ett slut. Men just när vi börjar känna oss trygga i narrativet följer oväntade absurda scener. Förbipasserande ungdomar som i ultrarapid utför konster på sina skateboards. Karaktärer som envisas med att vilja skåla i vatten eller i te. Eller repliken som den där Skye i den avslutande episoden helt apropå frågar sin tvillingbror Billy: ”Tror du att planet hade störtat om det inte hade varit mamma som suttit vid spakarna?”.

På vägen ut från biografen fingrar jag på min pressackreditering. Ser den inte lite konstig ut? Är den verkligen äkta? Och spelar det i vilket fall någon roll?

The post Jarmusch ifrågasätter vårt behov av sanning first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Sound of Falling” är en tysk biofilm som du inte bör missa, enligt Ingela Brovik. Filmen har ett kvinnohistoriskt perspektiv och den berättas på ett djupt originellt vis.

”Sound of falling” (In die Sonne schauen) i regi av Mascha Schilinski är en drygt två och en halv timme lång film i en helt egen och djupt originell stil. Det rör sig om en intensiv visuell berättelse om flickors och kvinnors liv i en familjehistoria som sträcker sig genom en lång period från 1910-talet och framåt. I centrum för handlingen står ett stort tegelhus i Tyskland.

Det är en komplex historia som tar plats i ett land stigmatiserat av två världskrig, Det är krig som skymtar fram associativt och mestadels indirekt i filmen och återspeglas på ett emotionellt plan.

Under fyra olika tidsperioder på 1900-talet följer filmen familjens flickors och kvinnors liv. Det handlar om hur de växer upp och får lära sig villkoren för kvinnor jämfört med män. Men det handlar också om hur tiden och rummet formar kvinnors villkor. Allt är utfört med fantastiskt foto som skapar en lågmäld berättelse full av tung undertext.

Enkelt uttryckt så får publiken följa flickors uppväxt, unga kvinnors stränga villkor vad gäller drömmar om kärlek i en nära framtid och de äldre kvinnornas minskade utrymme i familjen, i det stora huset och i samhället.

Med andra ord så är ”Sound of falling” en synnerligen intressant och därtill annorlunda film. Det är för övrigt mera sällan som tysk film visas på svenska biografer nuförtiden.

Väl att märka så berättar den här filmen även om tjänsteflickornas/pigornas liv i denna familj, som de står så nära. Dessa tjänsteflickor förväntas ställa upp som älskarinnor för familjens män, ogifta eller inte. Ja, det framgår att just detta är ett krav som ställs på dessa pigor. Det är en patriarkalisk ordning som inte medför något gott för någon av flickorna och kvinnorna i det tyska tegelhuset.

Således är det en riktigt tung familjehistoria som framställs men den är skildrad med poetisk melankoli och ett visst mått svart humor.

Det är ytterst en existentiell film av sällan skådat slag, vacker och melankolisk och den berättar om en undertryckt tysk kvinnlig historia, som verkligen är värd att komma upp till ytan.

”Sound of falling” är kort sagt en film som du absolut inte skall missa!

The post ”Sound of Falling” är mycket sevärd first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om spelfilmerna ”Kevlarsjäl” och ”Köln 75” samt dokumentärerna ”Nunnan” och ”Filmen om Siw”.

Filmen om nunnan

”Nunnan”, är en bioaktuell och intressant svensk dokumentärfilm av Maud Nycander.

Hennes första dokumentär om den unga svensk nunnan Marta kom år 2007. Den nya filmen följer upp och fördjupar bilden av Martas liv och livsval.

Det är en starkt berörande film med respekt för Marta som berättar om sitt liv i ett svenskt kloster på ett både intensivt och engagerande vis.

Det är kort sagt en film som är lätt att ta till sig.

Svensk dramafilm som alla borde se

”Kevlarsjäl”, är titeln på en svensk dramafilm i regi av Maria Eriksson-Hecht. Det rör sig om en debutfilm som skildrar en trasig familj där mamman är död och pappan, spelad av Torkel Petersson, har alkoholrelaterade problem.

Han är en familjefar som gärna kritiserar och straffar sina två tonårssöner, där den äldste, Alex (Josef Kersh) efter bästa förmåga tar hand om sin lillebror Robin (Rio Svensson) när det blir riktigt jobbigt.

I sin helhet är detta en kraftfull film om syskonrelationer där skådespelarna gör ett utmärkt bra jobb. Josef Kersh är rentav lysande i rollen som engagerad storebror. Dock blir det komplikationer också bröderna emellan i denna film om rättvisa, liv och frihet.

Det här är sammanfattningsvis ett familjedrama med ett splittrat samhälle som fond. ”Kevlarsjäl” är en film som jag tycker att alla borde se.

Stark dokumentärfilm om Siw Malmkvist

Svensk film står sig faktiskt riktigt bra, trots alla utspel om hur illa ställt det är med filmskapandet i vårt land. Inte minst görs det bra dokumentärfilmer. Det senaste exemplet på detta är ”Filmen om Siw” där Stina Gardell och Frida Neema Järnbert svarat för regi och manus.

Här har vi att göra med en oväntat stark och dramatisk dokumentär om sångstjärnan från Skåne, som blev en internationell stjärna i Tyskland.

Det framgår med all önskvärd tydlighet hur Siw Malmkvist präglats av sin barndom under fattiga omständigheter i en arbetarklassförort i Landskrona. Nya perspektiv öppnas i denna både dynamiska och roliga film.

Intensiv tysk film med jazztema

En annan musikrelaterad film är ”Köln 75”. Det är en tysk spelfilm där Ido Fluk svarat för såväl manus som regi. Tysk film är för övrigt något som numera sällan visas på svenska biografer. Den här filmen bygger på en sann historia om hur Vera, en ung tjej, förtjänstfullt spelad av Mala Emde, går i gång på idén om att arrangera en konsert i Köln med en av världens främsta jazzmusiker, den amerikanske pianisten Keith Jarrett. Hon springer konstant filmen igenom för att möjliggöra konserten, planera och själv sälja biljetter.

Som om det inte vore nog måste hon därtill försöka hitta ett tillräckligt bra piano till den berömde musikern.

Den unga Vera har en både ilsken och sträng pappa som inte accepterar hennes planer på konserten men hon har också en mamma som vill försvara henne.

Eftersom handlingen tilldrar sig i 1970-talets Västtyskland märks fortfarande tyngden av andra världskrigets fasor. Det skapar en blandning av då och nu att förhålla sig till och utgör ett slags undertext i denna synnerligen intensiva film.

”Köln 75” handlar om kärlek till musiken, relationen mellan dotter och föräldrar, men också om Veras pojkvän och rivaler.

Ett annat centralt motiv är och drömmen om framtiden. Vi får också följa den världsberömde jazzmusikern Keith Jarrett, spelad av Joe Magaro, på turné genom Europa. Här gestaltas hans starka ambivalens inför att ta sig till just Köln för att spela på en teaterscen med ett tillfälligt inlånat instrument.

”Köln 75” är primärt en story om en legendarisk jazzkonsert men berättelsen blir närmast existentiell i sin starka filmiska form.

The post Ingela Brovik: 4 filmer du inte bör missa first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik fascineras av den bioaktuella actionfilmen ”F1” med Brad Pitt, men har också passat på att se en exakt hundra år gammal filmklassiker i en unik biovisning.

Den här filmkrönikan handlar om män, pengar och makt. Pengar, två ensamma män och frågan om vad de skall göra åt sakernas tillstånd är nämligen en gemensam nämnare för de två filmer som jag nyligen sett i högsommartid. Det rör sig om den färska actionfilmen ”F1” samt den hundra år gamla klassikern ”Guldfeber”.

En film om bilar, pengar och hypermaskulinitet

I förra veckan var det alltså Filmstaden-premiär för ”F1” i regi av Joseph Kosinski. Det är en amerikansk actionfilm om Formel 1-tävlande där enorma summor står på spel. Hollywoodstjärnan Brad Pitt återfinns i huvudrollen som den åldrade racerföraren Sonny Hayes. Brad Pitt gör sin roll med återhållen mimik under den påkostade tävlingen som arrangeras i Saudiarabien.

Brad Pitts rollkaraktär är en tuff man i likhet med alla i det så kallade stallet. Sonny Hayes ler charmigt och har hög status, trots att han bor i en husbil på en parkeringsplats. I någon mening blir han alltmer gåtfull, ju längre filmen pågår. Detta i viss kontrast till de mycket skickligt gestaltade tävlingsscener som utspelas när bilarna körs med högsta möjliga fart.

Det är en på flera vis fascinerande actionfilm med fokus på bilar, pengar och hypermaskulin identitet. Följaktligen är det fråga om en värld där kvinnor inte får något större utrymme. Ja, det är ur ett genusperspektiv på gränsen till satir. Men filmen förmedlar också Formel 1-tävlingarnas medryckande kraft. Därtill skildrar filmen med skärpa hur manliga maktstrukturer genomsyrar motorsporten.

Chaplins stumfilmsklassiker

För en vecka sedan var jag på Filmstadens biovisning av en stumfilmsklassiker, nämligen ”Guldfeber” med Charlie Chaplin i huvudrollen. Han var filmens regissör, manusförfattare, musikmakare med mera. Detta var en visning för att fira att Chaplins ”Guldfeber” fyller hundra år. Således en unik visning på bio år 2025, men det bör förstås nämnas att denna filmklassiker när som helst kan streamas på SF Anytime, med flera sajter.

”Guldfeber” börjar med en oändligt lång kö i en backe i snöigt bergslandskap där män står och väntar på att få komma upp till en plats där det kan finnas guld att gräva fram. En av alla dessa frustrerade män är Charlie Chaplins ensamma rollfigur med tajt kavaj, stora skor och vemodig blick.

På bergets topp finns ett litet hus där han knackar på och får komma in till en annan frustrerad man, som inte har någon mat hemma. När Charlie Chaplins rollfigur, som kallas för den lille mannen, inte hittar något att äta, fattar han ett egensinnigt beslut. Han tar av sig en av sina skor och lägger skon i en gryta på spisen, börjar koka den – som vore den ett livsmedel.

En annan man som inte heller bor i huset, får halva delen av den kokta skon serverad på en tallrik, blir förvånad och arg. Men Chaplins luffargestalt sätter sig på andra sidan av det lilla slitna bordet och börjar äta av sin skosula och skosnöret blir till ett slags spagetti. Detta är en av de mest surrealistiska scenerna i den tidiga filmhistorien. Det är en scen som stannar kvar för alltid när man sett den. Det är en tidlös gestaltning av hungersnöd, mat och fattigdom.

En drastisk och poetisk film

Ändå behåller ”den lille mannen” sin lågmälda stolthet och vandrar vemodigt vidare in i den lilla staden där det finns en restaurang med till synes trevligt folk. Han fastnar för en vacker kvinna. Och det blir dans men snart också en konflikt med en ilsken herre som själv vill dansa med kvinnan och bestämma allt. Men det slutar inte så. Det allvarliga mixas med lekfullhet och surrealism i en stämning som tycks få tiden att stanna upp. Därefter går allt åt ett annat håll i en av Chaplins mest egensinniga filmer.

”Guldfeber” är en film där drömmar om pengar, kärlek och rättvisa gestaltas drastiskt och poetiskt. Kort sagt annorlunda med svart humor i dubbel bemärkelse. Och däremellan uttrycks ett brett känsloregister i filmiskt starka bilder.

The post Maskulinitet på film – ”F1” och ”Guldfeber” first appeared on Opulens.