KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

Lars Lerin har köpt konsthallen i Kabusa på Österlen och invigning sker nästa år. Jytte Holmqvist ser fram emot detta och tecknar här ett porträtt av såväl konstnären som det österlenska landskapet. 

Lars Lerin – en folkkär konstnär

Han har kallats för ”konstnären som målar med demenssjuka i tv”, som ”väljer vildhundar framför hieroglyfer, och tycker att tv-jobbet är ett skönt avbrott i målandet.”[1] Den mångsidige akvarellmålaren, författaren, och människan Lars Lerin (f. 1954) har en enorm kapacitet och är mannen som är okonventionellt tillgänglig och inkännande, och som blir allas vår guru genom sin öppna sårbarhet, som lett till en inre kraft och styrka.

Lerin sprider genom tv-rutan och ansikte mot ansikte en stark och positiv energi genom sin självklara men inte lättförvärvade säkerhet. Därmed har han vid 71 års ålder allt: han är reflekterande, eftertänksam och vältalig och hans svar när han på mjuk värmländska delar med sig av sina tankar kring en mängd olika frågor, i poddar, tv-program och i intervjuer, vittnar om ett stort inre lugn.

Med ”Genom kärleken till naturen återvann jag livet” som signaturmelodi och personlig påminnelse har Lars Lerin som en av Sveriges mest folkkära personligheter tagit Sverige med storm.

I sin konst tar han oss med på en såväl yttre som en inre resa som delvis speglar episoder i hans eget liv, och delger oss (mer eller mindre villigt[2]) som rollmodell härdad av den existentiella berg och dalbanan, sin livsberättelse där han lämnat kyla och ett inre utanförskap bakom sig och äntligen funnit ro och harmoni – i kropp och själ. Han visar på ett avväpnande sätt en väg framåt, från gungande hav till en trygg och säker hamn, och blir därmed en beaktansvärd förebild för oss alla.

Djupa insikter och självrannsakan

Lerins tuffa förflutna där droger och alkohol styrde hans vardag har blivit en lärdom som lett till djupa insikter. Efter det att han till slut definitivt klarade av att säga nej (den nära kontakten med mamman, vars död 2022 fick honom att känna att ”något i existensen blir skakat”[3], blev en räddning och förlösning), har han genom självrannsakan lärt sig omvärdera, begrunda och betrakta, och se till vad som är viktigt.

Han har nu tagit kommandot, har kontroll och visar genom att fortfarande kunna tala om det svåra inom ramen för offentliga forum (se dokumentären För dig naken[4]) på en styrka som är oss få förunnad.

Efter år av instabilitet där han testade gränser, erfor den sorg som vittnar om vidden på en stor kärlek, och svävade mellan liv och död[5], har Lerin nu hittat hem i trippel bemärkelse. Ett hem i Värmland i ett – sedan oktober 2010[6] – rymligt, ljust och öppet hus i Hammarö där hans skapande tar liv och kärleken till den brasilianske maken och livskamraten Manoel Marques Lerin (Junior) blir hans drivkraft: ett fysiskt hem, ett själsligt hem, och ett tvärkulturellt kärlekens hem.

Till ytan varandras motsatser är dessa långvariga makar desto mer symbiotiskt samspelta och har tillsammans funnit sin plats på jorden och en boning för själen. I det värmländska landskapet kan de andas fritt i harmoni och omtanke om varandra och deras fyra barn som växer upp i samklang med natur och djur (husets katter blir självklara komponenter i det konstnärliga sammanhanget[7]), och själslighet.

I detta sammanhang skapar Lars Lerin. Som han skapar! Så många liv i ett liv, så många intryck, så mycket inspiration och kreativitet. Driven och dynamisk, under sitt långa och varierade konstnärskap har han gått från klarhet till klarhet och har under årens lopp haft utställningar i Sverige, Finland, Frankrike, på Färöarna, i Island, Norge, Tyskland och USA [8].

Alltid med ett fokus på det impressionistiska; spontana ögonblick som dröjer sig kvar i minnet, kulturella företeelser och förankringar, arkitektoniska former och vinklar, och återkommande referenser till den ständigt skiftande naturen (tavlan ”Gryningsmorgon över vinterlandskap i Sunnemo” där den blodröda himmeln kontrasterar mot ett blåvitt snötäcke är enastående vacker) – där människan ofta blir del av en större kontext och omvärld.

Österlen väntar på Lars Lerin och Junior

Nu sätter makarna Lerin sikte mot sydliga breddgrader, Skåne och Österlen, där konstnären snart ska sätta sin prägel på och ett oförglömligt avtryck som ny ägare av Kabusas gamla stärkelsefabrik som sedan 5 år tillbaka drivits som konstgalleriet Kabusa Art Gallery.[9]

I mars 2026 invigs den nya konsthallen och pressen ges en chans att intervjua Lerin, informerar mig hans agent för Sandgrund[10]. Då tar det fart. Kabusas dörrar öppnas för Lerin och hans konstnärliga ljus strömmar in i ett stort galleri och komplex, som är högt i tak och med en öppen planlösning och som gjord för hans konst.

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin

Detta kreativitetens och de tankeväckande utställningarnas kapell lockar människor från när och fjärran under vår och midsommar och konstrunda[11] och är omgivet av böljande kullar, ett stundom piskande och rytande, och ett stundom desto mer kav lugnt öppet hav, och en allsmäktigt skyddande himmel.

Österlen är ett konstverk i sig själv; en magisk plats på jorden dit människor vallfärdar för att fånga ljuset i tanke, ord och bild, och där UIf Lundell så träffande sammanfattat känslan av tillhörighet i sina bevingade ord från 1982 där han fastställer att det (liksom för Lerin) är nära havet som ”själen kan få ro.”[12]

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin; en konstnär för vilken naturen betyder allt, och som genom naturen upptäcker livet. Han förklarar: ”Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande … Som nykter och drogfri känner jag mig som en självklar del av naturen, livet.”[13]

I andlighetens tecken väntar vi med andakt på vad detta österlenska paradis på jorden kommer att göra för Lars Lerins konst och på hur hans eget inre ljus kommer att möta ett lysande Österlen – där vi nyss tagit del av skymningslandet mellan ljus och mörker och betraktat vår existens under det tjugonde året av ”Österlen lyser”.[14]

[1] https://podcasts.nu/avsnitt/p4-extra-gasten/lars-lerin-det-ar-grymt-att-aldras-E33N-lUkh

[2] – Det dagliga bruset är tröttsamt. Alla människor som man möter. Det tar energi att träffa folk. Alla vill ha något av mig. Eller så vill de ge något, som jag kanske inte kan ta emot. Fast det är kanske för att jag är så populär … – Man vill ju inte vara elak, då är det bättre att låta bli att gå ut. Men jag får mycket tid ensam också. https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[3] https://www.nwt.se/2022/11/17/lars-lerin-sorjer-sin-mamma-nagot-i-existensen-blir-skakat-13f31/

[4] https://www.land.se/kultur/darfor-alskar-vi-lars-lerin

[5] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lars-lerin-atervander-till-lofoten-efter-23-ar-det-var-liv-eller-dod

[6] https://www.nwt.se/2011/05/25/lerin-och-manuel-har-hittat-hem-pa-hammaro-30f2b/

[7] Om katters briljanta hjärnor kan läsas i boken ”Vid regnbågens slut finns en katt” – https://www.opulens.se/litteratur/tankeflodet-i-en-briljant-katthjarna/ Katten får även en prominent roll i Lerins bok Kattjakten (2022): https://www.opulens.se/litteratur/god-lasning-och-utsokta-akvareller/

[8] Se https://www.barnebys.se/blogg/lars-lerin

[9] https://www.ystadsallehanda.se/ystad/konstnaren-lars-lerin-koper-kabusa-art-gallery/

[10] https://www.visitvarmland.com/hammaro/en/culture-and-history/museum/sandgrund-lars-lerin/

[11] https://visitskane.com/sv/kultur-historia/konstrundan-i-skane-en-av-varldens-storsta-konstutstallningar

[12] https://www.youtube.com/watch?v=uuOUev9EgI8

[13] https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[14] https://osterlenlyser.se/

The post Lars Lerin – skapandets ljus first appeared on Opulens.

AI. ”Vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?” Den frågan försöker Mathias Jansson besvara i en kritisk genomgång av hur det går till när AI används för att skapa bilder.

Kan en AI-konstnär tänka utanför algoritmen?

Varje människa är en konstnär, sa Joseph Beuys och med dagens generativa AI är det iallafall betydligt enklare att skapa konst om det så är bilder, musik eller texter. Men vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?

Generativ AI består av en datamodell som scannat av bilder, texter och musik som finns på internet. Av materialet har AI-modellen lärt sig att känna igen hur olika kreativa uttryck är uppbyggda, hur en tavla med en katt ser ut, hur en sonett är skriven eller en fuga är komponerad.

Generativ AI är ingen avancerad collagemaskin som plockar ihop olika bildelement från en databas och sedan skapar en ny bild. I AI-modellen finns inga bilder utan bara en matematisk mall för hur något ska se ut. När du skriver att du vill skapa en bild av en katt skapas en bild av en katt utifrån en algoritm som förutsäger hur en katt med största sannolikhet borde se ut baserat på det material den tränats på. Det är en viktig skillnad när vi ska prata om den kreativa processen med generativ AI.

Deja vu

Jag har själv skapat en hel del AI-bilder och som många andra har jag fascinerats över hur lätt det är och hur bra resultatet oftast blir. Man kan gå direkt från idé till resultat på bara några sekunder. Men efter att ha skapat ett par tusen bilder och scrollat genom Facebook-grupper och Instagramkonton fyllda med AI-kreatörers bildmaterial har en smygande känsla av deja vu börjat smyga sig över mig. Ja, det är snyggt, spännande och intressant, men också ganska stereotypt och platt i sin mångfald, man lär sig efter ett tag att känna igen den speciella AI-estetiken och man får ofta en känsla att det där har jag nog sett tidigare.

Det beräknas att det skapas ungefär 15 miljarder bilder per år med AI. En svindlande siffra, så det är kanske inte konstigt att en hel del bilder blir likartade och skapar en deja vu-känsla när man scrollar igenom bildflödet.

Det kan ju också vara så att många som skapar AI-bilder inte har för avsikt att skapa nya konstuttryck utan nöjer sig med att göra om sin favoritskådespelare i impressionistisk stil eller skapa fotorealistiska landskap eller en söt cyberpunkkatt på ett rymdskepp. Men även om man skulle vilja skapa något helt annorlunda och något helt nytt så är frågan om det ens går med dagens AI modeller.

AI tränas på befintliga bilder

AI-modellen är tränad på bilder som redan är skapade. Den är bra på att härma och blanda olika befintliga konstuttryck, men den skulle aldrig komma på att skapa något helt nytt. En AI-modell skulle aldrig kunna hitta på en ny konststil som till exempel kubismen. Hur bilden framställs styrs av en matematisk modell eller mall om man så vill. Det är någon som har programmerat modellen att göra vissa val för att det ska likna en katt, vilket gör att andra val sållas bort i processen.

AI-konst fungerar ungefär som de där nummermålningarna du fyllde i som liten. Du fick ett papper med konturerna av en segelbåt och varje fält hade ett nummer som motsvarade en färg. Fyllde du i färgfälten korrekt fick du en fin bild av en segelbåt. Du kunde förstå vara kreativ och fylla i fälten med helt egna färgval, men du kom inte från att bilden var en segelbåt. 

En AI-modell har som sagt en förutbestämd mall, precis som nummermålningen. Du kan vara kreativ och fylla i olika “färger”, men AI:n kommer aldrig att kunna tänka utanför boxen eller de algoritmer som den styrs av och skapa något annat än “segelbåten”.

Nu kan man naturligtvis hävda att vi människor också tänker efter bestämda mallar och skapar konst efter inlärda mönster. Vi har dock en fördel till skillnad från AI-konstnären. Dels är vi generalister, vi kan lite av varje, medan en AI idag är specialist på ett område.

Vi kan plocka in erfarenheter från andra områden i vår kreativitet. Vi behöver inte begränsa oss till att göra en bild av en katt, vi kan snickra ihop en katt av brädor, sticka en katt i garn, göra en katt i lera, helt beroende på vilka färdigheter vi lärt oss i livet.

Vi kan ju också göra något så enkelt som att ta det där pappret med nummermålningen och vända på det och rita vår egen version av ett skepp på baksidan utan att styras av några linjer. Eller varför rita på ett papper över huvud taget, när man kan rita på väggar eller gator som kreativa barn brukar göra. Och varför just en segelbåt när man vill rita ett rymdskepp eller en rolig clown?

När en AI skapar en katt så skapar den en avbild av en katt, eftersom den lärt sig att en katt ser ut på ett speciellt sätt. Men vi människor vet att en katt är mycket mer än bara katten. En kreativ person kan placera ut en kattlåda med kattbajs i en konsthall, eller ett paket med allergimedicin och en högtalare med någon som nyser, som gör att besökaren associerar objekten med en katt. En AI har idag ingen möjlighet att vara så kreativ att den kan skapa mer sublima kontexter av en katt.

För- och nackdelar

Vad gör då AI med vår kreativitet? Det finns naturligtvis många fördelar med AI för vår kreativitet. Människor kan snabbt förverkliga sina idéer, man kan använda AI:n som bollplank, skapa skisser, utkast eller samarbeta med en AI för att utvecklas i sin kreativa process.

Nackdelen är att en AI trots sin mångfald av uttryck följer en förutbestämd mall. Resultatet kan visserligen upplevas som kreativt, men det är egentligen inte den form av kreativitet som vi förknippar med konst som kännetecknas av att bryta normer, gränser och skapa oväntade nya sammanhang och frågeställningar.

Medan AI-konstnären vill vara duktig och i platonsk anda skapa den perfekta katten, vill vi människor ofta skapa något nytt som visserligen påminner om en katt, men som också är något helt annat. 

Att AI konsten ofta inte känns autentisk eller riktigt ”mänsklig” beror förmodligen på att AI:n kapar en del viktiga steg i den kreativa processen, den tar helt enkelt genvägar och går direkt från idé till resultat utan att göra en massa misslyckanden, skisser, omvärderingar eller ångestfyllt tvivlande på sin förmåga.

Tidigare har kreatörer först fått en idé och sedan från grunden börjat bygga upp den i skisser, utkast, som bearbetats, diskuterats, förkastats och förbättras. Under den ganska besvärliga, mödosamt och tidskrävande processen sker något med en idé, den utvecklas, fördjupas, får fler sidor och djup och blir under processen en del av dess skapare. Dessa osynliga lager som ger konstverket ett djup och en känsla av något mänskligt, riskerar att försvinna när man överlåter till en AI att göra konst. 

AI-konsten är dock en naturlig utveckling av de senaste decenniernas samhällsutveckling, där det ytliga, det snabba och enkla har premierats på bekostnad av det långsamma, djupa och komplexa.

Larmrapporter om att studenter på universitet inte kan ta till sig komplicerade texter eller läsa en hel bok, varvas med oron över att människor har allt kortare koncentrationsspann, sönderhackat av sociala mediers dopaminkickar. I det samhället passar den snabba, vackra, men ytliga AI konsten perfekt in.

Kanske kommer vi att tröttna på AI

Vore man dystopiker skulle man kunna tro att Ray Bradburys dystopiska framtid i romanen ”Fahrenheit 451” håller på att besannas. Ett samhälle som föraktar böcker och egna tankar, men i stället för att, som i Bradburys dystopi, trollbindas av tv-väggarnas innehåll kommer vi att fascineras av lättsmält AI-skapad underhållning på internet.

Nu är jag inte lika dystopisk som Ray Bradbury utan tror att vi människor är kreativa inte bara i vårt skapande utan även i vår konsumtion. Vi vill ha variationer och utmanas i vår vardag. Kanske är generativt AI-skapat innehåll toppen på det snabba, ytliga medielandskapet som vi sett utvecklas under de senaste decennierna?

Kanske vänder det snart, som det så ofta gör i historien, och människor börja söka efter det fördjupande och långsamma i livet igen, som att läsa en bok, att samtala med andra, att själv måla en tavla eller sticka en tröja.

The post Vad sker med konsten när AI tar över? first appeared on Opulens.

GUSSY. Gussy Löwenhielm har varit en flitig medarbetare i Opulens. Hösten 2024 påbörjade han ett nytt projekt med titeln ”Oroat” vilket vi berättade om. Framöver kommer ”Oroat” att vara ett återkommande inslag i Opulens.

Läs mer om Gussy här.

The post Gussy: ”Oroat” ‒ Beslutsångest first appeared on Opulens.

PROSA. ”Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen,” skriver Bo Bjelvehammar som läst romanen ”Vad är klockan, egentligen?”.

Vad är klockan, egentligen? av Bengt Jahnsson–Wennberg
Bokförlaget Mormor

Bredvid ett arbete som bildkonstnär med utställningar och konstnärliga gestaltningar har Bengt Jahnsson-Wennberg skrivit ett antal böcker och detta är hans sjunde utgivna bok.

Det är en berättelse om en resa till New York, ett antal konststudenter reser dit på en studieresa, allt sker under 1991. Mycket påminner om bekanta skolresor. Det finns dock skillnader, som att ledaren för denna trupp är en professor.

Före resan är det ett antal förberedelser och naturligtvis smärtsamma avsked, dessutom betyder ett av avskeden, att ett förhållande håller på att ta slut.

Det finns ett rikt material som utgör basen i det goda och friska berättandet.Det är dels sporadiska dagboksanteckningar, dels svart-vita äldre fotografier och dessutom ett antal oljemålningar, som har tillkommit under skrivandets gång.

Det är kring detta som berättelsen vävs, till detta kommer ett antal mer eller mindre, avvikande tankeutflykter. Det finns i läsandet, en bestämd känsla av att saker och ting skjuts upp och sätts i väntrum inför framtiden.

Genial kombination

Detta att kombinera de tre uttrycken, ord, foto och målningar är ett genialt drag, det ger både en dynamik till berättelsen och en levande rörelse, just genom en färgsättning, som den som sker både i språket och i bilderna.

I centrum i berättelsen står just resan och vistelsen i New York och en av huvudpersonernas familj. Det löper genom romanens parallella spår – den personen jag tänker på är Erik, hans familj och hans studiekamrater Richard och Peter från konstskolan.

De tre bor tillsammans i New York och de lever inget direkt stillsamt liv. De besöker som sig bör konstscener i den stora staden, men de går även på klubbar och besöker arenor, som har till uppgift att tillgodose andra behov och begär.

Filmiska scener

Bengt Jahnsson-Wennberg fångar väl och med närvaro de olika miljöerna och gestaltar skickligt de olika karaktärerna.

Det finns filmiska scener, som etsar sig fast vid läsandet. Ta till exempel det dråpliga intermezzot med doktoranden i konstvetenskap, som förnärmad och arg, vill göra slut på en av kompisarnas liv – med en yxa.

Den argsinte heter Eskil. Jag tänker osökt på Jon Fosses särskilt korta prosastycke ”Yxan”, om hur en far skäller på sonen, som hämtar yxan i vedboden, ställer den bredvid faderns stol och ber sin far att döda honom. Fadern blir då ännu argare.

Åter till Eskil, det finns många sådana sekvenser i romanen. Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen och hela tiden fängsla läsaren genom pikanta detaljer.

The post Bengt Jahnsson-Wennberg ger prov på sällsynt förmåga i fängslande roman first appeared on Opulens.

FAMILJEN. Henrik Schedin har sett Marianne Lindberg De Geers utställning, med familjen som tema, på Göteborgs konstförening. Han finner att de utställda verken når bortom det privata och berör på ett allmängiltigt vis.

Marianne Lindberg De Geer
Göteborgs Konstförening
Utställningen pågår till den 5 november 2023

Marianne Lindberg De Geers utställning på Göteborgs konstförening har familjen som tema och berättar om både liv och död. Konstnärens vardag skildras genom porträtt av hennes familjemedlemmar i måleri och teckningar. Det är skört och finstämt måleri i dova färger som är dominerande i utställningen. Färgerna tillsammans med motivvalens enkelhet – till exempel sittandes i soffan eller badkaret – vaggar in betraktaren i vardagens lugn.

En av badtavlorna är målad på en ogrundad träskiva utan bakgrund vilket gör motivet ännu mer närgånget och avskalat då fokuset ligger på enbart två överkroppar. Dock skapar träets struktur effekter av vågor och skvalp vid närmare granskning och tavlan blir till slut livfull.

Däremot porträtteras barnen med illröda ögon på en av tavlorna med badkarsmotiv. Det vilar något suggestivt över tavlan och bryter av lugnet i de andra målningarna. Det är skönt då utställningen blir mer uppriktig, en vardag med kvällsbad är ju trots allt inte alltid lugn och behaglig.

Starkast av verken är ett självporträtt i profil med hennes hörapparat och spår på halsen efter vad som verkar vara sjukdom. Måleriets skörhet och motivets ålderdom och sjukdom försträcker människans sårbarhet. Den hotfulla, ilskna rodnaden på halsen och hörapparatens stöd bildar motsatspar som tillhör samma ålderdom och slutskede av livet.

De svartvita skisserna är gjorda med säkra streck, ögonbryn som är så skarpa att det märks att blyertsdragen är gjorda med bestämdhet och auktoritet. Konstnären verkar vara bekant med familjens hårstrån. Hantverket är skickligt och gör att intryck av ögonbryn och hårlinjer stannar kvar hos mig när vi går från utställningen. Inte trodde väl jag att Carl Johan De Geers ögonbryn kunde vara så fängslande!

I utställningen ingår även ett blad med verket Livsfris för en familj. En tidslinje över familjemedlemmarnas livslängd. Där årtal mellan 1936 till 2076 med ett decenniums mellanrum är listade.

Maken Carl Johan är möjligtvis död inom tre år och yngsta sonen Ernst väntas leva till åtminstone 2066. Det är både kul och drabbande, och ger på ett enkelt men effektfullt sätt perspektiv på tid och livslängd.

När jag går runt i utställningslokalen, och individualismens tidevarv pågår för fullt utanför dörrarna, frågar jag mig varför en konstnärs familj är relevant för betraktaren. Konst och utsagor som är ”ärliga” och ”intima” finns det gott om just nu och har debatterats friskt de senaste veckorna på kultursidorna.

Ändå så framstår Lindberg De Geers vägghängda familjealbum inte som privat. Utan det tycks finnas ett hälsosamt avstånd mellan konstnären och verken, kanske speciellt då Livsfris för en familj har skapats med viss humor och självdistans.

När jag stoppar ner en kopia av Livsfris för en familj i rockfickan inser jag att bladet från begravningen jag var på veckan innan låg kvar i innerfickan. Då inser jag att just Lindberg De Geers familj ju inte är relevant för mig personligen, men i dokumentation av familjer och deras tidslinjer går det att finna något allmängiltigt som berör och som går att känna sig hemma i.

Konstverken når bortom det privata. Livet är kort men konsten är lång, antar jag.

The post Marianne Lindberg De Geers konstverk når bortom det privata first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Gussy Löwenhielm firar 15 år som komiker och fyra år med sina Fredsdruvor så han har därför skrivit en text med anledning av detta. Den handlar bland annat om att åldras.

Jag skrev en text här i Opulens om en jazzkonsert på Stockholms Konserthus förra fredagen. Jag förklarade att Konserthuset inte bjuder in till samma varma konsertkänsla som när man till exempel står i kön till Jazzklubb Fasching där medelålders män nostalgiskt berättar konsertanekdoter. Men när jag skriver detta glömmer jag en viktig detalj. Jag är en medelålders man. Som i detta nu återberättar en konsertanekdot. Åldersförnekelsen gör sig än en gång påmind.

Jag berättade att pianisten Brad Mehldau inte levde upp till förväntningarna. Och det är kanske inte så konstigt eftersom jag fick upp ögonen för Mehldau genom en konsert från München 1994. Alltså nästan 30 år sen. Den medelålders man som jag beskriver i Fasching-kön är alltså jag själv. En jazzgubbe som tror att han är ”down with the kids” eftersom han slänger sig med anglicismer som ”ghosta” och ”cringe”. Men det räcker inte. Det är dags att vakna upp och känna doften av ett inflationspåverkat kaffe.

En kvinna postade nyligen en gammal bild på Axl Rose från 90-talet på någon social plattform med texten ”Why can´t I find a guy like this ugh”. Rose svarade själv med texten ”I´m literally the guy in the pic” innan den nu föråldrade Rose blev avvisad.

Åldersförnekelsen förföljer oss. Och varför gör den det? Jo, för att vi dagligen blir matade med minnen i våra sociala kanaler som hindrar oss från att utvecklas. Vi fortsätter att gräva i det förflutna som en terapisession där våra trauman aldrig någonsin blir bearbetade och lagda till handlingarna. Vi har helt enkelt fastnat i en tidsloop. Vi är så måna om att konservera nuet att vi glömmer bort att vara närvarande i det.

I maj 2008 gjorde jag min debut som ståuppkomiker. Jag gick upp på scenen vid Hornstulls Strand (dåvarande Street) på adrenalinstinna ben och levererade 10 minuter otight ståuppmaterial inför en stor men ändå förhållandevis entusiastisk publik. Petra Mede var en av konferenciererna som ännu inte hade slagit igenom stort med sin bitska humor. Och jag inledde med att säga ”På vägen hit tänkte jag på ’Rödluvan och Vargen’ men det är en annan historia”. För det var en annan historia.

Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt

Våren 2008 såg allting annorlunda ut. IPhone-telefonen hade nyligen introducerats men inte hunnit bli populär. Vi höll på att lägga om kursen för hur våra existenser kunde bli bekräftade. Men vägen var fortfarande oupptrampad. Utan geotaggning är det svårt att gilla läget.

Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt. Vi fick fortfarande support av låtsasvännen Tom på Myspace som inom kort skulle bli omsprungen av Mark Zuckerberg med otaliga gillamarkeringar. Vi var fria individer som fortfarande bestämde ett klockslag på vilket vi skulle ses istället för att ringa när vi var på väg. Vi åt våra middagar utan att först fota av dem. Inga reels snodde vår uppmärksamhet och vi slängde oss inte med en massa diagnoser. Dr Google hade ännu inte fått någon praktik och vi såg på tv-program när de visades. Vi var människor. Inte varumärken. Helt fria från fotbojor.

Och mitt i allt detta hade mitt nyblivna faderskap gjort det möjligt för mig att vara helt i klorna på nuet. Mitt liv kretsade kring min dotters mat- och sovklocka som växlades med fri lek och ett intagande av dunderhonung för att hålla min energi intakt. Och kanske var det just detta som gjorde att jag ville pressa ut mitt huvud ur det skikt som utgjorde babybubblan och utsätta mig för detta självplågeri som egentligen är ett ypperligt sätt att absorbera nuet.

Att inte veta vilka som skulle sitta i publiken. Om de skulle vara glada i hågen. Eller om jag skulle vara tvungen att kämpa för att få ett skratt. Trots att jag inte hade tillgång till dessa verktyg ännu. Precis som mitt faderskap var det skakigt, utmanande och bitvis skrämmande. Och drivkraften i detta var såklart en rädsla för att bli gammal. Och då var jag ändå bara 34 år gammal. Två år yngre än Alfons Åbergs pappa. Men kanske var det därför jag kände mig äldre då än vad jag gör nu.

Det var bättre förr. Då var jag inte lika nostalgisk. Nu dyker våra minnen upp i strid ström. Vi utforskar nuet genom att åka på yogaretreats, ta långa promenader, ge oss ut på springturer eller gå på konserter. Men eftersom vi dokumenterar dessa händelser i stories på Instagram konserverar vi nuet, för att ta fram vid ett tillfälle när vi behöver känna oss yngre eller få oss en lagom dos av bekräftelse.

Tiden går fort när man inte kan definiera den.

Ibland lurar jag mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Och i maj 2017, nästan nio år efter min ståuppdebut, uppträdde jag i direktsändning i Gävle. Med just den repliken. Det här klippet ligger fortfarande kvar på Youtube. Och påminer mig om att det finns skämt som hänger kvar sen en lång tid tillbaka. Som hindrar mig från att utvecklas.

På scenen är jag fortfarande 46 år, som enligt undersökningar är den olyckligaste åldern, och så skämtar jag om min åldersförnekelse. Men egentligen är jag osäker. Osäker på hur gammal jag egentligen är. Tiden går fort när man inte kan definiera den.

Och medan jag gör mig beredd att gå upp på ståuppscenen står någon annan komiker och gör sig beredd för dokumentation genom att fästa en mygga på skjortan och ställa kameran på en bra plats för att konservera nuet. Så att andra människor på andra platser kan vara där och då. Fast nu.

Mina åldersförnekande rutiner blir som ett slags botox för själen där jag naglar mig fast i det som har varit och skräms av att bli gammal och trött när jag helst av allt vill vara ung och hungrig. Jag är rädd för att bli en jazzpianist som väljer trygghet och inarbetade manér hellre än experimentlusta, samtidigt som jag delar ett minne om att jag lurar mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Jag är nostalgisk genom att dela med mig av saker som jag tror inträffade ganska nyligen. Och när nu även mitt konto www.instagram.com/fredsdruvor fyller år blir jag återigen nostalgisk trots att dessa kvinnor från sekelskiftet bara har förekommit i mina sociala kanaler i fyra år. Därför känns det bra att texten till den första Druvan var ”Det var inte igår man levde i nuet”. För vi kan förvänta oss att framtiden blir ännu mer nostalgisk och då kan det vara bra att vara här och nu i den stundande ålderdomen. Min humor är inte särskilt aktuell, men ändå känns den det.

The post Gussy: “Det var inte igår man levde i nuet” first appeared on Opulens.

ANALOG METOD. Hilda Hellwig är mest känd som teaterregissör men också verksam som bildkonstnär. När hon gör collage så är det med en analog teknik, genom att färglägga, klippa, klistra, teckna och måla. Varje exemplar är unikt.

Att inte använda sig av den digitala tekniken skapar stora svårigheter. När storlekar, färger och riktningar inte stämmer. Det kräver en lösning. Lösningen blir allt som oftast mycket bättre än om man skulle ha valt den enklare vägen. Därför välkomnar jag svårigheter i mitt skapande,” säger Hilda Hellwig vars collage är ett återkommande inslag i Opulens.

The post Hilda Hellwig: Collage first appeared on Opulens.

ANALOG METOD. Hilda Hellwig är mest känd som teaterregissör men också verksam som bildkonstnär. När hon gör collage så är det med en analog teknik, genom att färglägga, klippa, klistra, teckna och måla. Varje exemplar är unikt.

Att inte använda sig av den digitala tekniken skapar stora svårigheter. När storlekar, färger och riktningar inte stämmer. Det kräver en lösning. Lösningen blir allt som oftast mycket bättre än om man skulle ha valt den enklare vägen. Därför välkomnar jag svårigheter i mitt skapande,” säger Hilda Hellwig vars collage är ett återkommande inslag i Opulens.

The post Hilda Hellwig: Collage first appeared on Opulens.

ANALOG METOD. Hilda Hellwig är mest känd som teaterregissör men också verksam som bildkonstnär. När hon gör collage så är det med en analog teknik, genom att färglägga, klippa, klistra, teckna och måla. Varje exemplar är unikt.

Att inte använda sig av den digitala tekniken skapar stora svårigheter. När storlekar, färger och riktningar inte stämmer. Det kräver en lösning. Lösningen blir allt som oftast mycket bättre än om man skulle ha valt den enklare vägen. Därför välkomnar jag svårigheter i mitt skapande,” säger Hilda Hellwig vars collage är ett stående inslag i Opulens.

The post Hilda Hellwig: Collage first appeared on Opulens.

ANALOG METOD. Hilda Hellwig är mest känd som teaterregissör men också verksam som bildkonstnär. När hon gör collage så är det med en analog teknik, genom att färglägga, klippa, klistra, teckna och måla. Varje exemplar är unikt.

Att inte använda sig av den digitala tekniken skapar stora svårigheter. När storlekar, färger och riktningar inte stämmer. Det kräver en lösning. Lösningen blir allt som oftast mycket bättre än om man skulle ha valt den enklare vägen. Därför välkomnar jag svårigheter i mitt skapande,” säger Hilda Hellwig vars collage är ett stående inslag i Opulens.

The post Hilda Hellwig: Collage first appeared on Opulens.

ANALOG METOD. Hilda Hellwig är mest känd som teaterregissör men också verksam som bildkonstnär. När hon gör collage så är det med en analog teknik, genom att färglägga, klippa, klistra, teckna och måla. Varje exemplar är unikt.

Att inte använda sig av den digitala tekniken skapar stora svårigheter. När storlekar, färger och riktningar inte stämmer. Det kräver en lösning. Lösningen blir allt som oftast mycket bättre än om man skulle ha valt den enklare vägen. Därför välkomnar jag svårigheter i mitt skapande,” säger Hilda Hellwig vars collage är ett stående inslag i Opulens.

The post Hilda Hellwig: Collage first appeared on Opulens.