SAMLARE. Mathias Janssons nya novell handlar om bibliomani och samlarsyndrom. Det är en mycket underhållande och tänkvärd text om vad som kan ske när samlandet går överstyr.

Hilbert Broman höll på att rensa ut ett av rummen på övervåningen, som var fyllt med gamla böcker efter hans far, den kända folklivsforskaren Helge Broman. När han hade burit ner den sista kartongen och ställt den i hallen steg Nikko Hirvenpää in genom ytterdörren. Nikko hade erbjudit sig att hjälpa Hilbert att köra iväg med böckerna. En del skulle till en second hand-butik nere i stan och några böcker var i så dåligt skick att de skulle köras direkt till återvinningscentralen. 

-Det var en hel del det här, sa Nikko när han såg alla kartongerna som var staplade i hallen, men inte i närheten av vad Konrad Byman samlade på sig under sin livstid. Jag kan berätta den historien på väg ner till stan, men först får vi väl lasta in kartongerna i bilen.

När de satt i bilen och började köra mot staden tog Nikko till orda och började berätta:

-När Konrad Byman avled fruktade hans döttrar det värsta. Fadern var nämligen en notorisk boksamlare. Redan när de var små kom fadern hem med lådor och papperskassar fulla med böcker som sedan stod staplade längs väggarna i husets alla utrymmen. Deras mor försökte så gott hon kunde hålla ordning och körde i smyg bort otaliga böcker till soptippen. Men när modern dog förvärrades faderns maniska boksamlande och när döttrarna flyttade hemifrån hade huset nästan svämmat över av böcker. 

De två döttrarna bodde nu utomlands och hade inte varit hemma på över 10 år. De hade under åren bara haft kontakt med fadern via telefon. Varje gång de talades vid hade deras far börjat med att berätta om alla böcker och boksamlingar som han hade köpt sen senast. Så man kan förstå att de fruktade det värsta när de låste upp ytterdörren till huset och steg in i hallen, men till deras förvåning såg huset välstädat ut. Visst fanns det fortfarande många böcker i huset. Hela vardagsrummet var till exempel ett enda stort bibliotek med bokhyllor från golv till tak, men det var inte så att det låg böcker travade längs väggarna och spridda över hela huset som de hade fruktat. De hade föreställt sig att varje rum skulle vara fyllt med kartonger, papperskassar och böcker från golv till tak. Att de skulle bli tvungna att ta sig mellan rummen genom en smal gång med ett överhängande hot om att bli begravda under ett svajande bokberg. Men de fann att huset mer påminde om ett välordnat bibliotek än en sjuklig boksamlares boning. 

Men de kände sin far och tvivlade starkt på att han hade gjort sig av med några böcker. De misstänkte därför att han helt enkelt stoppat undan böckerna på vinden, i källaren eller kanske i uthuset? Men när de undersökte saken närmare fann de inte speciellt många böcker där heller, de hittade visserligen några flyttkartonger med böcker prydligt uppställda i ett hörn, men inget mer. De drog därför en lättnadens suck över att inte behöva köra flera ton med böcker till soptippen för att kunna bo i huset. Döttrarna planerade nämligen att flytta hem och överta föräldrahemmet och fortsätta att driva föräldrarnas lilla konstgalleri som låg nere vid älven. Huset var nu slitet och hade inte renoverats på många år så döttrarna anlitade en lokal byggfirma för jobbet. Medan arbetet pågick skulle de hyra en liten stuga i grannbyn.

Några dagar efter att renoveringen hade påbörjats ringde snickaren och bad dem komma över för han måste visa något. När döttrarna kom in i huset såg de att väggar, tak och golv var uppbrutna på flera ställen i huset. Snickaren berättade att när de börjat ta ner panelen i ett av sovrummen hade man upptäckt att innerväggen var full med böcker och när man undersökte resten av rummet upptäckte man att samma sak gällde även för golvet och taket. De hade sen gått runt i hela huset och öppnat upp väggar, golv och tak på olika ställen och slutsatsen var att hela huset var isolerat med böcker. Isolering och sågspån hade helt enkelt tagits bort ur väggar, golv och tak och mellan reglar och bjälkar hade deras far stoppat in böcker. Tusentals böcker hade fadern staplat in i väggarna, under golven och i taken och sedan spikat igen. Han hade helt enkelt byggt ett hus av böcker. Det var förklaringen till att alla böckerna var försvunna, de hade hela tiden funnits rakt framför deras ögon, gömda i husets konstruktion. 

När de började ta ner panelen på vinden upptäckte de ännu fler böcker i väggarna och inkilade mellan yttertakets takbjälkar. Man upptäckte också en liten mus som hade knaprat sig igenom hel del böcker i musikteori och nothäften för att till sist byggt sig ett bo i ett uppslagsverk om klassisk musik bredvid den murade skorstenen. Musen visade sig vara mycket tam och musikalisk så döttrarna tog hand om musen och döpte den till Musorgskij efter den ryske tonsättaren. Musen visade sig nu vara en talangfull kompositör som brukade sitta på deras skrivbord och doppa svansen i ett bläckhorn medan den med svanstippen dirigerade fram det mest fantastiska partitur på notpappret. Med tiden blev musen mycket berömd i musikvärlden och reste världen runt och dirigerade sina kompositioner på världens största konserthus.

-Nej, nu ljuger du så stänker om det! utbrast Hilbert och skrattade till.

-Ja, det kan väl hända att det inte riktigt var sant det där med att musen resten jorden runt och uppträdde. Men berömd blev han iallafall och gav ut en LP-skiva med sina bästa kompositioner som Fantasi över Cheddar och Brie, Intermezzo med en råttfälla, Ost-ouvertyren och Smaker från en ostbricka.

-Man har aldrig tråkigt när man har en god berättare som vän konstaterade Hilbert nöjd när de parkerade framför second hand-affären för att lasta av några lådor med böcker.

The post Novell: “Ett hus av böcker” first appeared on Opulens.

BÖCKER. Boksamlande kan ibland gå överstyr. Mathias Jansson kopplar in en terapeut, för att reda ut begreppen.

Terapeuten: Säg mig. Hur började ert beroende?

Patienten: Jag tror min historia påminner om många andras. Det var mina föräldrar som introducerade mig. De menade nog väl och trodde väl att jag skulle sova bättre om nätterna. Men sen blev det en ovana. Jag lärde mig tidigt hur jag skulle göra och då började jag använde det under dagarna också. Från början var det ganska lättsamma saker, men när jag kom i tonåren så genomgick jag en livskris och då började jag använda mer tunga saker. Det var främst Kafka som gjorde att jag fastnade. Ja, sen fortsatte det bara av farten med Strindberg, Sartre och de antika klassikerna. Det dröjde inte länge innan jag umgicks med litteraturvetare på universitet och ägnade hela dagarna åt att diskutera verslära och religiös symbolik i Pär Lagerkvists romaner. Det enda som jag tänkte på var vilken bok jag skulle läsa sen. Det gick så långt att jag allvarligt funderade på att doktorera inom litteraturvetenskap, men som tur lyckade jag komma ur mitt beroende. Nu har jag ett mer sunt förhållande till litteraturen. Det blir mest nöjesläsning lite deckare och någon biografi på helgerna. Men på semestern då jag har mycket tid då kan det hända att jag faller tillbaka i gamla spår och så kommer man på sig där i hängmattan med ”Processen” av Franz Kafka.

Terapeuten: Jag förstår. Er berättelse är inte ovanlig. Jag har mött många patienter med liknande erfarenheter. Redan i Bibeln varnar Predikaren för denna farsot: -Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

Jag minns också ett annan mycket uppmärksammat fall. Det handlade om en gammal man som alltför länge hade missbrukat riddarromaner. Trots hans omgivnings många försök ville han inte ge upp sitt läsande. Slutligen efter för lite sömn och för mycket läsande torkade hans hjärna ihop och han blev fullkomligt galen. Som en sorglig skepnad drog han omkring på landsbygden med sin vapendragare. Ett bedrövligt exempel på boksjukan. Vi inom professionen brukar dock använda begreppet bibliomani. Ett sjukdomstillstånd som beskrevs redan 1809 av läkaren John Ferriar i en dikt:

“What wild desires, what restless torments seize

The hapless man, who feels the book-disease…”

Bibliomani handlar om ett tvångsmässigt samlande där man sällan hinner med att läsa alla böcker man köpt på sig. Till slut tar samlandet överhand och den drabbade kan knappt ta sig fram i sin bostad som belamras av böcker.

Patienten: Nu är jag ingen direkt samlare av böcker, nej, så långt har det ännu inte gått för mig. Utan det är själva läsandet som plågar mig. Ibland önskar jag led av alexi som huvudpersonen i Torgny Lindgrens roman “Dorés bibel”. Denna skada i hjärnan som gör att man inte kan avkoda orden. Att man helt inte kan läsa utan får nöja sig med att granska bilderna och illustrationerna i böckerna.

Terapeuten: Vet ni att det genom historien har gjorts otaliga försök att stoppa detta missbruk genom olika förbud. Jag tänker på “Index Librorum Prohibitorum”, kyrkans lista över förbjudna böcker eller nazisternas mer drastiska bokbål. Själv ser jag Ray Bradburys roman “Fahrenheit 451” som ett utopiskt manifest om en värld befriad från läsandets berusning. Men ingen regim har ännu helt lyckats förhindra läsandet. Människor verka behöva läsa för att stå ut med vardagens enformighet. Man ska inte heller förglömma att det finns en lång tradition av läsning i historien. Jag vill bara nämna Alberto Manguels avhandling “En historia om läsning” som är både en skrämmande och en sorglig skildring om bokmissbruket genom historien.

Idag väljer många länder istället att arbeta preventivt genom att beskattat böckerna och inrätta speciella institutioner som har begränsade öppettider med sakkunnig personal. Dessa bibliotek är ett försök från statens sida att styra läsningen mot en mer måttfull och kvalitativ läsning.  Tyvärr förekommer det exempel på lönnbibliotek som man kan läsa om i Umberto Ecos “Rosens namn” och i Carlos Ruiz Zafón roman “Vindens skugga”.

Det borde enligt mig finnas stora varningsbilder på böckerna. För bokläsandet kan vara en ingång till mer allvarliga tillstånd. I svåra fall har det gått så lång att bokläsaren själv har börjar skriva böcker och försökt locka in andra i fördärvet genom att få dem att läsa deras egna böcker. Det finns tyvärr en hel del handböcker i ämnet för den som vill börja författa själv: “Så gör jag : konsten att skriva” av Bodil Malmsten eller “Att skriva : en hantverkares memoarer” av Stephen King. I de allra svåraste fallen har författaren drabbats av psykoser, så kallade meta-nivåer, där personen ifråga inte längre vet om han är en karaktär i sin bok eller en författare.

Den nya tekniken skapar också flera nya utmaningar och frestelser, som du säkert redan har märkt av. Internet och print-on-demand-tekniken gör så att vem som helst idag kan producera, sprida och sälja böcker på nätet. Med ett kreditkort kan dagens ungdomar enkelt beställa böcker från internationella bokshoppar och på så sätt kringgå lagstiftningens intentioner. Importläsningen av utländsk genrelitteratur har ökat oroväckande de senaste åren.

Under många år såg vi en glädjande nedåtgående trend i bokläsandet hos unga. Men nu har det dykt upp en ny generation av unga kvinnor som börjat läsa böcker efter att ha blivit inspirerade av den lockande och förföriska bokmalen personifierad av Hermione Granger i Harry Potter, den bokslukande Matilda Wormwood i Roald Dahls roman, boktjuven Liesel Meminger och Lisa Simpson från en populär TV-serie, ja, listan kan göras lång på unga kvinnor som inspirerar till ett skadligt läsande.

Så mitt råd är, om du inte helt kan avhålla dig från böckerna, försöka läsa med måtta. Är du en van läsare så håll dig inom de rekommenderade 14 standardkapitel i veckan och för andra rekommenderas max 9 standardkapitel. Jag ser nu att vår tid tyvärr är slut. Ska vi säga samma tid nästa torsdag? Och försök att undvika Kafka till nästa gång.

The post Bibliomani – ett samtal om boksjukan first appeared on Opulens.