BÖCKER. ”Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil,” skriver Per Erik Ljung som funnit stimulerande läsning i Ivo Holmqvists ”Libri Resurrecti I-L”.

Libri Resurrecti I-L av Ivo Holmqvist
Skrivo 2024, 202 s, distribution Media-Tryck, Lunds universitet

Vi är nog rätt många som på olika håll har blivit bortskämda med Ivo Holmqvists rapporter om fynd från resor i tid och rum, ofta med utgångspunkt i någon bok och ofta med tillsatser av minnen och digressioner av olika slag. Det är sällan bara boken i fråga man lär sig något om. Nu när han har samlat en hel hop av sina artiklar i det lilla formatet från senare år i bokform, till en Libri Resurrecti I – L. Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) blir intrycket delvis ett annat.   

Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil, som gäller kulturen, historien, oss, i en lite bredare mening.

Det rör sig om samtiden som då ska förstås som framför allt 1900-talet, och gärna dess tidiga delar, som man närmar sig via historier, anekdoter, personer, minnen, stråk av fakta och erfarenheter.

Men man måste inte vara född i förra delen av förra seklet för att glädja sig – åt till exempel presentationen av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika från 1941: citaten går hem direkt.

Har man sedan lite bibliografiska böjelser också – det är ju en litteraturhistoriker vi har att göra med! – så ges här prima besked om var man kan läsa mer om boken, om det finns filmatiseringar eller andra dokument att gå till.

Det är också där, runt omkring, som Ivo Holmqvist gör sina fynd, han är genuint intresserad av vad man har sagt om den ena och den andra och vilka som ändå har missat både Pelle och Gösta Knutsson när de har skrivit om bilden av Amerika i svensk litteratur. Och Ivo Holmqvist är alltid snar att hjälpa oss om vi vill veta mer – mycket hittar man ju på nätet, där är han mer hemma än de flesta jag känner, men roligast verkar det såklart vara att leta på antikvariat och loppisar runt om på Österlen och i stora världen. Då knyts fynden, de fysiska böckerna med deras bilder, dofter, omslag och ryggar, kanske också dedikationer, lättare till egna resor och upplevelser – och sådana delar essäisten Holmqvist gärna med sig av.   

Baklänges – om än inte så utstuderat som i Olle Holmbergs, eller snarare i Holmbergs pseudonym Johannes G.Ekstrands, segnälkaB (1930), möjligen en förebild till Hans Alfredsons Ernst Semmelmans minnen (1962) – firas man varsamt ned genom tiderna, från Mark Sylwans Barbara Crampton (1975) till Wilhelm von Brauns Ångbåtsresan (1869).

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda

Ofta aktualiseras tidigare möten med författarna, det ger en extra och självbiografisk krydda åt det hela. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ger i förbifarten anledning till en hel liten exposé över hur Ivo Holmqvist lärt känna Amerika vid olika besök och tidpunkter i livet – delvis via amerikansk litteratur. Det är elegant och konstlöst gjort, utan effektsökeri; fin läsning.   

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda – som ju ändå kan vara bra i ett eller annat avseende. Ofta kan det röra sig om en alldeles specifik tidsstämning och Katarina Brendels Atomskymning (1953) är ett spännande exempel. Ivo Holmqvist drar sig inte för att rätt myndigt tala om vilka böcker som är bra eller om vilka aspekter av en bok det kan gälla. Man tror honom gärna, särskilt när han ibland dröjer ett tag vid texterna. Han talar till en som en av flera vänner, man är hela tiden inter pares, bland jämlikar, bland andra som också älskar böcker och är nyfikna på människor och händelser. Det är själva förutsättningen, inte någon idé som behöver trumfas genom.

Några favoriter anar man snart. Tito Colliander, Jolo, Adolf Hallman är sådana. Man får omedelbart lust att leta upp de böcker det talas om. Att Collianders självbiografiska svit (1964-1973) omfattar sju delar, ”alla med ett enda ord i titeln, Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid”, och att Jolos böcker rätt snart fyller upp en hel meter hemma i hyllan spelar i det sammanhanget ingen roll, kanske tvärtom.

Adolf Hallmans Köpenhamn (1944) är han så förtjust i och vet så mycket om att han borde skriva en hel bok bara om den, speciellt som Hallman dessutom är politiskt intresserad (med tidiga anarkistiska böjelser), en stor illustratör och en enastående bildkonstnär.

Det kan man om inte annat övertyga sig om i Hallmans På barer och bakfickor. Reportage i urval med inledning av Stig Hansén och Clas Thor (1989) – där inte minst bilderna från New York (1956) är helt oemotståndliga.

Om jag nu får agera Holmqvist ett litet tag och hålla med honom: den boken – Hansén/Thors – är verkligen bra, med den väl komponerade, fylliga bildsektionen.

Hallmans Köpenhamn passar också in i den bias åt det danska hållet som kan noteras i Libri Resurrecti I-L, inte att undra på i fråga om en internationellt orienterad skandinavist som har arbetat bland annat i Helsingfors, Auckland (New Zealand), Gent och Odense och har två stora piècer om danska författare och om hur de tagits emot i Sverige, H C Andersens underbara resor i Sverige (2005) och Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) i bagaget. För att inte tala om stadsarkitekten Peter Boisen, dansken som präglade Ystad (2020).

En annan bias gälller författare som på ett eller annat sätt har rört på sig, geografiskt eller mellan genrerna, folk som har bott i Argentina (John Karlzén), Kalifornien (Tora Nordström), Skåne (Elsa Eschillius), Buckfast, en sydengelsk by (Waldemar Hammenhög) eller rest runt i hela världen (Prins Wilhelm) eller bara bytt tåg (Walter Ljungkvist) eller luffat ”från Hornstull till Malmö” (Ossian Elgström) eller mitt under andra världskriget skrivit en roman med starka polska sympatier, om ett attentat i Paris (Marika Stiernstedt).

Något som Ivo Holmqvist, ”efter utlandsår i olika länder och i en alltmer globaliserad värld”, har svårt att känna igen sig i är däremot Vilhelm Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten i Din stund på jorden, där författaren låter utvandraren Albert Carlsson slå fast att ”fosterlandet” för alltid måste vara något närmast heligt, något som står i ”singularis”. På den punkten verkar Ivo Holmqvist rätt bestämd. Läser man hans bok kan man tycka sig förstå varför.   

The post Böckerna blir pusselbitar i ett större sökande first appeared on Opulens.

BÖCKER. Boksamlande kan ibland gå överstyr. Mathias Jansson kopplar in en terapeut, för att reda ut begreppen.

Terapeuten: Säg mig. Hur började ert beroende?

Patienten: Jag tror min historia påminner om många andras. Det var mina föräldrar som introducerade mig. De menade nog väl och trodde väl att jag skulle sova bättre om nätterna. Men sen blev det en ovana. Jag lärde mig tidigt hur jag skulle göra och då började jag använde det under dagarna också. Från början var det ganska lättsamma saker, men när jag kom i tonåren så genomgick jag en livskris och då började jag använda mer tunga saker. Det var främst Kafka som gjorde att jag fastnade. Ja, sen fortsatte det bara av farten med Strindberg, Sartre och de antika klassikerna. Det dröjde inte länge innan jag umgicks med litteraturvetare på universitet och ägnade hela dagarna åt att diskutera verslära och religiös symbolik i Pär Lagerkvists romaner. Det enda som jag tänkte på var vilken bok jag skulle läsa sen. Det gick så långt att jag allvarligt funderade på att doktorera inom litteraturvetenskap, men som tur lyckade jag komma ur mitt beroende. Nu har jag ett mer sunt förhållande till litteraturen. Det blir mest nöjesläsning lite deckare och någon biografi på helgerna. Men på semestern då jag har mycket tid då kan det hända att jag faller tillbaka i gamla spår och så kommer man på sig där i hängmattan med ”Processen” av Franz Kafka.

Terapeuten: Jag förstår. Er berättelse är inte ovanlig. Jag har mött många patienter med liknande erfarenheter. Redan i Bibeln varnar Predikaren för denna farsot: -Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

Jag minns också ett annan mycket uppmärksammat fall. Det handlade om en gammal man som alltför länge hade missbrukat riddarromaner. Trots hans omgivnings många försök ville han inte ge upp sitt läsande. Slutligen efter för lite sömn och för mycket läsande torkade hans hjärna ihop och han blev fullkomligt galen. Som en sorglig skepnad drog han omkring på landsbygden med sin vapendragare. Ett bedrövligt exempel på boksjukan. Vi inom professionen brukar dock använda begreppet bibliomani. Ett sjukdomstillstånd som beskrevs redan 1809 av läkaren John Ferriar i en dikt:

“What wild desires, what restless torments seize

The hapless man, who feels the book-disease…”

Bibliomani handlar om ett tvångsmässigt samlande där man sällan hinner med att läsa alla böcker man köpt på sig. Till slut tar samlandet överhand och den drabbade kan knappt ta sig fram i sin bostad som belamras av böcker.

Patienten: Nu är jag ingen direkt samlare av böcker, nej, så långt har det ännu inte gått för mig. Utan det är själva läsandet som plågar mig. Ibland önskar jag led av alexi som huvudpersonen i Torgny Lindgrens roman “Dorés bibel”. Denna skada i hjärnan som gör att man inte kan avkoda orden. Att man helt inte kan läsa utan får nöja sig med att granska bilderna och illustrationerna i böckerna.

Terapeuten: Vet ni att det genom historien har gjorts otaliga försök att stoppa detta missbruk genom olika förbud. Jag tänker på “Index Librorum Prohibitorum”, kyrkans lista över förbjudna böcker eller nazisternas mer drastiska bokbål. Själv ser jag Ray Bradburys roman “Fahrenheit 451” som ett utopiskt manifest om en värld befriad från läsandets berusning. Men ingen regim har ännu helt lyckats förhindra läsandet. Människor verka behöva läsa för att stå ut med vardagens enformighet. Man ska inte heller förglömma att det finns en lång tradition av läsning i historien. Jag vill bara nämna Alberto Manguels avhandling “En historia om läsning” som är både en skrämmande och en sorglig skildring om bokmissbruket genom historien.

Idag väljer många länder istället att arbeta preventivt genom att beskattat böckerna och inrätta speciella institutioner som har begränsade öppettider med sakkunnig personal. Dessa bibliotek är ett försök från statens sida att styra läsningen mot en mer måttfull och kvalitativ läsning.  Tyvärr förekommer det exempel på lönnbibliotek som man kan läsa om i Umberto Ecos “Rosens namn” och i Carlos Ruiz Zafón roman “Vindens skugga”.

Det borde enligt mig finnas stora varningsbilder på böckerna. För bokläsandet kan vara en ingång till mer allvarliga tillstånd. I svåra fall har det gått så lång att bokläsaren själv har börjar skriva böcker och försökt locka in andra i fördärvet genom att få dem att läsa deras egna böcker. Det finns tyvärr en hel del handböcker i ämnet för den som vill börja författa själv: “Så gör jag : konsten att skriva” av Bodil Malmsten eller “Att skriva : en hantverkares memoarer” av Stephen King. I de allra svåraste fallen har författaren drabbats av psykoser, så kallade meta-nivåer, där personen ifråga inte längre vet om han är en karaktär i sin bok eller en författare.

Den nya tekniken skapar också flera nya utmaningar och frestelser, som du säkert redan har märkt av. Internet och print-on-demand-tekniken gör så att vem som helst idag kan producera, sprida och sälja böcker på nätet. Med ett kreditkort kan dagens ungdomar enkelt beställa böcker från internationella bokshoppar och på så sätt kringgå lagstiftningens intentioner. Importläsningen av utländsk genrelitteratur har ökat oroväckande de senaste åren.

Under många år såg vi en glädjande nedåtgående trend i bokläsandet hos unga. Men nu har det dykt upp en ny generation av unga kvinnor som börjat läsa böcker efter att ha blivit inspirerade av den lockande och förföriska bokmalen personifierad av Hermione Granger i Harry Potter, den bokslukande Matilda Wormwood i Roald Dahls roman, boktjuven Liesel Meminger och Lisa Simpson från en populär TV-serie, ja, listan kan göras lång på unga kvinnor som inspirerar till ett skadligt läsande.

Så mitt råd är, om du inte helt kan avhålla dig från böckerna, försöka läsa med måtta. Är du en van läsare så håll dig inom de rekommenderade 14 standardkapitel i veckan och för andra rekommenderas max 9 standardkapitel. Jag ser nu att vår tid tyvärr är slut. Ska vi säga samma tid nästa torsdag? Och försök att undvika Kafka till nästa gång.

The post Bibliomani – ett samtal om boksjukan first appeared on Opulens.