SAGOFORMAT. I “Tinis konst-iga sagor” förvandlas Marcel Duchamps porslinsurinal och Piero Manzonis konserverade bajs till sagor för barn.

– I kulturens värld finns inga rätt eller fel, säger författaren Martina Domonkos till TT.

I sin bok har galleristen och författaren Martina Domonkos tagit avstamp i 20 konstverk av den typ som varken kan ramas in för att hängas på en vägg eller placeras på ett bord för att beundras, för att i sagans form i stället servera dem för de yngre läsarna.

Här möter vi bland andra den brittiske 1960-talskonstnären John Latham, som tillsammans med sina studenter på konstskolan Saint Martins i London i protest tuggade i sig – och spottade ut – en hel bok av kritikern Clement Greenberg – och den italienske 1930-talskonstnären Piero Manzoni, som samlade sitt bajs i konservburkar för att spara till eftervärlden.

Med andra ord är det inga traditionellt barnvänliga konstnärer som har inspirerat till sagorna i “Tinis konst-iga sagor”. Idén till boken föddes också under ett besök på en utställning på Moderna Museet av performancekonstnären Marina Abramovic, då dottern Tini fick en “aha-upplevelse”, enligt Martina Domonkos.

– I ett ögonblick såg jag hur hon förstod vad konceptuell konst faktiskt handlar om. När jag sedan pratade med henne försökte jag förklara att konst inte nödvändigtvis handlar om att man måste vara duktig på att rita, snarare om att man har en idé. Och att det bara är fantasin som sätter stopp för var det hela sedan slutar, säger hon.

“Konst är som ett språk”

När Martina Domonkos så konkret upptäckte att dottern inte bara accepterade, utan också gillade en konstform som av många kan uppfattas som svårförståelig och komplicerad, föddes idén till en bok.

– Jag funderade på hur jag skulle kunna förklara den här typen av konst, och då dök sagoformatet, som ju är en ganska lättillgänglig form, upp. Folk vet vad som händer när man säger “Det var en gång…” Då vet man vilken resa man är på väg mot, säger hon och fortsätter:

– Framför allt ville jag att man skulle förstå att konst inte handlar om att man måste öppna en bok för att lära sig saker. Snarare ska det vara som att lära sig ett språk – som att lära sig “konstigska”. Det handlar om ett sätt se på världen.
Sagorna, med titlar som “Sagan om solrosfröna”, som tar avstamp i Ai Weiweis installation “Sunflower seeds” och “Sagan om Elsa och toaletten”, som handlar om “Fountain”, Marcel Duchamps – eller baronessan Elsa von Freytag-Loringhovens – berömda porslinsurinal – är illustrerade av Thyra Weiss.

– Hon är min hjälte. Thyra tolkade sagorna, och hennes illustrationer tillför något extra till det jag hade drömt om. Det blev så fantastiskt, säger Martina Domonkos entusiastiskt.

“Kan bara ge våra barn idéer

Förordet till “Tinis konst-iga sagor” är skrivet av dramatikern och regissören Suzanne Osten, som under sin karriär har gjort sig känd för att alltid ha barnets perspektiv som ledstjärna – och som heller aldrig väjt för det mörka och svåra i tillvaron.

Och kanske kan sagorna i boken, som släpps i en på många sätt exceptionellt mörk tid, på något sätt vara en hjälp att, om inte förklara, så kanske ändå acceptera tillvarons oberäknelighet, enligt Martina Domonkos.

– Livet är ju väldigt kaotiskt, inte minst för barn. Det är känslor, förhållanden och kompisar i klassen. Det är lärare, pandemi, krig och rädslor – och det finns en massa saker som mamma och pappa varken kan förklara eller fixa, säger hon och fortsätter:

–Det enda vi kan ge våra barn är idéer, där de kan hänga upp dessa rädslor eller funderingar. Idéer är musik, konst och litteratur, det är platser dit man kan fly och där man kan pausa eller pussla ihop sina känslor. Och i kulturens värld finns inga rätt eller fel.

Anna Grönberg/TT

The post “Svår” konst blir till sagor i ny barnbok first appeared on Opulens.

INSIKT. Jesper Nordström går på vernissage och får en insikt, som leder till en insekt.

Jag befinner mig på en vernissage och plötsligt kommer insikten: folket här runt omkring mig är gräddan av arroganta, trendiga , navelskådande narcissister. Åh, alla dessa strama men ack så konstnärliga plagg.”It’s not tacky, it’s Miyake”.

Vad hände med det aristoteliska begreppet katharsis? Frågan om man blir bättre människa av konst är mycket brännande här. Alla har ett kroppsspråk som får en att tro att de lider av magproblem. Men det är klart, någon djup katalogtext kan säkert koppla tarmarnas metangas till Beuys teorier om livgivande essentiella material. Huxus fluxus och en fis är kultur.

Väl hemma i min lugubra ungkarlslya lyssnar jag på radions P1 och Vetenskapsradion. Där berättas det att människan och bananflugan för en halv miljard år sedan delade gener och det bekräftar mina funderingar under besöket på galleriet. Homo Vernissageicus är ett slags parasit med andra dispositioner i kroppen och liksom bananflugan lever den av rödvin, frukt på flacka fat och måste accepteras som ett fenomen vi inte så lätt blir av med.

The post Homo Vernissageicus first appeared on Opulens.