PROSALYRIK.  Vi har idag glädjen att publicera korta existentiella reflektioner av Jessica Sorting. 

Jessica Sorting är född och uppväxt i Göteborg men lever nu med man och dotter i Växjö. Hon avskyr generaliseringar, älskar medmänsklighet och drivs av andras livsresor.

Hennes texter beskriver ångest och förväntningar, livskraft och att våga stanna upp för att omvärdera, kampen mot idioti, rädslan att vara otillräcklig, ilskan över förtryck och den råa förmågan för människans orimliga hat utan reson.

Vi vill nu presentera några av hennes korta reflektioner över hur svårt det kan vara att existera som en liten människa i en stor och hotfull värld.

CAROLINA THELIN 

Andnöd i neon

Lyckan lyser på en neonskylt. Det surrar till och den slocknar. Du tittar inåt där är det mörkt. Du famlar, du står rakryggad, ditt skal brister. Luften ger dig hopp men tyngden av lidandet gör dig vemodig. Du vill, du kan men ändå är det stopp. Labyrintens ingångar hänvisar i all sin prakt. Hittar du ut. Syret avtar, ryggraden förmultnar. Du vill inte, du kan inte, ingen säger stopp.

Rotlös

Vinden biter i träden på fältet. Sluttningen uppåt bär människan längs en smal stig. Det är tyst men vinden lyfter röster från då. Lyckan vandrar sida vid sida med motsatsen. Löven på träden fryser fast, tiden håller andan, kylan biter fast i själen. Tiden finns inte, hjärtat slår, tiden stannar, nej tanken stannar. Fälten där borta där stigen tar slut. Blicken över fallet ner mot den mörkblåa ytan vilar stilla. Tiden andas igen. Vinden slår kraft i vingarna som bär tanken. Styrkan slår rot. Vänd om.

Vakuum

Ett korn av ingenting kan innefatta allt. Det kan kväva ditt andetag. Kornet som borde flyga förbi. Det tar död på något och gör det bärliga oumbärligt. Det etsar sig fast på hornhinnan det ställer allt på sin spets. Du vacklar, inget finns över dig, inget under dig. Framåt in i ridån och din tid står still. Hjälp! Du hör dig själv. Hjälp! Alla skrattar. Ilskan bär dig och förgör dig på samma gång. Du skriker men i ett vakuum. Du ser inte längre, du gör inte längre. Motvinden är ditt enda motstånd. Lugn. Andas. Lugn.

Syndabocken

När hatet visar vägen dör många själar i förtid. Girigheten biter sig fast och när sig på lidandet. Syndabockens stigma kvarstår. Bödelns yxa svingas av trötta armar. Sorgen brister ut i ilska. Den lyckligt lottade gråter över förlorat privilegium. Ett barn föds och hjulet börjar snurra på nytt. Utvecklingen är invecklad. Besudlad av det förgångna. Vi tänker aldrig nytt. En ny tanke föds när en hämmad och förtryckt bjuds upp på podiet. Verkligheten tystar alltid. Stilla står vi i sorgen, ilskan och förnekelsen.

Of synk

Det skaver. Som ett sår som aldrig läker. Du vet vart du står, du har din moraliska kompass men världen synkar inte. Det finns ingen vägvisare som kan ge dig riktning. Du skriker med all din kraft att Nu Räcker Det! Ingen lyssnar. Medmänsklighet är påhittat. Det är en lyx, få människor förunnat tänker du. Men så växer hoppet över förtvivlan och du inser att allt börjar med en gnista, gnistan är du.

The post Littestraden: Reflektioner first appeared on Opulens.

PROSADIKTER. “Carson går loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer. För precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver”, skriver Helena Lie.

Kort sagt av Anne Carson
Ellerströms (2017)

För sex-sju år sedan blev jag bekant med Anne Carson, en kanadensisk författare, översättare och professor i klassiska språk född 1950. Hennes märkliga Röd självbiografi (översattes till svenska på Bonniers 2009) om Geryon, en pojke samtidigt med ett rött bevingat monster som förälskar sig i dagdrivaren Herakles var som ingenting annat jag läst. Versroman, dikt och antik myt i en nutida kropp, ansträngande och underbar samtidigt och oklanderligt översatt av Mara Lee (som fortsatt överför valda verk av Carson till svenskan). Jag blev besatt, ville sluka allt Carson skrivit, vilket får sägas vara en tämligen ansträngande uppgift som jag ännu ej lyckats nå. Men jag läste den poetiska äktenskapsberättelsen Makens skönhet (2012), och den slog rakt in i märgen, köpte sedan Plainwater (1995), An Orestia (2009) och Red.doc (2013) samt några fler på anrika Shakespeare och co. i Paris och kände livet slå i mig.

Men det var i synnerhet Nox från 2010 (ej på svenska ännu) – en minnesframskrivning och elegi till en förlorad bror och tjock som en tegelsten till ytan men byggd på fragment inuti–som klargjorde för mig att Carson ska följa mig resten av livet. Med vissa författare är det så. Oavsett vad de gör måste man läsa, förhålla sig. Man behöver dem. Det senaste verket i svensk utgivning är den underhållande volymen Kort sagt från 1992. En tunn sak med hög densitet och helt annorlunda från de ovan nämnda. Här går Carson loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer, eller är det dikt månne. Förmodligen alltihop för precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver.

Kort sagt om hopp

”Snart hoppas jag få bo i ett hus helt gjort av gummi. Tänk vad snabbt jag kommer förflytta mig mellan rummen! En ordentlig studs så är man framme. Jag har en vän vars händer förstördes av en brandbomb under kriget. Nu måste han, återigen, lära sig att skicka runt brödet vid middagen. Lärande är liv. Ja, jag hoppas till och med kunna bjuda hem honom ikväll. Lärande har samma färg som liv. Han säger sådana saker.”

I 46 avsnitt förhandlar Carson kring allt från homo sapiens, foreller, Ovidius och Van Gogh till Sylvia Plath, Parmenides, autism, känslan när ett flygplan lyfter som kanske är ”kärlek som rusar rakt mot mitt liv med armarna i vädret och gallskriker det köper vi vilket fynd!”, varför vissa människor uppfattar tåg som eggande och hedonistiska begär runda som persikor. Det är vilt och spritt på samma gång med stringent, och väldigt underhållande. Uppsluppet även. Jag antar att Carson hade roligt när hon skrev dessa texter vilket nu är 25 år sedan, men hur det än är med saken blir jag ambivalent – alls inte kvalitativt, men till huruvida den berör mig eller inte.

Förmodligen säger det mer om mina behov just nu än om Kort sagt och så fort jag tänkt tanken blir jag dessutom emotsagd av stycket Kort sagt om söndagsmiddag med far som vecklar ut något fördolt sårigt: ”Tänker du låta din uppsyn som förvridits av stridande lustar välla ner över oss under hela måltiden eller tänker du snygga till dig så vi åtminstone kan få njuta av efterrätten?”. Eller av Kort sagt om Le bonheur d´être bien aimée som beskriver kärlekens väsen med så gnistrande metaforer att jag blir yr av salighet: ”Dag efter annan tänker jag på dig så fort jag vaknar. Någon har lagt ut fågelskrin i etern likt juveler.”. Och med ett efterord där en patriarkal hegemonis villkor ryms i några få meningar undrar jag vad mer man får begära.

Ett efterord

Ett efterord bör lämna huden snabbt, likt desinfektionssprit. Här är ett exempel, Emily Tennysons mormor, hennes fullständiga dagboksanteckning från bröllopsdagen den 20 maj 1765:

Läste ut Antigone, äktade biskop.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Begär runda som persikor first appeared on Opulens.