MUSIK. 2020 fyllde världens starkaste flicka 75 år. Nu hyllas Pippi Långstrump med ett nytt verk i Berwaldhallen.

Det är tonsättaren Benjamin Staern som skrivit verket som fått namnet ”Pippi lyfter hästen.” Staerns tre ledord i komponerandet har varit lekfullhet, energi och upptäckarglädje, vilken nu blivit ett livfullt orkesterstycke om Pippi Långstrump. Verket är tillägnat Greta Thunberg och hennes skolstrejk för att uppmärksamma klimatfrågan.

– Att beställa och uppföra ny musik är en viktig uppgift för verksamheten i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. När ”Pippi lyfter hästen” skulle spelas 2020 blev uppförandet inställt, av kända anledningar. Nu är det dags, likt Pippi har vi tillsammans lyft bort restriktionerna och kan ses för att njuta av levande musik igen, säger Staffan Becker, konserthuschef i Berwaldhallen, i ett pressmeddelande.

Berwaldhallen invigdes 1979 och är hemmascen för Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören, och ger årligen cirka 100 konserter.

“Pippi lyfter hästen” uruppförs den 23 och 24 februari.

Anna Brynhildsen

The post Verk om Pippi Långstrump sätts upp i Berwaldhallen first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Första maj skulle tonsättaren, dirigenten men också bildkonstnären Hugo Alfvén ha fyllt 150 år vilket uppmärksammas stort under året.

Alfvén, företrädare för nationalromantiken i svensk musik, gjorde bland annat orkesterverk som “Midsommarvaka”. Mindre känt är att han också var en målande konstnär och flera av hans målningar, bland annat från Capri, visas på Waldemarsudde i Stockholm i en utställning som öppnar på födelsedagen.

Alfvén komponerade en rad klassiska körverk som “Uti vår hage” och under 37 år ledde han manskören Orphei Drängar. Bland de många programpunkter som Kungliga Musikaliska Akademien sammanställt finns även en “Sing along Alfvénkonsert” med Radiokören under ledning av Cecilia Rydinger i Berwaldhallen i Stockholm 19/11.

TT Nyhetsbyrån

The post Hugo Alfvén firas hela året first appeared on Opulens.

PREMIÄR. Med fanfarer, uruppföranden, Sverigepremiärer men framför allt publiken på plats arrangerar Berwaldhallen nu Östersjöfestivalen. 1,5 års pandemistängning är äntligen över.

Med undantag för några veckor då Berwaldhallen i Stockholm kunde ha en publik på 50 personer i salongen har pandemins konserter strömmats på Berwaldhallen Play eller sänts i Sveriges Radio P2. Även Östersjöfestivalens konserter direktsänds men med rådande restriktioner kan nu 300 personer ta del av de närmast utsålda konserterna på plats.

Publikens och den levande musikens återtåg firas med särskilda glädjefanfarer som framförs live på bland annat Rinkeby torg, i Stadshustornet och på Dramatens terrass.

Öppnar portarna igen

– Vi är superglada över att kunna öppna portarna igen. Det är, tycker jag, det största med årets festival, säger Staffan Becker, Berwaldhallens chef.

Pånyttfödelse är ett tema både i musiken och i de strömmade samtal som hålls på olika platser runt Östersjön. Esa-Pekka Salonen, en av festivalens grundare, leder Radiosymfonikerna i öppningskonserten då pianisten Terés Löf tolkar ett utdrag ur Beethovens Pianosonat nr 32. Samma kväll framförs Anders Hillborgs “Kongsgaard Variations” som är inspirerad av just den pianosonaten samt Esa-Pekka Salonens “Fog” som i stället är en spegling av Bach.

– Det är ett slags lek med temat “rebirth” att just de här verken får inleda festivalen, säger Staffan Becker.

Helt nygjort verk

Pånyttfödelse är ett tema även i Britta Byströms helt nygjorda verk “A room of one’s own” som visas som en film där Malin Broman, Berwaldhallens konsertmästare, är hela orkestern. Hon spelar tre olika instrument, visslar och sjunger. Musiken är komponerad under pandemins isolering och som ett slags kommentar till denna.

– Jag ville fokusera på de saker som inte är påverkade av pandemin. I våra egna kreativa rum kan vi fortsätta skapa musik, säger Britta Byström, som samma afton har urpremiär på ännu ett stycke: “Ink-wash on paper”, ett slags tonsättning och musikalisk tolkning av konstnären Gunnel Wåhlstrands verk.

Hennes bildvärld kommer också att visas under själva konserten.

– Tanken är att det ska uppstå något i mötet, som blir något mer, det blir väldigt spännande att se om vi lyckas.

Erika Josefsson/TT

The post Berwaldhallen firar med fanfarer och publik first appeared on Opulens.

FUSION. Spoken word, hiphop och r’n’b flätas samman med klassisk musik när Unga Klara-regissören och poeten Nachla Libre regisserar och dirigenten Jonas Nydesjö väljer ut och orkestrerar musiken i den nya konsertföreställningen “Poetic (R) evolution”.

Musiken framförs av Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen och föreställningen riktar sig till högstadie- och gymnasieelever.

“I Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen är barnkonserterna en viktig del av verksamheten. Vi vill bidra till att den levande musiken är närvarande även i tonåringarnas liv. Tillsammans med Unga Klara kan vi presentera en konsert på ett genuint och inspirerande sätt. Därför känns samarbetet klockrent”, säger Staffan Becker, konserthuschef i Berwaldhallen, i ett pressmeddelande.

“Poetic (r) evolution” framförs i Berwaldhallen 27 – 30 oktober.

TT Nyhetsbyrån

The post Poesi möter symfoni i Berwaldhallen first appeared on Opulens.

RIKSTING. Det finns något högst behjärtansvärt med det Riksting för västerländsk konstmusik som för andra året i onsdags ägde rum i Berwaldhallen i Stockholm. Man vill ”vara en mötesplats för konstmusikens alla olika aktörer” och samtidigt ”stärka konstformens roll i samhället”.

Vem med minsta intresse för konstmusik kan vara annat än enbart positivt till det?

Nu är det här Rikstinget inte vilken generalförsamling eller peppigt branschmöte som helst. De ”goda exempel” från rikets alla hörn som under symposiet sköts in mellan föredrag och paneldiskussioner fungerade framför allt som en påminnelse om vad som verkligen är på tapeten. Konstmusiken har det kärvt just nu. Det är inte kört, men det är tuffa tider.

Musikkritikern Erik Wallrup var i sitt föredrag inne på en central problematik, nämligen den generella synen på musikundervisning som sociala deltagande och musiken som kulturell mötesplats. Enligt detta sätta att se på saken är musik främst något som alla kan och som man kan umgås tillsammans runt, inte en kunskap som man lär sig, utvecklar och förfinar.

Mats Widlund, professor vid Kungliga Musikhögskolan, konkretiserade när han talade om svårigheten att fylla på med nästa generation klassiska instrumentalister eftersom antagning till musikhögskola i princip förutsätter att man gått ett spetsgymnasium. För att komma in på dessa räcker inte Kulturskolan till utan det krävs att man haft privatundervisning. Den gamla Kommunala musikskolan rekryterade bredare och var vassare och därför har konstmusiken de senaste åren alltmer blivit en angelägenhet för medelklassen och över.

Kulturskoleutredningen från 2016 är således problematisk då den visar att man är rädd för att ta i det faktum att konstmusiken kräver konstnärliga redskap, inte bara socialt deltagande. Och generellt är musiken, som Sven Kristersson, professor vid Musikhögskolan i Malmö uttryckte det, en fråga för utbildnings- och inte kulturdepartementet.

I grunden handlar det om den i Sverige lika klassiska som infekterade och endimensionella frågan om elit versus bredd. Jag tror att detta också är grunden till kulturmedias generella ointresse för konstmusiken. Musik ses som något instrumentellt och därför har generationer av kulturjournalister, till och med kritiker, svårt att sätta sig in i de kreativa och konstnärliga processer som musicerande innebär.

Men problemet finns också inom konstmusikkulturen själv. Visserligen är ”västerländsk konstmusik” sedan länge den vedertagna termen för det som i dagligt tal menas med ”klassisk musik” och som även innefattar den samtida musiken. Och även om jag accepterat terminologien, rent av ofta tycker den är den mest gångbara, så känns den litet obsolet. Konserthuschefen för Berwaldhallen”Helena Wessman kände sig uppenbarligen tvungen att i sitt inledande anförande definiera vad det är för musik vi har att göra med, och nämnde kort att den västerländska konstmusiken oftast är notbunden och att den är global och kan höras överallt i världen idag. Här dras en skarp linje. Mycket konstmusik är inte notbunden. Dessutom omfattar den också helt andra skrivna eller andra system för skapande eller som förlagor för att bevara, reproducera eller tolka musiken.” Sättet att se på den västerländska konstmusiken som global är också ett uttryck för ett närapå kolonialt ”centrum-och-periferi-tänkande”. Dessutom är det direkt missvisande när man ser hur konstmusikaliska scener i ”övriga världen” också är resultatet av den lokala kulturhistorien. Den ”västerländska” konstmusiken idag är långt ifrån så västerländsk som somliga verkar tro.

Rikstinget för västerländsk konstmusik framstod därför som en sann anakronism. Här avses klassisk musik så som den komponerades eller spelades förr eller nyskrivet i samma linje. Vad den samtida konstmusiken är eller kan vara, dess spridning och bredd, fick inte mycket plats och kulturmedias ointresse var något som beklagades, men vad det beror var inget som diskuterades vidare.

Jag är den förste att värna om klassisk musik. Det finns en glädje i både det konstnärligt kreativa skapandet och lyssnandet som är för rik för att gå förlorad. Att kunskapen om elementär notläsning – en absolut viktig del i denna kultur – blir sämre är därför också djupt beklagligt. Men med en otidsenlig syn på det egna område har jag möjligen en litet annan idé om både problem och lösning. Den västerländska konstmusiken – med dess företrädare, från institutioner till kritiker – måste räddas. Framför allt ifrån sig själv.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Konstmusiken måste räddas – från sig själv first appeared on Opulens.