RETROKULTUR. Jesper Nordström har den här veckan valt att plocka fram ett album med en tysk allkonstnär från 1900-talet, Karl Valentin.

Skivspelarens nål börjar sjunga på sista versen så då får det huvudsakligen bli talskivor som spelas ett tag eller i alla fall sådana där innehållet ligger på ett annat plan än teknisk briljans och audiofilt nörderi.

I det här fallet har jag plockat fram en skiva med allkonstnären Karl Valentin, som synes var aktiv i princip alla kulturformer under tidigt tyskt 1900-tal. Det rörde sig om film, teater, nonsensaktig performance och sång. Här på en östtysk utgåva, då DDR ofta tog över och tog till sig de proletära hjältarna och den mer edgy samhällskritiska humor som rådde under Weimarrepubliken. Han var nära vän med Bertolt Brecht och jobbade ihop med honom, bland annat genom att parodiera… Brecht! Han hittade sin väns språkessens och vred till det hela som en parodi på politisk teater.

Här får vi återigen besked på att den tyska mellankrigstidens kulturliv inte drog gränser mellan högt och lågt, seriöst och humör.

Karl Valentins oeuvre är så omfattande att det är svårt att se en röd tråd, men mycket av hans humor har en mörk botten då den skildrar umbärandena, trångboddheten och osäkerheten som var mångas lott under mellankrigstiden i Tyskland.

Lyssna till exempel på “Das Lied vom Sonntag“!

Mannen vill sjunga något fint och romantiskt, men hunden skäller, frun klagar och sången kunde kanske vara lite renare och mer tonsäker. Det är lätt att föreställa sig att scenen utspelar sig i nån murrig hyreskasern i Berlin med vägglöss, kålsoppa, trångbott och lyhört.

Efter andra världskriget ansåg en del att Karl Valentin komprometterat sig genom att skriva för nazistiska publikationer och hans stjärna dalade. Det var inga politiska texter han skrivit utan mer ditt och datt och diverse nyhetsmaterial, men misstron fanns ändå…

Han dog i närmast samma absurda anda som han verkat. Efter att blivit innelåst – kvarglömd så att säga – på en teater efter en premiär ådrog han sig lunginflammation efter den kalla natten och dog 1948. Utgivningen av honom på skiva lät inte dröja då det i delningen mellan öst och väst hade skapats ett skivbolag, Litera, för att ge ut skivor med tal och teater och annat som i en eller annan bemärkelse kunde tänkas främja den kommunistiska ideologin.

The post Veckans vax: Karl Valentin first appeared on Opulens.

SOCIALREALISM. Pjäsen Blue Dreams av scenkonstkollektivet Public Plot framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator. I baksätet sitter Clemens Altgård.

Vid det här laget har jag, i Malmö och Lund, tagit del av en rad samhällskritiska och undersökande föreställningar som skapats i samarbete mellan Henrik Bromander och John Hanse. Med föreställningen Våld & pedagogik, som genomfördes för två år sedan på Inkonst i Malmö, ville de ”få den övertygade pacifisten att knyta näven och den stenkastande aktivisten att tänka om”.

Den gången var det fråga om en omgörning av Bertolt Brechts kontroversiella lärostycke Åtgärden från 1930. Hanses och Bromanders undersökande teaterverk utgick från en fiktion om en framtida utomparlamentarisk vänsterrörelse kallad Rörelsen. Pjäsen skildrade dess framväxt på gräsrotsnivå. Sedan involverades publiken i en handling som i själva verket var en rekonstruktion av ett längre händelseförlopp.

I det berättande lärostycket fick vi i publiken vara med i dramat och agera statister i en rad dramatiska situationer. Tanken med pjäsen var att förmedla ett slags kroppslig erfarenhet, men i praktiken fungerade det i mitt tycke inte riktigt fullt ut. Den aningen trevande och undersökande föreställningen hade emellertid försetts med ett slut som öppnade för efterföljande diskussioner. Som teaterexperiment var det trots allt mycket intressant och i högsta grad aktuellt i en tid av politisk polarisering.

Själva har Bromander och Hanse värjt sig mot begreppet ”politisk teater” eftersom de anser att all teater är politisk på ett eller annat vis. Deras position är uppenbarligen till vänster på den politiska skalan, men liksom Brechts vill de få publiken att börja tänka själv.

Ett radikalt annorlunda grepp har duon tagit när de i år i scenkonstkollektivet Public Plot, tillsammans med Jonas Åkesson och skådespelarna Irma Jämhammar och Oskar Stenström, genomfört projektet Blue Dreams.

Visserligen har Bromander skrivit en ramberättelse och grundrepliker, men nu är det skådespelarna som improviserar fram en realistisk dialog. Det mest överraskande greppet är dock att pjäsen framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator.

Det innebär att publiken begränsas till tre personer per föreställning. Det får sägas vara ett mycket ovanligt grepp att placera publiken i baksätet på en bil, även om det gjorts på sina håll tidigare. Detta möjliggör en teaterupplevelse som stannar kvar i minnet längre än flertalet föreställningar jag sett.

Den kväll som jag sitter i det där baksätet regnar det, vilket i kombination med musiken i de hörlurar jag tilldelats starkt bidrar till en film noir-känsla. Det blir genom intimiteten inne i bilen en mycket stark närvarokänsla i det kriminaldrama som utspelas. Vi som utgör publiken har inte som i Våld & pedagogik några statistroller att spela. Det är bara att luta sig tillbaka och ta del av det socialrealistiska dramat.

Och visst finns det ett pedagogiskt syfte även med  Blue Dreams. Det som förmedlas är kunskap om hur den svarta ekonomin i Malmö fungerar. Det här är teater som baseras på dokumentärt material. Lite tillspetsat är det förstås, eftersom ett mord finns inskrivet i intrigen, men det här är ingen plakatteater. Den bild av verkligheten som tonar fram är komplicerad och nyansrik. Något att begrunda. Vill vi verkligen att samhället ska se ut så här?

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Nyansrik föreställning i en bil first appeared on Opulens.