HOPP. “Jag befinner mig plötsligt mitt i världskaoset där jag på denna lilla plats i vårt nordliga land blir påmind om Nato, Amerika, Ukraina och Ryssland,” skriver Gussy.  Men han hyser ett hopp. Snart kommer den: Återfödelsen.

Jag åkte tunnelbana förra fredagen. I Stockholm. Grön linje söderut. Mitt bland alla pigga fredagsfirare med leenden på läpparna och ett framåtlutande förhållningssätt till den annalkande helgen var det en kvinna som stack ut från den breda massan.

Hon var mörkhårig. Kanske i 25-årsåldern. Och uttryckte sig med ett maniskt skrattande där hon målmevetet gick in genom folkmassan och hittade en plats där hon hoppade upp på stolsryggen med ena foten på sätet och den andre rebelliskt upptryckt på handrelingen framför henne. Folk uttryckte ett missnöje med rynkade ögonbryn och mungiporna riktade nedåt. Kvinnan brydde sig inte ett dugg. Inte ens när hon blev ombedd att ta ned foten från sätet vilket till slut ledde till att kvinnan med önskemålet bytte plats. Rebellen skrattade och fotade folk i sin närhet medan hon utstötte korta fraser av ren rotvältska.

Jag som tycker om folk som sticker ut från mängden betraktade det sociologiska händelseförloppet med stort intresse. Tills jag såg att kvinnan höll en tändare i handen. Då ryckte jag till. Förstod allvaret i situationen och kvinnan blev plötsligt till en hotbild. Jag fortsatte studera, men istället för ett nyfiket betraktande sneglade jag på henne i periferin för att inte väcka några onödiga känslor eftersom den här tösen inte verkade vara något annat än en tickande bomb.

Fredagen därpå var jag i Berwaldhallen. Jag skulle än en gång hänföras av ett magiskt framförande av Sjostakovitjs femte symfoni. Det mästerverk som ledde till att Sjostakovitj skulle återfå Stalins respekt efter fadäsen med ”Lady Macbeth från Mtensk” som fick Stalin att lämna operan mitt under föreställningen för att sedan skriva ned den i en recension med orden ”Kaos istället för musik”.

I den femte symfonin är Sjostakovitj ett med kreativiteten som inte vet några gränser. Än idag känns den nydanande och fräsch trots att det finns solklara nostalgiska blinkningar till tidigare kolleger och mentorer. Det är omöjligt att inte ryckas med i de tvära kasten mellan totalitära marscher, aviga stråkpartier, melankoliska solopartier och valser. Man är på helspänn och rycks med i melankolin som plötsligt byter skrud och mynnar ut i en durkadens för att sedan följas upp av ett virtuost pizzicatoparti. Det är ett stycke som ta mig fan har allt.

Det funkar ypperligt som avslutning på ett välartat program som innehåller Samuel Barbers virtuosa stråkorgie ”Essä för orkester nr 2” och Bernsteins rytmiska men enligt min mening allt för konstlade stycke ”Chichester Psalms” för kör, slagverk, orgel och gossröst. Men Sjostakovitj knyter ihop detta i sin intrikata smältdegel och man kan inte väja för virtuositeten hos den mannen. Framförallt med ett värdigt och pampigt avslut som blir extra relevant eftersom det för tankarna till återfödelse då det bygger på Alexandr Pusjkins dikt Vozrozhdenije som betyder just ”återfödelse”. För jag vill gärna tro att det är dit vi är på väg nu. Mot en återfödelse.

Jag parkerade bilen utanför den fastighet som av vissa anses vara Sveriges fulaste byggnad. Amerikanska ambassaden. På framsidan hänger en banderoll om att ambassaden ger sitt stöd åt Ukraina. Det känns på något sätt helt fel att som amerikansk medborgare (som jag är) lämna detta budskap bakom mig för att ge mitt stöd åt rysk musik.

Även om Sjostakovitj alltid levde i skräcken av att Stalins lakejer skulle föra bort den genialiske tonsättarens familj fanns det ett huvudsakligt mål med den femte symfonin. Att blidka Stalin. Väcka hans intresse. Och skapa tryggare förhållande för kompositören med familj. Och det skulle han lyckas med. Blidka Stalin. I varje fall för ett ögonblick. Men när jag går där på Djurgården känns det inte tryggt. En polispiket står med motorn igång och jag känner mig iakttagen. Förmodligen står den i högsta beredskap på grund av hotet mot den turkiska ambassaden.

Jag befinner mig plötsligt mitt i världskaoset där jag på denna lilla plats i vårt nordliga land blir påmind om Nato, Amerika, Ukraina och Ryssland. Men jag lämnar detta och låter musiken skölja över mig. Först med amerikansk orkestermusik. Och sedan Bernsteins stycke. Hans ”Chichester Psalms”, som skrevs med en önskan om fred för Israel, gör att man skulle kunna bli påmind om oroligheterna på Västbanken. Men jag väljer att inte gå i den riktningen. Jag låter musiken förflytta min hjärnverksamhet till betydligt trevligare platser.

Jag skriver mycket på Twitter. För mig är det en rolig plattform som fyller funktionen av en ventil där jag kan släppa ut dumma ordvitsar, underfundigheter och roliga vinklingar på dagens tråkiga nyhetsflöde. Men vi är få anhängare av det som har kommit att kallas ”Knastwitter”. Det här har blivit en aggressiv plattform för folk att visa upp sin mest hatiska palett. Här får vi en dos konspirationsteorier, psykiska påhopp och politiska debatter som oftast inte leder någonstans.

Det hör till vanligheterna att stöta på någon man inte delar åsikt med. Någon som vill sprida hat. Skapa dålig stämning. Då brukar jag stanna upp och skriva att vi alla har val här i livet. Där vi nu med internets obegränsade utbud kan välja vad vi vill lägga vår tid och vårt fokus på. Och då bör man ju inte ödsla tid på det man ogillar. Det går allt som oftast att scrolla vidare. Byta reel, följa någon annan eller lägga ned det digitala och hänge sig åt något analogt. Istället för kaos – musik.

När en galning i 25-årsåldern viftar med telefonen och en tändare – Byt vagn.  

Ibland kan vi dock inte blunda för det svåra – hur mycket vi än vill. Den ständiga skräcken att hamna i arbetsläger i Sibirien på grund av slarvig harmonisering. Den går inte att sätta sig in i. Men i bästa fall kan man ändå ta till sig av de man har skänkt glädje åt. Att veta att det finns folk som älskar det man gör trots sina bekymmer.

Olycklig kärlek är ett ständigt återkommande tema i konsten. Och ofta kan vi lite själviskt konstatera att någon annans sorg kan skänka en oerhörd tröst. Felix Mendelssohns sorg över sin systers död som ledde till den fina stråkkvartetten i F-moll, Beck Hansens nakna skilsmässoplatta ”Sea Change” eller varför inte Beethovens fantastiska femtonde stråkkvartett i A-moll som komponerades när Beethoven var helt döv.  Vi hittar våra ventiler att låta andra glädjas åt. Och min förhoppning är att den maniska, rebelliska 25-åringen i tunnelbanan ska kunna vända sin dysfori till ett kreativt uttryck som vi andra kan glädjas åt. Eller att jag an använda hennes utspel i denna text.

För livet har något för alla. Det går upp och ned. Kränger hej vilt. Men vi kan alltid blicka tillbaka på höjdpunterna. Fokusera på det fina. Glädjen. Harmoni. Istället för kaos. Och när elstödet kommer återfår vi energin. Och då kommer den: Återfödelsen.

The post Gussy: “Återfödelsen” first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Stephen Sondheim, en av Broadways största kompositörer och textförfattare, har avlidit, 91 år gammal. Han sörjs av en hel teater- och musikalvärld.

En gigant, en ikon, den allra störste. Hyllningarna strömmar in efter det att nyheten om Stephen Sondheims bortgång kom på fredagen.

Sondheim, i New York Times ord “teaterns mest vördade och inflytelserika kompositörer och textförfattar under 1900-talets andra hälft”, ligger bakom verk som “Sweeney Todd”, “Into the woods” och musikalversionen av Ingmar Bergmans “Sommarnattens leende”, den senare med hitlåten “Send in the clowns”.

“Farväl Steve, vår tids gigant i musikalvärlden, en inspiration för inte bara två utan tre generationer. Ingen kommer att nå upp till sina insatser”, skriver Andrew Lloyd Webber på Twitter.

Stephen Sondheim är ett geni, och det är ett ord jag mycket sällan använder, säger Tony Kushner, som skrev manuset till den nya filmversionen av “West side story”.
Snart bioaktuell

Och allra mest känd är han kanske för det verket, ett av sina tidigaste – texten till Leonard Bernsteins “West side story”. Den då relativt oprövade Sondheim fick uppdraget delvis tack vare sin mentor och fadersfigur Oscar Hammerstein, själv en musikallegendar.

Hammerstein kunde försäkra Bernstein om att den relativt oprövade Sondheim var mogen att skriva texterna till den uppdaterade Romeo och Julia-musikal som Bernstein funderade på och resultatet syns och hörs på teatrar världen över än i dag – och alltså snart även på bio via Steven Spielbergs nyversion.

Inte för att Sondheim själv var så imponerad av sina ord i musikalen. “Vissa rader är skarpa och klara, men vissa smälter lika graciöst som jordnötssmör och är helt omöjliga att förstå”, skrev han enligt nyhetsbyrån AP.

Stephen Sondheim var ännu inte fyllda 30 när han skrev om Tony och Marias dömda kärlek. Han föddes 1930 i New York, började började spela piano som sjuåring och släppte därefter aldrig musiken.

Många utmärkelser

Den första Broadwaymusikal där han själv skrev både text och musik, “En kul grej hände på väg till Forum”, kom 1962. Hans mest produktiva tid var 1970- och 1980-talen då både succéer och mindre framgångsrika verk kom i en strid ström.

Det gjorde även utmärkelserna, bland annat totalt åtta Tonystatyetter, lika många Grammys, ett Pulitzerpris och för låten “Sooner or later (I always get my man)” från filmen “Dick Tracy” en Oscar. 2015 fick han ta emot presidentens frihetsmedalj av Barack Obama.

– Jag är intresserad av teatern för jag vill kommunicera med publiken. Annars hade jag hållit på med konsertmusik. Men jag älskar teatern lika mycket som jag älskar musiken och hela tanken på att få publiken att skratta och gråta, att få dem att känna, är huvudsaken för mig, sade han till NPR 2010 – samma år som en teater på Broadway bytte namn till “Stephen Sondheim Theatre”.

“En gång då och då kommer det någon som i grunden förändrar en hel konstform. Stephen Sondheim var en av dem. Miljoner sörjer hans bortgång och jag vill tacka honom för allt han gett mig och så många andra”, skriver Hugh Jackman på Twitter.

“Vi älskar dig”

Även författaren Mark Harris skriver i en hyllningstext i New York Magazine att Sondheim var den störste inom musikalgenren. “Frågan om vem som är den främste nu levande personen i musikalvärlden kan nu ställas. För första gången på flera årtionden är svaret inte längre givet. Med Sondheim fanns det inga utmanare”, skriver han.

Sondheims sista musikal, “Road show”, hade premiär på Broadway 2008 efter att ha spelats på teatrar “off Broadway” sedan 1999 och han var aktiv in i det sista. Han kan höras i Lin-Manuel Mirandas nya Netflixfilm “Tick, tick … boom!”, där han är med som en karaktär och själv pratade in ett meddelande på en telefonsvarare för filmen.

“Vi älskar dig. Jag älskar dig. Tack”, skriver Miranda på Twitter efter dödsbudet.

Stephen Sondheim avled i sitt hem i Roxbury, Connecticut efter att ha firat Thanksgiving med vänner och sin man Jeffrey Romley.

Martin Yngve/TT

The post Broadwaygiganten Stephen Sondheim är död first appeared on Opulens.