LANTLIV. Artisten Amanda Bergman varvar det intensiva rockstjärnelivet med att så, skörda och ta hand om djur, långt från musikbranschens epicentrum.

The post Amanda Bergman: Blev utbränd av artistlivet first appeared on Opulens.

När Horace Engdahl gör entré som sig själv i nya säsongen av “Kärlek och anarki” är det visserligen kittlande, men inte nytt. Traditionen av kändisinhopp i tv-serier och film är lång – här är fem av de mest överraskande.

David Bowie i “Zoolander” (2001):

Kändisfaktorn var skyhög när David Bowie dök upp som domare i tävlingen mellan de hjärncellsbefriade supermodellerna Zoolander och Hansel i kultkomedin “Zoolander”.

Men matchningen var minst sagt ojämn. Utseende- och stilmässigt utklassade världsstjärnan både Ben Stiller (Zoolander) och Owen Wilson (Hansel) på catwalken.

.Camilla Läckberg och Alex Schulman i “Triangle of sadness” (2022):

När Ruben Östlund kallar ställer sig kändisarna på rad. I Guldpalmsvinnaren “Triangle of sadness” låter han Camilla Läckberg läxa upp Alex och Amanda Schulman för att de satt sig på fel platser vid en modevisning.

Läckberg är en A-kändis i det här sammanhanget – Schulmans not so much, antyder Östlund.

.Donald Trump i “Ensam hemma 2” (1992):

Det påstås att han tvingade sig till en roll i filmen och i efterhand har en kampanj stöttad av huvudrollsinnehavaren Macaulay Culkin krävt att Donald Trump ska strykas permanent från “Ensam hemma 2 – vilse i New York”.

Än så länge går det dock att se den korta scen där Trump – på den tiden mest känd som fastighetsmagnat – visar lille Kevin McCallister till rätta på Plaza Hotel.

.Neil Patrick Harris i “Harold and Kumar go to White Castle” (2014):

Den före detta barnstjärnan Neil Patrick Harris var inte med i många scener i filmen – men det är skådespelarens insats som osympatisk, påtänd, straight version av sig själv alla minns efteråt.

När Harold och Kumar vill äta burgare på White Castle tjatar NPH på om att de ska gå på strippklubb i stället och sabbar sedan duons bil genom att ha samlag i baksätet.

Alanis Morissette i “Dogma” (1999):

I Kevin Smiths satir över katolicismen försöker två fallna änglar (spelade av Ben Affleck och Matt Damon) hitta en väg tillbaka till himmelriket och därmed motbevisa idén om Guds ofelbarhet. Något som skulle utplåna all existens.

När slutet närmar sig dyker faktiskt självaste Gud upp, men i form av 1990-talets indiedrottning Alanis Morissette, som skriker så högt att Ben Afflecks skalle exploderar.

Sara Ullberg/TT
Kristoffer Viita/TT

The post Från Horace till Bowie – kändisroller vi minns first appeared on Opulens.

NYTÄNK. Det blir ingen sammanhållen Bergmanfestival i år, meddelar Dramaten.

I stället satsar man på internationella gästspel utspridda under spelåret 2022–23. Dessa presenteras tillsammans med teaterns övriga höstrepertoar 20 april.

“Konstnärliga samtal över nationsgränserna blir ännu viktigare under utmanande tider med krig och pandemi som isolerar människor och kulturliv”, säger Dramatens chef och konstnärlige ledaren Mattias Andersson i ett pressmeddelande.

Den femte upplagan av Bergmanfestivalen skulle ägt rum 2020 men ställdes då in på grund av pandemin. Även ifjol var festivalens gästspel utspridda.

TT Nyhetsbyrån

The post Bergmanfestivalen sprids ut first appeared on Opulens.

PRISAD. Liv Ullmann har tilldelats en heders-Oscar för för sina insatser inom filmen. Den 83-åriga norska skådespelerskan och regissören tog emot priset på en gala i Los Angeles på fredagskvällen, två dagar före den stora Oscarsgalan.

Liv Ullmann har en lång och framgångsrik karriär bakom sig och förknippas i USA kanske främst för sina roller i Ingmar Bergmans filmer, men hon har även stått på scen på Broadway flera gånger sedan debuten 1975.

Bland de många internationella priser och utmärkelser hon tidigare tilldelats märks en Golden Globe 1973 för Jan Troells “Utvandrarna”. För rollen som Kristina i nämnda film nominerades hon även till en Oscar i kategorin bästa kvinnliga skådespelare. Hon nominerades även i samma kategori för sin roll i Bergmans “Ansikte mot ansikte” 1977.

Förutom Ullmann tilldelades även regissören och manusförfattaren Elaine May och skådespelaren Samuel L Jackson heders-Oscars. Dessutom fick skådespelaren Danny Glover årets Jean Hersholt-pris för sitt arbete med humanitära frågor.

TT Nyhetsbyrån

The post Liv Ullmann fick heders-Oscar first appeared on Opulens.

AUKTION. En samling föremål med koppling till Ingmar Bergman och hans fru Ingrid ska säljas på auktion.

TT Nyhetsbyrån

The post Ingmar Bergmans körkort till salu first appeared on Opulens.

SKAPANDE. Bergmansafari på Fårö och kvinnligt kreativt skapande står i fokus i den tjusiga metafilmsupplevelsen “Bergman Island” av franska regissören Mia Hansen-Løve.

Den hyllade regissören Tony (Tim Roth) är inbjuden till Bergman-veckan tillsammans med sin fru Chris (Vicky Krieps), som också är regissör. De landar i Visby och tar sig sedan ut till Fårö. Där får paret uppleva skrivkramp, gamla spöken, relationsgnetande och arvet efter Bergman.

Miranda Sigander/TT

The post Filmrecension: Metadrama på Bergmans ö first appeared on Opulens.

Hej Charlotte! Välkommen som ny filmkrönikör på Opulens.

– Tack så mycket!

En inledande men ganska bred fråga, vem är du?

– Ja du, hur ska jag svara på det. Jag är en depressiv person som alltid känt sig som en outsider i samhället, till stor del innesittare. Jag älskar synthmusik och tycker om att åka på synthfestivaler i Tyskland. Det är en hobby och en stor del av min identitet.

Vad gör du när du inte skriver om film i Opulens?

– Då skriver jag i andra tidningar, framför allt i FLM som är en filmtidskrift. Jag är frilansskribent i Expressen och Expo och det händer även att jag skriver i Svenska Dagbladet. Jag skriver på massa olika ställen men oftast i dem.

Så du jobbar som filmkritiker och skribent, visst har du även doktorerat i filmvetenskap vid Lunds universitet?

– Nej inte än, jag håller på med avhandlingen men det går trögt att få den färdig.

Vad har du för mål med doktorerandet?

– Just nu vill jag bara bli klar med avhandlingen, jag har jobbat så mycket med den. Jag tror inte längre att jag är intresserad av en akademisk karriär. Jag har undervisat en del på högskolor och det är okej men i övrigt så är det akademiska livet ingenting för mig. Det är otroligt mycket roligare att skriva på ett friare sätt.

Vad är det med just film som är intressant?

– Filmen är ett väldigt suggestivt medium och det kan det vara på flera olika sätt, intellektuellt eller emotionellt. Man kan bli som hypnotiserad av en riktigt bra film. Ser man den på dagen på en biograf och kommer ut medan det är ljust ute så är det som att befinna sig i en annan värld. Det är en overklighetskänsla.

– Jag kommer ihåg min första starka filmupplevelse. Det var när jag var tonåring och kollade på vampyrfilmen Nosferatu av Werner Herzog. Då blev jag närmast hypnotiserad, den tog mig väldigt starkt och jag stannade kvar i den världen långt efteråt.

Vad var det med Nosferatu som drabbade dig?

– Har du sett någon film av Werner Herzog? Han har ett speciellt filmspråk som är väldigt poetiskt, suggestivt och drömskt.

Jag förstår. Hur började ditt filmintresse?

– Det började med tv såklart, där såg jag mycket som var spännande. Det var framförallt när jag såg den första Bergman-filmen, även om jag var för ung för att förstå den så blev jag väldigt fascinerad. Den var lite förbjuden, mina föräldrar bad mig att inte kolla på sådant för Bergman ansågs vara lite konstig och så var det mycket sex i filmerna. Men där någonstans började det.

– När jag var tonåring såg jag mycket tysk film på tv, bland annat Herzog. Skräckfilm tycker jag också mycket om och det är egentligen det jag tittar mest på nuförtiden. Jag ser ju många olika filmer men det är ändå skräck som är grejen.

Hur kommer det sig?

– Skräckfilm är ofta väldigt starkt, man får en liten adrenalinkick. Det finns förstås mer realistiskt inriktade skräckfilmer men ofta innehåller de mycket fantasi och dröm. Och så är de väldigt visuella.

Din första text i Opulens publicerades i måndags, där skrev du om filmen Inuti diamanten och att den nekades stöd av Svenska filminstitutet för att den ”saknade en faktisk berättelse”. Går en bred publik före konstnärlighet i filmbranschen tycker du?

– Ja det tycker jag, så är det ju. Jag vet inte hur det är i andra länder för det vi ser som kommer utifrån är en väldigt liten del av vad som görs. Men de allra flesta filmer är berättande, kommersiella och enkla. Jag har ingenting emot dem, jag kan tycka om en Hollywoodfilm, vissa i alla fall. Men jag tycker absolut att det ska finnas plats för många olika typer av filmer och jag tycker verkligen inte att det behöver finnas en rak berättelse.

– Många betraktar film som underhållning men det är det ju inte, det är en konstart. Vi är vana vid att se raka berättelser men när jag åker på filmfestivaler är det mesta som visas där annorlunda från det. Men de filmerna kommer ju ofta inte upp på biografer eller streamingsajter.

Behövs det fler plattformar att nå ut med mer konstnärliga filmer på?

– Det finns ju streamingsajter som MUBI, Draken Film och Triart som lägger tonvikten på konstnärlig film. Där kan en se mer experimentell film också. Men i det stora hela dominerar traditionell film på bio och inom vad som publiceras i Sverige.

– Det borde finnas fler spännande alternativ än SFI. När jag var ung gjordes det väldigt lite svensk film som var bra, men i början av 2000-talet när det blev billigare att göra film så blev de mer spännande. Då kom indiefilmer som Farväl Falkenberg och svensk film har successivt blivit bättre. Förut var det Lukas Moodysson alla pratade om, det fanns ingen annan. Nu finns det en del intressanta regissörer men det kan bli bättre och utbudet kan bli bredare.

Vad fångar ditt intresse i en film?

– Det är svårt att svara på, jag kan gå igång på olika saker. Det kan vara själva temat eller handlingen, eller så är de sakerna inte intressanta i filmen men rent visuellt är den det. Som Adults in the Room, en film som handlar om den nationella grekiska skuldkrisen och hur den behandlades politiskt inom EU. Rent tekniskt är den inte så märkvärdig men själva ämnet gör det intressant. Så det kan antingen vara ett viktigt ämne eller någonting i berättelsen som fångar mitt intresse, psykologiskt eller i själva formspråket.

Vad kännetecknar en välgjord film?

– Det är många ingredienser som samspelar, som klippning och musik. Min favoritfilm är The Shining, där samspelar allting och musiken är välkomponerad. En film ska vara lite som ett musikstycke, som Bergmans filmer, de har aldrig en minut för mycket.

Ser du fram emot några filmer 2021?

– Ja på Göteborgs filmfestival, då är det några svenska filmer som Ninja Thybergs Pleasure och Knackningar av Frida Kempff. Sedan kommer det en del intressant skräckfilm.

Så du planerar att gå på festivalen, fast digitalt då förstås?

– Ja, jag kommer att sitta och titta på filmerna!

Vad kan vi förvänta oss att läsa av dig i Opulens?

– Jag kommer att blanda ämnen och skriva om både bredare och smalare filmer. Och någonting kommer det att bli om skräckfilm.

Och vilka är dina förväntningar som krönikör på Opulens?

– Förväntningarna är på mig själv att skriva läsvärda texter. Det är roligt att vara med för Opulens har många bra skribenter!

The post Helgporträttet: “En film ska vara som ett musikstycke” first appeared on Opulens.