PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Spermien” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare. Denna vår med en essä om Folkungagatan och senast här i Littestraden med novellen Dottern.

Nu är vi glada över att återigen publicera en novell, den här gången med Spermien som ger inblick i freudiansk psykoanalys.

CAROLINA THELIN

 
Spermien

I drömmen heter jag Siri, i verkligheten Ingegerd – Ingegerd Johansson. Håller på att avsluta min psykoanalys för att till sommaren gifta in mig i den gamla svenska adeln.

Vi har arbetat mycket med mina drömmar. Mest har det varit mardrömmar då jag vaknar av att jag skriker. Detta är också en mardröm. Men den är fasansfull på ett annat vis, inga skrik, inga hot i form av bestar med öppnade käftar under mig där jag dinglar över avgrunder. Nej, denna skiljer sig. Psykoanalytikern kallar den, efter Freud, för prestationsdröm.

Hastar genom parken, hade velat sätta mig på en bänk och tänka igenom drömmen men kommer med andan i halsen fem minuter för sent. Dörren till mottagningsrummet står öppen. Kastar mig på soffan efter att hastigt fattat den utsträckta handen.

”Drömde i natt.”

”Jaha.”

”Det var den gamla vanliga om att jag skulle ta studenten fast jag redan tagit den. Men denna var annorlunda. För första gången kände jag, ja jag kände verkligen det fruktansvärda i att behöva gå tillbaka till skolan.”

”Du kände?”

”Det var som ett sug, en inre ödeläggelse. Jag hörde inte till.”

”Hur var drömmen?”

”Det var hemma på Söder efter ett lov. Jag skulle gå till skolan där jag inte varit på länge. Konstigt nog hade man inte rapporterat hem att jag skolkat.

Skolböckerna ligger utspridda på köksbordet och jag försöker samla ihop dom som jag ska ha med mig men jag vet inte vilka. Jag blir alltmer desperat. Har de fått nytt schema? Var ligger det nya klassrummet? Skulle jag ha läst läxor? Skulle jag hitta skolhuset, det nya, uppe på kullen? Tänk om ingen hälsar, ingen känner igen mig och läraren inte vet vem jag är. Jag heter Siri.”

”Siri?”

”Ja, Siri. Det måste vara Siri von Essen, hon som gifte sig med Strindberg. Sen kom jag på att jag inte behövde gå dit. Jag har ju redan tagit studenten. Ska bli författare, varför ska jag sitta i skolbänken och slösa bort tid? Det hade ändå varit för sent. För mycket skolk. Lite trist är det att inte få slutbetyg och att inte få vara med om studentfirandet och alla studentfesterna.

I stället tar jag penna och anteckningsblock och går upp mot Vita Bergen för att iaktta och bli författare. Är det förresten något man blir? Är det inte något man föds till?

Mina föräldrar fanns också med i drömmen. Märkligt nog har de inget att invända när jag säger att jag ska bli författare. Är det för att de är döda som de är så förstående? Inget om att skaffa sig ett yrke så att man kan försörja sig. I drömmen såg de lite rädda ut – betryckta – för att jag skulle börja i läroverk. I verkligheten var det min lärares idé. Efter fyra år i folkskolan kontaktade han mina föräldrar.”

”Hur reagerade dina föräldrar då?”

”Blev nog förvånade. Särskilt mamma som hade trott att jag skulle få gå i hjälpklass.”

”Varför tror du hon trodde det?”

”Ja, vad ska jag säga. Henne har jag aldrig förstått mig på. Kanske för att jag inte pratade. …”

”Du tystnade.”

”Ja. Det var också vad jag gjorde när jag började läroverket. Blev stum när man måste ställa sig upp bredvid bänken och svara. Det hjälpte inte att jag hemma, när jag förhörde mig själv, kunde läxorna som ett rinnande vatten. Hade vi inte haft skriftliga prov hade jag inte klarat mig igenom. Och det var den stora skräcken. Att jag skulle bli kvar där jag var.”

”Du har ännu inte kommenterat att du var sen.”

”Det var Henrik. Han hindrade mig. Ibland undrar jag om han är svartsjuk på psykoanalysen.”

”Hindrade?”

”Ja, ställde sig stor och bred i dörröppningen när jag skulle gå, fast han såg att jag hade bråttom och började lägga ut texten.”

”Då stannar vi där för idag.”

*

Den natten sover jag dåligt. Henrik och jag grälade. Analystimmen blir därefter – den sista innan påskuppehållet.

”Jag har varken drömt eller sovit.”

”Nähä.

…….

Kan det ha med gårdagens timme att göra?”

”Den minns jag inte.”

”Nej. (Jag börjar gråta. Snörvlar, sätter mig upp och letar i axelremsväskan, på golvet nedanför divanen, efter näsdukar. Vägrar befatta mig med hans framlagda. Har alltid hatat dem. Hör inte till dem som gråter på befallning.) Djävla överklassfasoner!”

”Vad menar du?”

”Du och de dina. Ni är ju likadana, säkert har ni stött på varandra i Riddarhuset.”

”Nu förstår jag inte.”

”Du och Henrik. Ni är likadana. Yta och konventioner. Framlagda pappersnäsdukar! Patienttofflor i hallen.”

”Jag tror du saknar din pappa.”

”Du menar att jag som vanligt blir arg när jag egentligen är ledsen? – Jag tyckte synd om honom. – Nu kommer drömmen tillbaka. Han fanns där i bakgrunden hela tiden. Vi var av samma sort, han och jag. När jag var tio och började läroverket hände något. Det gick sönder mellan oss. Som om han skämdes när jag bad om hjälp med läxorna, vilket jag snart slutade med. Han kunde ju inte.”

”Ni var av samma sort?”

”Ja, drömmare. Han drömde också mardrömmar. Hörde honom vråla om nätterna.”

”Har du dåligt samvete för din pappa?”

”Varför skulle jag ha det?”

”Han hade ju ingen psykoanalytiker att gå till och berätta sina drömmar för.”

”Det har jag inte tänkt på. Psykoanalys existerade inte där jag växte upp. Henrik har en bror som är psykiater – han verkar knäpp. Han slår sin fru … (Varför säger han ingenting? Har jag förstört något?)”

”Slår sin fru sa du?”

”Ja, jag såg det själv. Vi övernattade på deras herrgård. Jag har hela tiden haft svårt för Carl. Trots att han visat sig intresserad eller kanske just därför. Nu när det bara var vi fyra blev det ännu tydligare hur han la an på mig. Henrik verkade inte bry sig, han är väl van. Men Iris var plågad, det syntes tydligt. Vi drack mer än vanligt. När jag på natten gick upp för att kissa gick jag tillbaka åt fel håll i korridoren och var halvvägs på väg in i deras rum när jag såg misshandeln. För det var misshandel. Drog mig baklänges tillbaka och stängde dörren så försiktigt jag kunde.

Till frukosten kom Iris ner med en stor blåtira och inledde med att säga att nu tror ni väl att Carl har slagit mig men det är så simpelt att jag i fyllan kolliderade med garderobsdörren.”

”Berättade du för Henrik vad du sett?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Vet inte. Kanske jag inte törs. Är rädd för vad han ska säga. Han sa så mycket konstigt när vi grälade. Som att jag skulle vara svartsjuk på Iris. Du menar avundsjuk sa jag. Med tanke på hennes förmögna föräldrar och extravaganta kläder. Nej, han menade svartsjuk. Varför då undrade jag? ’Det får du fundera ut själv.’ Vilket djävla svar! Här kommer han och påstår något om mig och sen ska jag fundera ut varför han säger så. Det är så typiskt överklassen, säger aldrig rent ut som det är. – Men det gör ju inte jag heller. Jag borde ha fortsatt in och skrikit åt Carl att sluta slå. Men det gjorde jag inte.”

”Vi får stanna där.”

*

Två veckor senare sitter jag återigen i analytikerns väntrum. Det är inte många veckor kvar nu. Undrar varför han skulle ha ett så långt påskuppehåll?

Dörren öppnas. Vi hälsar. Hans gråsprängda hår spretar åt alla håll. Han är solbränd och ser oförskämt bra ut. Tio år yngre minst. Så det var alltså därför han skulle ha en vecka extra.

Lägger mig ner. En lättnad infinner sig. Det verkar som om jag hade trott att han skulle tyna bort och dö bara för att jag ska sluta. Att han inte skulle klara sig utan mig.

”Vad tänker du på?”

”Det har varit jobbigt. Första veckan var jag sjuk. Långfredagen kom jag inte ur sängen. Ett slags svaghetstillstånd som när jag var barn och hade börjat läroverket. Orkade inte trycka ner tangenterna på grannfruns piano.

Kände mig genomskinlig. Kallsvettades. Henrik tog verkligen hand om mig. Masserade korsryggen. Kokade te. Och hjälpte mig till toaletten. Lät mig också vara ifred när jag behövde. Sov oavbrutet i sexton timmar. Mot slutet skrev jag några dikter. Blir lika förvånad varje gång. Att det går så lätt men att jag har så långt dit. Verkar som om jag först måste må väldigt dåligt för att tillåta mig.”

”Hur känner du dig nu?”

”Nu är det bra. Men det var ruskigt så länge det varade.”

”Det kanske också hängde ihop med att du snart ska sluta här?”

”Ja. Men du verkar ju klara dig bra utan mig?”

”Tycker du?”

”Solbränd och fräsch. Du ser ut som en som varit med älskarinnan på Maldiverna.”

”Och vad får du för tankar kring det?

”Inga. … Jag har träffat Iris. Stötte ihop med henne på NK. Såg henne först på håll. Hon bar mörka glasögon. Närmade mig i cirklar, ville inte tränga mig på, det såg ut som om hon gick i egna tankar. Men hon blev glad över att se mig. Vi åt lunch tillsammans på Prinsen. Satte oss längst in, omgivna av alla författarporträtten. Jag sa som det var, att jag hade sett när Carl slog henne.

Först satt hon tyst. Sen var det som att öppna en ventil. Hon hade länge funderat på att skiljas men tyckte samtidigt synd om Carl men var glad att de inte skaffat barn. Sen sa hon något som gjorde mig glad. Hon sa att Henrik var så annorlunda. Och att hon tror att han skämdes för sin bror. Jag sa också att jag skulle fråga dig om du kunde ta emot henne för konsultation. Iris kunde kanske få min plats?”

”Du kan säga att hon är välkommen att ringa på min telefontid. – Hur skulle det kännas för dig tror du, om hon började här?”

”Som en fortsättning. Som en länk. Som ett skydd. Då skulle du få fortsatt insyn i mitt liv – kanske. Men å andra sidan vill jag klara mig själv.”

”Då stannar vi där idag.”

*

Forsar fram genom parken och kastar mig utan att hälsa på schäslongen.

”Du sa en gång att man efter avslutad analys kunde fortsätta att analysera sig själv.”

”Ja. Man har lärt sig en metod att ta till när man tycker att man fastnat.”

”Det gjorde jag i natt. Analyserade en dröm. Låg vaken halva natten och gick igenom den gång på gång tills jag kom på vad den handlade om.”

”Vad handlade den om?”

”Det säger jag inte. Du kanske skrattar. Berättar drömmen först:
Jag längtar efter att simma och befinner mig i en långsmal simhall. Första bassängen är full med människor. Tränger mig ner. Går knappt att få plats. Så jag lämnar den och tar mig över till den intilliggande. Där pågår tävlingssim innanför snitslade banor. Simmarna forsar fram. Jag väljer en bana och tar upp kampen men trasslar in mig i plast. Då plötsligt händer något och människor samlas. Något slemmigt lossnar från mig vilket absolut inte får blandas med vatten. Det är farligt. Kan vara bakterier. Men jag vet inte. Försöker samla upp det ungefär som när man hittat mögel i maten och skär bort det mesta runt omkring. Det är också något med att det jag fört med mig kommer från saltvatten och kan inte leva här i sötvatten. Människorna är upprörda. Jag försöker undkomma. De är efter mig. Flyr. Jag är skyldig till något. Kommer jag att fängslas? Ska jag straffas? Då kommer jag på det. Jag är spermie!”

”Du är spermie?”

”Ja, det är vad jag är. Den spermie som trots alla hinder befruktade – så att jag blev till. Du minns att jag berättade att min faster sagt, när jag var liten, att mina föräldrar inte förstått hur det hade gått till när jag blev till. Min slutsats var att kondomen spruckit.”

…

Det är så fantastiskt detta att jag är spermie! En som bara längtar efter att få simma…”

”Och befrukta.”

”Ja. Befrukta, bära frukt, skriva. Tänkte på något annat också. Att jag alltid haft bråttom, som om jag hela tiden är rädd för att bli hindrad. Och jag avskyr att bli avbruten. Ofta har jag känt mig dödshotad. Och det var jag ju verkligen som spermie. En spermie som aldrig skulle nå mål.”

”Nå mål?”

”Nej, det var ju meningen att jag aldrig skulle bli född. Har alltid känt mig som ett misstag. Som om det här livet inte var till för mig. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Men det har vi talat mycket om. (Snyftar till.)”

”Ja, det har vi. Du var glad när du kom.”

”Det är jag nu också. Drömmen har vänt upp och ner på hela existensen. Har alltid hakat upp mig på att jag var oönskad, att mina föräldrar inte ville ha mig. Men man kan ju se det som att jag verkligen var önskad – av Gud.

Dessutom måste jag ha varit en väldigt livskraftig spermie som aldrig gav upp. Trots alla hinder nådde jag målet.”

”Drar du några fler slutsatser av drömmen?”

”Jag kanske kan ta det lite lugnare. Behöver inte hålla på och stressa och planera allt i förväg. Jag är ju redan född så ingenting kan hindra spermien. Utom du förstås. Du rör på dig som om det är slut.”

”Det är det.”

The post Littestraden: Novell av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

PROSA. Lis Lovén har läst ”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf. Hon konstaterar att boken om rapstjärnan Yasin är ett exempel på gott journalistiskt hantverk.

Nation av poeter av Mohamed Yussuf
Volante

Mohamed Yussuf har arbetat som reporter på DN, bland annat. Att läsa hans bok ”Nation av poeter” om gangsterrappen och Yasin får mig att tänka på det moraliska balanssinne en bra journalist måste ha. En god journalist bör som jag ser det, i ett fall som detta, varken angripa sitt intervjuobjekt eller höja hen till skyarna. Och den som skapar den journalistiska berättelsen måste därtill vara ärligt och djupgående intresserad av ämnet.

Jag måste själv som läsare förhålla mig till det faktum att en bok som denna först och främst är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Det här är nämligen en bok som har det som kännetecknar ett riktigt bra reportage.

”Nation av poeter” framstår inte heller som frukten av en analytisk process med litterärt etos. Men det är intressant att läsa om rapstjärnan Yasin och vad som drev honom till att bli kriminell. Det behövs ingen sociologisk utbildning för att ta till sig en text som denna.

Yussufs journalistiska grepp

Det journalistiska greppet präglas av en lätthet, fångar in berättelsen och serverar den i bruset av alla andra texter och skriverier som omger oss.

Ja, Mohamed Yussuf har verkligen lyckats genomborra det massmediala bruset med sin bok. Men så tog han till och med ledigt från jobbet på Dagens Nyheter för att kunna fullborda sin, eller rättare sagt Yasins berättelse. Jag ska citera några rader som ger bakgrunden till bokens titel:

Det uttryckssätt som länge varit så centralt i hemlandet tycks på ett naturligt sätt ha levt vidare i den svensksomaliska miljön i Järva. Det handlar om ett sätt att umgås och framför allt tala som speglar den somaliska folksjälen. Här möts det djupa allvaret i de välanvända somaliska ordspråken och den skämtsamma cynismen i de kärleksfulla öknamnen som delas mellan människor. En språklig rapphet och känsla för välformulerade uttryck som återspeglas också i hiphopen.

Bland ungdomarna verkar helt enkelt berättande genom rytm och ord fått ny näring i Rinkebyvardagen och omformats till ett mer modernt uttryck i form av rapmusik.

Jag har alltid haft svårt för det där berättandet som är rakt på, rakt av och direkt. Men nu, i den här storyn, funkar det. Jag hänger med i svängarna. Det är helt enkelt en somalisk-svensk story från livet självt. Och livet ger oss inte alltid plåster på såren. Vi lever vidare om än utan skyddsnät. Och kanske blir Yasins liv genom den här skildringen ett öde som är lättare för många att förstå.

Yussufs bok är ingen roman

Kanske blir det också lättare att förstå det gäng med gangsterrappare som också presenteras. Nej, kanske inte förstå på djupet, ändå. Men i det här fallet passar det journalistiska greppet bättre än om det varit en fråga om en skönlitterär gestaltning. En del har kallat den här boken för en roman, men jag håller inte med. Så: Den journalistiska prosan går kronologiskt fram i ett tempo där ett liv gestaltar sig, flera liv förresten.

Journalistik ska, tycker jag och säkerligen många med mig, fokusera på fakta, och då kan man inte förvänta sig sådana kvaliteter som skönlitteraturen erbjuder.

Bakgrunden till Yasins öde tecknas inte på något radikalt dekonstruerande vis, vilket är bra eftersom det annars högst sannolikt hade resulterat i ett övergrepp. Bakgrunden tycks inte så rå som många vill ha den till. Bakgrunden är nu del av dagens Sverige: Take it or leave it!

Berättelsen är snyggt komponerad och den lägger fram ett liv värt att förstå, även om det här inte görs på djupet.

Samtidigt blir dessa fragment av liv just fragment i en globaliserad värld där afrikansk kultur på något sätt, förr eller senare, måste få ta mer plats i offentligheten.

Berättelsen är därtill spännande. Det behövs så att säga ingen analytisk lins för att förstå processen och jag vill inte avslöja hur det går med fängelsevistelser, dödsskjutningar och domstolsbeslut. Eller familj och flytt utomlands.

En del som läst boken har velat se hårdare journalistiska tag men jag håller inte med dem. En journalistisk balansakt kräver ju att den som skriver kan komma in under skinnet på intervjuobjektet. Och många tycker alltså att Yussuf borde ha grävt i det kriminella stoffet, som om man förutsätter att det finns mer kriminellt att lyfta fram. Ett sådant önskemål andas någon form av rasism, som jag ser det.

The post Yussufs ”Nation av poeter” är en bok som övertygar first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johan Rundbergs första bok för vuxna, spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, med viss behållning, men är inte odelat positiv till författarens berättarteknik. 

Den som vaktar flocken av Johan Rundberg
Bokförlaget Forum

Författaren Johan Rundberg fick 2021 ta emot Augustpriset i kategorin barn-och-ungdomslitteratur för ”Nattkorpen”, första delen i den populära serien ”Månvind och Hoff” om Mika Månvind, ett barn på samhällets botten som hjälper polisen Hoff med att lösa deckargåtor i 1880-talets Stockholm.

Flera priser till Rundberg

Boken vann tillsammans med seriens andra del ”Tjuvdrottningen” flera andra priser samma år, bland annat Årets barndeckare och Barnens romanpris i Karlstad och i motiveringen ingick Johan Rundbergs förmåga att med stark inlevelse levandegöra de mindre smickrande sidorna av 1800-talets Stockholm, sett ur en fattig tolvårig flickas perspektiv.

Rundbergs första roman för vuxna

När Johan Rundberg nu utkommer med sin första roman för vuxna, den psykologiska spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, har han alltså som Augustprisvinnare höga förväntningar på sig. Rundberg har nu, i stället för att fortsätta vistas i 1800-talet, vänt blicken mot vår samtid och ett mycket modernt medelklassliv en bit utanför tullarna; närmare bestämt i ”finförorten” Täby. Där bor det utåt sett helt vanliga paret Sanna och Martin Oscarson tillsammans med sina två tonårsbarn, Teo och Mya.

Trots att Myas kantiga personlighet ibland orsakar oro, lever de i stort sett som alla andra. Det vill säga fram till den dag då Mya fyller femton år och skaffar sig en ny, märklig kompis. Det rör sig om den på ytan fientlige, potentiellt farlige pojken Wilk, som är en nykomling i klassen.

Medelklassbubblan spricker

En samling negativa händelser som har sitt ursprung i närheten av Wilks och Myas vänskap får ganska snart Sanna och Martins medelklassbubbla att spricka med en smäll som blir tillräckligt kraftig för att höras över hela Täby och få familjens trygga tillvaro att hamna nära ruinens brant, både ekonomiskt och socialt.

Det hela inleds med att en film börjat cirkulera bland ungdomarna på Myas skola i Näsbypark där hon ses uttala något som verkar vara ett terrorhot mot några av skolans elever. När filmen till sist hamnar i händerna på rektorn tar det hus i helsike. Sanna och Martin blir utstötta av de övriga elevernas föräldrar och efter flera möten med Myas klassföreståndare kopplas socialen in.

Samtidigt börjar det kännas skumt i familjens Oscarsons hus, övervakningskamerorna som Martin installerat både utanför och inne i huset i händelse av inbrott, börjar visa vad barnen har för sig när föräldrarna inte håller ögonen på dem och vice versa och runt husets utsida, i trädgården och på garageinfarten rör sig obehöriga som verkar bete minst sagt udda.  

Världen hemma hos Oscarsons befinner sig alltså i gungning. Föräldrar och barn går och tittar snett på varandra, tilliten känns bruten och alla anklagar varandra för att ljuga. Illa nog, kan man tycka men som om det här inte vore tillräckligt känner sig paret Oscarson alltmer osäkra och övervakade på sina jobb.

Sanna är nyanställd på Täby kommun och känner sig utstött och Martin som är delägare i en mäklarfirma tvingas ta timeout på grund av stress. Båda upplever dessutom en känsla av att väggarna på deras arbetsplatser har både ögon och öron. Genom en skvallertråd på Flashback dras också en gammal, unken hemlighet från det förflutna fram i ljuset och innan allt är över kommer familjen Oscarsons lojalitet mot sin flock att ha gått igenom en hård prövning.

Rundberg uppfyller bara delvis förväntningarna

”Den som vaktar flocken” uppfyller tyvärr bara delvis de höga förväntningar som ofta fästs vid en Augustprisvinnare. Huvuddelen av handlingen ‒ som är baserad i vår samtid där övervakningskameror, gps på barn och husdjur, spionprogram i datorer, skvaller på Flashback och en skräck för utläggning av pinsamheter på nätet börjat tillhöra vardagen ‒ är för det mesta välskriven, men alltför ospecifik.

Berättelsen avbryts, som tur är, av kortare avsnitt som leder läsaren tillbaka till en tidsepok då det var lättare att byta namn och skaffa sig ett nytt sammanhang utan att bli avslöjad. En person kallad Flickan får kommentera händelser i det förflutna, korta utdrag ur ett nästan trettio år gammalt rättegångsprotokoll läggs bitvis in och även delar av en obduktionsrapport.

Upprätthåller ändå balansen 

Det är med hjälp av den här väl beprövade tekniken som författaren i stort sett upprätthåller en balans och en spänning i romanen. Ett berättartekniskt grepp som gör att jag fortsätter läsa, trots att den stora berättelsen om Oscarsons och deras strävan mot att lita på och skydda varandra känns en aning för spretig.

Det är en berättelse som ibland även tappar sin laddning då författaren valt att stanna upp och gräva ner sig i sådant som inte känns särskilt viktigt för själva händelseförloppet. Det gäller speciellt de avsnitt som inriktar sig på att skildra Sannas och Martins ganska tråkiga arbetssituationer på ett lite väl detaljerat vis.

Jag läste den här romanen med viss behållning, men hade önskat att handlingen hade hållits mer koncentrerad och mer strikt inriktad på det som utgör berättelsens kärna: Vem kan man egentligen lita på, vad är man beredd att göra för att skydda sin ”flock” och, sist men inte minst, vem är mest lämpad att leda flocken och hålla vargarna borta?

The post Spännande men spretigt när Rundberg vänder blicken mot samtiden   first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Det vimlar av pistoler i litteraturen. ”Glöm inte pitolen, pojkar”, uppmanar Ture Sventon sina mannar. ”Så fort jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol” påstås Hermann Göring ha sagt, fast det är en replik i pjäsen ”Schlageter” av Hanns Johst. ”En pistol till salu” finns redan som titel på en av Graham Greenes tidiga romaner. I första akten av Ibsens pjäs ”Hedda Gabler” får vi se hennes far generalens pistoler på väggen och redan då anar vi hur pjäsen ska sluta. Länge trodde jag att den legendariska Pistolteatern i Stockholm fått sitt namn av sådana dramatiska knalleffekter men har nu lärt mig att det i stället var de båda som drev den som utgick från sina namn: Pi Lind och Staffan Olzon. Pistolteatern skrev teaterhistoria med sina djärva uppsättningar framför allt i mitten av sextiotalet.

Staffan Olzon bor numera nära Stenshuvud, efter att bland annat ha varit teaterchef i Uppsala och Helsingborg, och regissör vid Radioteatern och Riksteatern. Nyss kom hans ”Drömtydningar” (Pistolteaterns förlag) som är hans sextonde bok, om jag räknar rätt i hans verkförteckning över romaner, noveller och pjäser. Man börjar lämpligen läsningen med den efterskrift som hans ett år yngre skolkamrat folklivsforskaren Bengt af Klintberg bidragit med. Han inleder med ett ovedersägligt påstående: ”Det är en väl bevarad hemlighet att Staffan Olzon är en av våra intressantaste romanförfattare” och avslutar ”Ett okomplicerat realistiskt berättande har aldrig intresserat honom.”

Det är mycket sant också i fråga om de drygt tjugo korta berättelserna i den nya samlingen som sannolikt lånat sin titel från Freud. På efterordets sista rad får vi veta att historierna utspelar sig i villaområdet Näsby Park i Stockholm1957. En krumelur binder samman de korta styckena, den invandrade tyske skulptören Helmut Langen, en bisarr figur som vet vad fjäril heter på tjugofem språk, och som det slutar illa för. Och vi får veta i detalj hur hans modell Frau Glück ser ut naken när hon står modell, något som noga hemlighålls för hennes man som är en kraftig och eldfängd typ. Det är minst lika festligt som hos Stig Claesson (Slas) fast ännu mera tankeflyktigt, oberäkneligt, bisarrt och underhållande. Köp och läs! (Den som vill införskaffa ett ex av ”Drömtydningar” kan mejla till lisbeth.hagerman@gmail.com eller olzon@datateater.se)

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Staffan Olzon har skrivit en riktigt rolig bok first appeared on Opulens.

PROSAKONST. ”W G Sebalds prosa har en alldeles speciell böljande estetisk kvalitet som omedelbart drar in läsaren i ett slags trollcirkel av skönhet och melankoli,” skriver Elisabeth Brännström.

The post W G Sebald ‒ en trollcirkel av skönhet och melankoli first appeared on Opulens.

PROSA. ”Som sorgsen betraktelse över allt som gått förlorat, människors våld mot djur och (mer indirekt) mot varandra, fungerar ”Mjölkat” på det hela taget fint även om den kanske inte lämnar något djupare intryck,” skriver Anna Remmets som läst Sanna Samuelssons debutroman.

The post Sorgsen betraktelse över allt som gått förlorat first appeared on Opulens.

BERÄTTARKONST. ”Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia,” skriver Carolina Thelin som läst Anna Westphalens debutroman ”Diana, döden och jag”.

The post En fabulös historia, fri från autofiktion first appeared on Opulens.

PROSA. ”Det är en fartfylld, underhållande, thrillerartad berättelse, inte olik reportaget, som friskt blandar fakta och fantasi, med storartade tidsspeglingar,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Maos hibiskus” av Peter Kadhammar.

Maos hibiskus av Peter Kadhammar
Natur & Kultur

Peter Kadhammar är kolumnist och författare. Detta är hans tionde bok, en rent skönlitterär sådan. En roman. De tidigare böckerna är reportageböcker.

Det är värt att notera att han har fått Stora journalistpriset vid två tillfällen.

Romanens handling: Det är sex vänner som möts vid en väns begravning, en man som heter Lars, som har varit deras äkta vän och sanna mentor. De lärde känna varandra under sjuttiotalet, i den aktiva vänsterrörelsen.

De gick olika vägar, en blev diplomat, en finansrådgivare och en tredje förläggare.

Vi får följa dem från sjuttiotalet in i nutiden och trots de olika liven, som de lever, så håller de samman och träffas med en viss regelbundenhet, tack vare finansmannen. Denne är anhängare av fasta strukturer, som han anser hjälper alla människor. Men framför allt är det ett sätt att undvika misstag. Det gäller i alla verksamheter.

Det närmast hemliga sällskapet, anförtros en delikat uppgift. De får ta hand om en portfölj med pengar. Givare är en diplomat på kinesiska ambassaden. Pengarna ska användas till utgivningen av Maos skrifter.

Men det kommer saker emellan, som alltid, Mao dör och diplomaten hörs aldrig av.

Det är en ung handelsstudent, som är en av de sex, som anförtros pengarna, men han gör det till en angelägenhet för alla sex i gruppen. Men inte för andra, det är en hemlighet för omvärlden, tror alla.

Pengarna förvaltas under fyrtio år och en storartad förvaltning skapar ett kapital av internationella mått.

Och ingen gör anspråk på pengarna.

Men så händer märkliga saker. Kort efter vännernas begravning mördas en av vännerna, sedan en till. Det tolkas som att någon eller några känner till deras hemlighet.

Det är ändå lite märkligt att en blomkruka, en hibiskus, kan falla i huvudet på en man och döda honom.

Det är en fartfylld, underhållande, thrillerartad berättelse, inte olik reportaget, som friskt blandar fakta och fantasi, med storartade tidsspeglingar.

The post En fartfylld thriller first appeared on Opulens.

PROSA. ”Även om ’spänning’ har en ful klang i finlitterära sammanhang kvarstår faktum: Om uträkning av omfång är också en andlöst spännande berättelse,” skriver Anna Remmets som läst första delen i danska Solvej Balles septologi.

The post Andlöst spännande om tidsloop first appeared on Opulens.

PROSA. Idag har vi nöjet att presentera novellen ”Bävergällningen” av vår medarbetare Mathias Jansson. 

Bävergällningen

I skogarna kring Viksäter bodde en gubbe som hette Evert Berglund som nu var pensionerad, men som under sin livstid hade arbetat i skogen och med flottning. På ålderns höst hade han dragit sig tillbaka till ett litet torp i skogen där han jagade lite och fiskade i en närbelägen sjö och odlade sina egna grönsaker. Evert hade en stor och välskött trädgård som han var mycket stolt över. Där fanns ett potatisland, ett grönsaksland, ett jordgubbsland, fruktträd och bärbuskar av alla de slag. Det var som en paradisisk oas mitt där ute i skogen. Rakt genom tomten rann också en liten bäck som Evert genom ett snillrikt bevattningssystem använde för att vattna sina växter och plantor när solen hettade på från himlen.

Det hade nu varit en ovanlig varm och torr sommar och utan bäcken hade nog de mesta av växterna i Everts trädgård vissnat och dött för länge sedan, så det var inte underligt att han blev helt förskräckt när han vaknade en morgon och såg att bäcken hade torkat ut. Det var bara en ynka rännil som letade sig fram på botten av bäcken. Evert hade aldrig varit med om maken under alla de år som han hade bott i torpet. Bäcken kom från en tjärn och runt omkring låg ett stort sankt myrområde och det brukade därför aldrig märkas någon större skillnad i flödet trots tidigare heta och torra somrar.  Evert beslöt sig för att gå till källan med problemet och tog på sig sina stora stövlar och stövlade uppströms längs den uttorkade bäckfåran. Efter några kilometer kom han fram till tjärnen och såg redan på långt håll vad som var problemet. En bäver hade byggt en stor fördämning och täppt till bäckens utflöde så inget vatten kunde rinna ut.

Evert granskade bäverdammen och kunde konstatera att det var ett gediget arbete och att han skulle  behöva vända hemöver för att hämta redskap för att riva dammen. Sagt och gjort han följde den uttorkade bäckfåran hemåt och hämta spade, spett och korp och traskade sedan tillbaka till dammen. Dagen var varm och svetten dröp under skjortan, och inte gjorde det arbetet något lättare när tjärnen visade sig vara ett riktigt mygghål och ett tillhåll för ilskna broms som bett Evert hårt i skinnet. Men efter några timmars arbete hade han röjt bort det mesta och vattnet kunde återigen forsa obehindrat nedströms. Evert var nöjd med dagens arbete och begav sig hemåt för att vattna sina törstiga plantor. Den natten sov han gott av dagens hårda arbete, men trots det vaknade han till vid tretiden. Någonting hade väckt hans djupa sömn. Han låg en stund och lyssnade men då han inte kunde höra någonting, förutom en avlägsen uggla som hoade så somnade han om.

När han nästa morgon gick ut på verandan med en kopp nykokt kaffe och tittade ut över sitt grönsaksland höll han på att sätta kaffet i vrångstrupen. Bäcken var åter torr som fnöske. Jävla bäver! muttrade Evert ilsket. Har han inte lyckats dämma upp dammen igen?! Han tog på sig storstövlarna och gick raskt bort mot uthuset för att hämta redskapen då han plötsligt tvärstannade. För här låg förklaringen till att han hade vaknat mitt i natten. En stor björk hade rasat över uthuset och krossat det till kaffeved. Vad underligt tänkte Evert. Det har ju knappt blåst något i natt och vad han mindes var det ett prima och friskt träd som stått bakom uthuset. Han gick närmare trädet för att undersöka det och höll på att få tokslaget när han såg att stammen var avgnagd av en bäver. När nu jävlar är det kokta fläsket stekt! utbrast Evert ilsket. 

Med bestämda steg gick han ner i källaren och ur en skrubb rotade han fram några gamla dynamitgubbar som han införskaffat för att spränga bort sten med. Med dynamitgubbarna i handen stövlade han med snabba steg längs den torra bäckfåran fram till bäverdammen som var lika välbyggd som dagen innan. Evert apterade dynamiten i dammbygget och utan att tänka på vare sig konsekvenser eller risker, utan bara på hämnd, tände han stubinen och tog skydd bakom en stor sten. Snart skakade skogen av en enorm explosion och grenar och lera kastades huller om buller högt upp i luften och en stormflod störtade nedför bäckfåran.

Vilken jävla smäll tänkte Evert och såg nöjd på hur vattnet än en gång fritt forsade nedför bäckfåran. Efter att ha vattnat sina plantor på kvällen, somnade Evert nöjd över dagens utveckling i sin säng, men vid tretiden vaknade han till. Han var säker på att han hade hört ett kraftigt ljud. Den här gången låg han inte kvar utan tog på sig kläderna och stövlarna och gick ut i den ljumma och ljusa sommarnatten. Han gick bakom huset och såg först det demolerade uthuset där trädet fortfarande låg kvar, men sen såg han utedasset, eller rättar sagt vad som fanns kvar av det, för en stor tall hade ramlat rakt över dasset och krossat det. Misstänksam gick Evert bort till tallen, och han kokade av ilska inombords när han såg att även tallstammen var avgnagd av en bäver.

Nu har du satt din sista potatis tänkte Evert. Imorgon plockar jag fram fällorna och då ska vi se vem som skrattar sist. Fortfarande upprörd gick han och la sig. Han vred och vände på sig men lyckades iallafall till slut somna. När han steg upp på morgonen satte han som vanligt på kaffepannan och tog med sig koppen ut på verandan. Han tappade kaffekoppen av förvåning, för bäcken var än en gång uttorkad. Hur? funderade han förbryllat. Hur har bävern hunnit laga fördämningen under kvällen? Men han funderade inte vidare på saken utan gick ner i källaren och plockade upp de gamla slagfällorna som hade köpt på auktion för några år sedan. Han oljade upp dem och filade till taggarna så de skulle vara riktigt vassa. Sedan begav han sig än en gång upp i skogen mot bäverdammen. Han placerade ut fällorna runt dammen, men brydde sig inte om att riva dammen den här gången, utan gick istället hem och väntade.

Morgonen därpå gick han tillbaka för att vittja fällan och i en av fällorna hade bävern fastnat. Nöjd lyfte Evert upp den livlösa kroppen. Sedan ägnade han resten av dagen åt att röja upp vid bäverdammen och noga rensa bort allt bråte så att vattnet kunde flöda fritt igen. På eftermiddagen kunde man knappt se några spår efter bäverdammen. Den kvällen satt Evert länge på verandan, med en kopp kaffe, och njöt av bäckens klara vatten som porlade förbi utanför gården. Den natten blev han inte heller störd i sin sömn. På morgonen kände han sig lite orolig till mods när han steg ut på verandan, men bäcken flöt fram med samma styrka som den alltid hade gjort. Även nästa dag blev en solig och fin dag och från sin veranda kunde Evert se bäckens glittrande vattnet och höra det behagfulla porlande ljudet som han var van vid. Allt verkade åter har återgått till det normala och när Evert la sig den kvällen började han göra upp planer på att ta hand om träden som bävern fällt och hur han skulle reparera uthuset och utedasset.

Det var Fia-Stina Håkansson som upptäckte det. Hon undrade om det hade hänt något med grannen Evert då han inte hade dykt upp på deras vanliga söndagsfika, så hon hade traskat upp till torpet och då hade hon sett katastrofen. Förskräckt hade hon skyndat tillbaka hem och telefonerat till polisen i Ullånger. Polisen hade noga undersökt saken och även tagit hjälp av experter från länsstyrelsen och de kunde inte komma till någon annan slutsats än att de fyra stora granarna som hade fallit från varsitt väderstreck över Everts Torp och krossat det, måste ha fallit på samma gång. För hade de fallit en i taget så hade rimligen Evert hunnit ta sig ut och sätta sig i säkerhet. Det var endast genom den korseld av fallna träd som hans liv hade blivit berövat. Men för att det skulle kunna ske, då måste fyra bävrar samtidigt och synkroniserat ha råkat fälla de fyra granarna samtidigt över torpet, och något sådant hade man aldrig hört talas om. Man kunde bara konstatera att det var en högst osannolik och olycklig olycka det hela.

Poliskonstapeln gjorde några sista anteckningar innan han stängde sitt block och såg ut över Everts trädgård. Han tänkte att det hade nog varit en fin trädgård innan torkan slog till. Nu hade nästan alla växterna dött av värmen.  Det berodde väl på att ån som rann genom gården hade torkat ut tänkte poliskonstapeln, men det hade ju också varit en ovanlig torr och varm sommar och många brunnar i trakten hade sinat och många skördar blivit förstörda, så han var inte direkt förvånad, men det var allt bra synd på en sådan välskött och fin trädgård.

The post Novell av Mathias Jansson: ”Bävergällningen” first appeared on Opulens.

PROSA. ”Romanfigurerna och miljöerna är både kärleksfullt och väl tecknade och visst vill man läsa mer om hur det går för dem,” skriver Carolina Thelin som läst Elise Karlssons aktuella roman, ett folkligt epos med titeln ”Det finns liv här”.

Det finns liv här
Rinkebysviten 1
av Elise Karlsson
Natur & Kultur

Som ett stort fan av den nutida arbetarlitteraturen blev jag upplivad av att Elise Karlsson kommit ut med en ny roman. Hennes tidigare böcker Linjen, Klass, Gränsen och Smuts kännetecknas av en sån där precis, vass och avskalad prosa som jag gillar och därför var det en överraskning att Det finns liv här faktiskt står för motsatsen.

I en intervju i ABF:s magasin Fönstret (nr.3:2023) säger Karlsson att hon velat skriva en bred kollektivroman som tar vid där Per Anders Fogelströms ”stadsserie” om Stockholm slutade. Men i stället för att utspela sig i arbetarkvarteren på Söder väljer hon att förlägga ”sin” Mina drömmars stad i Rinkeby.

Det finns liv här är del ett i Karlssons planerade ”Rinkebysvit” och tar sin början 1971 när de första invånarna flyttar in i de nybyggda kalkvita höghusen. Här i förorten är det nästan tomt på folk men balkongerna erbjuder en vidunderlig utsikt. Titeln har fått sitt namn efter några rader ur Göran Sonnevis dikt Det oavslutade språket, som också inleder hela romanen: ”Det finns liv här, och det finns//inget annat liv//än det som kan bli vårt”.

Karlsson bodde själv i Rinkeby tills hon var 23 år. I bok nummer två ska det bli 80-tal, årtiondet då Karlsson själv föddes och levde sina första nio år. Tanken är alltså att, såsom Fogelström, skildra utvecklingen av både en ort och dess befolkning, från dess tillblivelse fram tills idag. Ambitiöst, minst sagt.

Vi får följa några människor i olika åldrar och med olika bakgrund. Det är bland annat socionomstudenten och kommunisten Kai, Valentina och hennes son, den drömmande Joseph, hans rekorderliga sosse-tjej Ann-Sofie, jazzmusikern Dexter – alltid på väg någon annanstans – och de prepubertala flickorna Yeliz och Rosanna som finner varandra på gårdens torftiga lekplats.

Deras vardag färgas av händelser i den stora världen, såsom Vietnamkriget och Pinochets militärkupp i Chile. De engagerar sig fackligt och i föreningslivet, går med i Lesbisk Front eller bara knegar. Karlsson har researchat ordentligt, det läses ”Sjörövarboken” av Lennart Hellsing, dansas till Diana Ross, lyssnas på progg och Iggy Pop, äts hasselbackspotatis med pulversås, dricks rödtjut, röks på och bärs jeans av märket Gul & Blå.

Varje år, under det 70-tal som beskrivs, styckar upp romanen i övergripande delar som i sin tur består av korta kapitel. Delarna börjar dessutom med en slags sammanfattning eller ”känsla” av det som komma skall. Årtiondet ligger på så sätt behändigt och greppbart framför läsaren, lite väl tillrättalagt kan tyckas.

Karlsson vill så mycket med sitt högtflygande projekt som jag verkligen hoppas hon ror iland med. Efter fyra kritikerhyllade ganska smala titlar ger hon sig in på något helt annorlunda: ett folkligt epos. Hon låter förorten spela huvudrollen och fyller den med kött och blod, det är här man lever sitt liv och det är helt okej. Romanfigurerna och miljöerna är både kärleksfullt och väl tecknade och visst vill man läsa mer om hur det går för dem. Men samtidigt irriterar den där lite ”folkhemsuppfordrande” tonen mig och jag saknar också den skärpa som tidigare varit Karlssons signum.

The post Ambitiös satsning på folkligt epos first appeared on Opulens.

PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. Detta är den sista och avslutande delen. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.

Från någonstans djupt nere i sömnen kunde han höra hur någon bankade, upprepade gånger, på ytterdörren, och hur dom ropade hans namn genom brevinkastet.

Det är polisen, tänkte han och stirrade upp i taket, det är polisen som har kommit för att hämta dej.

Men så tyckte han sej känna igen rösten.

Det måste vara grannen, tänkte han och skyndade sej ut i hallen, det måste vara grannen som har kommit för att gratulera mej!

Men knappt hade han hunnit öppna ytterdörren, innan Thomas trängde sej in i tamburen.

*

– Vad är det om? sa Roger och stannade upp på tröskeln till vardagsrummet.

Thomas skakade på huvudet.

– Vad det är om? sa han och lade armarna i kors över bröstet och rörde sej på jakarandabordet, så att det knakade i träet. Det vet du mycket väl, Roger.

Thomas såg bortåt balkongdörren, där styret till pappans gamla motionscykel skymtade fram mellan persiennerna.

– Det vet du mycket väl, sa han igen och vände tillbaka blicken och såg på honom, med någonting som Roger nästan tyckte liknade medlidande.

– Nej, sa Roger och gick bort och satte sej på sin plats i soffan, det vet jag faktiskt inte. Han började känna sej alltmer förnärmad över intrånget.

Thomas suckade, och ställde sej upp.

– Du har hållit på och trakasserat oss. Han vände sej om och såg på honom. I veckor. Han höll kvar blicken.

Roger såg frågande på honom.

– Du har varit på Josefins arbetsplats, fortsatte han, och spritt en massa lögner…

Roger såg bortåt balkongen.

– Om att vi har skilt oss, Josefin och jag. Och en massa annan skit, som jag inte ens vill ta upp…

Roger såg sej omkring i vardagsrummet, bort mot byrån, där dom två fotografierna fortfarande stod i föräldrarnas porträttramar.

– Men ni ÄR ju skilda, sa han sedan och reste sej upp ifrån soffan.

– Roger, sa Thomas, jag ber dej…

– Ja? sa Roger och gick runt bordet.

– Jag vill inte behöva bli tvungen… Thomas såg bort mot byrån. Jag vill inte behöva bli tvungen att polis… Så såg han bort mot byrån en gång till, som för att övertyga sina ögon om att dom måste ha sett i syne. Vad i helvete, är det här för något…?

Då gick Roger bort och ställde sej framför byrån.

– Varför i helvete, sa Thomas sedan och sträckte sej fram över Rogers ena axel och plockade upp ett av dom två porträtten. Varför i helvete, har du ett foto av Josefin? Stående på din byrå?

– För att vi är gifta, sa Roger och sträckte ut ena armen för att ta tillbaka fotografiet, och han kunde inte förstå varför Thomas var tvungen att vända upp och ner på allting. Varför han tvunget skulle stå i vägen? Vi har ingått ett andligt äktenskap.

– Ni har gjort vadå, sa du?

– Ingått ett andligt äktenskap, sa Roger igen. Som upphäver alla världsliga kontrakt.

Thomas såg ner på honom, som ifrån en väldig höjd, med ett ansiktsuttryck som kom Roger att rygga tillbaka.

– Alla jurisdiktioner. Roger sträckte sej efter fotografiet på nytt, och den här gången räckte Thomas villigt, nästan handfallet över det.

– Hur är det med din mamma? sa han sen.

– Med mamma? sa Roger, samtidigt som han ställde tillbaka fotografiet på sin plats ovanpå byrån.

– Ja, sa Thomas, med din sjuka, gamla mamma?

– Med mamma är det alldeles utmärkt, sa Roger och vände sej om, hon sover sin middagslur just nu, så hon är inte anträffbar. Han log. Men jag ska se till så att hon får höra att du har varit här, min gamle klasskamrat, och frågat efter henne.

– Du tror inte att jag kan få växla ett par ord?

Thomas började röra sej bortåt hallen.

– Nej, sa Roger och skyndade sej förbi honom, nej det går absolut inte. Han ställde sej framför sovrumsdörren. Det går inte, under några som helst omständigheter.

– Varför inte då? Thomas såg på dörren bakom honom. Jag är säker på att hon hade uppskattat det. Han trängde sej förbi honom. Att man hade kikat in, och hälsat.

– Nej!

Då hördes en röst ute ifrån trappuppgången.

– Hallå, ropade den, är det någon hemma?

Då vände dom sej om, båda två, i en närmast unison rörelse, och såg bortåt hallen, där grannen just ställde upp ytterdörren och torkade av kängorna på dörrmattan.

– Jag stör väl inte? sa han och log mot dom båda, alltmedan han började göra sej sin väg in i lägenheten.

– Roland! utbrast Roger.

– Vad är det som står på? Grannen stannade upp i hallen, och vickade med brättet på hatten åt Thomas.

– Han försöker bryta sej in, fortsatte Roger och såg på grannen, han försöker bryta sej in i mammas sovrum, när hon ligger och sover!

Då hörde Roger hur dörren till sovrummet öppnades i bakgrunden; det tunga prasslet av plastförpackningar som föstes åt sidan.

*

Roger såg sej förtvivlat omkring i sovrummet, bort mot den breda dubbelsängen, som var översållad med plastförpackningar och damm.

Men ingen mamma? tänkte han.

– Vart håller hon hus, då, sa Thomas och tog några kliv genom plasthavet, din kära, gamla mamma?

– Prova nere på kyrkogården, sa grannen och plockade upp en av förpackningarna vid sina fötter. Den här gick ut så sent som i förra veckan?

– Kyrkogården? sa Thomas.

– Ja, sa Roland och såg än på Thomas, än på Roger, där hans kära, gamla mamma ligger och får sin skönhetssömn, intill farsgubben.

Kyrkogården? tänkte Roger och stapplade ut ur sovrummet, förbi grannen, och vidare längs med den allt längre, allt trängre hallen, tills han stannade upp inför spegeln i tamburen.

Kyrkogården?

Så tyckte han det var som att hans spegelbild plötsligt ändrade form, mitt framför ögonen på honom.

Som om hans ansikte för första gången trädde fram i spegeln från under en mask gjord av maskar.

The post Novell: ”Det har aldrig ens börjat” – del 9 first appeared on Opulens.