KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!

Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.

Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.

Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.

Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.

Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.

Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.

Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!

”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.

Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.

Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.

Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.

Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.

I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.

Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.

Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.

Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.

Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.

Fyra spänningstips

Familjesvärta i skärgården

Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.

Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.

Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.

Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.

Eller… dränkt.

Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.

Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.

Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.

Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.

Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.

Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.

Tröstlöst i Varberg

”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.

Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.

Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.

Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.

Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.

Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.

Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.

En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.

Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.

I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.

Stämningsfullt i Bretagne

Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.

Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.

Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.

”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.

Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.

Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.

Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)

Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.

Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.

Ungdomar i förorten

Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens  ungdomsromaner – främst deras barn.

Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.

Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.

Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.

Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.

Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.

De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism.  Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.

Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.

”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.

The post Markus Grönholms polisroman är action i ultrarapid first appeared on Opulens.

DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson har läst ”Fadern” av Monica Rehn och anser att det är hennes bästa bok hittills. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta och utförliga lästips.

Skyldig eller icke skyldig

Monica Rehn skriver thrillers som inte är serieromaner men ändå blir en bokserie. Inga återkommande personer men titlarna – ”Moratorium”, ”Lögnaren”, ”Älskarinnan” och den nu utgivna ”Fadern” (Polaris) – med undantag för förstnämnda debutroman hålls samman av en gemensam serietitel, ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats”, och framför allt av Rehns sätt att skriva och berätta.

Romanpersonerna är – alltid – så många att de myllrar och därmed blir också de liv som förmedlas så många att de möts och krockar, slingrar sig runt och in i varandra. Alltså många och mycket att hålla reda på: Monica Rehns psykologiska kriminalthrillers ska läsas stilla, lugnt och koncentrerat.

(Apropå serietiteln ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats” kan påpekas att Monica Rehn är jurist.)

Tidigare har det mångt och myllriga också smittat av sig på hennes sätt att författa: nervigt och kanske lite rörigt, men det hänger ihop, till sist får hon det att hänga ihop och bli förklarat. Ja, klart. Det nerviga skrivsättet hänger med och finns kvar även i ”Fadern”, samtidigt som Rehn nu skriver mer kontrollerat.

”Fadern” inleds med en bakåtblickande prolog som utgör själva hjärtat – om det finns något som kan kallas ett mordhjärta men säg epicentrum då – i romanen och direkt efter går berättelsen i gång thrillersnabbt med att huvudpersonerna presenteras, liksom automatiskt i handlingen, utan att man ens tänker på det.

Den ene heter Gabriel Magnusson och är advokat, nybliven medlem i Advokatsamfundet men redan rätt misslyckad. Han sjabblade och fick sparken från en större, ansedd advokatbyrå, så han startade i stället en egen byrå men från den försvann och försvinner advokaterna snabbt, den siste just nu och Gabriel blir ordagrant sin egen advokat (ensam på byrån, om han klarar av att betala kontorshyran).

Den andra heter Fredrika Anker, frilansjournalist med egen YouTube-kanal, grävande och impulsiv, som vuxit upp i Spanien utan veta något om föräldrarna. Inte förrän nu, så därför har hon återvänt till Stockholm. I Spanien växte hon upp med sina morföräldrar, Bertil (avliden) och Kerstin, som bör nämnas eftersom hon finns med i handlingen.

Fredrika har ett uppdrag åt Gabriel: hennes pappa, Jonny Andersson, sitter sen 30 år i fängelse för att ha mördat hennes mamma, Ellinor. Pappan vill ha resning och han är bestämd, av någon anledning ska den advokat som begär resning vara just Gabriel. Men de har inga pengar, varken Jonny eller Fredrika, skulle Gabriel kunna arbeta för ”den goda sakens skull”?

Pro bono, som heter. Men det kan han inte. Gabriel har mer än ont om pengar, han är i akut ekonomisk knipa. Han kan inte arbeta gratis. Å andra sidan skulle han behöva det här målet, ett resningsmål, det kunde återupprätta hans rykte som advokat, göra honom känd så att han fick hur många framtida uppdrag som helst, och dessutom skulle Fredrikas pappa Jonny – om resningsmålet blir framgångsrikt – få en enorm skadeståndssumma som Gabriel i sin tur får en inte föraktlig del av.

Många ingredienser i Monica Rehns roman

Hur ska han/de göra? Med i berättelsen finns också hans mycket välbärgade familj, pappan Henry och mamman Marie, som också hon är advokat och varit betydligt mer framgångsrik, de bor på Lidingö med grindstolpar in till huset och en sån där ring att köra runt, och hans syskon, Sissela och Jacob. Varför stöttar föräldrarna inte honom som de stöttat hans syster och bror? undrar Gabriel, ännu en gång.

Fler personer: Gabriels hustru Emma begärde skilsmässan och flyttade till London med deras lilla dotter, som Gabriel inte kan betala underhåll för, han har som sagt inga pengar, när hon blev ihop med en advokat på en känd brittisk advokatbyrå. Gabriel har en ny flickvän, Josefin, men nu börjar han tänka på – ja, han har tänt på – den vackra Fredrika.

Många ingredienser, mycket som kan hända och händer. Som att hans mamma, advokaten Marie, erbjuder sig att hjälpa till med resningsmålet, just resningsmål är ju något hon verkligen har erfarenhet av.

Överraskande slut

Här finns två genomgående trådar, den ena i berättelsens nutid och den andra i dåtid (men den senare löper och rullar också upp sig framåt i tiden). Gabriel för ordet i nutid, i dåtid finns ett annat jag.

Monica Rehn skriver längst en tråd som blir avlöst en annan tråd eller så kränger tråden plötsligt till, där uppstod en knut, och tar en annan riktning, nu är hon inne på en ny tråd. Om man måste vara koncentrerad, när man läser, hur koncentrerad måste inte hon ha varit, när hon skrev?

Ytterligare en person måste nämnas: en författare vid namn Paul Molander, hos vilken Fredrikas mamma Ellinor gick en skrivarkurs. Pappan Jonny pekar ut honom, Molander, som den egentlige mördaren. Författaren Molander deltog vid rättegången mot Jonny, där han sa något som blev en bidragande orsak till den fällande domen.

I alla fall: Gabriel, som advokat, och Fredrika, som efterforskare, börjar arbeta tillsammans med resningen. Gabriel är noga, han vill ha säkra fakta. Medan Fredrika gärna sticker i väg spontant och offentligt, till och med till CNN. En fråga som Gabriel ältar: Varför ville Jonny ha just honom som advokat och ingen annan? Varför valdes Gabriel ut för att sköta resningsmålet?

Det slutar inte som man tror, det brukar inte Monica Rehns kriminalthrillerhistorier göra, åtminstone inte som jag trodde.

”Fadern” är en roman som blir mycket mer än en advokatdeckare och kriminalthriller, faktiskt en sådan roman som skulle kunna och borde nomineras till Augustpriset (trots att det ju ”bara” är en deckare, ja, du förstår). ”Fadern” är Monica Rehns – hittills – bästa thriller och roman.

Fyra lästips

Rätt och fel, egoistisk, godhjärtad eller lättlurad

Lina Arvidsson är en av de svenska spänningsförfattare som skriver krimi snarare än deckare. Hon skriver dessutom sin egen sorts spänning och krimi. Undergenre, nog: psykologiska thrillers.

Hennes nya ”Kvinnorna i huset” (Lind & Co) är inget undantag utan tvärtom typisk, för just Lina Arvidsson: speciell på gränsen till egen, spännande på gränsen till skrämmande. På samma gång realistisk och orealistisk eller orealistisk och realistisk i betydelsen att sånt här skulle väl ändå inte kunna hända i verkligheten. Väl?

Temat är dock inte helt nytt: en främmande person flyttar i en annan persons hus och liv. Men ändå inte så här, inte på det här sättet.

Berättelsen = karaktäriseringen av Eva Falk, huvudpersonen, 46 år, med arbete i hotellbranschen, numera som personalansvarig på hotellkoncernens huvudkontor i Stockholm, börjar direkt i inledningen. Eva bor, som skild, kvar ensam i makarnas före detta gemensamma hus i Sigtuna. (Det finns en förhistoria om hennes uppväxt i Hallonbergen och orsaken till skilsmässan, men den och det får du själv fundera på vid läsningen. Långt borta finns också en dotter, som flyttat till San Francisco.)

Tillbaka till inledningen, som förtjänar att man stannar upp vid den. ”Kvinnorna i huset” börjar så fyndigt att inledningen blir en spänningsnovell för sig. Det har varit konferens på ett hotell, nu är dagen slut och Eva står nere i baren. Och blir uppvaktad, av flera män. Det ska fortsätta och sluta med att en av männen avlider (hoppas jag kan skriva så pass utan att avslöja för mycket), vilket beror antingen på slumpen eller på Eva.

Hotelldödsfallet är viktigt för den fortsatta berättelsen. Snart ska Eva möta den döde mannens änka, Mini, som alla kallar henne, säger hon. De kommer varandra nära: Mini närmar sig Eva med resultatet att hon flyttar in i Evas hus – eller kanske ska det beskrivas som att Mini flyttar in sig.

Till berättelsen hör också att Eva sköter om sin gamle far på ett vårdhem i Sigtuna. Han är knappt kontaktbar längre. Också mamman, som avled i en hjärtinfarkt hemma hos Eva, finns med i bakgrunden.

Jag upptäcker att det är svårt att skriva om den här psykologiska krimin. Här finns så mycket som inte går att återberätta, det skulle vara att spoila. Arvidssons roman är uppbyggd av händelseförloppets detaljer, som påverkar varandra och blir förödande för Eva.

Så jag får väl bara avsluta recensionen så här: Nog handlar den här berättelsen om tillfälligheter? Och valmöjligheter: Välja rätt eller välja fel? Om Eva är egoistisk, godhjärtad eller lättlurad, hon vill väl men det blir fel? Om lögner som blir sanning, inte bara för Eva utan också Mini (som kanske heter Tilly, eller så heter hon Lillis, och hon kan vara en häxa)? Jo, det är invecklat.

I slutet återvänder också Evas dotter Michaela till Sverige och Sigtuna.

Triangelkärleksdrama, sex och klass

Udda och egna psykologiska spänningsromaner och thrillers börjar bli en allt större svensk genre som just kännetecknas av det udda och egna. Romanerna kan placeras tillsammans i denna undergenre samtidigt som varje roman är udda i egen rätt, denna författares roman, inget annat och ingen annans.

Dessa romaner, som alltså både hör och inte hör ihop, skrivs till stor procent av kvinnor. ”Domestic noir” kunde vara en gemensam vinjett (för detta breda begrepp). Hit hör den nya, andra titeln, ”Mammas flicka” (Romanus & Selling), i Djursholmssviten av Jina Zachrisson. Liksom ”Au pair”, den första delen i sviten och en av fjolårets bästa svenska spänningsdebuter (enligt mig).

Också ”Mammas flicka” utspelar sig då förstås i Djursholm, denna rika Stockholmsförort eller förstad. Varför skriva en hel spänningssvit om Djursholm? Det går att fråga sig men jag tror att svaret kan vara att där de rika bor – där brukar det också finnas människor som inte är så rika. Antingen så bor de i en annan, mindre del av området eller kommer dit på besök.

Och det uppstår en samhällelig frontalkrock. Som kärlekstriangeldramat – denna ”domestic noir” gånger två eller till och med gånger tre – mellan Olivia, Jonas och Kattis i ”Mammas flicka”. Samhällsklasser, kvinnor och män möts, blandas och/eller krockar, i olika konstellationer. De har barn tillsammans, alla tre, till att börja med.

Olivia och Jonas är gifta sedan fjorton år och har tolvåriga tvillingpojkar. Kattis och Jonas har också barn ihop, en sexårig flicka. (Ja, du kan räkna själv.) Om detta visste Olivia ingenting tills Jonas lämnade henne för att i stället bo ihop med sin riktiga kärlek, Kattis. Det får Olivia att bli desperat – det betyder hämndlysten.

Till saken hör att Jonas är en våldsam man. Till saken hör också att Olivia och Kattis är barndomskamrater, trots olikheterna. De kommer från olika samhällsklasser, här nere respektive där uppe, ensamstående, missbrukande mamma med usel ekonomi kontra välutbildade, välbärgade föräldrar. Ändå blev de vänner, kamrater, kompisar.

Berättelsen följer dem bakåt, främst Olivia, i tillbakablickar: deras olika uppväxter, hur de möttes och hur de – bägge två – mötte Jonas. Den friare och modigare Olivia och den mer återhållsamma Kattis som också blir vildare och roligare tack vare Olivia.

Deras första, mycket unga fylla. Deras vänskap (förr). Deras ovänskap (nu). Deras vänskap (återigen, kanske, i framtiden, ändå). Och mitt i detta: Jonas, lika tuff privat och i arbetet, som man, make och VD.

”Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer.” Så skrev jag om debutboken ”Au pair”. Orden passar också för ”Mammas flicka”.

Psykologiskt spännande och krävande

Spänning i vardagen. Ja, mycket spännande. Och liksom sparrande, studsande psykologiskt: från klienten eller patienten till kuratorn och tillbaka. Men krimi och kriminellt? Kanske inte men ändå en passande roman för spännings-, kriminal- och deckarläsare, tror jag.

Tina Trenders ”Tystnadsplikt” (Lind & Co) med undertiteln ”De berättar. Hon lyssnar.” ger en förklaring och bakgrund till Trenders föregående thrillers, ”En bra man” och ”Allt är perfekt”. Och det borde man ju ha kunnat ana, att hon själv till vardags är typ kurator.

Hennes två tidigare romaner, genre: psykologiska kriminalthrillers, var liksom gestaltningen. Hennes nya frilägger den grund som utgör fundamentet utifrån vilket hon författar kriminellt. Ett slags förklaring till såväl hennes romaner som författaren själv.

Det sägs – och det verkar hon hålla med om – att ”Tystnadsplikt” är ett avsteg från de tidigare kriminella romanerna (och en senare, som kommer till hösten). Men det tycker, som syntes ovan, inte jag. Snarare ett komplement, just en bakgrund men även fördjupning.

Samtliga personer i ”Tystnadsplikt” hade kunnat vara med i Tina Trenders kriminalthrillers. Huvudpersonen Frida, nyutbildad kurator, börjar nu sin första anställning på en vårdcentral i stockholmsförorten Farsta.

Till kuratorn Fridas samtalsrum kommer människor som befinner sig mellan liv och död (ofta i motsatt ordning). De pendlar mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker (också i motsatt ordning). De faller ner i rädsla och skam, alla mänskliga och mindre mänskliga känslor.

De berättar om sig själva för kuratorn, ifall de alls berättar. Jo, de berättar. Men det kan sitta långt inne. De är män och kvinnor, de är i olika åldrar, de bär olika upplevelser med sig. De heter, i tur och ordning: Truls, Adnan, Nora, Karin, Ian och Eva.

Mår de bättre efter att ha mött och samtalat med  kuratorn Frida? Mår Frida bättre – eller sämre – efter att ha mött dem och hört deras berättelser? Mötena påverkar både den ena och den andra. Också Frida, inte minst Frida: i arbetet som kurator och i samvaron med arbetskamraterna men även i privatlivet utanför vårdcentralen, hemma i sin lilla lägenhet vid Blåsut, i hennes kärleksförhållanden.

Frida målar. Hon målar ur sig sina tankar, känslor, minnen. Hon målar sig, mer eller mindre, ut ur tillvaron och omgivningen. (Av detta kan anas att hennes förhållanden inte löper så bra.) Får Fridas arbete henne att bli en annan människa? En bättre eller sämre?

Låt mig svara och konstatera så här: Jag skulle aldrig klara av att arbeta som kurator. För hur lägger man av det man hört när arbetsdagen är slut? Det man lyssnat på med ”tystnadsplikt”? Så svårt att inte bli engagerad som privatmänniska och inte bara som yrkeskurator. Klarar Frida av det?

Iransk spänning i Sverige

Jalal Lalouni är ännu en svensk deckardebutant. Ja, de verkar ju aldrig ta slut. Vartenda år debuterar ett oräkneligt antal nya deckarförfattare i Sverige. De skriver så olika sorters deckare också, det är ju extra kul.

Som ”Mannen med ett blått öga” (Piratförlaget) av Jalal Lalouni. Redan titeln påpekar att det här är en annorlunda spänningsroman. För nog ska titeln få svenska deckarläsare att tänka att det är ovanligt med blåa ögon?

Journalisten Jalal Lalouni var tio år när han på 80-talet kom med sina föräldrar från Teheran till Sverige. De hade flytt från diktaturens Iran. Hans huvudperson, journalisten Ash Esma (egentligen Ashkan Esmalian), kom också som liten med föräldrarna från Teheran till Sverige, även de flydde undan islamismen.

Det går inte att läsa ”Mannen med ett blått öga” utan att tänka, i alla fall kunde inte jag det, att Ash är Jalas alter ego. Romanen har lika mycket blivit en berättelse om flykt från vad som var ens hemland, för att omplanteras och växa upp i ett annat, främmande land, alltså Sverige.

Hur många av Ash Esmas upplevelser och erfarenheter är också Jalal Lalounis? Det vet jag inte. Men de finns där, liksom mellan raderna, de anas men syns inte, och blir en verklig undertext till en fiktiv berättelse.

Ash verkar dock vara mindre lyckad som journalist än Jalal. Eller säg, han hade oflyt. Ash var framgångsrik men det slutade med en katastrof, nu ägnar han sig åt lokaljournalistik (en, brukar det anses, lägre stående form av journalistik). Men så kommer chansen att återigen bli en grävande journalist, den chansen hägrar, om han får den, om han lyckas ta den.

Berättelsen handlar mycket om Ash Esmas liv: föräldrarna (pappan är död, mamman flyttade till Spanien), själv är han skild och hans före detta hustru har rest till Iran med deras lille son (ska de stanna i Teheran, ska han någonsin få se sonen igen?), själv kämpar han med att skaffa nödvändiga papper för att kunna få ett nytt iranskt pass.

Också spänningshistorien utspelar sig i två tidsplan: åren 2016 och 1986–87. Ashkan och föräldrarna kom 1986 till en flyktingförläggning i (det fiktiva) Hallersta. Han fick två kompisar och skulle möta en hemsk, iransk man med ett blått öga. Trettio år senare ska Ash, vid ett besök på iranska ambassaden i Stockholm, återse mannen med detta blåa öga. Om det är han, ja, kan det vara samme man?

Jalal Lalouni tvinnar två trådar: livsberättelsen om Ash som iransk flyktinginvandrare och spänningsberättelsen med och om den enögt blåögde mannen. Inte helt lätt, konstaterar jag. Fakta måste med och nämnas. Iranska ord och uttryck ska översättas och förklaras.

”Mannen med ett blått öga” är en intressant spänningsroman. Men en spänningsroman ska också vara just spännande. Här blev resultatet mer intressant än spännande. Samtidigt som det är en både annorlunda och lovande spänningsdebut, så jag ska definitivt hålla ögonen öppna för nästa titel i serien.

The post ”Fadern” av Monica Rehn bör Augustnomineras first appeared on Opulens.

DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson fortsätter att följa Lena Risberg som nu inleder en ny deckarserie tillsammans med sonen Robert Hedman. Hos deckarduon blir det privata lika viktigt som det kriminella.

Det privata blir lika viktigt som det kriminella

Jag fortsätter att följa och läsa Lena Risberg när hon med ”Nattvardsbarnet” (Pia & Co) inleder en ny deckarserie, som hon skriver med sin son Robert Hedman. En lite hårdare deckare och polisroman, den här gången, än när jag upptäckte och började läsa hennes deckare…

Det var med pussel-, mjuk-, mys- och/eller feelgood-deckarserien om de återkommande huvudpersonerna, väninnorna och amatördetektiverna Bim och Ninni, bosatta i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm.

Bor hon eller hade hon själv bott i en bostadsrättsförening? Vet inte men nog måste Lena Risberg ha gjort det. Hennes skildring av en bostadsrättsförening är nämligen exakt. Bim och Ninni kunde bo i samma förening på just Södermalm i Stockholm där jag själv hade en lägenhet.

Så, liksom generellt, på pricken. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer som i Bim och Ninnis respektive min förening kan säkert återfinnas bland styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar (i den så kallade verkligheten, utanför ”fiktionen”).

Bostadsrättsdeckarserien om och med Bim och Ninni omfattar fem titlar – debuten ”Mord, det är mord” (2021), ”Mord i bistra vinternatten”, ”Mord under augustimånen”, ”Mord i gullregnets månad” och ”Mord i dimfrost” (alla Lava) – där personer och handlingar samskrivs med språket.

Ingela Forsman, en favoritgestalt

Mjukt, småroligt och fyndigt. Men också lite tufft ibland, det mördas ju. En tredje huvudperson (och favorit, för mig) är och blev kriminalkommissarien Ingela Forsman (observera namnet). Också kommissarie Forsman återkommer i böckerna och konkurrerar småsurt med bostadsrättsföreningens amatördetektiver – alternativt konkurreras ut av dem.

Kan inte Lena Risberg fortsätta att skriva om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen? Också, vill säga. Parallellt med att hon skriver sina nya serier – eller är det jag som begär för mycket då?

Historiska romaner

Nya ”serier”, alltså plural. Efter den nämnda mjukdeckarserien har Lena Risberg också börjat skriva en serie historiska romaner, inledd med ”Stulna drömmar” (Pia & Co).

Inte deckare eller kriminalromaner men, som det har sagts, förflyttar man sig bakåt i tiden och skriver historiskt så är chansen – eller risken – att det ändå blir kriminellt. För då var själva livet, det liv som människor måste leva för att överleva, mer eller mindre kriminellt.

Ja, tvingas leva. Det räcker att gå tillbaka till 1929 och Stockholm, närmare bestämt Södermalm, som är tid och plats för ”Stulna drömmar”. Då rådde utbredd arbetslöshet och börskraschen närmade sig, liksom andra världskriget.

Här skildras familjen Söderblom, mamma Signe och pappa Alf med sönerna Kurt och Stig, som bor i en sliten enrummare. Utedass, förstås. Signe vet att i de hus som nu byggs finns toalett med vattenklosett inomhus. Men det är stor bostadsbrist och nyligen kompletterades i alla fall den gamla vedspisen med en gasspis.

Signe arbetar på bryggeri och Alf är gatumusikant, äldste sonen har blivit springpojke och hans yngre bror vill läsa och studera. Det är högsommar vid Skinnarviksberget på Södermalm när berättelsen börjar. Risberg skriver och berättar mjukt med aningar av oro, även i denna historiska Stockholms- och Södermalmsroman.

Södermalm, som hon verkar ha tagit till sin uppgift att skildra, historiskt och i dag, fortsätter att vara miljön i ”Nattvardsbarnet”, som inleder hennes och sonen Robert Hedmans gemensamma deckarserie i undergenren polisromaner med samma eller ”samma” polis.

Deckarduons ”Nattvardsbarnet”

Som i Bim- och Ninni-deckarna, alltså. Kommissarien och huvudpolisen heter Ingela Forsman också i ”Nattvardsbarnet”. (Ja, där ser man! Det skulle alltså gå utmärkt att kombinera och parallellskriva dessa bägge deckarserier.) Kommissarie Forsman bor med hunden Bobby i en röd, så kallad kulturstuga från 1700-talet på Åsöberget på Södermalm och arbetar som gruppchef för avdelningen Grova brott vid polisstationen på Torkel Knutssonsgatan.

Det är en söndag morgon. Vinter, snö och bitande kyla. Då hittas en avhuggen hand, som håller i ett brinnande ljus, vid Sofia kyrka på Södermalm. Polisen har gjort nedskärningar, det är ont personal, en avhuggen hand prioriteras inte. Så kommissarie Forsman tilldelas en mindre utredningsgrupp – Ingela själv, Enzo, Malte och Cilla – i olika åldrar och med längre och kortare erfarenhet i yrket.

Givetvis ska det hittas fler avskurna kroppsdelar och alla förstås vid och i kyrkor på Södermalm. Jämsides med brottsutredningen skildras Ingelas privatliv – inte också och vid sidan om utan just jämsides. Det privata blir lika viktigt som det kriminella.

Jag vill inte avslöja för mycket om vare sig det ena eller det andra. De hänger ihop som så nära och väsentliga delar av kriminalgåtan och dess upplösning att det ordagrant skulle kunna vara att förta alldeles för mycket av spänningen. Men så mycket kan och vågar jag väl ändå säga att Ingela har spanat in Dinah, som är servitris på hennes favoritkafé och som gärna har hand om Bobby när Ingela inte kan lämna honom på hunddagiset.

Två handlingar, två skrivsätt

Två handlingar, således. Bredvid varandra och till sist ska de sammanfalla. Oj, avslöjade jag alltför mycket nu? Dessa dubbla handlingar kräver också två sätt att skriva och berätta: mjukare och tuffare. Redan i inledningen av recensionen noterade jag ju att Risbergs och Hedmans gemensamma polisserie verkar bli hårdare och tuffare än Risbergs egen, tidigare mys- och pusseldeckarserie.

Eller låt säga, nog en bättre beskrivning av de bägge skrivsätten: mjukare kontra tuffare. Med eller mot? Möte eller krock? Samverkar de eller kolliderar de? Nog måste syftet och metoden vara att de ska samverka? Men fungerar det? Nej. Nja. Jo.

Inte först och kanske inte sen heller men till sist tycker jag att Risberg och Hedman lyckas skriva ihop och förena det ena med det andra, det hårdare med det mjukare, det kriminella med det privata och tvärtom. Det är svårt det här, till och med jäkla svårt, alltså att i en och samma roman använda och balansera två stämningslägen och två lika olika skrivsätt.

Kommer deckarduon att lyckas ännu bättre?

De är på gång. Det ska bli intressant att se om – eller, jag tror på när – Lena Risberg och Robert Hedman lyckas ännu bättre bästa gång, i nästa Ingela Forsman-deckare. Till detta kommer dessutom deras fortsatta skildring av Södermalm. Ska hon/de verkligen kunna hålla kriminaliteten såväl som privatlivet kvar i just den här stadsdelen, utan för många och stora utflykter till andra delar av Stockholm?

Så att alla böckerna tillsammans – pusseldeckarna med väninnorna Bim och Ninni, de historiska romanerna med familjen Söderblom och polisromanerna med kriminalkommissarie Ingela Forsman – undan för undan blir ett alltmer sammanhållet porträtt av stadsdelen Södermalm i Stockholm; i går, i dag och i morgon…

Mårten Sandén – som en slapstickdeckare

För mig är Mårten Sandén främst en författare för barn och ungdom. Allra mest och bäst med sin serie ungdomsromaner om tvillingarna Petra och Peter Petrini – ett slags ”Tvillingdetektivpastischer”, tänk Sivar Ahlrud, fast på allvar – i oftast Lund men ibland på Österlen och några gånger även i New York och Stockholm. Arton titlar ”hittills”, skriver jag med citattecken. Den senaste – som väl ändå inte ska tillåtas att bli den sista, eller? – kom för så pass många år sen som 2019.

Mårten Sandén har också skrivit många andra barn- och ungdomsböcker men för mig, en lika stor Tvillingdetektiventusiast som Sandén själv, är och förblir Petrinideckarna hans huvudserie. Har han tidigare skrivit någon vuxenroman? Nej, jag letar i hans bibliografi men hittar inget vuxet. Så nyss utgivna ”Rök och speglar” (LB förlag) – den inledande titeln i serien ”Deckarduon” – är Mårten Sandéns första vuxendeckare och dito roman.

Han har dessutom hittat lite av sin egen nisch i svensk deckarutgivning. ”Rök och speglar” är mjuk snarare än hårdkokt – fast också det senare. Hur ska den mårtensandénska undergenren karaktäriseras? Som slapstickdeckare, kanske. Också en deckare som till ämne och händelser utspelar sig inom genren och hela deckarlitteratur-Sverige.

Huvudpersonerna är två konkurrerande svenska deckarförfattare, en kvinnlig och en manlig: Moa Aydemir och Leonard Sahlgren. Helt olika som människor och deckarförfattare men lika framgångsrika. De tävlar om att vara Sveriges bästa deckarförfattare.

Sina storsäljande deckare ger de också ut på samma förlag, Adlon Books, och nu ska bägge bege sig till Stockholms konserthus för att delta på den tävlingsgala som deras gemensamma förläggare, Rutger Adlon, har arrangerat. ”The Greatest Living Writer of Crime Fiction in the World!” står det på vinnarstatyettens sockel.

Och bägge två kommer att vinna, tror de… Annelie Lundberg är där också, förstås. Hon är viktig. Annelie är förläggarens assistent och redaktör, den som gör jobbet.

Men det går ju inte som planerat, varken på eller efter galan. Kalabalik utbryter. Mord sker (först ett, sen ett till och sen…). Misstänkta utses. Bitcoins försvinner. De bägge författarna, alltså sååå olika, flyr tillsammans (på mer än ett sätt, ska det till sist visa sig).

En älskarinna till Moa dras med. Leonards mamma förekommer i periferin och bokens kvinnliga polis visar sig ”känna” Leonard. Fast hedersporträttet, så kan det kallas, är ändå av ”Jägaren”: en hackare som kan det mesta vad gäller datorer och nätet. Hen är inte som du tror, det är allt jag avslöjar.

Upplösningen sker på Grand Hôtel under bokförläggarnas stora middag. Där uppstår den slutgiltiga kalabaliken. Halvt om inte helt crazy. ”Rök och speglar” blir som en deckarfars. Mycket underhållande, välskriven och på sidorna framåt slutet – eller fortsättningen, för detta är första delen i en deckarserie – förmedlar Mårten Sandén liksom i förbifarten några beskrivningar av Sveriges förläggar- och författarbransch.

Som hur det kan gå till när ett debutmanus antas: ”trots en maratonlång redigeringsprocess” hade deckarförfattaren ”känt igen det mesta av sin berättelse när den färdiga thrillern kom ut”.

Anna Bååth – flera gånger domestic noir

Förra gången, i Anna Bååths debutdeckare, thriller och polisroman ”I tysta vatten”, var åren 2009 och 2015. I uppföljaren ”Och ljuset lyser i mörkret” (bägge NoNa) går åren dels bakåt till 1985 och dels framåt till 2018.

Samma, låt säga, dubbelspel eller dubbelintrig: det förflutna lever kvar i framtiden. Händelser som skedde då påverkar vad som sker nu. Människors handlingar får inverkan på framtiden, för dem själva och andra.

Också Bååths andra thriller och polisroman utspelar sig i författarens hemstad Laholm – eller i trakten av Laholm. Huvudpersonerna – den försupna polisen Sanna och hennes son Simon – återkommer. De bär sina liv med sig. Nu är de som de har blivit på grund av vad de gjorde då.

Polisen Sanna är en föredetting, så känner hon sig. Så trött på att vara polis, allt våld och utredande av våldet. Och inte minst på sig själv: hon mediterar varje morgon och försöker avhålla sig från att dricka, det går sådär. Hela tiden tänker hon på Jasmine, som finns med Sanna överallt, fortfarande tre år efter dotterns död.

Dessutom har hon fått en poliskollega, Tim, ung och pigg och ”på det”. Motsatsen till Sanna, som inte vill längre, inte vill mer. Och nu har det skett ännu en våldtäkt som de måste utreda. Också den här gången i Knäred, när inträffade den förra? En månad sen.

Sonen Simon tänker också på Jasmine, sin syster. Det var ju han som… (Se både förra boken och den här.) Simon har blivit journalist – eller nästan, han är journalistpraktikant på Laholms Tidning. Även Simon kommer till Knäred, en bit norr om Laholm, för att skriva om våldtäkterna.

Konsum, bensinstation, järnhandel och hotellet, ibland med dans. Hur mycket av detta som i dag finns kvar i Knäred. Men skogen är kvar, den mörka och dystra, där folk blir tokiga eller i alla fall mörkrädda. Det är den andra, parallella berättelsen, från 1985 till 2018, då och nu, i Bååths nya thriller.

Till Knäredsskogen kom Elvis Eriksson (döpt efter mammas favoritartist förstås) med pappa och mamma. De flyttade från Växjö när pappan, Lasse, blev arbetslös. Han ville absolut bo i skogen. Så de bosatte sig i skogen, i ett hus som har ett rykte, som det pratas om i trakten.

Mamman, Kicki, ville absolut inte bo i skogen. Vad skulle hon ta sig till hela dagarna?

I nuet bor Elvis kvar med sin gamla mamma och minnet av att som 12-åring ha tagit livet av en annan ung pojke. Om han nu minns det. Och om han gjorde det, men så sägs det, så pratas det i Knäred ännu alla dessa år senare.

”Och ljuset lyser i mörkret” är domestic noir i plural, flera gånger om. Anna Bååth skriver fram mörkret – och det eventuellt framglimtande ljuset – med ettriga fingrar på smattrande tangenter.

Thriller, gangster- och polisroman i Malmö

Utan att för ett ögonblick ansluta mig till högeromhögerns syn på dagens Malmö kan jag ändå konstatera att staden Malmö med sina olikheter och motsättningar är en passande stämnings- och spänningsgrund för de författare som vill skriva kriminellt och spännande.

Tony Johansson, som annars skriver på en egen samhällskritisk och politisk spännings- och polisserie i Landskrona med omnejd, har nu inlett en ny serie där han och Armen Doslic kombinerar genrerna thriller, gangster- och polisroman i Malmö.

Johansson är forskare i samhälle och politik, skribent och debattör. Doslic, som kom till Sverige från Balkankriget, är närstridsexpert samt lärare i stresshantering och självförsvar. Deras olika erfarenheter kompletterar varandra alldeles utmärkt i ”Klanen” (Lind & Co), första titeln i denna gemensamma serie.

Inledningen får beskrivas som en våldsthriller och såna brukar sällan eller aldrig vara något för mig. Men den här inledande presentationen av den ene huvudpersonen – David Varga, likaså med bakgrund från Balkan och erfarenheter från franska Främlingslegionen, småbarnspappa och dörrvakt på restaurang XO – som samtidigt skildrar en sen krogkväll som slutar våldsamt är så ovanligt bra skriven.

Vilken thrillerprosa, kort sagt. Jag fastnade direkt. Den andra huvudpersonen – Jenny Romero, som har bakgrund från Chile och är kriminalinspektör, tills nyligen arbetade hon med människohandel men har nu flyttat till utredningssektionen för Grova brott – är lika tuff hon: tränar dagligen, magen är en sexpack (som vilken vältränad karl som helst) och hon ska springa Ultra Trail Mont Blanc-loppet.

Karl Lindelöf, chef för Malmöpolisens avdelning för gängrelaterade brott, är också en huvudperson. Liksom, fast mer kortvarigt, Milan Drobnjak, som är medlem i Savarskiklanen från Montenegro och kommit till Malmö för att etablera klanens kokainverksamhet i Skandinavien.

Sedan kan du tänka själv – när allt detta möts, krockar och blandas. Då blir resultatet just vad jag skrev: en kombinerad thriller, som accelererar berättelsen, en gangsterroman, som gestaltar den hårda sidan av Malmö, och en polisroman, som faktiskt lugnar ner tempot, bidrar med andningspauser när polisen utreder, och visar upp både den motsatta och ändå samma sida.

Spännande thriller, bra polisroman och ett Malmö som finns och känns. Också många små detaljer, som jag uppskattar. Till exempel när poliserna besöker Malmös tatuerarstudior och en av tatuerarna ger en nära, kunnig analys av ett speciellt, personligt sätt att tatuera. Den tatueraren kunde ju nästan vara en konstkritiker.

Återutgiven deckarklassiker

Lite konstigt känns det ju att slå upp en återutgiven deckare från 1958, läsa den på nytt och upptäcka att den var/är bättre än många – de flesta? – deckare jag läst sen dess. Så ett par frågor, till läsare och författare:

Alla ni bokläsare som läst hur många deckare och annan krimi som helst, ta och läs ”Kommissariens löfte” (Legenda; övers: Ingegerd Lundgren) av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) och säg sen hur många av de deckare som du läst som varit bättre?

Och alla författare som skriver deckare, krimi eller nåt annat spännande, ta ni också och läs ”Kommissariens löfte” och svara ärligt på följande fråga: Har du skrivit en kriminalroman eller deckare som varit både bättre eller ens kommit i närheten – och dessutom på så få romansidor? (Ursäkta, om jag var fräck.)

”Kommissariens löfte” är ett slags dubbeldeckare, den för dels en diskussion om kriminallitteratur – kontra verkligheten – och skildrar dels också en kommissarie som gav ett förhastat löfte. Dessutom en roman med dubbla jag-former och med en tredje huvudperson som agerar och pratar i just tredje person.

Allt ovannämnt hanterar författaren Dürrenmatt så skickligt att inga sömmar märks; olika berättarformer och innehåll blandas i en och samma bok, till en och samma roman. Det börjar en dag i mars med författaren själv, det första berättarjaget.

Författaren ska hålla ett föredrag i staden Chur ”om konsten att skriva detektivromaner”. Åhörarna kunde ha varit fler, några lämnar salen innan föredraget är slut. Så författaren drar sig tillbaka till Hotel Stenbocken, där han ska övernatta och där han också möter doktor H, före detta polischef i Zürich och det andra berättarjaget.

Den förre polischefen erbjuder sig att köra författaren hem till Zürich. Morgonen efter ger de sig av i is och halka genom Kerenzerpasset, nedanför ligger den blanka, kyliga Walensjön. Efter att polischefen utförligt och tydligt talat om varför han inte har några ”vidare höga tankar om detektivromaner” stannar han till vid ett ynkligt, förkommet och förfallet värdshus med en dito bensinmack (eller tvärtom).

Utanför macken sitter en gammal man, orakad och otvättad, med nerflottade byxor och tofflor på fötterna. ”Kan ni fylla tanken, Super. Och torka av vindrutan.” De dricker varsin kopp odrickbart kaffe och när de ska åka vidare sitter gubben kvar där vid macken, skakar sina knutna nävar och viskar för sig själv: ”Jag väntar, jag väntar, till slut måste han komma, han måste komma.”

När de kör iväg berättar polischefen att den där gubben, Mätthai heter han, en gång var ”en av mina kommissarier”. Ja, ”min bästa man”. En ung flicka hittades mördad i skogen utanför den lilla byhålan Mägendorf. Egentligen skulle Mätthai någon annanstans, till Amman i Jordanien faktiskt, men han skickades för att utreda flickmordet i Mägendorf.

Det var då han gav det lika förhastade som ödesdigra löftet. Mätthai lovade flickans föräldrar – ”vid min salighet” – att hitta mördaren. Återutgivningen innehåller också ett längre efterord av den Lena Andersson.

The post Deckarduo kombinerar hårt och mjukt first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt landsbygdens mörker. Framför allt mörkret i en roman av debutanten Maria Ek.

Rubriken är övergripande för samtliga författare och romaner som jag den här gången skriver om i Deckarhyllan.

Det är också en passande rubrik för en allt större del av den svenska spänningsutgivningen – kalla romanerna för deckare, spänning, krimi eller vad du vill. Ibland kan de kallas nästan-deckare. Härmed har jag direkt noterat två mörka stråk som går genom dagens spänningslitteratur men också övrig skönlitterär utgivning i Sverige av idag. (Den senare med Lina Wolffs ”Liken vi begravde” som ett nyligt exempel.)

”Råttpojken” av Maria Ek

Men här och nu ska det handla om ”Råttpojken” (Romanus & Selling) av Maria Ek, som debuterar med en sådan där nästan-deckare. Hennes roman fylls med allt mer spänning och krimi så att den till sist blir en deckare, nästan. Och givetvis utspelar sig romanen på svensk landsbygd, i skogen, där personerna lever bortom eller kanske hitom bortom.

Närmare bestämt i Roslagens famn – en mörk famn med de djupa skogarnas tallar och råttor i husväggarna (om natten kommer de – allt större – råttorna fram). Som Maria Ek skriver: ”Det var något speciellt med det uppländska landskapet.” Förresten, jag tror att jag ska citera ett längre stycke, hennes beskrivning av Roslagen:

”Där skogarna slutade tog slätterna över, milsvida och utsträckta som långa tungor över landskapet. Mellan slätterna och skogen fanns hagar och hus, oplöjda gamla åkrar och vägar av grus och sand som ledde till vändplatser, till ändstationer och små jaktstugor. Där hade generationer suttit och spanat ut genom de små gluggarna och nött enkla trästolar med sin väntan.”

Roslagens mörker

Det kan tilläggas att författaren själv bor i Roslagen. Enligt baksidestexten: ”På fritiden vistas hon gärna i skogen tillsammans med sin hund Tudor.”

Samhället Herräng nämns, den lilla orten som finns en dryg halvmil bort i Häverö socken intill Singeröfjorden. Där, just där: i skogen, vid skogen. Oavsett, skog. Mörker, Bortom. Det är och förblir som det var, det levs i dag som levdes förr. Nej, inte riktigt men nästan.

Dit, till Herräng, har huvudpersonen Sven, som i Sven Larsson, sällan något ärende. Bara när han ska handla bröd och kaffe på Kuggen. Strax bredvid affären ligger hans föräldrahem, nedgånget och slitet. ”Råttpojken” inleds med att Sven står i sovrumsfönstret en trappa upp i huset där han bor och ser ut över skogen.

Råtthistorier

Det hörs ljud. Det är råttorna igen. De hörs i väggarna. De hörs från köket. Deras gnagande. Han går ner, där sitter en råtta, men bara en liten den här, på köksbordet bredvid en halväten kaviarmacka. Sven slår i golvet. Hunden Lukas skäller till. Sven måste ringa efter Börje igen, Börje som i Hedman, det är honom man ringer när råttorna kommer fram. Kalla Börje, tja, råttjägare, råttsanerare, råttutrotare eller skadedjurstekniker.

Börje berättar gärna råtthistorier i betydelsen drar en råttskröna, den kan vara sann. Fast paddorna, vad ska han göra åt dem, som Viola Wiklund hör av sig om, också hon boende i trakten, vid skogen, i skogen, dem kunde inte en råttutrotare göra nåt åt, trots att paddorna blev allt fler, fyllde Violas hela trädgård. Börje är allmän fixare också, hjälper folk med allt som gått sönder. Sven är pensionär, fick sparken från bruket, blev sjukpensionär… Han äter konservburksmat rätt ur burken och går med hunden i skogen.

Maria Ek är stilsäker

Ensamt. Bortom. Liksom för sig. Nu är stämningen och läget lagda. Det är mörkt i och vid skogen i tallarnas skugga men också där lever människorna. Överlever? Nej, ordet är fortfarande lever. Maria Ek är ännu en av dessa (spännings)romandebutanter som skriver som att debuten måste vara hennes tredje, fjärde roman. Hon har kontroll över ord och meningar, skriver mer, mycket mer, under, runtom och bakom, än hon skriver på de 241 fåtaliga sidor (föredömligt!) som utgör debutromanen.

Berättelsen går bakåt och framåt, och bakåt igen till Svens barndom och framåt till i dag. Han hade två systrar, den ena dog som liten. Den andra systern, Britt, lever fortfarande. Brodern Sven kom emellan dem, mellan systrarna. Han är mellanbarn. Pappan lever också, ett tag till, på väg att dö, vill träffa sin son, men sonen vill inte.

Mörker och misär

Mörker = misär. Då och nu, från barndom och uppåt. Britt och Sven pratar inte om det som var. De pratar inte så mycket om det som är heller. Men episoder ur deras liv sipprar fram i och mellan romanens rader, en efter en, i återblickar och samtal. Trots att Sven inte vill prata eller ens tänka bakåt, sina minnen har han lagt åt sidan, trängt ut, trängt bort, försöker att inte tänka på.

Deras liv blev som de blev. Kanske ska jag ändå använda ordet överlever, snarare än lever? Britt, som också bor bortom, men i Stockholm, bortom skogen. Tänk AA, tänk mer än så. Medan Sven bor hitom bortom, fortfarande hans barndoms bortom. Tänk, igen, matburksburkarna.

Country noir

Vad kan jag mer skriva? Vad vill jag mer beskriva? Vad ska jag skriva? Kalla stämningen för country noir, det är en schablon och en floskel, men så är det, floskelschablonen stämmer, den är sann. Jo, jag kan tillägga en sak.

Sven finns i berättelsens centrum med sin röst, men avlöst av bland andra Viola och hennes hund. Inte alla men så gott som alla personer får göra sina röster hörda. Också råttorna, då blir det riktigt hemskt. Nej, jag gillar inte råttor. Jag skulle definitivt inte kunna bo på landet om huset var fullt av råttor i väggarna och på köksbordet, där sprang en över golvet och en stor jäkla råtta sitter plötsligt i ett hörn. Nej, jag skulle inte vilja att vår trädgård fylldes med paddor heller (räcker med dom två som finns här).

En av årets bästa spänningsdebutanter

Men jag uppskattar att Maria Ek lyckas förmedla all denna stämning i debutromanen ”Råttpojken”. Hur otäck stämningen än är, för det är den. Hur mörkt livet – liven – än gestaltar sig i och vid Roslagens tallskog, för så är det. Det är mörkt, det är svårt, det är livet. Maria Ek placerar sig som ännu en av årets bästa svenska spänningsdebutanter (på väg att bli trångt) på kriminallitteraturens debutanttopp.

Fyra boktips med mera mörker

”Mörkerfolk” av Malin Hedin

Redan titeln på Malin Hedins nya, fjärde roman, ”Mörkerfolk” (Norstedts), avslöjar vilka den handlar om och låter också ana vad och var. Detta mörker, igen. Denna svenska landsbygd. Dessa fält och denna skog, om än gles granskog. Där folk lever i dag som folk levde i går.

Och landsvägsbussen, som släpper av Christelle.

Det här kan vara hennes chans. Att komma tillbaka och få tillbaka Nova, sin dotter, som omhändertagits av socialtjänsten. Nog hennes sista möjlighet, om Christelle visar att hon kan jobba, att hon vill arbeta, sköta sig. Här, mellan fält och skog, i går och i dag, vid den träskylt som med texten ”Erlandssons strutsgård” pekar bortåt en grusväg och en ekallé.

”Egentligen inget ställe man bör jobba på”, enligt Christelles moster Eva-Marie. Men ändå ett jobb ”som jag tror du kan få”. Två bröder fast ”inte precis bröderna Bussiga de där inte”. Men för bröderna kommer inte Christelle, nyss ute ur fängelset, hämtad av mostern, att behöva visa några referenser.

Jobba svart? Eller vitt? Christelle måste jobba vitt, annars kan hon inte visa för soc att hon arbetar. Och få tillbaka Nova. Mor och dotter. Det handlar också om Christelles mamma Mona. När, var och hur försvann hon? Varför bodde inte Christelle hos mamma utan med sin moster, i en liten köping.

Ena brodern, Sven, är speciell. Den andra, Douglas, bestämmer. I yngre dagar hölls det stora fester på gården, bröderna var kända för sina ”rövarfester”. Också Eva-Marie har varit där en gång, på en sån fest. Tillsammans med mamma Mona…

Malin Hedin skapar en vibrerande oro: stilla men definitiv, osäker. Hon målar mörkret svart och öppnar en glipa. Berättelsen, uppdelad eller fokuserad i sju delar, börjar 2015 för att sen gå bakåt och framåt-framåt och bakåt-framåt. Se själv hur årtalen växlar: 1991-1993-1994-1995-2015-1995-1996-1974-1996-2015-2002-2015-2002-2015-2002-2015-2016.

Hedin pusslar ihop berättelsen: de olika men snarlika liven. En mors och en dotters liv. Mödrars och döttrars. Plötsligt ringer jourmamman som har hand om dottern och undrar om det är Christelle Persson, kan hon prata med Nova? Detta, korta, kapitel biter.

Till sist får läsaren veta, vad som hände med mamma Mona, vad som kanske, hoppas, kan hända för mamma Christelle och dottern Nova. Hur de där bröderna var, precis som det sagts om dem. ”Mörkerfolk” går från spännings- till gangsterroman, polisroman och deckare, Och thriller, en verklig thriller.

”Själasörjaren” av Sara Rörbecker

Sara Rörbecker debuterar med en mer vanlig spänningsroman (om sådana finns). ”Själasörjaren” (Modernista) är en detektivhistoria på det sättet att här sker något som söker sin lösning.

Dock förekommer ingen detektiv, om inte prästen Anna (i efternamn From?) ska räknas som amatördetektiv. Här finns poliser men de är så knappt förekommande att de nästan blir osynliga. Också vad gäller sitt uppdrag: utredningen av en flickas försvinnande.

Rörbecker använder ett par vanliga teman från dagens spänningslitteratur. Det ena är återvändartemat, det andra landsbygden. De skrivs ihop till ett: Anna har varit präst i Stockholm men återvänder nu till sin barndoms hembygd i Småland, för att bli präst i Askeryd (som för orientering ligger i Aneby kommun inom bokklubbsavstånd från Eksjö bokhandel).

I barndomstrakten finns den ensamstående Michaela, barndomsvän till Anna, med dottern Nora. Och så finns Rebecka och Simon, som gått itu av saknad efter sin ena dotter. Tvillingarna Tuva-Lill och Emmy-Lou var i skogen för att plocka lingon men Tuva-Lill kom tillbaka ensam; Emmy-Lou försvann och förblir försvunnen.

Det är berättelsens sorgliga tråd – Missing People, jaktlaget, hela bygden – som till sist ska få sin lösning eller åtminstone upplösning. Men vägen dit är lång, alltför lång. Författaren Rörbecker hade ju mycket annat hon skulle skriva om och få ihop.

Som Anna; som Michaela. Bägge är, låt säga, sexintresserade: av kvinnor respektive karlar. De är ju kåta halva boken igenom! Nu vill jag inte påstå att min kunskap om kvinnliga präster är så värst, särskilt inte om lesbiska präster. Men hur trovärdig är Anna, som dricker så pass att hon visst fick med sig en kvinna hem i sängen och när Anna kommit till prästgården i Askeryd tar hon sitt morgondopp naken.

Under åsynen av en kvinnlig församlingsmedlem meddelar Anna, helt apropå, att här kan bli en prästfru i framtiden. ”Jaså. Jaha. Ja, det går ju bra det också,” säger församlingsmedlemmen. Alltså, jag bor också i en by på landet. Det där replikskiftet tror inte jag på.

Fast ”Själasörjaren” tar sig efter hand. Centralt i romanen är prästens tystnadsplikt. En man biktar sig för Anna och hon hamnar i tvivel. Ja, förtvivlan. Måste hon alltid hålla på tystnadsplikten? Det måste hon.

Så ska ännu en flicka försvinna, en till Anna närstående ung flicka. Det ena försvinnandet knyts ihop med det andra, den ena mammans sorg knyts till den andras. Det är skickligt beskrivet, så att sorgen verkligen känns och än mer: känns verklig.

Det blir spännande mot slutet. Rätt hemskt också, drabbande är ordet. Men det tog lite väl många sidor innan debutanten Sara Rörbecker nådde fram.

”Sot” av Sara Strömberg

Sara Strömberg har, som väl varje svensk deckarläsare känner till, placerat Åre med omnejd i den litterära brottstatistiken. Denna glesbygd, dessa skogar och detta mörker, livet och döden. Med sin nya kriminalroman ”Sot” placerar hon också Åre i världen och världen i Åre.

Som ”Strömmen”, tidningens och Vera Bergströms chefredaktör, säger i slutet: ”… att någon ska kunna stå utanför världens oroligheter idag är ett satans naivt önsketänkande…” Så kanske borde också jag ha citerat detta sist i recensionen, för det ska läsas som en sammanfattning av berättelsen.

”Sot” är fjärde titeln – efter ”Sly”, ”Skred” och Skinn” – i kriminalserien med och om Vera Bergström, mer eller mindre frilansjournalist åt/på Jämtlandsposten. Också seriens bästa titel? De tidigare, alla tre, har varit riktigt bra men nya fyran är nog snäppet vassare ändå. Ännu skickligare skriven och sammanvävd, vad gäller intrigen.

Eller den varp kring vilken de tre trådarna är vävda. Eller fyra, om man inkluderar förstakapitlet, det enda som inte har en namngiven röst, Veras eller Mikaels, utan är allmänt. Där skildras två människor som bor i en cykelverkstad, nere i källaren, efter att en bomb slog ner i bostadshuset. Vad har hänt? Vilket land? Vilket krig? Kan ”olivträd” vara ett geografiskt ord? Också ett annat ord nämns: ”Sotet”.

Ovan nämnda huvudpersoner, som berättar i jagform respektive som det berättas om: Journalisten Vera Bergström har äntligen – !!! – bestämt sig för att flytta ihop med Thomas, som hon varit kär i sen ungdomen, men hon kan ändå inte fatta mod att säga upp sin lägenhet i Vånn. Att det ska vara så svårt!

Psykologen Mikael Nyman är skild. Efter skilsmässan bor han kvar i huset men trivs inte längre, inte engagerad i arbetet heller och barnen har han dålig kontrakt med. Han kommer in i kriminalromanen när polisen rapporterar om en sönderslagen ruta på torpet i Björkvattnet, ärvt efter föräldrarna.

Övriga trådar: Känd kvinnlig designer faller (?) från fjärde våningen på Hotell Copperhill i Åre. En socialarbetare sprängs ihjäl i sin eka när han fiskar. I uthuset till torpet i Björkvattnet hittas en svårt misshandlad kvinna.

Dessa tre trådar skriver och väver Strömberg ihop – med den fjärde i inledningen? – till en sammanhängande kriminalroman. Hon väver dessutom in skildringarna – ja, porträtten – av journalisten Bergströms och psykologen Nymans liv i kriminalromanen. Så att kriminalromanen blir en roman som kan läsas även av dem som påstår sig aldrig läsa ”deckare”.

Det är skickligt, ja, suveränt gjort.

”Silverkaninen” av Maria Grund

Det finns faktiskt skog på Gotland. Och jag som trodde att det mesta var hedland, men nästan 50 procent av Gotland består av skog. Mörkt är det också, så det förslår.

Inte minst i Maria Grunds nya polis- och kriminalroman ”Silverkaninen” (Polaris). Detta återkommande tema, inte bara hos denna kriminalförfattare: Ensamhet. Mödrar och barn. Och papporna. Män! Skog och mörker, i Småland, eller hed, skog och ännu mörkare, på Gotland.

Sanna Berling, som författaren Grund började skildra som äldre polis i romanerna ”Dödssynden och ”Dödsdansen”, för att sedan gå bakåt i tiden och istället skildra som ung, nybliven polis i ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken, är i ”Silverkaninen” tillbaka (eller hur man ska säga) på Gotland. Fast miljön från Småland, den lilla byn Augu, förekommer också.

(Jag ska inte ta upp det här igen, att Maria Grund började skildra polisen Sanna Berling som äldre, i en romanserie, för att sen gå bakåt i tiden och skildra Sanna som yngre polis, i en ny serie. Något förvirrande. Men hon skriver ihop dem, den yngre med den äldre, de var och är en och samma person. Det framgår tydligt, så konstigt nog fungerar det.)

Sanna har nu äntligen flyttat ihop med Patrik, som renoverar ett gammalt kalkstenshus åt dem. Men det blir besvärligt, svårare än han tänkt med renoveringen. Och så inträffar livet. Polisen Sanna är dessutom höggravid, när hon och en kvinnlig kollega åker till en avlägsen gård vid en grusväg längst ner vid Sundre på södra Gotland.

Hemtjänstens nattpatrull larmade. Mitt i natten och mörkret skulle nattpatrullen ha besökt en ensam gammal kvinna för att vända på henne i sängen – men inte hittat henne, till att börja med. Så hittades hon… i vilket skick får framgå vid din egen läsning.

Som alltid skriver Maria Grund som i splitter; människosplitter. Här är kvinnorna i centrum. Den gamla på gården, Anna-Karin, som visar sig ha varit en annan kvinna än den gamla. Emelie, Lina och Johanna, de tre ”systrarna”. Kristina på värdshuset i Augu med sin pappa. Deras mödrar, deras fäder, deras liv, deras mesta om inte allt. Också polisen Carina, kollegan till Sanna, med sin son och sin man. Och Sanna själv.

Som i Grunds tidigare romaner får läsaren också pussla ihop läsningen och blir därmed nästan medförfattare. Men hon skriver tydligare den här gången, mer rätt på och argare också. ”Silverkaninen” – observera romantitlarna, bland de smartaste i Sverige – är kanske inte hennes bästa roman men tveklöst hennes mest otäcka.

Maria Grund tar stora grävtag ner i människors djupaste mörker. Fram och upp kommer livets värsta beståndsdelar.

The post Deckarhyllan: I landsbygdens mörkaste mörker first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt läsvärda polisromaner. Framför allt en ny i Winter-sviten av Åke Edwardsson, men det bjuds också på fyra aktuella lästips i genren.

Alla dessa polisromaner, inte minst – ja, särskilt – av Åke Edwardson!

Det var inte alls planerat. Bara råkade bli så att Deckarhyllan den här gången fylldes med olika sorters polisromaner, ett par översatta men främst svenska. Ibland sägs det ju att om någon vill skriva en deckare som skildrar kriminalitet, våld och brottsbekämpning så realistiskt som möjligt, liksom på riktigt, nästan autentiskt, då är det just undergenren polisroman som hen ska välja. Polisromanen är den genre som ligger närmast brott och brottsbekämpande i verkligheten.

Om det faktiskt stämmer får du svara på själv, till exempel genom att läsa den serie polisromaner som Åke Edwardson har skrivit med kommissarie Erik Winter i Göteborg som brottsbekämpande huvudperson. När serien startade, första titeln hette ”Dans med en ängel” (1997), var grejen att Winter skulle vara ”Sveriges yngste kriminalkommissarie”.  

Uppåt 30 år har alltså gått sen dess och under dessa år fortsatte Edwardson att lite till och från och alltmer sporadiskt tillföra nya titlar i Winter-serien omväxlande med att skriva andra, fristående och mer eller mindre kriminella romaner. Kriminaliteten verkar han aldrig komma ifrån, det kriminella tar sig in vad och hur han än skriver.

Mandrom har ju en personlig favorit bland dessa fristående romaner, nämligen ”Jukebox” (2003). Det är sent 60-tal på landsbygden, snart ska Melodiradion ta över från jukeboxen på fiken. Men ännu så länge reser den mjukhårde Johnny runt och byter ut Elvis mot ”Trettifyran” med Per Myberg. Genre, gånger tre i förening: gangster-, arbetar- och landsbygdsroman.

”Den smutsiga floden”

”Jukebox” är bra, för att beskriva romanen med ett ord. Men här ska det handla om Åke Edwardsons nu aktuella polisroman, ”Den smutsiga floden” (Norstedts), som är den fjortonde i ordningen med Erik Winter, inte längre den yngsta kriminalkommissarien utan över 50 år och återkommen till polisarbetet i Göteborg efter en längre ledighet i Spanien. Han är särbo. Hustrun Angela och döttrarna finns fortfarande kvar i Spanien, i Marbella. Men så fort huset vid havet utanför Göteborg blir färdigbyggt, det har inte gått fort, men nu är det äntligen på gång, ska de flytta tillbaka till Göteborg och familjen flytta in i huset.  

Förresten, för att vara noga med matematiken, har Edwardson också gett ut ett par novellsamlingar med titlarna ”Winterland” (2004) och ”Vintermörker” (2016).

”Erik Winters sista fall”, står det på omslaget till ”Den smutsiga floden”. Tillåt mig småle en smula, jag tvivlar, tror det när jag (inte) ser det. Av någon anledning har jag fått för mig att Åke Edwardson velat avsluta Winter-serien ända sen åtminstone ”Marconi Park” (2013) eller definitivt sen ”Det trettonde fallet” (2021). Ja, redan ”Den sista vintern” (2008) hade en titel som möjliggjorde en avslutning och nedläggning.

Och visst har han väl sagt det också, vill jag minnas, i några intervjuer? Jag anar att det är förlaget som ligger på, för att Erik Winter fortfarande säljer och säljer mer än andra romaner av Edwardson. (Vet att Åke E brukar läsa mina recensioner av hans böcker, så får se hur han kan kommentera om han nu vill det…)

Jag håller med förlaget, fortsätt att varva Winter och annat vetja! Det ena befruktar det andra: friheten, när Edwardsson skriver fristående romaner, smittar av sig på genreformatet, när han ska skriva en ny polisroman (och tvärtom också, formattänkandet håller friheten lite på plats som i ett lägre koppel). Så tänkte jag i alla fall vid läsningen av ”Den smutsiga floden”, för – den tanken slår mig nu – det kan väl inte vara så att Edwardson tyckte det var så tradigt att skriva ännu en Winter att han höll humöret uppe med att skriva extra fyndigt?

Liksom roa sig själv. Ett exempel på fyndigheten och självroandet är att Edwardson skrivit in Edwardson i polisromanen; en så kallad cameo. Blott i förbifarten, som Hitchcock brukade göra i sina filmer, snabbt skymta förbi. Läs noga, så märker du. (Blinka till och du kanske missar…) Och om du redan läst, märkte du?    

Fyndig polisroman

”Den smutsiga floden” har blivit, vid sidan om det polisiära och kriminella, om inte den allra mest fyndiga så åtminstone en av Åke Edwardsons skrivfyndigaste polisromaner. Titeln är både och, lite missvisande men ändå tydlig; dels ska titeln läsas i plural – floden gånger två rinner genom såväl Göteborg som Kuala Lumpur (vars stadsnamn har samma innebörd som boktiteln) och dessutom är det väl Göta älv som rinner genom Göteborg, ingen flod.

Fast jag fånar nog till det, titeln ska naturligtvis läsas och tydas symboliskt – som den mänskliga/omänskliga livs- och dödsflod som rinner genom alla större städer (och väl mindre också) och för med stadens brottsliga smuts. Erik Winter är alltså på jobbet i Göteborg igen; för sju år sen, när han var i Spanien, skedde en serie otäcka våldsdåd i Göteborg, tre unga kvinnor attackerades vid stranden till Göta älv, deras ansikten skars sönder; nu verkar det ha börjat om igen.

Brotten klarades aldrig upp och nu, alltså sju år senare, attackeras ännu en ung kvinna på liknande sätt i närheten av Röda sten, på södra sidan av Göta älv, precis vid Älvsborgsbrons fäste. Också denna unga kvinna får sticksår i ansiktet. Kommissarie Winter måste utreda på nytt, ännu en gång, från början då för sju år sen. Och det är inte slut, när det nu börjat på nytt, det fortsätter, nästa gång på andra sidan floden = älven, med att en ung kvinna får sina ögon utstuckna, hon ska aldrig kunna se igen.

Från Göteborg till Kuala Lumpur

Det är en av trådarna, en otäck men tyvärr inte otrolig och verklighetsfrämmande tråd utan realistisk och verklig.  

Tyvärr står också Winter och övriga Göteborgspoliser och stampar, de förhör och utreder men lyckas inte nysta upp brottstråden. Det ska dessutom uppstå en annan tråd, ännu en, som bara delvis är en polistråd. Den andra tråden utspelar sig vid den andra floden, i Kuala Lumpur.

Kommissarie Winters mångårige kollega, Bertil Ringmar, var med då, för sju år sen, och är med nu, när den gamla utredningen aktualiserats och börjar om.

Även andra kolleger från romanserien – till exempel Fredrik Halders och Aneta Djanali, som med tiden blev och är ett par, Lena Kallender (blivande arvtagare till Winter?) – förekommer i ”Den smutsiga floden”. Fast det är främst Ringmar och Winter som diskuterar fallet, låter sina tankar gå åt alla möjliga och omöjliga håll.

Bertil Ringmar börjar bli gammal och trött. På väg mot pensionen, oroar sig för att åldras och bli dement, har ju blivit så glömsk. Han oroar sig för sin son också, som han har dålig kontakt med. Nu är kontakten sämre än på länge, kanske någonsin. Pappa Bertil får inte tag på sonen Martin, som är kock på en lyxrestaurang i Kuala Lumpur. Det ska visa sig att sonen är försvunnen.

Så han reser dit, till Kuala Lumpur, liksom desperat, för att försöka ta reda på vad som kan ha hänt sonen, hitta honom. Det går dåligt. Den lokala polisen är måttligt samarbetsvillig. Än mer förtvivlad hör Ringmar av sig till Winter och vädjar om att också han ska komma dit och hjälpa till, och detta mitt i den pågående våldsutredningen i Göteborg. Men han gör det, Erik flyger till Kuala Lumpur, till Bertils hjälp.

Två kriminaltrådar

Egentligen två enkla, ska det visa sig, kriminaltrådar. Inte dåliga men inte heller så märkvärdiga. Särskilt den göteborgska tråden är av enklare slag, rätt ordinär, och när det blir dags för den actionfyllda upplösningen så är den inte alls oväntad (själv hade jag då sedan många sidor tillbaka anat hur det låg till, och det… det är ovanligt för den här deckarläsaren).

Vad som är fyndigt i och med boken, det är berättandet, skrivandet och själva språket – inte minst de påhittiga Göteborgsborgsassociationerna, smått elaka men ändå kärleksfulla. Beskrivningen av nya Hisingen och dess likaså nya invånare kommer att stanna länge i mitt minne. Det är på pricken. Ingen annan än en stor Göteborgskännare skulle kunna skriva så. Frågan är om fler än Göteborgskännare också kan ta till sig Edwardsons göteborgsslängar. Vet inte, själv räknar jag mig ju knappast som en kännare, däremot är jag ganska bekant med Göteborg. Men jag tror det, förresten är jag rätt säker på det. För när Edwardson, Winter och Ringmar anländer till Kuala Lumpur, en stad jag inte visste det minsta om, så hänger jag också, då och där, med i de edwardsonska svängarna och slängarna.

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman.

Inte lika nära som Göteborg men också Kuala Lumpur förmedlas med en upplevd känsla, från smått ironisk till sarkastisk. Och det borde väl betyda att de som inte ens besökt Göteborg också kan ha nöje av Edwardsons självupplevda skildringar av Göteborg (även om grundkunskap hjälper till).

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman. Alltså inte polis- och kriminalromanen utan denna levande, nutids- ja, dagsnära Göteborgsroman. Att ta till följande ”floskel” är inte alls långsökt: att läsa den här boken är som att cykla bredvid Erik Winter från bostaden vid Vasaplatsen till Göteborgs polishus.

Jag skulle, om jag måste, klara mig utan fler titlar i Erik Winter-serien (kunde inte den här serien återupptas med Lena Kallender som kriminalkommissarie och huvudperson?) men jag klarar mig inte – det talar jag bara om för dig, Åke – utan fler edwardsonska Göteborgsromaner. När Åke Edwardson skriver flinkast, fyndigast och bäst så skriver han också, känns det nu efter att precis ha läst ut ”Den smutsiga floden”, just bäst.

Och helst ska miljön vara Göteborg.

Ännu fler och sinsemellan olika polisromaner

Polisiär prolog av Karin Fossum

”En Eddie Feber-deckare” anges på framsidan och förtydligas på omslagets baksida med ”Första delen i populära serien om kriminalinspektör Eddie Feber!”.

 Nja, menar jag. Säkert kan också den här nya serien av Karin Fossum ha blivit populär i Norge men om seriens inledande titel, ”Familjeband” (Saga Egmont, översättare: Sara Hemmel), verkligen går att placera i genren polisroman är tveksamt. Senare i serien, ja, men inte första titeln, som nu getts ut i Sverige (2021 i Norge).

”Familjeband” är en domestic noir av svartaste mörker, djupaste kolsvärta, ett slags relationsroman om en bror, Aksel, hans syster Ellinor och deras mamma Iris (samt fadern, Annar, som är död nu men lever kvar ändå). Hela familjen kan beskrivas som dysfunktionell, inte minst sonen och dottern.

Att sonen och dottern inte fungerar i samhället och livet, det beror på föräldrarna, kanske främst modern men ändå mest fadern. Som Aksel tänker om och till deras mamma: ”Det har aldrig blivit folk av oss, varken av Ellinor eller mig, men det vet du inte.” Bägge hatar sin mamma, ingen underdrift. De önskar att den åldrande mamman ska ramla nerför en trappa och bryta nacken.

Platsen är en lite större by eller liten småstad med betoning på liten = inskränkt, var som helst i Norge. Är det norsk landbygdsmentalitet som Fossum skildrar? Anar det men vet ju inte säkert. I vilket fall har hon skrivit solidariskt med de bägge syskonen. Karin Fossum står på deras sida.   

Aksel blev journalist på lokaltidningen och han är inte alls dålig som, just, lokal journalist. Men sitt övriga liv överlever han väl sådär, mycket till liv är det inte. Hans syster Ellinor har inte alls klarat av livet utan tagit till droger och hamnat i depressioner.

Det är nästan outhärdligt sorgsen läsning, men allt är mycket starkt beskrivet av Fossum. Här ska ske både olyckor och mord och berättelsen kommer att sluta illa, riktigt illa, främst för Ellinor (men även för mamman Iris, om jag nu inte sagt för mycket). 

Det är då, först då, som Karin Fossum släpper in kriminalinspektör Eddie Feber, ny på jobbet och extra engagerad i polisarbetet, då när nästan hela romanen är slut. Där, först där, blir ”Familjeband”, en polisroman. Som om Fossum, också hon, först då och där kom på att det måste bli en polisroman.

Nästan, för det hinner romanen aldrig att bli fullt ut. Däremot kan väl ”Familjeband” kallas en polisiär introduktion till en följande polisserie, en hel roman som en prolog. Men strunt i genren, stark läsning är det.

Omsorgsfull polisroman av Jørn Lier Horst

När amerikanen Michael Connelly kommer med ännu en ny polisroman brukar jag utbrista att han är den bästa polisromanförfattaren. Sedan kommer norskan Anne Holt med en ny polisroman och då utbrister jag att hon skriver de bästa polisromanerna. Nu finns en ny polisroman ute av norrmannen Jørn Lier Horst och dags igen: ingen kan väl skriva bättre polisromaner än han.

Således, de är lika bra och bäst alla tre!

”Under ytan” (W&W; övers: Marianne Mattsson) är ännu en ”William Wisting-deckare”, alltså en ny titel i denna evighetslånga (?) serie med och om den äldre kriminalpolisen Wisting i Larvik, där förresten Jørn Lier Horst själv har arbetat som utredare inom polisen. Seriens nya titel är den artonde i ordningen som översatts till svenska (ytterligare några finns väl oöversatta på norska).

Utredandet går långsamt framåt, som det brukar göra i polisromanerna med William Wisting. Så likt en autentisk polisutredning som i alla fall jag i egenskap av deckarläsare kan tänka mig. Spännande? Jo, men i detta långsamma och lilla, en dag och ett spår i taget.

”Under ytan” utspelar sig på två sidor av Farrisvannet, strax ovanför Larvik. (Också i boken påpekas att mineralvattnet inte hämtas därifrån men tog namnet Farris efter vannet.) Det är en hård vinter, som orsakat skador på dammluckorna. Så börjar det och fortsätter med två kriminella trådar: dels hittas tillhörigheter från en ung flicka som för fyra år sen försvann spårlöst (i Sverige, bör tilläggas, det är av betydelse), dels återfinns en ung norsk man som försvann för åtta år sen fasttejpad vid styret på sin motorcykel.

De hänger ihop förstås, allt hänger ihop, mer och mindre, som oftast i deckare. Från under ytan kommer mycket upp ur Farrisvannet, men titeln ”Under ytan” syftar också på personernas inre, de hemligheter som människorna bär på och döljer.

Huvudpersonerna, förutom Wisting själv, är makarna Evert och Ella Harting med sommarstuga i närheten. Han har en metalldetektor som han jagar fynd med (varav ett av fynden ska visa sig vara extra viktigt). Hon har en bror som reser runt med husbil för att ibland stanna till vid sommarstugan. Deras dotter brukar också komma på hastigt besök.

Om något misstänkt anas av beskrivningen, så… Nog kan det stämma! William Wisting får den här gången sällskap av en kvinnlig svensk kriminalutredare, Ingrid Sandell, som reser från Göteborg till Larvik för att hjälpa till. Ordet ”sällskap” ska tydas på två sätt (och det var väl på tiden).

Omsorgsfull, så kan polisromanen ”Under ytan” karaktäriseras. Jørn Lier Horst har – än en gång – författat med omsorg om kriminalgenren, intrigtrådarna och personerna. Sensmoral: lita inte på allt du ser, hör och tror, det kan visa sig att du misstänker och tror fel.

En av Hellbergs bästa polisromaner

Att sitta under päronträdet i trädgården och läsa årets nya deckare av Björn Hellberg, oftast eller alltid utgiven inför juli-augusti, hör alla somrar till. Fast i år dröjde det lite med min läsning, eftersom också årets sommarvärme dröjde.

Det brukar strax komma fram en skock ”häcklare” för att jag envisas med att läsa, recensera och till råga på allt berömma Björn Hellbergs deckare/polisromaner. Men jag gör det, jag gillar dem. Sedan länge har jag framför allt uppskattat Hellbergs medmänsklighet. Han är solidarisk med människorna han skildrar, de som har det svårt med livet.

I sina senaste deckare/polisromaner har han dock tonat ner solidariteten så att hans tidigare stora patos blott anas mellan raderna. Tyvärr, Hellberg får gärna skruva upp medmänskligheten, solidariteten och patoset igen. Sådant behövs i dagens samhälle och tiden vi lever i.

Årets polisroman ”Villostråt” innehåller ännu ”Ett fall för Sten Wall”. Huvudperson och huvudsaklig problemlösare är alltså den evigt återkommande kommissarie Wall, lika evigt på gränsen till pensionen, i den mer eller mindre fiktiva staden Staden (numera mest av Laholm, tidigare också Kristianstad och Helsingborg).

Fast med den tjugonionde Sten Wall-deckaren, om förlaget räknat rätt, har Björn Hellberg skrivit en för honom ovanligt regelrätt polisroman. Som för att visa sina belackare att Hellberg minsann också kan skriva polisromaner på riktigt, så att säga, om och när han vill. ”Villostråt” har en klipskt uttänkt intrig med en kriminell huvudtråd samt en andra, extra kriminaltråd.

Huvudtråden följer ”De fyra årstiderna” av kompositören Vivaldi. ”Vintern” inleder med mord på en kvinna och hennes hund. Eller snarare, i inledningskapitlet, med att en byracka till schäfer biter ihjäl en dvärgpudel. Där anges nog stämningen för hela romanen: så meningslöst, onödigt och jävla dumt. Kanske har detta avlöst Hellbergs patos: sorgen och ilskan.

”Vintern” fortsätter med mer av människors dumhet och elakhet, orätter och inbillade orätter, och drömmen om kärlek och samvaro. Plus ännu ett mord. Sedan kommer ”Våren” och ”Sommaren”… Utredandet går långsamt och kringelikrokigt. Rätt så tröstlöst också, inte att läsa men att läsa om dessa människor – den så kallade mänsklighet som beter sig så här mot varandra. Björn Hellberg håller upp en sorgens spegel.

”Villostråt” fortsätter in i ”Hösten” men kriminalberättelsen är slut innan dess. Rätt abrupt slut också, inte så genomtänkt, inte förklarat. Lite synd när själv intrigidén var så smart och bra. Men fram till upplösningen är ”Villostråt” en av Hellbergs bästa polisromaner om och i staden Staden. (Om än utan hans patos, det orkar och kan han inte längre uppbåda, eller?)

Hayens högintressanta historiska polisroman

Om inte den bästa eller mest spännande, så den mest intressanta historiska svenska polisserien. Så har jag allt mer börjat tycka om Mats Hayens kriminalromaner med journalisten Ella Thornborg, som tar sig friheten att, likt en privatdetektiv, lägga sig i lite vadsomhelst, och hennes make Peter Faust, egentligen kriminalfotograf men han agerar också kriminalpolis och utredare.

Fast där var jag kanske lite snål i bedömningen? För ibland går ju också titlarna i den här serien över från ”intressant” och in på ”bäst” och ”mest spännande”.

Med ”Madame X” (Bokförlaget Stockholm-Sverige) har Hayen nått fam till seriens fjärde titel – efter ”Körkarlen”, ”Jazzgossen” och ”Balettflickan”. Tiden i böckerna går framåt från 1920, 1922 och 1924 till nu eller då, februari 1926. Berättelsen börjar i Stockholm, fortsätter över London och Oxford, dit journalisten Thornborg åker på reportageresa, för att sen återvända till Stockholm, via Västmanland.

Intressant, på varje sida och i varje mening. Också spännande, när det är spännande. Mats Hayen skriver historiskt, realistiskt och riktigt men inte autentiskt. ”Madame X”, förklarar han själv, ”är en fiktiv historia som utspelar sig mot verkliga händelser.” Det kan också uttryckas som att han plockar år, personer och händelser ur den historiska verkligheten och stuvar om till en autentisk men inte historiskt exakt kriminalberättelse.

Den här gången förmedlas fakta bredvid handlingen. Tänk: ett stycke historiska fakta och sedan handling och spänning, därefter ännu ett stycke fakta och så spänning och handling. Det stannade upp min läsning, fick tyvärr spänningen att ta paus. Visst sammanföll fakta och spänning bättre i ”Balettflickan”, alltså hans förra roman?  Och nog skulle de två kunna tvinnas ihop mer?

Detta hindrade dock inte att jag fortsatte läsa. Mitt intresse för boken var och är intakt. Här finns många intressanta fakta om 1920-talets Sverige och omvärld: vapensmuggling, spioner, politiska ställningstaganden (från höger till vänster), politiskt våld – ja, terrorism, strejker och strejkbrytare, bilbombsmordet på Pipersgatan i Stockholm (som här fått en egen variant), dåtidens filmproduktion, narkotikan (som hade börjat flöda in i Sverige i form av kokain). Och så vidare.

Det är också intressant på allvar att efter att ha läst själva romanen fortsätta läsa avdelningen ”Historisk bakgrund”, sist i boken, där Mats Hayen går igenom de fakta som han använt sig av. Som vem denna ”Madame X” var, i verkligheten. Nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm i Stockholm förblir ett epicentrum där alla och allt samlas.

The post Deckarhyllan: Aktuella och läsvärda polisromaner first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Städerskans nyckel” av Nita Prose och hyllar hennes författarskap. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta boktips.

Den kanadensiska deckarförfattaren Nita Prose och hennes huvudperson Molly Gray, ibland kallad Molly Maid, har jag skrivit om förut. Men vadå, jag bara måste göra det igen!

Nita Prose är just nu en av mina favoriter i kriminalgenren och representerar dessutom den subgenre inom genren som växer mest och går starkast framåt: feelgood-deckare. Nej, småle inte och ryck på axlarna! När feelgood möter feelbad så innebär inte det att deckargenren avkriminaliseras och blir mindre verklig utan det kan vara precis tvärtom.

Feelgood-deckare blir mer verkliga, eftersom mer av verkligheten och fler sidor av mänskligt liv skildras i romanerna. Om det görs bra, vill säga. Inget blir ju bra om det inte görs bra. Nita Prose författar mjuk- eller feelgood-deckare eller vad den egentligen ska kallas, den här subgenren som nu tenderar att bli en kriminell huvudgenre och det på ett alltmer mästerligt sätt.

Nita Prose skapar ny romanform

Nita Prose, tillsammans med flera andra mjuk- och feelgood-deckarförfattare, inte minst i Sverige, är också på väg att skapa en ny sorts roman som kan kallas allroman eller, min egen benämning, den nya folkromanen. En sorts helhetsroman där så mycket som möjligt av de/t nyss nämnda – verkligheten och människorna – kommer med. En folklig roman i betydelsen att den kan läsas av hela folket, oavsett var läsarna befinner sig i samhällshierarkin, uppe eller nere, nere, uppe eller någonstans där emellan, för att romanen är både litterär och folklig, tillgänglig (kanske med prefixet lätt-) men med innehåll och djup, några eventuella budskap.

Nita Prose är en av de populära/litterära författare som skriver fram emot just detta. Den nya romanen, hennes fjärde inklusive den förra, extra romanetten, heter ”Städerskans nyckel” (även denna gång utgiven av Albert Bonniers och översatt av Manne Svensson), tar ännu ett steg framåt.

Här handlar det om två gånger fattigdom kontra rikedom, vad som sker – eller kan ske – med en människa som plötsligt blir förmögen eller i motsatt ordning går från lyxigt överflöd till att nödgas leva ur hand i mun.

Det handlar om Mollys döda mormor och om Molly själv.

Vilken metod använder Nita Prose?

Jag ska strax återkomma till ”Städerskans nyckel” men för att visa hur Nita Prose gör, hur hon har gjort när hon fått romanserien om hotellstäderskan Molly Gray att titel för titel bli alltmer av samhällsromaner – ja, sociala romaner, skildringar av samhällets livsklasser – måste jag börja med debutromanen och referera utgivningen framåt.

I den första romanen, ”Städerskan” (2020), presenteras hotellstäderskan Molly Gray/Molly Maid, 25 år. Molly har drag av autism eller någon annan odiagnostiserad diagnos, hennes föräldrar försvann för längesen och hennes älskade mormor gick nyligen bort. Molly är den mest nitiska av städerskorna på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon namnlös kanadensisk/amerikansk/engelsk stad.

Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Det uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Mord, förstås. Vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås.

Nita Prose debuterade genom att kombinera sin egen sorts feelgood med sin egen sorts deckare. Fyndigt och personligt, inte så spännande men desto mer underhållande. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Nita Prose visar syftet med romanserien

Med den följande romanen, ”Den hemliga gästen” (2024), vänder Nita Prose liksom upp och ner, in och ut på sitt eget skrivande och sätt att berätta, hon visar själva syftet med Molly Gray-serien. Kanske att hon också spänner ögonen i läsarna och något läxar upp oss, som tyckte att debuten var en trevlig berättelse, mindre av feelbad än feelgood, och får oss att begripa att Molly står för något mer och viktigare, som kan kallas underskapet. 

Det är vad serien går ut på – att skildra samhället underifrån: med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, tankar och känslor, hur Molly Maid upplever lyxhotellet, lika med samhället, underst ifrån. För från och med nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly är, och varför hon blev som hon blivit.

Från den förra till den följande, andra deckaren har det gått ungefär fyra år i berättelsen om Molly och hon har klättrat uppåt bland hotellstäderskorna. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med hennes namn i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Även i ”Den hemlige gästen” dör en man – den berömde och framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe – på Regency Grand Hotel, fast den här gången i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också, förstås, men nu ska misstanken ändå gå över fortare än förra gången hos kommissarie Stark. (Hon, denna kvinnliga kriminalkommissarie, som Molly velat slippa för alltid, återkommer från debuten.)

Här är minnena viktigast

Viktigast här är Mollys minnen av sin barndom och sin älskade mormor, hennes arbete som hembiträde i detta stora hus med trädgård, rosenkantad gång och en vakt vid grinden. Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan. Eller piga, snarare det som mormor var i denna pampiga byggnad, ju nästan ett museum, som ägdes av just författaren J D Grimthorpe.

Samme deckarförfattare ska nu framträda inför pressen och sin beundrande fanklubb i terummet på Regency Grand Hotel. Så möts de igen: Molly Gray och J D Grimthorpe. Hon, här nere, känner igen honom. Han, där uppe, känner inte igen henne. Inte ens när den store författaren signerar en av sina bästsäljare åt den gråa, lilla städerskan. 

Molly minns hur hon som skolflicka mötte författaren i hans pampiga hus, hur han behandlade mormor – och hur han behandlade Molly. Här övergår Molly Gray-serien definitivt till att bli en samhälls- och klasskildring. För övrigt är det ytterligare två personer, Juan Manuel och Mr Preston, bägge anställda på hotellet – samt en liten pryl, en obetydlig skulptur, helt utan större värde, ett så kallat Fabergéägg, som läsaren bör minnas och ha med sig i den fortsatta serien. (Hur ägget kom i Molly Grays ägo, om det får du läsa själv.)

”Mistelmysteriet” 

”Mistelmysteriet” (också 2024) heter seriens tredje titel: en fåsidig bok, en romanett, kortroman eller långnovell. Titeln är lite missvisande, för den här lilla boken kan nog knappast kallas deckare. Fast på ett annat sätt är det lite småspännande, som en oro i kärleken. Också en julbok, som titeln antyder.

”Mistelmysteriet” handlar om Molly och hennes älskade Juan Manuel (se vad jag nyss skrev om förra boken). Det ska bli jul och julförberedelserna är i full gång, både på hotellet och hemma hos de samboende Molly och Juan. Julberättelse med romance kunde det ha stått på omslaget. Med tillägget: en arbetarklasskildring. Här visar det sig i att Juan vill köpa det allra bästa till sin älskade Molly. Till exempel den finaste julgranen – men han/de upptäcker att ingen av de fina granarna har de råd att köpa, trots att de jobbar och sliter bägge två.

”Mysteriet” i titeln syftar också det på Juan. Vad har han för sig? Hela tiden ska han ju hjälpa den där blondinen som bor i samma hus som Molly och Juan. Och han uppför sig så konstigt på hotellet också, smyger in på en kvinnas hotellrum. Molly oroar sig för att han inte älskar henne längre. Men hon söker, som alltid, hjälp i de råd som hennes mormor gav henne. ”Sök efter ljuset”, till exempel.

Åter till ”Städerskans nyckel” av Nita Prose

Efter denna långa ”inledning” känns det ju nästan som om både författaren Nita Prose och huvudpersonen Molly Gray/Maid introducerats så mycket och noga att nu är det bara – för dig – att fortsätta med att läsa den nya romanen, alltså ”Städerskans nyckel”. Men, observera, om du inte läst seriens tidigare delar, så börja med dem. Läs dem först, läs i tur och ordning.

Jo, Nita Prose skriver serieromaner – inte en romanföljetong, som allt fler deckarförfattare har börjat göra. Varje roman/del/titel går att läsa separat, det är möjligt att hoppa in var som helst i serien, men varje ny roman innehåller ändå vissa detaljer om personer, händelser och annat som följer med till nästa del. Den så att säga sammanhängande berättelsen om Molly Gray/Maid blir ännu större, om man läser böckerna från början och framåt.

Som att Fabergéägget nu har blivit en huvuddetalj i ”Städerskans nyckel”. (Den nya romanen inleds dessutom med två tecknade släktträd, över familjerna Gray och Preston, så att läsarna kan pussla ihop de släkthistorier som tidigare berättats och följa med framåt i släkterna.)

Det ska bli ännu en stor dag för Regency Grand, där alltså både Molly Gray och hennes älskade sambo, snart make Juan Manuel arbetar; hon numera som städ- och evenemangschef och han som chefskonditor. Dagens stora evenemang på hotellet är en inspelning av tv-showen ”Hidden Treasures” med de berömda konstexperterna Brown & Beagle.

Också personalen ska ta med samlarobjekt och få dem värderade. Molly stoppar ner följande i en skokartong: mormors kantstötta favorittekopp, en prydnadssvan och en gammal nyckel (den i titeln) plus, eftersom Juan är så enträgen, det där prydnadsägget som enligt Molly ju bara är nåt ”värdelöst krimskrams”.

Från fattigdom till rikedom

Så får hon sina grejer värderade och när Brown och Beagle ser ägget och värderar det, då svimmar Molly Maid. Berättelsen i nutid varvas också med ett brev – en dagbok – som hennes mormor skrivit till Molly. Där berättar mormor om, kort sagt, sitt liv: från rikedom till fattigdom. Medan Molly nu plötsligt går från fattigdom till att vara hur rik – ja, förmögen – som helst.

Eller? ”Var försiktig med vad du önskar dig”, som Mollys mormor brukade säga. ”Livet är ett mysterium”, som mormor skrev i dagboken. Hur ser Molly på sig själv nu, som nyrik städerska – eller snart före detta? Hur betraktar och reagerar omgivningen på den plötsligt så rika städerskan?

Också ”Städerskans nyckel” blir en kriminalroman och deckare när en stöld inträffar på The Regency Grand Hotel. Detta lyxiga hotell med sitt fina renommé, hur kunde en stöld inträffa här, på Regency Grand? Och vad blir stulet, tror du?

Fyra boktips

Ny Bosch-deckare av Michael Connelly

Nya Bosch-polisdeckaren ”Bida sin tid” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) är Michael Connelly på… rutin (skrev jag nästan). Och det är det kanske men i så fall på en egen självmedveten, högsta nivå. Likt en defilering. Connelly vet hur bra han kan författa, det bevisar han i (nära nog) varenda ny polisroman och annan deckare om och i Los Angeles.

Observera också att jag inledde med att skriva Bosch-deckare utan förnamnet Harry. Även här återkommer Harry Bosch återigen fast Maddie Bosch, alltså hans dotter, är med ännu mer den här gången. Maddie arbetar som patrullerande nattpolis men söker – ett annat ord för ”lurar” – sig in hos Renée Ballard och hennes avdelning för kalla fall.

Dottern Maddie är, som farsgubben Harry, lurig av sig, går sina egna vägar och gör lite som hon vill. Så Maddie har en annan anledning till att vilja ta sig in på just Ballards avdelning och få tillgång till polisarkivet. Anledningen skrivs: ”Svarta Dahlian” (detta i kriminallitteratur från Los Angeles ständigt återkommande olösta fall). 

Men här finns fler trådar, givetvis, som alltid i Connellys polisromaner. Berättelsen grundas direkt och effektivt på tre sidor i första kapitlet.

Renée Ballard kopplar av med att surfa vid Malibu Beach och när hon kommer tillbaka till bilen har någon snott hennes bilnycklar (under bakre hjulhuset) och i sin tur mobilen, pistolen och polisbrickan (under ena bilstolen). Fan! Hon har dessutom ovänner inom polisen – de vill ha bort henne – så hon kan inte berätta att hon blivit bestulen. Ballard måste utreda stölden på egen hand. Det är en tråd.

När det tas DNA-test på en anhållen leder det till en träff i databasen på en serievåldtäktsman och mördare som försvann för tjugo år sen, helt spårlöst. Men den anhållne är bara några år över tjugo så det kan inte vara han – däremot måste den eftersökte finnas inom hans familj. Det är ett annat spår. 

Renée Ballard har en (sär)egen utredningsgrupp av frivilliga till hjälp också, bland andra svensken Anders, erfaren internetutredare. Fast mest intressant i ”Bida sin tid” är – som oftast eller alltid hos Connelly – skildringen av polisen i Los Angeles: polisarbetet, polisutredandet och inte minst de motsättningar som finns inom poliskåren och mellan poliserna och åklagare.  

Michael Connelly är ju en före detta kriminalreporter, som övergick till att skriva deckare, så jag tror att honom bör väl läsaren lita på. Hans beskrivning av Los Angeles-polisen måste vara sann och riktig…

Maddie Bosch jobbar så bra och eget i den här polisromanen att jag också hoppas att hon snart får en egen polisserie av Michael Connelly.  

Annorlunda thriller av Paula Hawkins

Paula Hawkins gjorde internationell succé med romanen ”Kvinnan på tåget” (2015) om en alkoholiserad, skild och arbetslös kvinna som fortsätter att ta pendeltåget in till London som om hon fortfarande hade ett arbete. Hon ser ut genom tågfönstret: varje dag kan hon se samma lyckliga par, just så som hon hade det en gång, när hon var gift och lycklig.

En dag ser hon något annat, som både förvånar och chockar henne. ”Kvinnan på tåget” var/är en väl sammansatt thriller med flera kvinnor som ser, tänker och förmedlar berättelsen, det ger olika dimensioner och fasetter, lager på lager av djup.

Men Paula Hawkins är en spretig författare, både i varje roman och mellan romanerna. Och även vad gäller kvalitet.

Hennes nya thriller, ”Den blå timmen” (Modernista; översättare: Jessica Hallén), är av en helt annan sort, till ämnet, miljön och även berättandet. Kanske – eller nog – hennes bästa efter ”tågkvinnan”…

Det börjar, visserligen, i London med att verk av en avliden konstnär, Vanessa Chapman, ställs ut på Tate Modern.

En forensisk antropolog mejlar museet och påpekar att en av konstnärens skulpturer innehåller ett människoben. Verket avlägsnas. Museets chef ringer kuratorn, James Becker, och är minst sagt ursinnig.

Hur har det gått till? Varifrån kommer benet? Ja, vems är det? Kan det verkligen vara ett människoben? Det måste kontrolleras. Men vill man komma åt benet får man ta itu = ha sönder skulpturen och det går ju inte.

Det fortsätter på den skotska ön Iris. Dit reser kuratorn Becker för att träffa konstnärens vän Grace, som fortfarande lever och bor kvar på ön, med den kvinnliga konstnärens efterlämnade verk, anteckningar och brev.

Det är en märklig ö och svårt att ens ta sig dit. Bara möjligt tolv timmar per dygn, då tidvattnet är lågt. Också en skrämmande ö, karg och stormpinad, hemlighetsfull och känd för sitt magiska ljus. Och farlig. Människor försvinner – spårlöst. Som Julian, konstnären Vanessas make.  

Olika röster – Becker, Grace, som förresten bara kan sova när ön är skild från övriga världen, och konstnären Vanessa själv, via sin dagbok – samtalar och blandas. Det handlar om livet och allt: etik, rätt och fel. Vem har rätt att äga konst (och inte)? Vilka skyldigheter har man gentemot sina relationer? Feminism. Och hur var det med människobenet? Och hur är det med den mystiska ön?

Stark gangster- och polisroman av Tony Samatas

Tullpoliserna vid Öresundsbron stoppar en lastbil från Holland och gör ett rekordbeslag av narkotika. En knarköverlämning i en trappugång vid Dalaplan i Malmö ”går käpprätt åt helvete”.

Chefen för Malmöpolisens utredningsenhet, Gertie Oddler, följer upp ett larm om skottlossning i nämnda trappuppgång. Hemtjänsten larmar också om att en man som bor i just den trappen och aldrig brukar lämna sin lägenhet nu är försvunnen.

Allt medan Svarta örnen, Malmös mest våldsamma kriminella gäng med rötter från Albanien, är på jakt efter en försvunnen väska (med pengar, mycket pengar) som Eje lär ha. Det kriminella Malmögänget kidnappar Ejes dotter Emma, som han aldrig har sett. Med mera.

Många parallella trådar som ska tvinnas ihop till en gemensam tråd som heter Eje med efternamnet Viklander, bosatt på Dalslandsgatan 9 vid detta Dalaplan. Fast det klarar Tony Samatas riktigt skickligt och bra i boken med samma titel som huvudpersonens namn, alltså ”Eje” (Vibery Press).

”Eje” är en gangster- och polisroman, en livs- och överlevnadsroman. Och inte minst en Malmöroman, likt en street movie genom stadens olika stadsdelar med en sväng till Köpenhamn. Lika tuff, hård och kärleksfull som staden Malmö.

Eje har inte lämnat sin lilla lägenhet på tjugo år med undantag för enstaka, snabba utflykter till Ahmeds livs med inköp av ostbågar eller kaffe. Men han gör det nu. Varför vet han inte. Det knackade på dörren. Det ropades. Så efteråt öppnade han, tittade ut och fick syn på en svart väska. Nu sitter Eje, ”en man i femtioårsåldern, klädd i randiga pyjamasbyxor, grå foppatofflor och en jeansjacka”, på en bänk i Jesusparken med en svart träningsväska i famnen.

Då säger en röst: ”Va är ditt problem då?”

Eje lider – då menar jag verkligen lider – av paniksyndrom, graden värre än panikångest. Det var därför som Eva lämnade honom när hon var gravid. Hon klarade det inte, klarade inte av honom. Bakgrunden till Ejes panik anas på bokens återblickande sidor från barndomen. Det handlar om föräldrars kärlek till barnen – och brist på den samma.

Tony Samatas skildrar Eje precis som jag skrev: hårt, tufft och kärleksfullt. Och egentligen är det väl en skildring av alla människor som har det svårt med livet, som fler gånger än en tänkt hoppa av, dra sig undan. Det är fint skildrat. Och det slutar oväntat fint och hoppfullt också, för Eje.

Domestic noir av Tina Trender

Människor som skaver, både mot varandra och sig själva. Ytan som döljer djupet, allt det som göms under ytan. Så kan Tina Trenders deckar/krimi/spänningsserie ”Underströmmar” beskrivas. ”Domestic noir” kunde man tillägga, men nu handlar ju allt fler – de flesta? – svenska kriminal- och spänningsberättelser om svärta inom familjen, släkten och vänskapskretsen.

Tina Trender debuterade 2023 med romanen ”En bra man”, en titel som rymde viss ironi, och följer upp med ”Allt är perfekt” (bägge Lind & Co), också en titel som ska tydas ironiskt och vars betydelse kommer att vändas ut och in i romanens berättelse.

Platsen är Östersund. Där Linn, uppvuxen i Stockholmförorten Bagarmossen, numera bor med Clas. De har det bra, mer än hygglig ekonomi. Nu ska de snart flytta till ett nytt hus också och få barn. I bokens inledning åker de till ett lyxigt möbelvaruhus i Skåne och redan där märks och känns skavet.

Mellan den något pådrivande Linn och den följsamme Clas. Också mellan Linn, som hon är nu, och Linn, som hon har varit. Och mellan Clas, som vill, för att han älskar Linn, och en annan del av Clas, som ändå undrar om och men. Hur ska det här gå och sluta? tänker läsaren.

I domestic noir-berättelsen ingår också Clas tvillingbror Conrad och Rita, som redan är tvåbarnsföräldrar och bosatta i samma medelklassområde (nog med tillägget övre) dit Clas och Linn ska flytta. Liksom Linns mamma, som nu bor på Frösön istället för i Bagarmossen men fortfarande målar, hon är konstnär, och fortfarande bryr sig mer om sitt konstnärskap än om sin dotter; förr som barn och kanske inte utstött men ignorerad av ”skolkamraterna”, nu vuxen kvinna och gravid.

Dags för Eivi att komma in i noir-handlingen – eller tillbaks till den. Som en orm i övre medelklasslyckan, en budbärerska från den tid som passerat och glömts, ett omen ur Linns (medvetet) förträngda minne.

Eivi gillar vad Linn lagt ut på Facebook, söker kontakt, vill träffas…

Och Linn minns, igen. Hon minns Eivi från skoltiden och ungdomen. Men hon vill inte minnas, vad Eivi gjorde och vad Linn gjorde. Nu är Eivi tydligen i Östersund också och ska snart se till att hon blir vän med Clas…

Bokens två sista meningar, det är Linn som tänker: ”Jag kan lösa det här. Det här och allt annat.” Mitt tillägg: Och det gör hon med alla metoder som krävs.   

The post Deckarhyllan: Nita Prose förenar feelgood med feelbad first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har med lite blandade känslor läst Per Hellgrens ambitiösa polisroman ”Tre flickor”. Deckarhyllan bjuder också i vanlig ordning på aktuella lästips.

Per Hellgren hade tidigare skrivit boken ”Nu rasar diktaturerna! Per Wahlöö och vägen till den nya kriminalromanen” och en mer litteraturvetenskaplig bok på engelska som fördjupar samma kriminella ämne, ”Swedish Marxist Noir. The Dark Wave of Crime Writers and the Influence of Raymond Chandler”.

Hellgrens andra polisroman

Så Hellgren var alltså väl förberedd, när han deckardebuterade med polisromanen ”En instängd man” (utgiven 2023). Nu har han skrivit sin andra polisroman med titeln ”Tre flickor” (bägge Albert Bonniers). Bägge ingår i serien ”Detektivens århundrade”.

Per Hellgren skriver i en backspegel. Hans nya polisroman kan, liksom hans föregående, liknas vid en beundrande hyllning till Sjöwall Wahlöö och/eller en kärleksfull pastisch på deras polisserie som blev en sammanhängande ”Roman om ett brott”.

Även Trenter anas i backspegeln. Ibland påminner tids- och miljöskildrandet ännu mer om Stieg Trenter (dessutom nämnd i boken, fast inte i egenskap av deckarförfattare). Liksom Arne Mattsson, den svenska kriminalfilmens mörka mästare. De tre mordutredningarna i Hellgrens nya polisroman ska knyta an till lika många filmer av Mattson, mer om detta senare…

Men mest ändå, Sjöwall Wahlöö. Själva genren, den kollektiva svenska polisromanen, är ju deras. Ja, den var till och med deras baby. Men skrev ens Sjöwall Wahlöö så kollektivt som Per Hellgren skriver i ”Tre flickor”? Här vimlar det av poliser. Vilket beror på att mordutredningarna alltså är tre stycken och dessutom skedde morden – eller försvinnandena, till att börja med – på olika platser och vid olika årtal.

Inte helt enkelt att hålla reda på och minnas alla poliser när Hellgren fortsätter att berätta. Men åtminstone två manliga poliser och en kvinnlig – Rydin, Kollander och Granström – återkommer med delvis skiftande titlar, allt eftersom åren går, utredningarna pågår och den svenska kriminalpolisen omorganiseras.

Det handlar nästan lika mycket om detta, om Sverige poliskår och polisorganisation, och därmed om polisernas möjlighet att vara poliser – som om deras utredningar, vilka dessutom går i stå eller åtminstone blir liggande i träda och riskerar att kallna.

Tre utredningar

De tre fallen / utredningarna (försvinnanden, mord): Först försvinner Vanda Eriksson, postkassörska i den lilla orten Åkers styckebruk i Sörmland.

Året är 1959. Nästa försvinnande sker ett par år efter, 1961. Då försvinner Ebba Julin, kontorist, efter en danskväll på Lorry i Sundbyberg. Till sist försvinner skolflickan Anita Möller i Stockholm. Då har året blivit 1965.

Hellgren låter de utredande poliserna beskriva miljöerna och tiden, tänka och tycka. Så att varje miljö hamnar just i sin tid och tiderna påverkar miljöerna. Han fogar också in

större tidshändelser och låter ibland någon av poliserna kommentera vad som sker i såväl det större som mindre, så att både samhället och politiken blir delar av berättelsen och polisernas utredningar.

Han skriver mer utförligt än sina inspirationskällor och förebilder, som Sjöwall Wahlöö så där tio gånger upp. Mycket extrainformation vid sidan om det kriminella. Blir det för mycket, för dig och mig? Jag tror att många deckarläsare kommer att tycka det, uppleva ”Tre flickor” som ett kombinerat hinderlopp i terräng snarare än en polisdeckare.

Thriller? Action? Nej, raka motsatsen: en polisroman i den så kallade procedurskolan av den mest informationsrika och överfyllda sorten. Så ja, det blir för mycket. Också för mig men jag gillar det, ändå. Resultatet är ett slags genomgång och restaurering av den sortens polisroman som Sjöwall Wahlöö skapade.

Allt som kunde finnas med i en sådan polisroman från 60-talet, trots att Hellgren börjar något tidigare än så, finns med i ”Tre flickor”. Oftast sovrade/sovrar de svenska deckarförfattare som skrev/skriver vidare efter Sjöwall Wahlöö men Per Hellgren gör motsatsen. Han tar med allt. Lika märkligt som mäktigt, snudd på övermäktigt.

Hellgren och detaljerna

Mig stör det inte, egentligen. Jag läser och fascineras. Som till exempel skildringen av 60-talets Sundbyberg, då en egen stad, så olikt dagens Sundbyberg. Det blir intressant, det är fascinerande. Likadant med Åkers styckebruk, dess skildring blir ett stycke svensk landsbygdshistoria. Även likadant med Stockholm, fast då storstadshistoria, några år framåt på 60-talet, med Vietnamdemonstrationer och modskravaller på Hötorget.

Hellgren är noga med detaljerna. Men är han inte också lurig med dem? Mycket av hans information alternativt ”överinformation” känner jag igen, så var det, jag minns, men några gånger rycker jag till, men det där stämmer väl inte, det är väl fel? Det kan vara ett ord eller ett uttryck, som nog inte användes redan då, men också en händelse, som inträffade något senare.

Varför har han gjort så, skrivit fel? Gjort en noggrann research men samtidigt slarvat? Det har jag svårt att tro när hans noggrannhet annars är så petnoga. Men varför då? Ville han väcka upp oss läsare, få oss att vara lika noga med vårt läsande som han med sitt författande? Eller sträcka ut tiden, använda mer information och upplysningar för att än bättre skildra de tider som var?

Jag begriper inte riktigt varför men det håller mig på alerten. (Yngre, nytillkomna deckarläsare vet väl inte heller vad som inte stämmer…) Med skildringarna av poliserna, främst polishuvudpersonerna, är Hellgren precis lagom noga och ingående. Vi får lära känna så pass mycket av dem att skildringarna blir porträtt och personerna blir människor, men ändå inte för mycket, alltför ingående. (Måtta, räcker ju med allt annat extra-extra.)

Oväntad upplösning

Även ledtrådar och feltrådar är noga utplacerade. ”Tre flickor” blir en pusslig polisroman vars trådar till sist hamnar hos tre kriminalfilmer av regissören Arne Mattsson. Smart gjort, det dröjer också så länge till trådarna förenas att det nästan är så matt an tror alla tre ska bli kalla fall. Då, just då knyts utredningarna ihop.

Upplösningen kommer oväntat, plötsligt och snabbt. Där och då upphör noggrannheten. Nog sker det alltför snabbt? Ja. Det kommer för plötsligt? Ja. Och så oväntat att man nästan kan börja tala om en butler? Ja, tyvärr. Inför och vid upplösningen saknas väl dessutom pusselbitar?

2025 års största satsning

Så nej, ”Tre flickor” är ingen fullgången detektiv-, kriminal- och polisroman. Knappast en av årets bästa deckare, inte ens den bästa av de fem deckare och annan krimi som jag den här gången skriver om i Opulens – och min – deckarhylla.

Varför har då ”Tre flickor” fått ta störst plats? För att Per Hellgrens nya, andra polisroman måste vara och förbli 2025 års största satsning i kriminalgenren. Och det, att han satsar och vill så mycket, fascinerar mig. Det är intressant, spännande på ett annat sätt. Som att han benar ur – ja, obducerar – allt vad författande av polisromaner i Sverige gått och går ut på.

Märkligt också, att bara orka detta… Suveränt gjort, som tidskildring och polisroman. Och ett misslyckande, till viss del. Låt säga, ett suveränt, halvt misslyckande.

Fyra spänningstips

Christoffer Carlssons tusenskvader

Christoffer Carlsson har rest hem ännu en gång, alltså till Hallands lands- och utflyttningsbygd öster om Halmstad. Också berättarjaget, den namnlöse författare som förekommit tidigare, är tillbaka i en ny roman. Liksom polisen Vidar Jörgensson, även han finns med i ”En liten droppe blod”.

Dubbeljag. Det blir extra, låt säga, kittlande att huvudperson och författare både är, delvis, och inte är, delvis, samma jag. Den verklige författaren Carlsson skriver in valda delar av sig själv och sina egna erfarenheter i den fiktive författaren.

”En liten droppe blod” (Albert Bonniers) är fjärde eller sjätte delen, beroende på hur man har lust att räkna, i hans så kallade ”Hallandssvit”. Titlarna hänger ihop, inte så mycket med personerna men desto mer med landskapet och platserna.

Christoffer Carlsson skriver inte spännings- och kriminalromaner. Han skriver romaner med spänning och kriminalitet. En skillnad i det: på fokus och tyngdpunkt. Han skriver också hembygdsromaner. ”En liten droppe blod” är allt detta plus en extra stadsroman – som i stad kontra landsbygd – samt ett slags agent- och spionroman och även väl ett slags polisroman.  

”Ett slags” kan man sätta före varje karaktäristik av hans romaner. De skrivs inom och utanför genrer, de blir mer. ”En droppe blod” börjar med att en tidigare författarvän, Johan Oskarsson, hör av sig till bokjaget – för att strax efter hittas död, hängd, på ett pensionat i Sönnerskog, en bit bortåt Småland.

Självmord? Men varför, Johan var ju i gång med att skriva en biografi över den åldrande författarinnan Ingrid Klinga, bosatt i Angelstad i Småland, inte så långt från nämnda pensionat. Det carlssonska författarjaget tvivlar på självmord – då måste det ha varit mord! – och beslutar att nu ska han skriva klart biografin över författaren Klinga.

Vilket för romanen till Stockholm, Angelstad och Uppsala, från 2023 till 2002 och 50-talet. Då och där, i 50-talets Uppsala, när Ingrid ännu inte blivit författare utan just börjat studera på universitetet, hände något oväntat och otäckt, som skulle förfölja både henne och andra.   

Atombomber och kommunistskräck. En tid inte så olik vår tid och framtid. ”En liten droppe blod” blir dessutom ett slags diskussionsroman om att vara författare och nödd att sälja sin själ till Djävulen. (Fast det ska väl läsas symboliskt eller?) Berättarlust är nog fel ord men Christoffer Carlsson skriver med en författarvilja som driver på läsviljan – ja, läslusten.

När läste du senast en ”deckare” som är ett slags spännings- och kriminalroman, ett slags polisroman, ett slags landsbygds- och hembygdsroman, ett slags agent- och spionroman, ett slags mans- och kvinnoroman, ett slags historiskt roman och så vidare? Och definitivt en samhälls- och politisk roman utan ”ett slags” före… Ja, en tusenskvader.

Karin Aspenström – personligt och drabbande

En ordinär svensk deckare, spännings- och kriminalroman snittar i dag på mellan 400 och 500 sidor, maxlängden kan vara betydligt längre ändå. Men det finns också deckar- och spänningsförfattare som får plats att skriva vad de vill skriva på färre antal sidor, till exempel 211 och en halv sida (dessutom har boken ett mindre pappersformat).

Som alltså Karin Aspenström med ”Mammas pojke” (Lind & Co). Hon har skrivit en handfull tidigare böcker som slunkit förbi mig, tyvärr kan nog tilläggas efter att jag läst hennes nya roman.

”Mammas pojke” är en balansgång mellan orden och personerna i titeln, alltså en mamma och hennes son. Också, i alla fall för mig, en balansgång mellan vuxen- och ungdomsroman eller en förening av spänning för vuxna och unga vuxna.

Mamman heter Christel. Sonen heter Harry. Hennes före detta man, nu omgift med Line, heter Joakim. De skiljdes och huset tystnade. Nu tjafsas det (mellan de före detta makarna, mellan mamman och sonen). Hon går på mammografi. Hon och tjejkompisarna har Bokklubben Bokbubbel. Mamman är överbeskyddande mot sonen (och tror nog för mycket = alltför gott om honom). Hon oroar sig ändå, för att hon inte känner till allt om hans liv, för att han blir allt mer vuxen. Hon tänker att hon hade ett helt liv innan hon fick Harry, men tänker direkt efter att hon då var en halv människa.

Typiskt, så att säga. Till och med ovanligt typiskt. Rätt ur hur många ensamma mamma-verkligheter som helst. Det är sommar. Sonen Harry åker in till stan för att lyssna på musik. Det ska sluta med att han blir anklagad för att ha våldfört sig på klasskamraten Siri, dotter till en av Bokbubbelkvinnorna (om hon fortfarande är med). Genren blir uppenbar: utvidgad domestic noir.

Karin Aspenström skildrar kort men inte koncist hur världen rämnar och livet tar slut. Finns en väg ut? För någon, några, alla. Var? Hur? Aspenström skriver – eller noterar – med tankar och känslor mer än händelser och fakta. En ganska rak berättelse men ändå utelämnande, här finns mycket luft för läsaren att fylla i.

Och hoppigt fram och tillbaks i tiden, bakåt till när Harry var liten och framåt till idag, igen. Den här berättelsen kunde ha skrivits – och liknande berättelser har också skrivits tidigare – på så många olika sätt. Karin Aspenström berättar på sitt sätt, med sitt språk. Det har blivit bra och personligt. Här passar också ordet drabbande.

Jina Zachrissons koloniala spänningsroman

Förnyat påpekande: utvidgad domestic noir är en växande genre i utgivningen av svenska spänningsromaner. Vad ska man säga på svenska: hemmamörker? Alltså en spänning i hemmet, mellan makar och kanske barn, som med tillägget ”utvidgad” inkludera familjens närhet, vänner och bekanta.

Jina Zachrisson debuterar med spänningsromanen ”Au pair” (Romanus & Selling) som kan placeras i den här genren. Kolla in omslagsbilden, som verkligen må vara konstruerad men säger direkt vad romanen handlar om. Den mörka kvällen eller svarta natten, det stora upplysta huset (som ett smärre slott) och så en ringlande orm…

Det börjar hemskt redan i första kapitlet. Inte våld och blod, inte action eller nåt sådant. Det handlar om synen: en människas syn på en annan människa. Den ton som ska bli genomgående för romanen slås an direkt. Jody har landat på Arlanda och gjort som hon trodde att hon skulle. Hon åkte taxi till det hus i Djursholm, där hon ska arbeta som au pair.

Hustrun i familjen, Sophie, tar emot. Hon ser på Jody. Hon pratar med Jody. Hur ser Sophie på Jody? Hur pratar Hon med henne? Familjen, som också består av maken Kristoffer, barnen Linda och Tom, har haft au pair tidigare. Flera stycken, den förra hette Malee och kom från Thailand. Jody kommer från Filippinerna och har (minst) en liten son där hemma (om det säger hon inget men tänker desto mer).

Inte så att Sophie är elak. Hon är den hon är. Och familjen bor där den bor. Det blir inte bättre heller av att sonen Tom, som först ville ha tillbaks Malee och som har besvär, någon diagnos, söker sig allt mer till Jody. Inte heller bra mellan makarna och det blir allt kallare. Sophie skyller på Jody, egentligen skyller hon på Jody för allt, hela tiden. Samtidigt blir familjen beroende av sin au pair.                 Jody träffar andra au pairer, får se att alla familjer i Djursholm inte är likadana. Hon åker in till stan på en ledig dag och upptäcker att där ser människorna inte ut som i Djursholm, de klär sig på helt andra sätt. Där träffar hon också på sverigedemokrater.

Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer. Vem är skurken? Eller snarare: Vilka är skurkarna? Svar: Nog alla (i alla fall flera). ”Au pair” blir en kolonial spänningsroman, från två håll, om hur människor betraktas och behandlas med en kvardröjande kolonialistisk syn – och hur den betraktade och behandlade då kan reagera.

Louise Björnlunds bästa skärgårdsdeckare

Louise Björnlund gör det själv. Hon är sin egen, som deckarförfattare och utgivare. Hur hon har fått det att gå ihop kan jag undra, särskilt som hon fortsätter att ge ut sina deckare i pocketformat (och nu även som ljudbok), men ”Fenix” (Litteratura Publishing) är hennes femte titel i serien om ”Skärgårdsmorden”.

En envis egenutgivare, alltså. Efter att länge ha skrivit utanför och bredvid har hon nu också börjat skriva sig in i deckarutgivningen, blivit en del av huvudströmmen och få fler recensioner. För det stämmer väl? Välförtjänt, i så fall. Jag har inte följt hennes huvudperson, skärgårdsguiden Kina Bergsmed, från allra första titeln och början men rätt länge.

Och jag gillade det jag läste. Något så kallat riktigt förlag borde snappa upp henne nu snart, så har jag tyckt flera gånger. Särskilt som förra och fjärde titeln, ”Dödsängeln”, utan tvekan var bäst dittills. Men hon vill inte, verkar det som. Hon föredrar att ge ut på eget förlag.

”Skärgårdsmorden” syftar på Stockholms skärgård, för där utspelar sig hennes deckare. Där, vid och kring Mysingens kalla vatten, Nåttarö kan vara ett riktmärke bland alla öar och där finns den nämnda huvudpersonen och skärgårdsguiden Bergsmed. Där finns också Sjöpolisen och på fastlandet de återkommande Södertörnspoliserna Ewald Wermelin, Ulrika Bigård och Lars Bengtsson.

Det är höst. Det blåser upp. Det är kallt. Kina Bergsmed är ute på sin sista guidade kajaktur för året och hon ångrar än en gång att hon inte ställde in när gruppens kajaker översköljs av Mysingen. Då närmar sig en motorbåt och Kina tänker att nu kommer hjälp. Men det blir motsatsen.

”Fenix” handlar om pirater i Stockholms skärgård och en ung pojke som kidnappas. Det handlar om kryptovalutor och ekonomisk brottslighet. Och våld, det går ofta våldsamt till i Louise Björnlunds deckare. Och allt sker fort, i snabbt tempo.

Samtidigt som hon hinner teckna nära porträtt av personerna och skildra skärgården, också den så nära och ingående att läsaren förflyttas dit. Vill vara där igen om man varit där och säkert lockas dit om man inte varit det. Realismen gör, som tidigare, berättelsen trovärdig, även om den också är spektakulär.

Att en skärgårdsguide löser deckargåtor som om hon vore en polis bland andra Södertörnspoliser ska jag inte orda om igen, det har jag accepterat. I stället upprepar jag vad jag också skrev om den förra titeln i serien: Louis Björnlunds femte skärgårdsdeckare är den bästa. Hittills.

The post Deckarhyllan: Per Hellgren – Sjöwall Wahlöö tio gånger upp first appeared on Opulens.

KRIMI. Det är dags för årets första Deckarhyllan. Bengt Eriksson har läst Anna Roos säregna spänningsroman ”Mercy”. Han bjuder också på fyra boktips

Anna Roos kan vara Sverige mest personliga – ja, egna – ja, säregna – spänningsförfattare. Inte nödvändigtvis den allra bästa men ibland kommer personlighet före bra i mina spänningsläsande ögon. Denna personlighet har Roos visat i alla sina romaner, redan från första början med de bägge fristående romanerna ”Spel” (2017, Modernista/LB förlag) och ”Pakt” (2018, LB förlag).

Genre: spännings- och kriminalromaner eller thrillers med förstärkningsordet psykologiska. Romanerna skildrar människor och deras liv, livet och människorna. Som huvudpersonerna i ”Spel”. De är tvillingar: en pojke och en flicka. Bägge växte upp i Stockholm men den ena med sin far på fiiina Lidingö och den andra med sin mor i söderförorten Hökarängen. Pojken går på Handelshögskolan. Flickan rymmer till USA. Två – helt – olika människor och två – helt – olika liv.

Ändå: sammanflätade.

Också ”Pakt” har två huvudpersoner: bägge kvinnor. De hörde till en grupp människor som kallade sig ”Stjärnorna på slottet”. Den ena kvinnan lämnade plötsligt slottet, sin familj och sina vänner. Hon gjorde ett sista blogginlägg – och var spårlöst borta. Tills hon tio år senare skrev ett nytt blogginlägg. Den andra kvinnan har lämnat både landet och sig själv, hela sitt förflutna, och gjort karriär.

Men så, efter denna långa tid, får hon syn på ett nytt inlägg på den där bloggen, där hon själv medverkade förr i tiden, i sitt tidigare liv.

Livet, som var ett. Livet, som blev två. Liven, som förenas till ett gemensamt liv. Igen.  

Nervigt och lite hoppigt; som livet. Så tyckte jag om hennes skrivsätt redan i dessa inledande romaner och så skulle det bli ännu mer när Anna Roos övergick till att skriva serieromaner, närmare bestämt en trilogi – ”Lika i döden” (2019), ”En evig sömn” (2020) och ”I mörka vatten” (2020) – med miljö från Trosa, där författaren själv bor. Nu började hon också med något som hon kanske gjorde redan i de två första romanerna, men som jag i så fall inte observerade då. Hon utelämnar.

Sådant kan ju vara hur irriterande som helst! Särskilt i en kriminalroman: när författaren lämnar luckor, hoppar över och inte förklarar – eller förklarar med en halv mening eller bisats. Och som måste fyllas i av läsaren. Återigen: som livet. Människorna och livet. Vem förklarar allt i livet för en? När man läser Anna Roos så får man läsa noga och vara på sin vakt, ha intellektet påkopplat. Läsaren måste – ja, tvingas – bli medskapande.

Också ”Morden vid världens ände”, så lyder trilogins överrubrik, har en kvinna som huvudperson, uppvuxen i Trosa och ekonom liksom författaren. Hon ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus, sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka.

Ser att jag i min recension av trilogin beskrev Trosa som en idyllisk kriminalitet – eller snarare ett idylliskt spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord. Det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga också, som drycken- och faderskap.

Människorna och deras samhällsklasser skaver mot varandra, motverkar och, eventuellt, samverkar. Barndomsvänner har vuxit upp och gått åt olika håll i livet. Vilka är de nu? Är de – vi – fortfarande vänner? Och nu har en av barndomsvännerna försvunnit också, på ett liknande sätt som den kvinnliga huvudpersonens bror försvann för många år sen.

Nervigt, skrev jag det? Jag lägger till: stirrigt. Ja, hattigt. Men observera, det är positivt menat. Anna Roos skriver inifrån personerna, inifrån varje person, var och en blir sin person i sitt liv.

Med följande roman, ”Ett dockspel” (2022), återgick hon till att skriva fristående. Ännu en udda och personlig roman; en spännings- och polisroman, en deckare, en psykologisk thriller. Miljö: boutiquehotellet Tornvillan i Söderköping, där varje rum skiljer sig från de övriga och alla är osannolika.

I hotellets reception står ett dockhus och hotellgästerna roar sig gärna med att flytta omkring lite på dockorna. Det blir ett dockspel med dockor som blir som människor. De rör på sig, flyttar runt. Så försvinner – det är återkommande i hennes romanproduktion, som du märkt, att någon eller några personer försvinner – en 13-årig flicka som bor på hotellet med sina föräldrar. Hon försvinner och är borta.

Anna Roos ”Mercy”

”Mercy” (2025, utgiven av LB förlag liksom övriga romaner) – äntligen framme vid den – är den senaste spännings- eller kriminalromanen och psykologiska thrillern av Anna Roos. Huvudpersoner (vad och vilka annars?): två yngre kvinnor, ja, minst två kvinnor.

En skrämmande roman – riktigt ruggig, tyckte jag – som kanske handlar om dödshjälp. Om medkänsla eller att älska människor till döds. Titeln syftar på staden Mercy i Georgia, USA och en händelse som inträffade där den 31 mars 2013. Dagen före körsbärsfestivalen och ett antal svårt sjuka barn, som bjudits in för att sjunga vid öppningsceremonin, ska ha genrep i universitetskyrkan. Två studenter, polismästarens son och Anna Andersson, student från Sverige, tar emot de sju barnen.

Universitetsprästen går och hämtar en bibel. Då börjar det brinna i kyrkan. Eller mer exakt: Anna anlägger en brand. Hon lämnar därefter kyrkan och använder en kätting för att låsa kyrkporten. De sju barnen kommer att brinna inne. Anna Andersson, den svenska studenten, döms till döden för mordbranden. När romanen ”Mercy” börjar har det gått nästan tio år och om tolv dagar ska Anna avrättas med en giftinjektion.

Persongalleriet i Roos roman

Nej, jag avslöjar inte för mycket. Ovanstående ”avslöjas” direkt i romanen. Den andra kvinnliga huvudpersonen heter Lycke Strand och är romanens huvudsakliga jag-berättare. Lycke är skribent på sociala medier och så framgångsrik att hon kan leva på det. I tio år har hon följt Annas öde fram till att det nu ställs på sin spets – när dödstraffet ska verkställas. Lykke arbetar fortfarande med skuldfrågan: Är Anna skyldig? Var det verkligen Anna som startade branden? Och gjorde hon det i så fall medvetet?

Det finns förstås fler romanpersoner. Jag ska nämna ytterligare två, också kvinnor. Den ena är Lyckes mamma, den andra Annas fostermamma. Anna adopterades nämligen, som en efterlängtad dotter. Men hon blev inte den dotter som adoptivföräldrarna längtade efter. Annas ”mamma” skrev många brev till kommunens socialkontor, både före och efter adoptionen.

Lyckes mamma bor, numera, hos Lycke, i hennes lägenhet. Lycke tar hand om sin mamma, som gick sönder som människa när pappan, förr läkare och nu en höjdare inom läkemedelsindustrin, lämnade dem. Ifall ”ta hand om” passar som benämning för Lyckes omhändertagande – eller handhavande – av sin mamma. De flesta av dygnets timmar tillbringar mamman i soffan framför tv:n. Lycke överlåter allt mer till den städare, som kommer för att röja upp i lägenheten, att också ta hand om mamman.

Fler personer: en anställd på World Amnesty, studenten Annas rumskamrat i USA, den svensk-amerikanske studentprästen, den nämnde städaren … Platser: amerikanska Mercy, dit Anna alltså reste för att studera, men också svenska Finspång, där hon växte upp, och exklusiva Lindö utanför Norrköping, Lyckes barndomsort.

Vad handlar Roos roman om?

Medkänsla, skrev jag. Empati är kanske ett bättre ord, starkare och liksom mer medkännande. Eller inte. För vad är empati, egentligen? Vad kan empati innebära? Vad ryms i det? Hur många sorters empati finns det? Hur många varianter? Och innebär empati alltid medkänsla? Skulle empati också kunna vara motsatsen: egoism eller självhävdelse?

Om detta handlar romanen ”Mercy” av Anna Roos, bland annat om detta. Som alltid hos Roos finns luft och luckor för läsarens egna tankar. Detaljer som studsar mellan varandra och som det gäller att gripa tag i vid läsningen. Den koncentrerade läsning som krävs för att upptäcka kopplingar mellan händelser, tankar och personer, som mellan Anna och Lycke. Då menar jag inte mellan studenten i USA och skribenten på sociala medier i Sverige utan tidigare, för nog anar man – väl? – att det finns en tidigare koppling mellan Lycke och Anna?

Fast nu avslöjade jag kanske ändå lite för mycket … Jag skulle kunna provocera så smått med att hävda att ”Mercy” är en roman för intellektuella spänningsläsare. Det gör jag inte, men ”Roos” är en psykologisk roman, en litterär spänningsroman och thriller vid sidan om kriminalgenrens allfarvägar: en personlig – ja, egen – ja, säregen – spänningsroman.

Fyra spänningstips

Hybridutgivning eller traditionell utgivning? Inte lätt att veta när det kommer en deckare från förlaget Lava, som ger ut böcker i bägge nämnda former. Och spelar roll? Borde inte göra men efter debatten i media om hybridutgivning har förlaget Lava för många blivit synonymt med fusk och båg och dåliga böcker. Deckare från Lava undviks av åtskilliga recensenter, till exempel.

Lovande debutant

Emelie Nixon debuterar med ”Inte utan skuld” (utgiven av Lava) – en spännings- eller snarare polisroman och första delen i en serie om kriminalkommissarie Konrad Kraft med egna, privata problem. Känns igen? Jo, sådana poliser är vanligt förekommande. Men Kraft är i alla fall gift, mer eller mindre lyckligt.

Nixon lägger ut två kriminella intrigspår: 1) En serievåldtäktsman har fått hålla på i flera år utan att polisen lyckats få fast honom. 2) Ett mord sker på Krafts favoritfik och ska följas av fler och bli seriemord. Inga ovanliga teman för kriminalgenren.

Dessutom ansluter sig Nixon till den kollektiva polisromanen, här finns flera poliser som arbetar under kommissarie Kraft i polishuset på Norrmalm i Stockholm och läsaren får lära känna dem, en efter en och allt mer, också privat. Men efter att ha konstaterat detta bör, ja måste det, tilläggas ett ord: variation.

Emelie Nixon anknyter till en deckartradition men hon varierar den också, på sitt personliga sätt. Eller på flera personliga sätt. Ett är bokens grafiska utformning, hur den satts med rubriker och vilka typsnitt/grader som valts. Varje kapitel inleds med ett (över)stort kapitelnummer och datumet för det kapitel som ska utspelas. Varje kapitel har dessutom delats upp i olika avsnitt med varsin rubrik.

Korta scener och snabba hopp mellan personer och miljöer; poliser och brottslingar med flera. Vilket poängteras av Nixons ettriga, pådrivande språk. Hennes skrivsätt får polisromanen att bli en thriller. Med sättet att skriva följer också något som först retade mig något så kolossalt. Hon kursiverar en rad här och var, med en kommentar eller mottanke, à la en svensk Joyce Carol Oates.

Men jag vande mig, efter blott några gånger. Det fungerar bra, ger en extra personlighet åt sättet att skriva och en extra dimension åt personer och händelser. Till sist, en smärre bock i kanten. Emelie Nixon kan alltså skriva, därför studsar jag till inför några konstiga formuleringar och/eller eventuella korrfel. Inte så många blott några få, men just för att hon annars skriver bra.

Dock, en lovande deckardebutant är hon.

Polisroman i ljudformatet

Peter Westberg har skrivit åtskilliga böcker, såväl deckare som annat. Men han är ändå (fräckt uttryckt) lite av en författare vid sidan om. Det kan förhoppningsvis ändras med ”Ensammare kan ingen vara” (Ordfront). Eller det kunde ha ändrats om boken publicerats fysiskt, alltså som pappersbok. Nu hör Westbergs nya polisroman och thriller till den växande skara av böcker som endast ges ut i ljudformat (och eventuellt som e-bok).

Min klagan över detta bör dock vägas upp av en eloge till förlaget som satsat på e-boken genom att använda två uppläsare, Viktor Åkerblom och Sofia Berntson, som läser varsin sida av berättelsen. Både de och det fungerar riktigt bra. Eller säg att de läser varsin berättelse, här finns två berättelser som ska bli en.

En polispatrull med två poliser sitter i bilen och inväntar en låssmed som ska komma och öppna dörren till en lägenhet där ingen öppnar och mannen som bor i lägenheten har inte synts till på länge. Så inleds ”Ensammare kan ingen vara”. Mannen heter Branimir (i fiktionen, vill säga; i verkligheten hette han något annat, för Westbergs roman bygger på en verklig händelse). Det ska visa sig att han är död och att han legat död länge, i cirka fyra år.

Amina, som kan kallas romanens huvudpolis och var den ena i polispatrullen, är bästa väninna med Diana, den andra berättelsens huvudperson. Diana har bytt sitt sjuksköterskejobb mot att börja studera till journalist. Som väninnan Amina uttrycker det, på ett ungefär: en framtida grävande journalist med swishförsörjning.

Diana ska skriva sitt examensarbete men vet inte vad hon ska skriva om. När Amina berättar om den ensamme mannen bestämmer hon sig. Diana ska skriva om honom, om Branimir: försöka förstå hans ensamhet, hur det var möjligt att han blev så ensam att han kunde dö och ligga död i nästan fyra år. Ingen enda vän, ingen saknade honom … 

Peter Westberg lär ha varit noga med att ta reda på fakta om det verkliga dödsfallet, romanen skulle vara så verklig som möjligt. Förstås en djupt sorglig berättelse, som hade kunnat bli helmörk. Helt svart och knappt möjlig att stå ut med. Men Westberg balanserar och hanterar detta som på en känslig våg. Det finns – konstigt kanske men så är det – också en hel del humor i hans berättelse.

”Ensammare kan ingen vara” är Peter Westberg som bäst, hittills.

Historisk deckare i Uppsalamiljö

På senare tid har det kommit allt fler deckare som utspelar sig i Uppsala. Så det är bara att konstatera: Uppsala har anslutit sig som en av de återkommande svenska kriminalmiljöerna mellan fiktion och verklighet. Som här och nu – eller då och där – med Camilla Lagerqvists nya, andra titel i den historiska deckarserien om ”Detektiv Tillman”, förnamn Ester.

Det är 1921. I seriens första titel, ”Det hemliga sällskapet”, öppnade Ester Tillman sin detektivbyrå och utredde sitt första fall så framgångsrikt att hon till tvåan i serien, ”Glaselefanten” (bägge utgivna på Bazar), blivit något av en Uppsalakändis. Hon fortsätter att arbeta som privatdetektiv med sina två medhjälpare Yarina, före detta cirkusartist, och Olga, en kvinna i en mans kropp.

En kvinna mördas, blev ihjälslagen i sin lägenhet, och Tillmans detektivbyrå kontaktas av pappan till den unge man, 18 år, som sitter fängslad för mord och riskerar dödsstraff. Genast när hon/de börjat att utreda framgår det att gripandet skedde snabbt, alltför snabbt, det bortsågs från andra möjligheter, spår och misstänkta.

Polisen lät sina fördomar gå före rätt. Dåtidens främlingsfientlighet var på framväxt och påverkade såväl polisen som allmänheten. Snart ska också Statens institut för rasbiologi öppnas i Uppsala.

Ester minns när hennes förre man tog med henne till  Svenska folktypsutställningen, som visade hur svenskar skulle se ut för att vara svenska och som banade vägen för rasinstitutet. Hon tänkte att det där är inte jag, den gruppen tillhör inte jag. 

Det är starkt, starkast i romanen. Camilla Lagerquist beskriver dåtidens rasism så man som läsare är där och då på plats i Uppsala år 1921. Fiktionen blir verklig. Det blir också omöjligt att inte jämföra med dagens Sverige. Besöket hos Olgas pappa, dit Ester och Yarina följer med Olga, är lika starkt, realistiskt och otäckt. Han vägrar acceptera sin son som sin dotter. 

Här finns fler (kriminal)trådar. En kvinna har samma ovanliga namn och ska dessutom ha fötts samma dag som en liten flicka med gravsten på kyrkogården. Hur kan det vara möjligt? Det är inte möjligt. Dessutom – den genomgående tråden mellan böckerna – är Esters pappa fortfarande försvunnen. Dottern Ester vägrar gå med på att han är död.

Även den nya romanen är enkelt skriven. Camilla Lagerqvist har lyft över sättet att författa från sina många ungdomsböcker. Men det är ändå svartare den här gången, nu får det svarta vara svart.

Kriminalfiktion i Varbergsmiljö

Också Varberg börjar bli en återkommande kriminalmiljö i allt fler svenska deckare. Den senaste deckarförfattaren – eller det kanske finns någon ännu senare, tipsa mig i så fall – att skildra det kriminella Varberg är Monica Nebelius Lüning, uppvuxen i Varberg och tidigare både domare och rättschef inom polismyndigheten.

Andra delen i hennes serie ”Varbergsfallen” har fått den juridiska titeln ”Allmänfarlig ödeläggelse” (Romanus & Selling). Vilket syftar på den serie anlagda bränder som inträffade i Varberg under 2019, enligt prologen. I romanen, vill säga. Kanske bäst att poängtera det. Författarens uppväxt i staden garanterar nämligen en så gott som autentisk skildring av Varberg.

Allt finns och ligger där Nebelius Lüning skriver att det ska finnas och ligga. Däremot stämmer det inte – dubbelspoiler – att Varbergs enda bokhandel brunnit ner till grunden. Bokhandeln finns kvar, tack och lov, kunde jag konstatera vid ett nyligt besök.

De bägge huvudpersonerna är desamma som i ”Förtjänst och skicklighet”, seriens första titel: Ingrid, domare i förra boken men nu chef för Varbergpolisens utredningsavdelning, och Gabriella, kriminalpolis med sonen Dante. Huvudtemat är alltså de anlagda bränderna men här finns fler, kanske för många, del- och bitrådar också.

Föräldrar med barn är ett starkt, i plural återkommande tema. Inte minst mellan en förälder och ett barn med funktionsvariation eller mellan två syskon. Våld i nära relationer återkommer oroande nära från förra gången. Människors samvaro är ännu ett tema, inom äktenskapet och mellan vänner eller bekanta. Också en gnutta lika oväntad som spirande kärlek. Och Nebelius Lünings beskrivning av domstols- och polisarbete, motsättningar och samarbeten, blir för mig högst trovärdiga.

Däremot hoppar berättandet lite väl mycket mellan olika personer och teman. Spänningen går upp och ner, stiger och sjunker. Men det ska sluta med action, dramatiskt gånger två: det ena slutet är otäckt och det andra – väl? – lite oväntat.

Monica Nebelius Lüning uttnyttjar verkligen olika Varbergsmiljöer för sin kriminalfiktion, liksom med hennes föregående deckare kan man googla under läsningen och se exakt var allt utspelar sig. Det är det jag tycker mest och bäst om – att fiktionen känns så autentisk och verklig. Jo, som på riktigt. 

The post Deckarhyllan: Säregen spänningsroman av Anna Roos first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Bläckfisken” av Maria Grund och anser att det är hennes bästa polisroman hittills. Deckarhyllan bjuder också på fyra lästips i kategorin spänning och krimi.

Alla dessa kvinnor och deras liv (och så männen)

Jag är inte säker på att Maria Grund (och de bägge förlagen) anser att hon skriver en och samma polisromanserie. Men jag gör det. Grunds huvudperson är nämligen densamma fast ändå inte riktigt densamma. Hennes genomgående huvudperson är i alla fall en kvinnlig polis med samma namn, Sanna Berling, i seriens hittills fyra delar.  

Maria Grund gav först ut två titlar (på förlaget Modernista) om Sanna Berling som något äldre polis på Gotland. Därefter har Grund (på förlaget Polaris) börjat om eller gått bakåt i serien eller åtminstone i Sanna Berlings liv i ytterligare två titlar.

Förra delen, ”Nattflygaren” (2023), utspelade sig 1986. Sanna Berling var då polisrookie, hade precis börjat inom yrket som nyutbildad polisaspirant i Oskarshamn. Den nya romanen, ”Bläckfisken” (bägge alltså utgivna av Polaris), utspelar sig 1996. Tio år senare har Sanna blivit en mer erfaren kriminalpolis, fortfarande i Småland men nu på polisstationen i Kalmar (och hon ska snart, vilken dag som helst, hon har redan blivit avtackad, flytta till pojkvännen hemma på uppväxtön Gotland).

Vill du förresten också läsa Maria Grunds föregående (vad gäller utgivningsåren) eller efterföljande (vad gäller berättelseåren) polisromaner med och om Sanna Berling så är titlarna: ”Dödssynden” (2020) och ”Dödsdansen” (2022, bägge alltså utgivna av Modernista).

Den kriminella miljön – den fiktiva lilla orten Augu, någonstans mellan Oskarhamn och Kalmar, en bit inåt landet – är däremot densamma i både ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken”. (Observera förresten böckernas titlar, de är smart och noga valda med betydelse för romanernas personer och berättelser.)

Till kvinnobyn Augu ska Sanna Berling först återvända med en äldre manlig poliskollega, Theis Olsen, när en kvinna fått sin bil stulen av några ungdomar och sen också med åklagaren Borghild Björnsdotter, excentrisk (minst sagt), kedjerökande (minst sagt!) och rullstolsburen, när en annan kvinna blivit grovt misshandlad och våldtagen i Riaskogen, strax utanför Augu.

Ordet ”kvinnobyn” använder jag för att det är så som byn skildras, i bägge dessa polisromaner. Maria Grund skildrar Augu och dess människor ut- och inifrån kvinnorna. Ja, mer än så: hennes sätt att skildra och beskriva gäller såväl denna lilla småländska ort som bortom den, i romanerna som helhet och samhället i övrigt.

Maria Grund nyanserar porträtten

Det är denna blick som Maria Grund författar med och likaså med vilken hon låter sina kvinnliga romanpersoner betrakta omgivningen, inte minst eller särskilt den manliga delen av befolkningen. Men observera, det betyder inte att hon skönmålar kvinnor eller svärtar ner män. Så enkelt (och ytligt) skriver och berättar hon inte utan kvinnorna skildras på ont, gott och utsatt. Också männen beskrivs i en färgskala – även om deras skala mest består av nyanser från grått till svart med någon enstaka annan färg.

Och hon skildrar – det är viktigt, för det är suveränt skickligt gjort – varje kvinna inifrån just denna kvinna. Samtliga kvinnliga romanpersoner blir huvudpersonen i sin egen berättelse och sin del av romanen. De manliga romanpersonerna, däremot, är huvudpersoner i sina liv och egentligen också i romanen men blir det ändå inte. Eller låt säga att manligheten, på gråskalan mellan svaghet och styrka, skröpligt och våldsamt, är den varp kring vilken Maria Grund väver romantrådarna.

Vad gäller männen i romanen måste jag nämna den korta beskrivning, liksom i förbifarten, som ägnas åklagaren Björnsdotters tidigare make. De är alltså skilda: hon är äldre nu, han är också äldre nu. Den förre maken beskrivs, kortfattat, som han verkar vara, och, än mer kortfattat, som han egentligen var (och är?). Bara kort och snabbt men så tydligt. Som en sammanfattning av – eller en början på – en roman; en annan roman.

Likadant sker med varje kvinna som Maria Grund skildrar i Augu. De blir hela. Hon skissar hela kvinnor/människor med ord. Blott skissar, men hon gör det så exakt, med så välvalda händelser och ord, inte för mycket och många men inte heller för lite och få. Mer för vissa kvinnor och personer och mindre för andra personer, kvinnor och människor, eftersom det behövs fler eller färre ord, så att det som skildras och sker blir upptakter eller synopsis till självständiga, egna romaner om varenda kvinna som förekommer i ”Bläckfisken”.

Varje kvinnlig romanperson blir en hel kvinna och människa. Och detta utan att romanflödet, just den här romanens flöde, stannar upp och sinar. Det är, jag upprepar, lika märkligt som suveränt skrivet och gjort.

Maria Grunds kvinnliga huvudpersoner

Några av de kvinnliga huvudpersoner som skildras:

Lilly Andersson, så heter den ovannämnda, medelålders kvinna som blev misshandlad och våldtagen. Samtidigt dödades hennes hund, som hon var ute och gick med. Den döda hunden upptäcktes av Rebecka, en ung hästtjej och dotter respektive dotterdotter i en familj som närmast måste beskrivas som på flera sätt dysfunktionell.

Rebecka Nordling bor med sin ensamstående mamma Yvonne. Vem hennes pappa är vet inte Rebecka, honom har hon nämligen aldrig träffat. De har dåligt med pengar, försöker överleva på mammans sjukpenning och bor i en stuga på morföräldrarnas släktgård. De är alltså beroende av mammans föräldrar, Ragnar och Maj-Britt Nordling,

Rebecka håller oftast till i häststallet i Augu och ordnar i hemlighet nattliga tävlingsritter – om pengar – med de andra tjejerna i stallet. Hon vinner alltid och det vet hon att hon ska göra. Prispengarna sparar Rebecka för att kunna betala specialistvård åt sin mamma.

Mellan romanerna ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken” har invånarantalet i samhället ökat från åtta hundra till tolv hundra personer. Det beror på att det öppnats en flyktingförläggning i Augu. På den finns bland andra Mira Hanovic, en ung flyktingtjej i typ samma ålder som Rebecka. De blir vänner – och de blir ovänner – och de blir vänner igen…?

En annan kvinna är Katarina Olsen, hårfrisörska med sin egen frisersalong och tidigare gift med den likaså ovannämnda polisen Theis. De har sonen Morten, som blivit allt mer oroande lik sin far. Men ändå (eller kanske just därför) vill inte Morten umgås med pappan.

Också Felicia, dotter till Hedvig Lindell, den kvinna som fick sin bil stulen av ett ungdomsgäng, bör nämnas. Felicia Lindell arbetar i fotobutiken i Augu. Även mor och dotter Lindell samt fadern (mamman blev som tokig när han var otrogen) har sin del i romanens berättelse. Mamman överlever nu med att äta tabletter; dottern försöker få henne att äta färre tabletter.

Liksom ambulanssjuksköterskan Titti Dahl, som åker ut till Lilly Andersson när det misstänks att hon blev våldtagen och som… nej, det skriver jag inte. Det får du läsa om och upptäcka själv. Titti, som förresten bor ihop med Glenn, tidigare medlem i ett kriminellt motorcykelgäng och som suttit inne för rån och skadegörelse, håller kontakt med Lilly långt utöver sitt arbete som sjuksköterska.

Alla dessa – och ännu fler – får läsaren möta och lära känna, verkligen känna. Jag upprepar: varenda person blir sin berättelse, en introduktion till vad som kunde ha blivit en egen roman om just dem och henne. 

Maria Grund sammanfogar bitar, delar och trådar

Mycket, ja. Rörigt, nja. Spretigt, snarare. Så som Maria Grunds samtliga romaner har varit: spretiga. Hon vill få in så mycket, liksom fånga och berätta om allt och alla. Men undan för undan, roman för roman, har hon också blivit bättre, bättre och bättre på att hantera och förena detta – sitt – allt och alla. 

Alla bitar, delar och trådar. Aldrig har hon lyckats sammanfoga dem så väl till en och samma helhet som i ”Bläckfisken”. Hennes fjärde polisroman är – utan tvivel – hennes bästa hittills. Lite som The Beatles, kommer jag att tänka. Liksom The Beatles kan Maria Grund gödsla med idéer, tankar och uppslag för hon vet att det alltid kommer nya idéer, tankar och uppslag.

Hur männen skildras

Också skildringarna (utifrån? inifrån?) av några män i romanen är värda att observera. Främst far och son Olsen, Theis och Morten. Polisen Theis är helt nedgången, skilsmässan har tagit och tar fortfarande på honom, han åldras så det syns. Och sonen Morten, som jag skrev, blir som pappan, allt mer som – ja, mer än – pappan…

Trots alla kvinnoskildringar kan den dubbla mansskildringen av Theis och Morten Olsen faktiskt vara det centrala för romanen, både utgångspunkt och sammanfattning. Jag skrev ju också att Maria Grund skildrar män i gråa, svarta skalor, från skröpligt till våldsamt. Ska skildringen av Theis och Morten läsas som en beskrivning av män i allmänhet?

Det är sorgligt. Så dystert. Mansskildringarna är dystra, sorgliga. Vad går att göra? Går något att göra?

Fast jag använde dessutom ordet nyanser, att Maria Grund ändå och faktiskt skildrar män i nyanser. Kanske att Torsten Johansson, som står bakom både ridstallet och flyktingmottagningen, skulle kunna vara exemplet på det? Han skildras liksom i svart och rött, författaren ser honom utifrån medan han själv ser sig inifrån.

Och till sist, frågan är om jag ska fundera över Sanna Berlings pojkvän Patrik som renoverar ett hus på Gotland och vill att Sanna ska komma dit så fort det bara går? Så fort som möjligt. Jag gör det, i alla fall.

Fyra gånger spänning och krimi, översatt och svenskt

Louise Penny

”En bättre man” (Modernista; övers: Carla Wiberg) är hela femtonde titeln i Louise Pennys serie med och om  kriminalkommissarien, kriminalintendenten och kriminalchefen Armand Gamache (ja, han har både befordrats och degraderats under seriens lopp) i Québec och den lilla byn Three Pines i Kanada.

Och den bästa titeln av dem alla enligt Svenska Deckarakademin som placerade Pennys ”En bättre man” bland de fem nominerade till priset för 2024 års bästa översatta deckare. Efter fjorton polisromaner skriver hon plötsligt som allra bäst? Det undrade jag. Lite tveksam alltså, tills jag började läsa… 

Och i stället tänkte jag: Jo, det kan faktiskt stämma. (Även om jag har en särskild kärlek till Pennys åttonde polisroman, ”Det vackra mysteriet”.) För nya nummer femton, ”En bättre man”, är liksom mer. Här finns fler ringlande trådar och fler parallella… Nej, inte berättelser utan delar av en och samma berättelse, sida efter sida ska trådarna tvinnas ihop och delarna förenas.

Efter att ha gjort bort sig (om det nu var det han gjorde, i vilket fall kritiseras han grovt i sociala medier) är Armand Gamache degraderad från polischef, för hela Québec-polisen, till återigen chef för enbart mordroteln. Nu tillsammans med sin svåger, Jean-Guy Beauvoir, också han återkommande i Louise Pennys polisromaner. Dubbla chefer, redan detta kan ju leda till konflikter.

Det andra är att en yngre kvinna försvunnit. På mordroteln tror man väl inte, egentligen, att det handlar om mord men Gamache börjar undersöka och utreda. (Han tänker på sin dotter i samma ålder och den försvunna kvinnans orolige far, tänk om det varit Gamaches dotter). Den försvunna kvinnan har också en personlig koppling, det anar men vet ännu inte läsaren, till en av Gamaches poliskolleger.

Eller till två poliser, för den delen. Det är vårvinter med den förrädiska vårfloden. Kanske det allra värsta – att vattnet stiger och kan svämma över, byar – ja, halva Québec – riskerar att hamna under vatten. Till exempel lilla Three Pines, där byborna lägger ut sandsäckar längs floden. Hur långt det nu räcker…  

Det kan påpekas att även om deckarrecensenterna, inklusive den här, envisas med att beskriva Three Pines som en kanadensisk Agatha Christie-by så stämmer det inte – inte riktigt. Louise Pennys bybor är märkligare än så.

Chris Whitaker

Chris Whitaker, som kommer från Storbritannien men skriver som om han kom från USA, fortsätter att författa skönlitterära romaner med krimi. Nej, inte tvärtom: inte kriminalromaner som blir skönlitterära. (På omslaget anges ”spänningsroman”, en genrekompromiss.)

Själva det långa romanbygget – Whitakers nya roman ”Mörkrets alla färger” (Natur & Kultur; övers: Maria Lundgren) håller 671 sidor – är det centrala. Där finns personerna, miljöerna och händelserna, vissa kan vara kriminella. Och tiden som går, den finns också där. Berättelsen sträcker sig över och genom fyra decennier med början på 70-talet.

Nej, jag tar tillbaka det där. Chris Whitaker skriver som den han är: en brittisk författare som vill skriva amerikanskt. Resultatet blir bäggedera: amerikanska miljöer, personer och liv men sättet att författa får mig ändå att tänka på brittiska thrillers/spänningsromaner (lite som Elizabeth George – fast tvärtom).

Året är/var 1975. Joseph ”Patch” Maccauley, som bor i staden Monta Clare med sin ensamstående mamma, är 13 år. Patch föddes med ett öga och har en ögonlapp, looken poängteras av piratliknande hatt och byxor. Och en liten dolk i bältet. Patch liknar en pirat och blir retad i skolan. (Om retad är ordet.)

Men Patch är/var ”övertygad om att det fanns guld bortom Ozarkplatån. Att en ljusare värld bara låg där och väntade på honom.” Han ska bli både hjälte och offer, när han räddar skolans mest populära flicka från att rövas bort. Han kastar sten på kidnapparen, flickan kan springa i väg men i stället blir Patch tillfångatagen och bortrövad.

Saint, hans bästa vän, letar efter Patch. Hon slutar aldrig att leta efter honom. Men Patch förblir borta. När Patch till slut hittas hamnar han på sjukhus, kanske döende. Saint vakar över honom. Förövaren/kidnapparen är försvunnen men Saint, när han vaknar, han ska inte dö den natten, letar nu efter Grace: en flicka som också var fången i den nattsvarta källaren, som tog hans hand och pratade med honom. Nu är Grace borta, försvunnen.

Patch och Saint följer varandra genom decennierna och USA. Växer upp och ställs inför vägskäl, där de måste välja. Fel eller rätt väg? Vad livet handlar om; att välja. Vad ”Mörkrets alla färger” ytterst handlar om är vänskap. Bland mycket annat. Tyvärr finns det inte plats att redogöra mer utförligt för innehållet – övriga människor, poliser, mord och målningarna, dem har jag ju inte ens nämnt… – på (spännings- och kriminal-) romanens 671 sidor.

Jan Guillou

Jodå, nog har jag sett att det finns de som tycker motsatsen. Men jag uppskattar Jan Guillous senaste, pågående bokserie, inledd med ”Den som dödade helvetes änglar” (2022), fortsatt med ”Eventuellt uppsåt att döda ortens gangster” (2023) och i år kom ”Anteckningar från aftonsången” (alla Piratförlaget).

Vad det nu är för böcker, vilken genre de tillhör: romaner, deckare och thrillers, krönikor, dag- och tankeböcker, memoarer? Allt detta är de, på en och samma gång. För att inte tala om de återkommande, av Guillou så kallade ”östergrenarna”. Vilka innebär att han, likt Klas Östergren, kan skriva om en sak men kommer att tänka på något annat – och då gör en längre eller kortare utvikning, ett avsteg från ämnet.

Författarens jag i centrum? Jodå, men det har jag inga problem med. (Så är det med alla bra författare, deras jag finns alltid, uttalat eller outtalat, i centrum.) Upprepar sig? Jovisst, som Lars Norén och Ulf Lundell i sina vardagsböcker. Eller för den delen många av de riktigt bra kriminalförfattarna.

Vad Jan Guillou gör i den här skvaderserien i flerplural är att han förenar sig själv, hela sig: journalisten och krönikören med den skönlitteräre roman- och thrillerförfattaren, realism med fiktion, privat med offentligt. Han ger läsaren det mesta och bästa av sig själv, varken mer eller mindre. Och limmar ihop allt med en både skälmsk och besk humor samt, faktiskt, inslag av självironi.

Som att han är tre gånger sin egen huvudperson: Jan Guillou, Erik Ponti och Carl Hamilton. För alla tre är väl, mer eller mindre, Guillou själv? Titeln ”Anteckningar från Aftonsången” kan läsas privat eller samhälleligt. Vid allt högre ålder går ju livet mot sitt slut och det rasistiska, auktoritära samhället innebär slutet för demokratin.

Han inleder formidabelt. Storviltjägaren Guillou, precis hemkommen, hittar en Rattus norvegicus på förstutrappen. Det var ovanligt. Den råttan måste… obduceras. Sen är det – dock tar det några ”östergrenare” innan han når dit – dags för mysterie- och samhällsinslaget: Detektivbyrån Guillou, Ponti och Hamilton avslöjar högerextremister.

På sidorna emellan hinner Jan Guillou notera sånt som småfåglarnas förändrade livsmönster och diskutera hur han själv kontra Niklas Natt och Dag återger historiska dialoger. Med mera.

Katarina Wennstam

”Död mans kvinna” (Bookmark) är andra delen av Katarina Wennstams serie om ”Sekelskiftesmorden” i Stockholm mot slutet av 1800-talet. Året har blivit 1897, det är försommar, lördagen den 15 maj. Just denna dag ska den stora Konst- och industriutställningen öppnas på Djurgården och invigas av kung Oscar II.

Huvudpersonerna är desamma och återkommande, alla bor de – eller bodde – i kvarteret Mullvaden vid Hornsgatan: Olga, polisänka, Hildur, portvaktsdotter och sömmerska, Edit, tidigare piga i Olgas hushåll, och – främst – Fredrika, som när hon nu inte kan bli polis (endast män var ju lämpliga för detta yrke) har öppnat en privat detektivbyrå med namnet Södermalms Detektiva Utredningar och kontor på Klevgränd (fast officiellt är Fredrika Nilsdotter blott sekreterare till byråns ägare, privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder, eftersom ingen heller skulle anlita en kvinna för detektiva utredningar).

Dessa fyra kvinnor har en kvinnogemenskap över klassgränserna, särskilt nu när de bär på en gemensam hemlighet. (Inte klass- utan kvinnogemenskap, det kan funderas på. Förstås ett val som författaren har gjort.)

I inledningen till ”Död mans kvinna” promenerar Hildur och Fredrika nedför Götgatsbacken i riktning mot den stora stålkonstruktion som var Katarinahissen. Det hörs sorl från utställningen på Djurgården. Då faller en man från Katarinahissen ner mot marken. Och dör. Självmord ska polisen hävda, ett mord får bara inte inträffa i samband med den stora utställningen.

Fredrika tror inte det var självmord. Den döde mannen visar sig heta Georg Valentin, före detta direktör för Valentins Varieté och nyligen utsläppt från Långholmen, där han satt fängslad för att ha vållat sin hustrus död. Ur döde mannens hand har Fredrika lirkat åt sig ett anteckningsblock…

”Död mans kvinna” utspelar sig dessutom i trakten av Sundsvall. Där finns pigan Edit, placerad på Gyldenros hospital efter att ha förlorat, om det är ordet, sitt barn. Läkarvetenskapens och psykiatrins – eller för den delen, det dåtida manssamhällets – kvinnosyn representeras av Doktor Gross.

Således: Män som hatade kvinnor, då som nu. Katarina Wennstam har en tendens att undervisa läsaren, resa sig i katedern och peka med pinnen, men det hindrar inte att ”Sekelskiftesmorden” redan är en högst läsvärd och väl researchad historisk kvinnodeckarserie som gör en rent förbannad att läsa.  

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Maria Grunds hittills bästa polisroman first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Anne Holts aktuella bok ”Tolv otämjda hästar” och anser att den är en av årets bästa till svenska översatta deckare. Deckarhyllan bjuder också på fyra lästips i kategorin spänning.

Det har gått många år sen norskan Anne Holt deckardebuterade med sin första polisroman med och om kriminalpolisen Hanne Wilhelmsen vid Oslopolisen. 1993 gjorde hon det i Norge; översättningen till svenska, ”Blind gudinna”, kom 1995.

För ungefär 30 år sen alltså. Och samma år, som Anne Holt introducerades i Sverige, bör det ha varit som jag träffade och intervjuade henne på ett motell strax utanför Lund, där Skandinaviska Kriminalsällskapet ordnade en deckardag eller två.

Vi pratade förstås om hennes kvinnliga huvudperson, Hanne Wilhelmsen, som på den tiden var kriminalinspektör vid polisen i Oslo, levde tillsammans med läkaren Cecilie och körde motorcykel: en rosa (!!!) Harley-Davidson.

Från polisromaner till deckare

Mycket ovanligt då – med en lesbisk polis. Under åren som gått har det blivit betydligt vanligare. Det hamnar lite vid sidan om den här recensionen men kriminallitteraturens häpnadsväckande modernisering borde uppmärksammas mer.   

Juristen, journalisten, politikern och författaren Anne Holt (några av dessa titlar med prefixet tidigare) har fortsatt att skriva polisromaner med – och inte minst om – samma Hanne Wilhelmsen.

Dock inte så intensivt och ihärdigt att hon skrivit och gett ut en titel per år. Holt har varvat med ett par andra kriminalserier – men inklusive hennes nya och senaste roman, ”Tolv otämjda hästar” (Piratförlaget; övers: Barbro Lagerberg), har det ändå blivit tolv Hanne Wilhelmsen-deckare.

Just deckare; inte polisromaner längre. Hanne Wilhelmsen slutade ju – eller tvingades sluta – vid polisen (även om hon ibland har hjälpt dem). Hon sitter i rullstol sedan ett antal titlar och år och är numera sammanboende med en annan kvinna, Nefis, och hennes eller bägges dotter.

Mer vill jag inte avslöja, för jag har upptäckt att det finns nytillkomna svenska deckarläsare som inte har läst Anne Holts romaner med – och just om – Hanne Wilhelmsen från starten och framåt. Och det borde de – ni – du – absolut göra. Läsa och lära känna Hanne Wilhelmsen och samtidigt följa med i Anne Holts skildring av samhällets så kallade utveckling.

I Norge och därmed som i Sverige. I Oslo och därmed som i Stockholm och överallt. Det är en följsam romanserie, som går från polis- till kriminalromaner och alltid är samhällsromaner. De följer samhället så nära och blir därmed också så nära skildringar av människor i detta föränderliga samhälle. 

Allra närmast har Anne förstås följt och beskrivit Hanne, från motorcykeln till rullstolen och allt som händer – ordet är mer precist drabbar – Hanne.

För ”Tolv otämjda hästar”, alltså tolfte titeln i serien, har Anne Holt tilldelats det norska Rivertonpriset – eller ”Den gyllene revolvern” – som är en norsk motsvarighet till Svenska Deckarakademins årliga deckarpriser. Detta annonseras redan på omslaget till den svenska utgivningen.

Titeln är hämtad från en norsk folksaga, ”De tolv villender”, som jag inte tror förekommer i Sverige. (Rätta mig om jag har fel.) ”Villender” betyder hästar – ”Tolv utemte hester” är den norska romantiteln – och syftar på sådana kvinnor som inte går att tämja och styra.

Anne Holts kriminalberättelse är tajt till tiden, berättelsen utspelar sig i mars 2022 under blott tretton dagar. De pandemirestriktioner, som man nog får säga att Hanne Wilhelmsen gladde sig åt, för då kunde hon vara ensam ute på stan i Oslo med rullstolen, är över nu.

Holt har koll på allt

Det är ändå en spretig roman, till innehållet – eller snarare innehållen – men inte till berättandet. Här finns ett antal berättelser, som man till att börja med får hålla noga koll på för att hänga med. Anne Holt själv har koll på allt, hon förenar berättelserna sida efter sida till en alltmer sammanhållen berättelse: en och samma roman.

Varje person får sin berättelse. Exempel:

Hanne, som inte på länge och ett antal böcker varit så särskilt trevlig, är den här gången vresigare och otrevligare än någonsin. Nefis, hustrun, klarar inte av henne utan flyttar ut från lägenheten med dottern Ida. Det är slut, över. Kris i äktenskapet, om inte värre ändå. Nefis vill skiljas.

Denna berättelse hade kunnat bli sin egen roman, en domestic noir utan crime. Liksom den fortsatta berättelsen om den unge polisen Henrik Holme, fast han har hunnit bli hela 35 år och en alltmer skicklig kommissarie och utredare, som fortfarande är lika ensam och tafatt privat med sin evigt förgäves längtan efter kärlek eller åtminstone vänskap. Han är som en domestic noir i en människa; en yngre man.

I den här romanen ska dessutom Henrik Holme drabbas av något – ja, några saker, av vilka den första väl mer eller mindre leder till den andra – som borde göra Anne Holts och Hanne Wilhelmsens trogna följare utom sig av bedrövelse. (Och jag undrar om inte Holt kommer att ångra sig, om hon inte redan gjort det.) (Och Wilhelmsen borde verkligen göra det!)

Ebba Braut, som återkommer från den förra Hanne Wilhelmsen-deckaren, kunde även hon vara sin egen domestic noir; i en ung kvinna. Hon har avancerat som förlagsredaktör, har nu hand om det stora norska förlagets mest populäre och bästsäljande poet som också är dess kanske mest besvärlige författare.

Dessutom introduceras Marius Blaaberg, en ny ung polisassistent, som Anne Holt nu börjar att skriva om och förse med en egen berättelse. Polisassistent Blaaberg är smart, som de unga ofta är hos Holt, kanske inte lika smart som Holme men nära på, och även han tar egna, självständiga beslut (fast han egentligen inte borde).

Också Fridtjof, som Henrik Holme tror att han blivit vän med, den första vännen han har, är definitivt en egen berättelse och en egen domestic noir. Liksom den strängt frireligiösa familj som Holme besöker och vars dotter…

Nej, slut på referat = avslöjanden. (Och romanen blir än mer innehållsrik och komplicerad än vad jag fått plats att redogöra för här.) Anne Holt är suverän på att utelämna lagom mycket och stanna vid exakt rätt tidpunkt, så att läsaren får veta tillräckligt för att bli nyfiken och dra slutsatser – men aldrig mer.

Det kriminella innehållet

Nu lite också om själva det kriminella innehållet… Unga kvinnor blir gravida. Det konstiga med detta är att de inte varit ihop med några killar – på flera år! En av de unga kvinnorna som blivit gravid är förlagsredaktören Ebba Braut och även de nyss nämnda frireligiösa föräldrarnas dotter.

Men hur kan det vara möjligt? Anne Holt har, som så många författare i genren, skrivit en ”män som hatar kvinnor”-deckare. Men Holts roman är ändå av en annan sort, hennes egen variant på temat. Hon är mindre självsäker, så kan man väl säga. Hennes berättelse har fler bottnar, tankar och funderingar, djup och vrår. Hon känner in människor och skriver, tycker jag, med större människokännedom än många andra författare, såväl inom som utom kriminalgenren.

Det handlar också om incels, oftast unga män som lever i ofrivilligt celibat. Hit hör väl Henrik Holme och en av dem är också hans nyblivne vän Fridtjof. Det är en ledtråd för romanens alltmer sammanhängande kriminalberättelse och ett delsvar på kriminalgåtan – som utgörs av de märkliga graviditeterna, våld och mord – men inte hela svaret. Vad gör detta med unga (och för den delen äldre) män, att de känner sig ratade och borträknade. Hur förmår de hantera sina liv?

Hanne Wilhelmsen må vara odräglig men hon är också klipskare än alla andra. (Ja, det skulle vara Holme då eller den nya polisen Blaaberg, får läsa och se framöver…) Hanne kommer på hur allt hänger ihop. Hon löser allt, givetvis.

Vissa saker är inte tillåtna för en människa att göra mot och med en annan människa. Det kan vara det största, det kan vara mord. Eller så kan det vara mindre, de elaka orden och handlingarna i det dagliga umgänget. Det går bort, inte tillåtet.

Men annars… Människor är olika. Många är udda. Ja, särarter. Låt dem vara! Låt oss vara! Låt oss hjälpa varandra. Ta hand om varandra. Eller vad tusan ska man göra med oss? Det är ju inte så lätt att leva. Kan det vara Anne Holts budskap? Vet inte, jag är absolut inte säker, men jag läser romanen på det sättet. Så framstår den för mig.

Förutom att ”Tolv otämjda hästar” är en av årets bästa till svenska översatta deckare

Fyra gånger spänning: hårt och mjukt, verkligt och overkligt

Stark debut av Malin Norrback

Malin Norrback debuterar med spänningsromanen ”Tula hem” (Modernista), som också kan beskrivas som såväl countrynoir som kvinnoroman och existentiell.

Hon lyckas med det jag önskar att fler spännings- och deckarförfattare skulle våga sig på, nämligen förena verkligt med overkligt, realism med något slags fantasy. För där och då, i den brytningspunkten, kan en skildring av människors liv bli än verkligare och riktigare, eftersom vi alla består av både ett yttre och ett inre.

Huvudpersonen Elin föder ett dött barn. Det berättas inte direkt och rakt på men läsaren anar det. Elin behöver vara ensam, hon lämnar sambon Dan och flyttar ut till Björktorp, den avlägsna, isolerade lilla stuga som paret köpt. Där finns varken vatten eller el.

Elin möter hästen Torsten och dess ägare, Eivor, en ensamstående, äldre kvinna. Hon ska också möta… Och lära känna… Nej, det kan jag inte avslöja. Men något ändå: Elin känner plötsligt att det finns någon – någon annan – i stugan, i Björktorp.  

Och en berättelse, historisk och samtida, verklig och fantasy, lite skräck också, om en äldre tid, om Eivor och Björktorp och hennes liv, växer fram. Jag höll på att skriva att berättelsen växer fram omärkligt, för nästan så sker det. Som i en verklig dröm; som i en drömlik verklighet.

”Tula hem” är en kort liten bok till sidor och format. Malin Norrback utelämnar lika mycket som hon skriver ut. Det sker lika mycket mellan raderna och utanför boken som i berättelsen. Det blir som en under- och utanförskriven berättelse.   

I detta outskrivna, som läsaren själv får tänka och skriva till, uppstår spänning – ja, skräck. I det som kanske är fantasy, blott Elins fantasi, visar sig verkligheten. En slags läkebok också, om hur en ung kvinna genom- och överlever sitt dödfödda barn.

Malin Norrback har en sällsam känsla för hur lite eller mycket hon ska skriva, ovanligt för att vara debutant, och hur hon ska formulera det. Årets svenska spänningsdebutant? Det tycker jag. Årets spänningsstilist? Det tycker jag likaså.

Spänningsstilisten Sara Bergmark Elfgren

Det finns ett just nu och faktiskt alltmer återkommande ämne i svensk, mest kvinnlig men också manlig kriminal- och annan spänningslitteratur – ett ämne som skriver vidare från och varierar det stieglarssonska ”män som hatar kvinnor”-temat.

Hur många gånger går det att skriva om samma ämne? Svaret är väl: så länge det behövs. Så länge kvinnliga (och manliga?) spänningsförfattare har behov av att skriva och kvinnliga (och manliga?) spänningsläsare likaså har behov av att läsa om det. Ännu en gång.

Som alltid eller oftast handlar det om hur det skrivs och berättas. Som när Sara Bergmark Elfgren nu gör det igen i sin nya roman ”Ö” (Albert Bonniers). Också hon har förmågan att välja ord, utelämna vad som inte behöver vara med och formulera – ja, forma – meningarna så korta som de kan och ska vara.

Även Bergmark Elfgren kan tituleras spänningsstilist – eller till och med skräckstilist. Det hemska, otäcka finns liksom mellan raderna – ja, utrymmet mellan varje ord och mening. Som direkt i titeln ”Ö”, vilket är en exakt beskrivning av vad som finns innanför bokpärmarna.

Från en underbar plats i barndomen till en mer främmande och allt mer skräckfylld; det senare anas redan i prologens första ord: ”Stormen rasade omkring mig…” Huvudpersonerna är två systrar, halvsystrar för att vara noga, Mirjam och Nia, som setts sporadiskt men nu återupptar vänskapen.

”Domestic noir”, så kan romanen också kallas. Relationer mellan systrar, kvinnor och män i ett förhållande, i kärlek och uppbrott, och en våldsam man. Dit leder berättelsens tema – till mannen som slår och den kvinnliga hämnden.

Det går att ha åsikter om detta, olika åsikter, alltså om hämnden, att ta brottsbekämpning i sina egna våldsamma händer. Slå tillbaka. Hämnas. ”Ö” ska bli en – ännu en – kvinnlig hämndroman. Också med detta är det väl att så länge som det finns ett behov av att ännu en gång skildra – och läsa om – den självpåtagna hämnden, så kommer den att omskrivas och läsas.

Och Sara Bergmark Elfgren gör det bra, skriver och beskriver bra. Och otäckt. Så att det drabbar – eller borde drabba – varje läsare. Man som kvinna.

Lena Risbergs bostadsrättsdeckare

Pusseldeckare, enligt omslaget. Själv skulle jag beskriva  ”Mord i dimfrost” (Lava) som femte titeln i Lena Risbergs serie med bostadsrättsdeckare.

Väninnorna Bim och Ninni, återkommande huvudpersoner och amatördetektiver (den förra en mindre entusiastisk detektiv, den senare desto mer), bor i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm. Alltså ännu en deckare om och i en bostadsrättsförening men också en deckare för alla som bor och är medlemmar i en sådan förening.

För det går att känna igen sig. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer återfinns som styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar. Ta den där ”Svensson”, bosatt i andra hand utan att ens styrelsen vet vem hon (väl?) är. Eller Allan Vårvind som gjort sig ovän med alla eller de flesta i huset. 

Risbergs både puttenuttiga och smått konfrontativa beskrivning av livet i föreningen och huset lägger grunden även för hennes nya deckare. Det ska bli halloween – ”mest ett kommersiellt jippo”, enligt Bim. En vålnad med svartvitt ansikte hoppar fram bakom hissen och Bim ger till ett gallskrik! (Det måste vara Vårvinds son i tioårsåldern!)

Grå, tjock dimma sveper in över Stockholm. Vinden viner och snart går strömmen i bostadsrättshuset. På hemväg genom huset efter att ha hälsat på Ninni gallskriker Bim till igen! Hon får syn på ett bylte, en kvinna, ett lik utanför porten till huset.       

Som alltid är det kriminalkommissarie Ingela Forsman (observera namnet) som ansvarar för det polisiära. Likaså har Lena Risberg som alltid skrivit och kombinerat ihop en berättelse med lika delar feelgood och deckare. Jag är, måste jag säga, rätt förtjust i Risbergs mysdeckare.

Internationell thriller från Island

Det är mitt eget fel förstås. Att jag inbillar mig, ett annat ord för kräver, att deckare från Island ska vara på ett speciellt sätt. Natur-, väder- och temperaturnära med skildringar av Reykjavík som denna lilla stad men ändå huvudstaden; atmosfären och stämningen måste liksom skrivas och växa upp ur den isländska miljö.

Men så skriver inte den isländske deckarförfattaren Skúli Sigurdsson som härmed introduceras på svenska med romanen ”Storebror” (Modernista; övers: Arvid Nordh). Undertiteln är kanske väl avslöjande: ”Ett pojkhem. Två bröder. Hämnd.”

Just en thriller, dessutom à la internationell thriller.

Så skriver Skúli, inte särskilt isländskt utan hans berättelse kunde ha placerats i nära nog vilken stad och vilket land som helst. Jo, en typiskt isländsk grej förekommer i ”Storebror”. Som många isländska (deckar)författare är Skúli noga med att nämna varje gata vid namn, det blir som att staden är ett stycke natur, ett geografiskt område där han observerar och noterar skiftningarna i naturen.

En seriemisshandlare, svartklädd och maskerad, går lös i Reykjavík. Nu senast har en joggare blivit påhoppad och utsatt för brutal misshandel. Offren får papperslappar med ord som ”Våldtäktsman” och ”Pedofil” fasthäftade på bröstet. Av så att säga naturliga skäl anmäler de inte till polisen att de blivit misshandlade, de håller tyst också när de måste uppsöka sjukhus.  

Emil och Magnea, journalister på nättidningen Krónikan, får genom sina kontakter inom polis och sjukvård reda på serieöverfallen och de fasthäftade budskapen. Och börjar nysta…

Här finns en polis också, Héðinn, som tänker och tänker så mycket att han blir avstängd. ”Storebror” är en isländsk men oisländsk deckare. Spännande och välskriven med ett hämndmotiv som är så starkt att jag får för mig att berättelsen kan ha en – mer eller mindre – autentisk grund.               

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Förstklassig deckare av Anne Holt first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson skriver uppskattande om Håkan Nessers nya bok, reder ut krimi-begreppet och bjuder på fyra lästips.

Den här gången hade jag egentligen tänkt skriva om något annat i Deckarhyllan: en längre text på temat ”från deckare till krimi” med betoning på det senare, där jag skulle diskutera vikten av att skriva utanför genregränserna, såväl inifrån deckaren och ut som utifrån annan skönlitteratur och in i deckaren. 

Hur detta berikar både genren och författarna, inte minst deckarförfattarna, och hur det förhindrar att deckarförfattandet stagnerar och begränsas. Att det alltid är bättre att skriva över och utanför gränser än att krampaktigt se till att hålla sig innanför gränserna. Eller att skriva sig närmare och in i en genre om författaren annars skriver utanför.

Upptäcktsskrivanden och möten berikar. Om det idag ens finns något som kan kallas genrer, den där fåniga benämningen genrelitteratur, till exempel deckar- eller kriminalgenren eller feelgood för den delen, när så många gränsöverskridningar och möten redan har skett. Dagens deckarlitteratur är inte som gårdagens, tack och lov!

Håkan Nessers nya bok

Och så vidare. Men det får vara till en annan gång. Nu och här ska det i stället handla om Håkan Nessers nya och senaste högplatå… (Fast kanske ändå att det slinker med en eller annan krimi i stället för deckare bland kortrecensionerna.)

Där, på sin senaste högplatå, står han kvar och stadigt också med årets, för att nämna romanens huvudgenre, polisroman ”Ung mans färd mot natt” (Albert Bonniers), som ingår i den senare delen av Barbarotti-serien (nummer 9). Dock uppstår direkt ett problem när jag ska recensera boken.

Det är svårt. Nessers nya roman går knappt alls att recensera, om det i recensionen ska ingå åtminstone ett litet referat av handlingen, och det måste det ju, för annars räcker det med att jag skriver typ att ”Ung mans färd mot natt” är en bra roman.

Och det duger inte. Det räcker inte. Handlingen är både så viktig för romanen och så nära förknippad med romanens kvalitet att det är lockande att recensera – och därmed spoila – just handlingen. Så jag ska försöka recensera på ett annat sätt, skriva en kringgående recension runtom handling och intrig.

Platsen är Kymlinge, som oftast eller ofta i polisromanerna med Gunnar Barbarotti. Denna fiktiva stad, som varit fiktiv så länge nu att den blivit verklig. Kymlinge, som inte finns men finns ändå, är romanens huvudort. Fast den tragiska upplösningen kommer att ske uppe i Norrbotten.

Huvudpersonerna

De polisära huvudpersonerna är två eller tre: sambopoliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, bägge kommissarier, samt inspektör Lars Borgsen, kallad Sorgsen av en anledning. Den sistnämnde, än mer sorgsen här och nu, på grund av coronan, är nog huvudpolispersonen i Nessers nya roman.

Utan Sorgsen kanske Kymlingepolisen aldrig hittat den rätta ledtråden och börjat nysta upp den, vilket för all del kunde ha varit lika bra eller bättre. Den egentliga huvudpersonen är dock den blivande seriemördaren, om serieräknandet börjar med fler mord än ett.

Dödsskjutningar

”Ung mans färd mot natt” heter alltså Håkan Nessers nya roman. Titeln pekar i rätt riktning, mer vill jag inte avslöja. Annat än att två personer ska skjutas ihjäl i Kymlinge, närmare bestämt i bostadsområdet Kvarnby (kallat Pittlösa eftersom de flesta boende i området är ensamstående frånskilda kvinnor). Och att den tredje dödas – jag tror jag använder verbet döda hellre än mörda – där uppe i Norrbotten.

Men det tredje, sista ”mordet” är, i alla fall delvis, en annan historia: en fortsättning på den första berättelsen, en utvidgning och fördjupning av handlingen och intrigen… Ja, kanske till och med av sensmoralen. I Norrbotten ska det också börja handla om en ung kvinnas färd mot samma mörka natt.

Fick vad de förtjänade?

Apropå den nämnda sensmoralen: Vilken är den? Mer exakt. Att de tre mordoffren fick vad de förtjänade? Det måste nog ändå vara att hårdra. Ingen (eller få) förtjänar väl att bli dödade men alla tre förtjänade utan tvekan att något slags straff eller en så bestämd åthutning att det känns och aldrig glöms.

För de var inga trevliga personer, dessa människor, dessa män: en man som var en hårding – ja, niding – till  idrottslärare, en man som utnyttjade kvinnor och en man som slog. De måste stoppas, lära sig att veta hut. Eller?

Denna tanke är blott en av många tankar som Håkan Nessers filosoferande alter ego Gunnar Barbarotti tänker och funderar på i sin – eller bägges – livsfilosofiska roman. Till exempel världsläget – Trump, Putin, Bolsonaro, Erdogan, Lavrov, ”en och annan kines och åtminstone en nordkorean” – som har en tendens att sammanfalla med livsläget. Eller polisarbetet som väl borde vara en del av ett samhällsarbete.

Fyndigt och underhållande

Det förstnämnda har blivit och blir allt värre; det andra likaså. Ja, allt blir värre. Både Barbarotti och sambon Backman undrar vad som är meningen med just allt men särskilt deras arbete som poliser, om det finns någon som helst mening längre att vara polis. Lämna poliskåren och flytta till Gotland lockar allt mer.       

Eva Backman har förresten skaffat sig en tendens att låta som sin sambo Gunnar Barbarotti när de tjattrar ihop = samtalar som två äldre förälskade, fortfarande. De svarar och kommenterar varandra på bordtennisstuds. Fast egentligen beror väl / ju det på att Håkan Nesser pratar med sig själv.

Fyndigt är det och underhållande blir det – ett slags berättarprosa som i en skröna från ljugarbänken. Så är ju Nessers nuvarande språkliga stil, så blev den och har förblivit under denna senare del av Barbarotti-serien. Nesser skriver, vilket jag påpekat i tidigare recensioner,  som på gehör. Han improviserar skrönor från nämnda bänk.

Han tar tag i och skriver snabbt in hugskott och idéer. För så måste han väl skriva och berätta? Utan färdig plan, inget synopsis, blott en idé. (Rätta mig, Håkan Nesser, om jag har helfel!) Sen går han bakåt, vid behov, och fogar in något tidigare, vad som behövs för att det senare ska fungera. Som den där antikvariatsbokhandlaren Wallman…

Undrar om den där bokhandlaren dök upp först vid Barbarottis nattliga vandring i Kymlinge, det kändes så när det plötsligt lyste från antikvariatets fönster. Medan tanken på att romantitelns unge man skulle komma på besök för att stilla sitt intresse för gamla kriminalromaner egentligen föddes senare. Eller? Eller inte? Oavsett: ett  fyndigt påhitt, en fyndig ihopknytning.

Som en sorts ”bayersk dubbel”, enligt Edward deGroots ”Handbok för hobbymördare” (förlag och utgivningsår, såväl originalutgivning som svensk översättning, är givetvis noga angivna av Nesser; övers: A. Wallman).N

Håkan Nesser berättar med antydningar. Han antyder det ena efter det andra, för att sen lämna det. Borde romanen ha varit längre (än 331 sidor) så att han fått plats att skriva vidare på och fördjupa antydningarna? Nej, absolut inte.

Nessers listiga berättarteknik

Nesser planterar genom att antyda, det planterade slår rot och växer i läsaren, som därmed ges möjlighet att själv tänka vidare – ja, skriva vidare. Det är ett listigt sätt att författa och berätta, liksom underberätta.

Och så pratar och diskuterar Gunnar Barbarotti som vanligt också med ”Vår Herre”. Dock inte så ofta som tidigare, kanske för att ”Vår Herre” inte alltid behagar svara och när ”Vår Herre” svarar så kan han (hon/hen) säga emot, i stället för att hålla med.

Tillflyktsorten Gotland… Ska paret Barbarotti-Backman, som reser dit i slutet av romanen, bli kvar på ön? Stanna där. Nog tveksamt, när Eva frågar så svarar Gunnar att han köpt returbiljetter, ändå.

Annars skulle det ju kunna vara och bli intressant med en Gunnar Barbarotti-deckare utan Barbarotti (och Backman). Kunde inte Sorgsen få sin egen polisroman? (Fast närmaste halvåret har han förstås annat för sig.) Inspektör Kavafis och kriminalassistent Borgada kan jag också tänka mig som utredande kolleger i en Kymlinge-deckare.

Upplösningen

Upplösningen sker alltså i Norrbotten, nånstans i tassemarkerna utanför Luleå, i mindre än småbyar som Ängesbyn och Töre. Ingen munter upplösning. Den går i moll på enbart svarta tangenter. Barbarotti låter missmodig för att han är missmodig, över den berättelse han är med i och utreder, över polisarbetet och livet, allas liv.

Mördaren, för att citera en nyckelmening i slutet av boken, ”gjorde det han uppfattade som en moralisk plikt”. En annan nyckelmening mot slutet, Gunnar Barbarottis egen, i egenskap av en människa som råkar vara polis: ”Om man försökt döda draken utan att lyckas i mer än halva sitt liv, då har man rätt att odla rosor.”

Eva Backman svarar: ”Du yrar.”

Fyra gånger krimi och deckare

Mirja Unge

Mirja Unge har, gång på gång, i roman efter roman, varit ett av de främsta och bästa exemplen på vad jag menar med krimi: skönlitteratur som inte är deckare eller ens kriminalromaner men skriver sig kant i kant med – och ibland in i – deckare och kanske främst noir.

Så kan också hennes senaste roman – med liten begynnelsebokstav – ”hundnätter” (Norstedts) karaktäriseras. Genre: svensk landsbygdsnoir, nära släkting till amerikansk country noir.

Huvudpersonen heter Nadja men kunde ha hetat Minna, eller Bente, eller Hanna, eller Tova, som i Mirja Unges tidigare romaner. Hon återvänder i en gammal Volvo till sin norrländska barndomsby, denna avkrok, där allt är som det var. Medan Nadja inte är den hon var utan äldre nu.

Hon återser det hon såg då men nu ser hon mer. Mammorna som inte ville se. Killarna som fortfarande är som de var fast också de blivit äldre med unga efterföljande killar som är likadana. Sågverksdrottningen som inspekterar och bestämmer. Sexualiteten som tillhör killarna och männen – inte kvinnorna.

Tiden som stått och står stilla. (Ska vara skogskollektivet då, som tillkommit.) Ett isolat av människor. Kunde vara vilken jävla glesbyggd glesbygd som helst! Och ”hundnätter” kunde vara en psykologisk kriminalroman eller thriller, om den kallats så. Men det gör den inte. Varför?

Colson Whitehead

Det står ”Roman” på omslaget – men ”Skurkmanifestet” (Albert Bonniers; övers: Niclas Nilsson) av Colson Whitehead kan beskrivas som ”Black American Noir” eller till och med ”Black American Crime Noir”.

Whitehead ansluter sig nu också till kriminalgenren genom att skriva serieromaner. ”Skurkmanifestet” är andra delen i hans serie om Ray Carney, svart amerikansk, möbelhandlare och (tidigare?) hälare i Harlem; första delen heter ”Harlem Shuffle”. 1960-talet förra gången, nu har det blivit 70-tal men tiden är väl inte bättre för det.

Enoch Parker, kassaskåpsuppdyrkare, kan också räknas som en huvudperson. Heshie Lefkowitz, flykting från Rysslands pogromer, må vara en biperson men blir, i alla fall för mig, en nyckelkaraktär. Här som där, tänker Heshie. Men i USA är de utsatta och förföljda främst svarta och indianer. Tills vidare…

Titeln ”Skurkmanifestet” syftar på hederlighet, skurkarnas egen lag. En skurk får inte bli en kackerlacka. Fiktion blandas med autentiskt, som att Jackson 5 ska ge en konsert och Ray Carney försöker – med alla medel – få tag på en biljett till sin dotter.

Colson Whitehead ansluter sig till Chester Himes och hans polisserie i likaså Harlem. Blues och psykedelika. Grälla nyanser av svart. Så skrev Himes, så skriver Whitehead. Och samtidigt: på största allvar.

”Skurkmanifestet” är en av årets bästa översatta deckare, strunt i vad förlaget lanserar den som och att inga deckarkritiker recenserar den.

Dann McDorman

Det dröjde ett antal sidor innan jag började uppskatta ”Morden i West Heart” (Southside Stories; övers: Katarina Falk) av amerikanen Dann McDorman. Först tyckte jag att deckarförfattaren och hans huvudperson, privatdetektiven Adam McAnnis, var tradiga och sega.  

Privatdetektiv McAnnis är inbjuden till fjärde juli-firande på den exklusiva jaktklubben West Heart i övre New York State. Han känns igen och uppmanas förstås: Berätta om ditt yrke och nåt intressant fall! Det vill han inte men han kanske måste (skarva lite och hitta på).

Mest upptas sidorna av att författaren – observera – i förväg berättar vad som ska ske för och med detektiven, som får presentera både sig själv och romanens personer. Detektiven vänder sig direkt till mig, läsaren, och tilltalar mig, personligen, när han/de berättar.

Alltså stannar upp berättandet. Inget spännande grepp. Konstruerat. Omständligt. Men utan att jag märker det skriver detektivromanen in sig i mig och jag läser in mig i detektivromanen. Plötsligt kan jag inte sluta läsa…

Ett lik, ännu ett, fler lik. Slutet rum. Pusselbitar. Jakt, då också. Snart går strömmen hela huset. Tydligt persongalleri och karta över miljön. Samt alla dessa referenser till tidigare (deckar)författare – slå upp kapitlet ”Fallstudier: Olösta mysterier” (sid. 258) och kolla i förväg (jo, tillåtet) – från Raymond Chandler till Agatha Christie.

Ju mer deckarbeläst man är (kanske också hur stor deckarsamling man har dit man kan gå och hämta kriminalromaner och slå upp) desto mer bör man kunna uppskatta Dann McDormans knasiga men också finurliga och humoristiska metadeckare ”Morden i West Heart”.        

Monica Rehn

Monica Rehn är sin egen deckarförfattare. Minst sagt! vill jag tillägga. Hon skriver, till att börja med, inte serieromaner. Nej, hon skriver inte ens – tre titlar hittills: ”Moratorium”, ”Lögnaren” och nu ”Älskarinnan” (Polaris) – deckare, kriminal- och polisromaner som påminner om varandra.

Knappt ju att hon själv liknar sig själv från roman till roman. Jo, något finns här. Något klurigt, ett eget sätt att betrakta tillvaron och människorna. Placera händelser och människor med och mot, runt och kring varandra. Allt eller inget är som det är.

Som när hon börjar sin nya deckare eller psykologiska spänningsroman, alltså ”Älskarinnan”, innan den börjar. Huvudpersonen, får man väl säga, stjärnadvokaten Manfred Berg, har redan skjutits ihjäl. Måste inte hans hustru Julia, en golddigger påstås det, ha varit inblandad?

Julia träffar Jack, barndomsvän till Manfred, redan på begravningen och flyttar in på hans släktgård. Dit ett par av Jacks vänner kommer på besök och de vägrar att ge sig av! Däremot försvinner Jack…

Mer vill jag inte avslöja. Men jag famlar när jag läser. Hur? Vad? Varför? Jag försöker greppa berättelsen och människorna. Ja, det är beröm. Spänningstema: tilltro, kanske. Människors sam- och osamvaro. Det oväntade som alltid väntar.

Precis så: ”Älskarinnan” kommer lika lite som Monica Rehns föregående spänningsromaner att sluta som någon, säger någon läsare trodde.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Håkan Nessers senaste högplatå first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag publicerar vi dikter av vår medarbetare Bengt Eriksson. Det rör sig om texter med stark närvarokänsla.

Vår medarbetare Bengt Eriksson, som för inte så länge sedan gav ut diktsamlingen ”Fragment och dikter”, håller nu på att sammanställa ännu en diktsamling. ”Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö”, som den ska heta, kommer att innehålla ”Dikter och essäer om resor, platser och ögonblick”.

Innehållsmässigt har texterna en omfattande geografisk spännvidd och stark närvarokänsla. Bengt uppger att det mest kommer att bli långa essädikter/diktessäer (om London, USA, Göteborg, Paris, Reykjavík, Vollsjö och Stockholm). Därtill också några kortare dikter om och från snabbare besök i olika städer och länder.

Nu har vi nöjet att få presentera några av dessa dikter…

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Nederländerna, nånstans

Jag stod på Ebbstranden
och såg från ett land mot ett annat,
dit vi var på väg

African time gäller afrikaner!

Gentlemen i Lagos
(och deras hustrur) har ofta Gula febern,
som finns tillgänglig på både tub och flaska.
På kontorens skrivbord står tre, fyra, fem telefoner
som varken ringer ut eller in,
elektriciteten går oftare än den kommer,
Zombies härjar på gatorna men är förbjudna i kassettstånden
och garaget har hyrts ut, där bor en känd lokal musiker
Gentlemannens i Lagos
bägge bilar står parkerade utanför på gatan,
den ena bilen har nummerskylt med jämn slutsiffra
(för jämna veckodagar)
och den andra har ojämn slutsiffra
(för ojämna dagar)
Gentlemannen
i kostym, slips och välputsade skor
skjutsas in till sitt arbete på myndigheten i centrum på Lagos Island
av sin chaufför i likaså svart men billigare kostym, slips
och nästan lika välputsade skor
genom Lagos bilköer
med maxfart av en meter per tio minuter
de inflyttade flyktingarna från landsbygden bor i tältläger
under broarna, lagar mat på öppen eld och
erbjuder biltvätt på motorvägen för gentlemannens bil
På söndagar arrangeras offentliga avrättningar
på Lagos Bar beach vid Atlantkusten

Som Fela Kuti sjöng:

Gula febern, så bleka dom är!
Gula febern, så bleka ni är!

Gentleman stryper sig själv!
Gentleman svettas och luktar skit!
Jag är ingen gentleman alls!
Strumpor, skor, kalsonger, undertröja, byxor,
skjorta, slips, kavaj, rock och hatt!
Varmt, så varmt! Svettigt, så svettigt!
Original eller kopia, säj mej?
Jag blir aldrig nån gentleman alls!
Jag är och förblir ”Africa Man Original”!

Mi gbo
O sele
Mi gbo dada
Mi ti gbo

Syrien

Vart man än i världen kommer
så finns där en poet
som förklarar världen för en
den yttre som den inre

Jag minns
de berättande poeterna i Damaskus gamla stad
där satt jag med en vattenpipa på cafeet mitt emot
och lyssnade,
förstod dem utan att förstå språket

Det är så det är med poesi:
man förstår utan att förstå

Ohaiku / Tokyo

Tiggare
på gatan i Tokyo
tigger inte

Tonåringar i Tokyo
köper inte sprit
i spritautomater
(för det är förbjudet)

Japaner vet aldrig
vartåt vägen går
och vet dom så går
den åt motsatt håll

En haiku
är inte en annan lik
när man lämnat Japan

Nummer på husen
efter varann på vilken gata
som helst i Tokyo:
17, 35, 2, 67, 24 och 19

Big in Japan =
Big Japan

Sakpoesi från Jerusalems gamla stad

Efter skolan möts de
på hustaken – de judiska,
palestinska och kristna barnen –
och leker en stund
eller bara pratar när de blir lite äldre
innan de fortsätter hem
till sina separata kvarter

Aten

hårda kastvindar från EU
Sapfo fäller syrliga tårar idag
alltid på en måndag

Mytilene, Lesbos

När jag anländer
till vårt möte (något
försenad efter att ha irrat runt-
runt på Mytilenes gator,
smala som gränder, branta som Olympen,
i en redan repad hyrbil)
så står Sapfo
sen typ 2 600 år – ge och ta
något årtionde – och väntar
på sitt eget torg.

Hon ser –
med lika rött läppstift,
den eviga ciggen i mun,
samma korta svarta kjol
och samma röda Converse –
precis ut som jag minns
henne
från förra gången vi sågs
på Café Kapnikarea i Aten:
inte en dag äldre än 19 år
eller 22 då.

Hon tar upp sin gitarr –
en akustisk gitarr?! –
av sköldpaddsskal och låter den
klirra, darra, dirra
när hon börjar sjunga
dessa bekanta ord:

Om ingen vinter fanns
inte heller någon smärta…

The post Dikter om resor, platser, ögonblick av Bengt Eriksson first appeared on Opulens.