ESSÄ. “Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den tredje.

Många av gärningsmännen bakom de värsta våldsbrotten mot kvinnor och barn hävdar till sitt försvar att de inte ville att offren skulle lida. Lars Norén skildrar detta tydligare än något annat jag sett i pjäsen Skuggpojkarna (SVT Play, 1999). Och tittar man omkring bland dokumentärer på Youtube om liknande våldsbrott finner man detta slags moraliska försvar som en röd tråd: gärningsmännen försätter sina offer i lidande utifrån en instinktiv drift och blir därefter måna om att befria dem från detsamma. Det är ett absurt nollsummespel där en enda handling blir orsak, verkan och absolution på samma gång.

När jag startade mitt företag under hösten 2015 sa jag till barnens mamma att “om fem år ska vi vara rika”. Jag lovade dyrt och heligt att när vår förstfödde fyllde fem år skulle han få en sådan där eldriven bil som barn kan sitta själva i; vi hade varit på en butik i Eskilstuna och jag hade fått ögonen på en vit sådan: den skulle han få när han fyllde fem. “Vi lider några år, sedan kommer vi leva så som du alltid har drömt!” Jag inplanterade den amerikanska drömmen med ändlösa föreläsningar om hur glamouröst vi skulle ha det om jag bara fick “göra min grej”. Till och med när både hon och jag visste att det skulle gå åt helvete med hela skiten fortsatte jag mina föreläsningar över matbordet.

Dubbelspelet

En karriärens man visar bara äkta känslor för dem han älskar mest. I vetskap om vart allt skulle ta vägen gav jag mina föreläsningar ett anslag av hotfullhet. När jag och barnens mamma pratar om det idag förklarar hon att det hon ser när hon tänker tillbaka på den tiden är “mina kalla ögon”. Jag orsakade min familj lidande med mina föreläsningar och utbrott och genom att om och om igen, men ett allt mörkare anslag i fonemen, åberopa de gängse ingredienserna för framgångens recept vilka mer och mer lät som utdrag ur gamla hjälteepos. Och naturligtvis var bilden av mig, den jag visade utanför hemmets vrå, en helt annan.

“Där ute” var jag vänlig, hade alltid nära till ett leende, visade djupaste tacksamhet som på ren reflex och visade aldrig minsta glimt av det hotfulla fonem jag kunde slå an hemma vid köksbordet. Man sa att jag hade en förmåga att se styrkan hos andra, att jag hade förmågan att lyfta och skapa förtroenden och att jag var så abnormt naturlig och ödmjuk – man kallade mig rentav framtidslöfte. Man sa att det behövdes fler som mig och jag sög naturligtvis åt mig allt och närde den förvridna självbilden som sa att jag var en hjälte.

För den amerikanska drömmens skull

Det finns två sätt att “ta sig fram” i näringslivets societet: det ena är att kunna sin sak, det vill säga ha kompetens att pudra näsan med när man sträcker fram den, det andra är att krypa, det vill säga få andra att känna sig som gudar i ens närhet. Båda vägarna leder faktiskt till Rom men när man kommer dit gäller det att bekänna färg. Och det var när jag kom dit (ja, inte till Rom utan Stockholm), när mitt krypande inte längre var nog, som fasaden började springa läck. Och alla som har minsta förståelse för zoologi vet vad det innebär att tränga in ett djur i ett hörn.

“Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna”, står det på en kylskåpsmagnet hemma hos min mamma. Inget är så lätt för en man som att beskylla sin kvinna och sina barn som orsaker till sina misslyckanden: “om jag hade haft bättre pli på dem hade jag lyckats” var en apologi jag tröstade mig med ofta. Hon borde ha låtit mig göra mig grej. Inte ens alla de gånger under min så kallade “karriär” min son drog mig i byxbenet för att få kontakt med mig, och hans mamma bad att jag åtminstone kunde titta på honom, fick mig att vakna upp.

Idag kan jag se hans vädjande blick och hennes undertryckta raseri över min försummelse. Jag rättfärdigade allt för den amerikanska drömmens skull, för ormen i blodomloppet som förgiftande varje resonlig tanke, förhämmande känsla och förvanskande lojalitet. Jag vägrade erkänna mig besegrad på en princip som barndomens demoner svalde med hull och hår och sedan förvandlade till en felvriden kamp mot dem jag älskade mest. När jag satt i rättssalen den där höstdagen 2018 med blicken tungt hängande på bordsskivan och lyssnade på vittnets utsaga om den barnmisshandel jag senare dömdes för verkade det faktiskt handla om någon annan: var inte det här precis allt jag hade lovat mig själv att inte bli?

Mörkeltal kräver ideologisk skärpning i förebyggande syfte

Min mamma träffade honom någon gång i mitten på 90-talet, och vid decenniets slut fick han ultimatumet från firman han arbetade på: köpa företaget eller bli arbetslös. Han köpte företaget och det är där någonstans det börjar – han drev det själv några år innan hans pappa började hjälpa till men han måtte ha varit utmattad långt innan dess, åtminstone beträffande det mina minnen vittnar om. Men han var bättre än jag på att dölja sina tillkortakommanden, det vill säga låtsas att allt är som det ska: än idag är det många som inte vet vad som försiggick innanför väggarna där hemma.

Som barn lär man sig att känna av stämningar. I ett dysfunktionellt hem blir man expert på det, av ren självbevarelsedrift. Man har inga begrepp för vad det är som händer, varken för våldet eller stämningarna, men man känner dem med hela kroppen och även fast man är maktlös inför frekvenserna utvecklar man ändå en slags sensor baserad på hopp: “imorgon är det bra igen”. Det lindrar till och med den fysiska smärtan.

Brottsförebyggande rådet skriver att det varje dag “begås en stor mängd brott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och för många brottstyper är den faktiska brottsligheten därför betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken”. Barnmisshandel är dessutom en gren där “individens uppfattning av en vålds- eller hotsituation som brottslig” är betydelsefull för ifall en anmälan görs eller inte, vilket till stor del lämnar det förebyggande arbetet åt den ideologiska samhällsutvecklingen: “en strängare syn på barnmisshandel i samhället [kan] leda till att fler händelser där barn far illa uppmärksammas och anmäls till polisen”. Under rättsprocessen 2018 hade jag verkligen inte förespråkat den här hållningen, men idag skulle jag inte vilja ha det på annat sätt.

Män som jag får inte lyckas i livet

Jag tänker ofta på de män som kommer från liknande bakgrunder: jag önskar dem alla ett helvete i vuxenlivet, “ett uppvaknande fullt av frågor”, för att citera Faraj Bayrakdar (Språkets och tystnadens otaliga svek), och ett liv i misär och misslyckanden fram till dess. För utan det, utan ett obarmhärtigt sokraktiskt frågebatteri, med ekonomiska och sociala belöningar därtill, kommer det aldrig kunna vara försvarbart att begära av en individ att konfrontera sig själv. För då sker det till priset av vad man uppnått – hur många kvinnor och barn får inte lida på grund av det? På grund av män som jag, som fastnar i den falska hjälterollen som både orsakar och rättfärdigar så mycket lidande och dessutom lyckas med sina åtaganden? De är dem man räknar till mörkertalen som är så omöjliga att dokumentera.

Om jag kan bidra till att kasta ljus på mörkertal med den här artikelserien är det en stor seger för mig och min familj. Jag önskar alla män med samma tillkortakommanden som jag ett helvete för utan det blir vi aldrig fria från det förflutnas demoner. Vi måste som lotusblomman växa genom skiten för lotusblommor är det enda och bästa vi kan bli utan att orsaka skada på dem vi älskar.

The post Bekännelser: Jag önskar alla män med min bakgrund ett helvete first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den andra.

Det har byggts upp alltsedan jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavledningen. Mina barns mamma hade jobbat så hårt och skulle äntligen få slippa räkna kronor för att få ekonomin att gå ihop. Så blev jag ännu sjukare och nu kommer hon till jobbet skygg och tillbakadragen, för allt hon kämpat för har tillintetgjorts: hon måste offra sig för att jag inte får vara ensam med barnen.

För trettio år sedan var en överenskommelse med barnomsorgen möjlig för att rädda föräldrar i liknande situationer: längre dagar vid behov, från öppning till stängning när det inte fanns folk i närheten som kunde hjälpa till. Min mamma hade en sådan överenskommelse med ett dagis i Katrineholm på grund av min pappas sjukdom, som möjliggjorde att hon kunde ha ett heltidsjobb och därför få det att fungera. Barnomsorgen har inte ens i närheten av de resurserna längre. Det hade de inte ens innan pandemin slog ut oss.

Scapegoating

Arbetskamraterna till mina barns mamma har tvingats täcka upp för hennes frånvaro. För om hon låter mig vara ensam med barnen och något händer ligger det på hennes ansvar. Hon sköter sitt jobb exemplariskt som alltid men något har slocknat i henne. Kunderna ser ingen förändring men det gör arbetskamraterna.

Jag får den hjälp jag behöver med mediciner och terapi, allt är tillrättalagt. Det finns inget ytterligare för oss att hoppas på. Familjerna hjälper till efter bästa förmåga. Uttalade förutsättningar för behandlingen ger mig rätt att ignorera hennes kamp (det måste de så klart säga), min uppgift är att läka och ingen annan; “du ska inte skämmas!” säger de till mig. Alltså får hon bära skammen för både mig och sig själv, för arbetskamraterna, familjerna och för arbetsgivaren som sträcker ut sig till sin välviljas fulla längd när hon måste vabba så mycket i pandemitider.

I sådana här fall, för att rädda ansikten, arbetsmoral och självkänslor, blir man personlig och börjar jaga syndabockar: är det jag som inte kan ta ansvar? Tog jag emot hjälpen för sent? Hade ni inte ett krissparkonto? Är det rentav hennes fel som skaffade barn med fel kille? Kanske familjerna inte hjälper till tillräckligt? Eller är det sjukvården som inte är bra? Man åberopar ofta efterklokheten och det fungerar på människor med samvete. Men det löser inga problem. Oftast har det motsatt effekt.

Återgång till klansamhället

En studie som förmodligen gjordes i USA 2018 visar att så många som 74 procent av respondenterna angav att de skulle tvingas välja mellan sjukvård och ekonomi i fall av psykisk ohälsa. I dagens Sverige är det inte bara en avskräckande dystopi utan ett reellt faktum – det är valet vi har stått och fortfarande står inför månad efter månad; jag lever på allmosor i väntan på sjukpenning. Utan dem skulle jag bli tvungen att avstå vård. Det skulle förmodligen sluta illa sett till min problematik.

Göran Greider och Åsa Linderborg skriver i Det populistiska manifestet (2018) att “avregleringar, privatiseringar och åtstramningspolitik har slitit sönder sociala band, skruvat ner förväntningar på framtiden till noll och ökat den sociala otryggheten” i en väl maskerad tillbakarullning av trygghetssystemet som jag tycker kan liknas vid en återgång till klansamhället. “Det är andra tider nu”, har jag fått sagt till mig, “familjer måste hjälpa sig själva nu”.

Man skär ner på barnomsorgen och lägger större ansvar på föräldrar som måste jobba mer på arbetsplatser som också gör nedskärningar fast kunderna kräver mer; alla vill ha råd med bostad när hyresrätter ombildas för alla vill ju framstå som moraliska föräldrar när man moraliserar karaktärsdrag istället för att diskutera klassorättvisor och välfärd. Familjen görs ekonomiskt ansvarig från avel till arv. Den tilldelas “den moraliska och ekonomiska funktion som staten inte längre vill ha” för att låna ytterligare citat av Göran Greider och Åsa Linderborg.

“Vinststyrd sjukvård kommer alltid prioritera läkemedelsindustrins och privata investerares ekonomiska intressen före allmänhetens hälsa”, skriver Rebecca Green i Offensiv och det är när allt färre ska göra allt mer, när omsorgspersonal inte kan vara till hjälp i situationer som vår, där medicinering inte kan vara den första och enda åtgärden, som man på allvar börjar ställa de svåra frågorna och av trygghetsskäl inte kan nöja sig med standardsvaren.

Många avstår vård av ekonomiska skäl

Delmål 3.8 i Agenda 2030, som handlar om jämlik hälsa, anger tydligt att det inte ska finnas några ekonomiska hinder för sjukvård. Men statistiska centralbyråns nationella uppföljning från 2020, på förfrågan från Europeiska hälsoundersökningen (EHIS) från 2019, visar att bland människor i behov av vård var de sysselsättningsslösa eller på annat sätt bidragstagande överrepresenterade bland de som avstod vård på grund av ekonomiska orsaker.

I samma dokument finner jag ut att “personer som blir arbetslösa, uppbär ekonomiskt bistånd istället för förvärvsinkomst eller som sorteras ut från ett förvärvsarbete på grund av sjukdom och får sjuk- eller aktivitetsersättning [löper] betydligt högre risk för självmord.” Ibland frågar jag hur jag ska kunna “läka” under de här omständigheterna men det är det ingen som har något svar på.

“Han får ju ta lite ansvar”

Den kanske värsta egenskap man kan äga om man befinner sig på fel sida om det urholkade ekonomiska trygghetssystemet är den klara medvetenheten om detaljerna i det sociala samspelet: om inte jag läker omedelbart, om jag inte omedelbart kan vara ensam med barnen, kommer samspelets oskrivna regler tvinga barnens mamma ge upp sin tjänst, den hon kämpat så hårt för att uppnå och befästa. Det håller i skrivande stund på att hända. Formellt sett kan hon ju inte sparkas för att hon behöver vabba mycket, men både du och jag vet att det finns informella krafter starka nog att skala bort henne från arbetet ändå. Skammen blir för tung att bära för en människa med samvete.

“Han får ju ta lite ansvar”, har hon fått höra. Kanske lindrar det något att jag fick och får hjälp, i sin fulla schablon dessutom, men det är en klen tröst. Det hjälper henne inte stå ut med att vara den som sätter sina arbetskamrater i skiten.

Kampen mot och behandlingen av psykisk ohälsa måste betraktas i ett samhällsperspektiv med alla sociala och ekonomiska obekvämligheter i synfältet: Hur motiverad tror du man behöver vara för att lösa sina psykologiska problem när priset för det är den basala tryggheten? Hur långt behöver det i omständigheterna gå innan man inser att det är dags att ta hjälp? Vi visste det inte förut, men vi vet det nu: man måste tvingas till det och det tills det tar tvärstopp. Solidaritet gäller sällan i förlustaffärer och det är där ett socialt och ekonomiskt mer utvecklat trygghetssystem måste komma in.

The post Bekännelser: Solidaritet gäller sällan i förlustaffärer first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men jag fick smak för vem jag är under kutymen.” Under påsken publicerar vi tre fristående texter av Christoffer Andersson om hans kamp för att bli en bättre människa. Detta är den första.

I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud, men ordet var inte Gud. Det var Misshandel. Det tog många är innan jag begrep att jag var ett misshandlat barn. Jag flyttade hemifrån med fem plastpåsar och en gitarr när jag var sjutton. Femton år senare förklarade tingsrätten mig skyldig till barnmisshandel. “Lidandet börjar på allvar”, som Ivar Lo-Johansson skriver, först “när vi funnit ordet”.

Under två år efter att domen föll växte ordet: det misshandlade barnet i mig framträdde allt tydligare och till slut hade femton år skalats bort och allt jag hade försökt fly undan hann till slut ifatt mig. Det var då jag lades in på psykiatriska intensivvårdsavdelningen.

Det misshandlade barnet växer upp, blir en funktionell, ibland till och med aktad medborgare, och misshandlar sina barn för att han varken hinner eller orkar läsa alla lathundar som förklarar vad en bra förälder gör: pengar och professionellt anseende går som bekant alltid först.

Barnmisshandel går i arv

Med andra ord är ärftlighetens silvertrådar i det närmaste oförstörbara om man inte först river ner sig själv, det vill säga utplånar sin självbild (som sällan är självvald) – utan att missbruka eller ta sitt liv.

Sextiotalisten som bara förde en kutym vidare skapade en åttiotalist som bara förde en kutym vidare. Ansträngningen att blottlägga silvertråden och bryta mönstret kostar mer än de flesta är beredda att betala. Därför är det mest humana faktiskt att tvingas till förändring; det är därför många med min problematik (det lilla antal som uppdagas det vill säga) tar vägen genom polisregistret.

Vanligtvis lär man sig socialt samspel och institutionell lydnad till den grad att det aldrig uppdagas; kutymen tillåts alltså föras vidare, kanske för det är viktigare att “överleva” i ekonomisk bemärkelse, det vill säga bevara självbilden (med andra ord ren självbevarelsedrift!) än att bespara framtiden resurskrävande åtgärder och behandlingar av barn som aldrig fick en.

Statligt kontrollprogram för föräldrar

I Finland har omfattande studier inför en nationell åtgärdsplan publicerats, som ska förebygga psykisk och fysisk barnmisshandel, med en igångsättningsperiod mellan 2020-2025. Programmet handlar om kontroll av blivande och nyblivna föräldrars sociala, psykologiska och socioekonomiska tillstånd för att enligt situationsspecifika modeller utifrån Agenda 2030:s delmål 16.1 och 16.2, säkerställa att barns uppväxtvillkor blir de bästa möjliga.

Författarna refererar till programtester i USA där man har “fått fram lovande forskningsresultat av tidiga hembesök till stöd för föräldraskapet och familjerna samt i syfte att förhindra skadliga erfarenheter under barndomen”. Detta sätt att kontrollera kommande barns uppväxtvillkor syftar till att stärka “familjens resurser och föräldraskapet genom social handledning: man ger t.ex. vägledning i fråga om barnskötsel och uppfostran samt hjälper med hanteringen av vardagsrutiner i hemmet”. Det vill säga “förebygga behovet av korrigerande åtgärder, förbättra barnens och familjernas livskvalitet samt erfarenheter av att klara sig i livet samt också förhindra att negativa upplevelser uppkommer och ackumuleras under barndomen.”

Det är vackra incitament som jag tror på och som vore nödvändiga för att täppa till luckorna som 1966 års lagstiftning mot barnaga ännu inte riktigt lyckats täppa till. Men fortfarande: Det förutsätter ett statligt kontrollprogram som kan lokalisera familjers problem och riskfaktorer i ett tidigt skede för att någonting i den femhundra sidor långa rapporten alls ska vara användbart. Det är som nämnt ovanligt att människor förändras såvida de inte tvingas till det, och definitivt inte om det måste ske till priset av ekonomi och anseende!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag hade aldrig gjort de förändringar och uppoffringar jag har gjort om jag hade varit bättre än jag är på socialt samspel och institutionell lydnad, det vill säga om jag bättre hade kunnat vinnlägga mig om “de laster som är till nytta för umgängeslivet”, för att rycka citat ur La Rochefoucaulds 273:e maxim. Jag hade fört kutymen vidare för den ekonomiska och sociala trygghetens skull, för det funktionella och aktningsvärda i att äga någon slags position i samhället.

Storebror stoppade mig tack och lov i ett tidigt skede och därför fick mina barn en chans. Nu kostade det mig all ekonomisk och social trygghet men när jag väl fick smak för vem jag är under kutymen blev ingenting så viktigt som att visa det för dem: det där var inte jag – det här är jag!

Glad att Storebror såg mig

Jag fick hjälp med att ta kampen mot spåren av en sextiotalist med både villa, Volvo och stadig ekonomi och som därför kunde få tillvaron att framstå som alldeles normal, till och med eftersträvansvärd; det var ingen som visste hur det egentligen låg till – många vet det inte än idag – för det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra någonting innan man finner ordet, inte minst för ett barn.

Det avkrävdes mig självförstörelse till självmordstankens rand, det vill säga ett grundligt personligt ombygge med både terapeutisk och medicinsk hjälp, innan jag kunde slitas loss från kutymens grepp. Och det var först när jag kunde säga till mina barn att jag älskar dem utan att fyllas av äckel som jag erkände att det var värt det.

Min behandling är långt ifrån slutförd. Men idag är jag glad att jag tvingades till det. Idag är jag glad att storebror såg mig. Det gav mig en chans att förändras och låta mina barn i ett tidigt stadium lära känna mig, åttiotalisten, frigjord från sextiotalistens självbevarelsedrift. Lidandet börjar som bekant på allvar när man finner ordet, men det gör också glädjen och kärleken.

The post Bekännelser: Idag är jag glad att storebror såg mig first appeared on Opulens.

Vi är tillbaka måndagen den 5/4. Under tiden kan ni avnjuta våra två tredelade påskserier. Måndag till och med onsdag kan ni läsa Anna Roosvalls prosadiktsvit “Cyklop, satellit” och torsdag till och med lördag Christoffer Anderssons “Bekännelser” som publiceras på avdelningen Existentiellt.

The post Opulens redaktion har stängt first appeared on Opulens.