JORDBRUK. Människan kan ge sig själv och världen i stort en hållbar framtid, resonerar Emil  Siekkinen, efter att ha läst George Monbiots aktuella bok “Ny jord”. 

Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten
av George Monbiot
Leopard förlag, 2023

Den brittiske journalisten George Monbiot har länge förespråkat en radikalt förändrad värld, en värld där människan – för att säkra sin egen framtid – värnar den natur hon är beroende av.

I Monbiots bok, Ny jord, lyder en underliggande fråga: Vilken av mänsklighetens alla aktiviteter är den mest förödande? Och svaret lyder: Jordbruket.

Detta kan låta märkligt. Människan har ägnat sig åt jordbruk i drygt tiotusen år, och detta sätt att utvinna mat har möjliggjort fasta bosättningar, högcivilisationer, och månfärder. 

Kostnaden dock varit hög. Jordbruk har utplånat livsmiljöer och fauna och flora. Jordbrukets utbredning har förstört grässlätter och våtmarker, runt om i världen, och under 2000-talet har jordbruket varit ansvarigt för 80% av världens skogsavverkning. Vanligtvis har det omfattande utplånandet av skog sin grund i att regnskog raderats för att ge plats åt åkermark som producerar grödor, vilka används för utfodring av djur som ska slaktas. Ungefär 70 procent av världens åkermark existerar för att möjliggöra köttkonsumtion på nuvarande nivå (omkring 75 miljarder slaktade djur per år).

Jordbruk bidrar direkt och indirekt till 25 procent av mänsklighetens koldioxidutsläpp, det medverkar till vattenbrist runt om i världen, medan det också innebär omfattande övergödning av jord och vatten, och betydande användning av bekämpningsmedel som inte bara drabbar så kallade skadeinsekter, utan också andra insekter, fåglar, och till slut människan. 

Vilken effekt bekämpningsmedlen har på det ekosystem jordmånen är, känner i dag ingen till. Vilket är anmärkningsvärt, eftersom jordmånen möjliggör de civilisationer vi är bekanta med i dag.

Och nu har matproduktionssystem börjat visa tecken på kollaps.

Länge tycktes svält vara på väg att försvinna. Sedan 2015 ökar emellertid svälten i världen på nytt. Hur kan detta komma sig? Möjligen har matproduktion och -distributionssystemet börjat haverera. I stora drag består systemet av ett fåtal aktörer som i effektiviseringsiver avlägsnat alla slags buffertar  som gör komplexa system habila. Därför sprider sig nu chocker snabbt genom systemet. En liknelse kan hämtas från det geopolitiska området. Sovjetunionens fall tycktes komma plötsligt, men i själva verket hade detta ryska imperium försvagats under lång tid. Dess kollaps var långsam, men också plötslig.

Det har uppskattats att fyra bolag kontrollerar 90 procent av all handel med spannmål, och vete, ris, majs, samt soja står för 60 procent av de kalorier världens bönder producerar. Av dessa 60 procent odlas det allra mesta i en handfull nationer, såsom Ryssland och Ukraina, och världen har kommit att delas in i storexportörer och storimportörer av dessa jordbruksprodukter. Torka, översvämningar, krig, och logistikproblem kan snabbt få betydande kringeffekter. Och det har de redan fått. Men de som bor i rika nationer började höra varningsklockorna först under coronapandemin. I fattigare länder har problemet varit känt sedan åtminstone 2010 års vetebrist. 

Problemet är alltså tvåfaldigt, och består av den miljömässiga skada systemet orsakar, samt det faktum att systemet kan bryta samman och orsaka en världsomfattande kris.

Hur ser då potentiella lösningar ut?

Vad gäller jordbrukstekniker, finns der framför allt två som intresserar Monbiot.

I den tempererade klimatzonen är de flesta spannmålsgrödorna ettåriga, vilket innebär att de måste planteras och skördas varje odlingssäsong. Tunga maskiner och plogande sliter på jorden, och avsaknaden av rötter gör den känslig för erosion. Detta ökar risken för läckage av näringsämnen vilka övergöder och sakta förstör jord, våtmark, och hav.

Därför ökar intresset för perenna grödor.

Genom att odla fleråriga grödor kan jordbruket minska sina koldioxidutsläpp eftersom dessa grödor binder kol i marken under en längre tid. Fleråriga grödor har dessutom fördelen att de är torktåliga, och deras rotsystem möjliggör ett mer effektivt näringsupptag. Försök visar också att perenna spannmål kan göra bekämpningsmedel överflödiga. Predatorer får i denna miljö längre tid på sig att utvidga sitt territorium, och de kan därför hålla så kallade skadeinsekter i schack, medan pollinationernas antal också ökar.

Det har också visats att grödor av detta slag kräver mindre gödsel från djur. Gröngödslingen används och myllas ner i marken, vilket gör att jorden på sikt blir mullrik, full av näring, och porös.

Utöver detta är fleråriga grödor också arbetsbesparande, eftersom mindre tid krävs för att jorden ska vara produktiv.

Andra jordbrukare har ökat sin avkastning utan såväl animaliskt gödsel som bekämpningsmedel. Näring kommer i huvudsak från grödor som är odlade för att bygga upp jordmånen, samt gröngödsel som är del av den välplanerade (sjuåriga) växtföljden. Jordmånen stärks, predatorer (som erbjuds orörda reservat mitt ute i åkrarna) tar itu med de insekter som kan skada skörden, antalet sjukdomar minskar, grödorna mår bättre, skörden ökar.

Båda dessa alternativ är variationer på jordbruk, men helt nya sätt att producera mat har också börjat göra sig gällande. 

Dessa nya metoder kan producera protein utan bekämpningsmedel och kräver endast litet vatten. Något behov av odlingsmark finns inte. Detta är av betydelse eftersom nya åkrar i dag breder ut sig på skogens bekostnad, vilket innebär att oerhörda mängder koldioxidslukande träd utplånas. 

Tillverkningen av proteinet resulterar i endast 25 procent av de koldioxidutsläpp som samma mängd ärtprotein ger upphov till. Verksamheten orsaker koldioxidutsläpp som motsvarar 1-2 procent av köttindustrins utsläpp.

Denna process kan också minimera antalet transporter eftersom proteinet kan produceras i samhällens direkta närhet (traditionella jordbruksprodukter har i genomsnitt mycket långa transportsträckor). Närheten mellan matproduktion och konsument är inte minst av vikt ur totalförsvarets perspektiv.

Monbiot hyser stor tilltro till det arbete som utförs av finska Solar Foods. I Finland har Klimatfonden beviljat Solar Foods ett lån på tio miljoner euro, och flera aktörer har öst stora summor över bolaget, som ägnar sig åt precisionsfermentering. Företaget använder elektricitet för att producera vätgas som kombineras med koldioxid, vatten, vitaminer, och mineraler för att odla mikrober. Mikroberna skördas i form av ett ätbart protein som kan anpassas till alla smaker och allas kosthållning. 

Matvaran – som kallas solein – består till 65-70 procent av protein, 5-8 procent fett (i huvudsak omättat), 10-15 procent fibrer, och 3-5 procent mineraler. Solein erbjuder också järn och B-vitamin samt de nio aminosyror människan behöver.

Möjligen kan precisionsfermentering resultera i en djupgående förändring av det mänskliga samhället och världen i stort. Enorma landområden skulle kunna återställas, vilket skulle binda betydande mängder koldioxid. Vattenbrist skulle bli mer hanterbart. Livet i havet skulle ges möjlighet att återhämta sig efter århundraden av för stort fisketryck.

Nationer skulle kunna bryta sitt beroende av livsmedelsimport. Svält och den pågående massutplåningen av fauna och flora skulle kunna förpassas till det förflutna. 

Människan skulle kunna ge sig själv och världen i stort en hållbar framtid.

The post En hållbar framtid inom räckhåll first appeared on Opulens.