LYRIK. I dag presenterar vi Ndue Ukajs diktsvit “Godo kommer inte” i översättning av Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä. Den handlar om Becketts Godot som vi alla väntar på, men som inte kommer. På albanska är Becketts pjäs översatt med titeln ”Godo” vilket Ukaj valt att behålla i sin dikt.

Ndue Ukaj föddes i Kosova 1977 och är författare, essäist och litteraturkritiker. Han har givit ut fyra poesiböcker, en novellsamling och två litteraturkritiska böcker och vann bland annat det nationella priset för bästa poesibok, utgiven 2010 i Kosovo. Boken fick också pris för bästa poesi i en stor internationell poesifestival i Nordmakedonien. Hans verk har publicerats i framstående internationella antologier och tidskrifter och har översatts till många språk.

Ukaj tror på de möjligheter som poesins språk ger. Han skriver: “poesin skapar klarare och vackrare horisonter som relaterar till frågor om människans existens, vårt förhållande till tiden och de sanningar som omger oss. Dikterna ger ljusstyrka, skapar ljus och hopp i mörka och sorgliga tider”.

Nu har vi den stora äran att presentera Ukajs diktsvit Godo kommer inte i översättning av Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä. Den handlar om Becketts Godot som vi alla väntar på, men som inte kommer. Och även om han skulle komma, kommer alla att bli besvikna eftersom han inte kommer att se ut som vi föreställt oss. På albanska är Becketts pjäs översatt med titeln ”Godo” vilket Ukaj valt att behålla i sin dikt. Han menar att den ställer det stora dilemmat i ett poetiskt perspektiv: Ska vi vänta, och i så fall, vad ger oss väntandet – är det egentligen värt att vänta på?

CAROLINA THELIN

Godo kommer inte

Godo kommer inte.

Det regnar, vägen från Irland är oframkomlig

havet kan inte passeras med små steg, i regniga nätter
när ensamheten sväljer en som jordens sprickor efter jordbävningen
när smärtan inte ens har tid för vetenskaplig förklaring.

Godo kommer inte, det är sent, väntandet har mattat ut honom
i en skön sömn vaggar mina och dina drömmar.
Han kommer inte, varken under livets träd eller i underverkens teater,
sover förväntningarnas sömn som din tid inte förstår, vår tid.

Du väntar, likt bruden i den övergivna bröllopssängen,
du drömmer om honom med öppna armar när han räcker fram en säck full av drömmar
där du lägger dina händer varsamt, som i det vackra håret, hägrar där
och bönar din dröm, sammanflätad genom dina långa fingrar.
Ett plötsligt ryck genom din kropp, handen väck från säcken.
Du torkar pannan och förstår att Godo inte kom, inte heller hans gåtfulla blick.
Fortfarande är du inte övertygad om att din dröm kom i en säck.
Den blev för evigt bunden i en knut precis som Godos ankomst.
Förvånad stegade du på andra sidan från den rasande flodens ord
som dina steg träder bland drömmar fulla av underverk mot tidens beskyddare.
Som gör livsljud i drömmen om förväntningen.
Och främjar en förhoppning om att Godo ändå kommer.

Nej, Godo kommer inte, nej!
Du gråter, gråter så förtvivlat att tårarna utgör en bäck
mellan ditt kindben och dess gränslösa flöde.
När hjärtslagen känns som främlingens steg
när ilskan knackar i den svarta natten.
Även Godo skulle kunna trilla och skada sig illa.

Godo kommer

Sluta gråta hela tiden, Godo kommer
stormen har bedarrat, vägen från Irland är öppen
han har lindrat den oroliga synen och Akilles ilska
även bröstsmärtan har läkt.
Han kommer under livets träd.
Där du har skapat ett bo i förväntan
med ett träsk av önskemål bundna i snaror.
Godo kommer med havets musik full av tystnad.
Ditt väntande har gett honom mod,
han kommer med säcken full av gåtor,
kommer närmare det ruttna trädet
där du väntar och lägger dina skakande händer
så att ironin biter den ändlösa väntan.
Och de ord som byter sin form varje morgon.

Ditt gröna öga litar inte på tiden, väntandet eller hans ankomst.
Med blad av träd frögrenar du kronans seger. Vilken glädje.

Med minskande förhoppningar till det förlorade förtroendet, upplöses seendet
och korsar den rasande floden utan att bli igenkänd.
Plötsligt återvänder du.
Du sitter i närheten av trädet med din lysande arga blick
där de vita lamporna sväljer hemlängtans ögonblick.
Du sparar väntandets nostalgi. Hjärtats steg.

Genom de trötta fingrarna räknas teaterns absurditeter
med nakna skådespelare i vilkas närhet
åskådarna har spridits genom meridianernas död.
I väntan på Godo.
Och rädslan från ormen i det ruttna trädet,
som piskar utan avbrott.

Alltså, Godo kommer, ditt väntande har gjort honom modig.
Vid livets träd
där skådespelarna bygger en frälsande teater åt dig.
Och frambringandet som håller i sig tills att han kommer.

Godo kom

Det är natt, stormen upphör inte
din våta kropp skakar av det kraftiga regnet
under livets träd i väntan på Godo.
Väntandet har förvandlat dig till en samtida staty.
Där livet har sitt bo för nattens kråkor och ensamma fåglar.

Din ensamhet drar sig som en knuten orm
genom vilken den giftiga tungan tränger igenom.
Plötsligt hörs en kraftig knackning, du hör det inte.
Dina öron är slutna av maskar som klättrar över din kropp.
Som den gamla mannen framför lagens dörr i Kafkas berättelse.
Inväntar att få träda in i lagens mysterier, förlåt, jag menade Godos mysterier.
För att likväl förstå den absurda gåta
som ligger i det omänskliga.
Min Gud,
Godo kom, med sin förvirrande blick och slitna säck,
med förlorade önskningar från den långa hemvägen
under livets träd där du väntade i en oändlighet.

Du kände inte igen honom,
han kom med ett annat ansikte som du aldrig föreställt dig.
Med en trött röst du aldrig hade hört,
med en orolig syn som du aldrig hade sett.
Förtvivlan förbluffar din kropp. Maskarna faller till jorden
från din kropp som omvandlas till väntande.

Förtvivlad tog du det skämda huvudet och grep med handen om hans säck
då du söker dina torkade drömmar är de liksom höstens blad
genom vilka de berusade fötterna går
och tårarna föll över kinder och hals
du föll i de förtvivlade armarna
en välkomst till honom såsom bruden som väntat i den övergivna sängen,

medan du drömde med öppnade armar för att behålla säcken med drömmar
där du varsamt lägger dina händer, som i det vackra håret… där hägrar de
och bönar efter din dröm, sammanflätad bland dina långa fingrar
och torkar din panna och du förstår att Godo kom och din väntan förblev en ändlös väntan.

Översättning: Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä

The post Littestraden: Diktsvit av Ndue Ukaj first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare Percival har avlidit efter en tids sjukdom. Vår kulturredaktör Clemens Altgård som känt Percival sedan 80-talet minns en författare och allkonstnär av internationellt format.

För en vecka sedan gick jag som vanligt in på Art Distribution Studios Instagramkonto. Det var det enda sociala medier-nätverk som Percival använde sig av. Till min bestörtning såg jag ett meddelande om att Percival somnat in. Jag borde ha anat oråd eftersom han inte hörts av de senaste veckorna, så som han brukade.

Eftersom jag befann mig i Malmö och Percival i Stockholm så brukade vi hålla kontakten genom telefonsamtal som ofta blev timslånga. Percival brukade inte sällan säga att vi borde göra en podd tillsammans. Om det var så att jag inte hade möjlighet att svara i mobilen brukade han tala in ett meddelande, gärna långt, som en poddsändning!

Ska något framhållas så är det hans rörliga intellekt och filosofiska djup samt, inte minst, humor. Om jag någon gång kände mig bekymrad eller nedstämd kunde ett samtal med Percival rädda dagen. Få personer jag känner kan uppvisa en sådan livsglädje i kombination med insikter i sakernas allvarliga tillstånd som Percival kunde ge prov på. Lägg därtill hans omfattande bildning och kunskaper. Han kunde fortfarande, vid sin relativt höga ålder, utan vidare recitera långa dikter av till exempel Saint-John Perse utantill.

Percival var född 1931 och kunde vältaligt berätta om sina kontakter med författare som Gunnar Ekelöf och Samuel Beckett eller en tonsättare som Karlheinz Stockhausen. Det var inte fråga om något skryt från Percivals sida utan det var helt enkelt den sfär han rörde sig i.

Han hette ursprungligen John Percival Backlund, men ville endast kallas Percival, något som svenska myndigheter hade svårt att acceptera. Det ska sägas att han aldrig kände sig riktigt hemma i Stockholm och Sverige. Ibland kunde han beskriva det som ett slags fångenskap, närmast. Fångenskap? Ja, på grund av en allt mer nedsatt syn som i det närmaste resulterat i blindhet kunde Percival inte resa på det vis som han tidigare gjort. Men världsresenären, som kände sig hemma i vilken världsdel som helst, höll humöret uppe genom meditation, andningsövningar och sina kulturella aktiviteter. Utöver att skriva komponerade han också musik och har även varit verksam som bildkonstnär, teaterman och koreograf.

Percival översatte också åtskilliga av världslitteraturens stora författare, till exempel Antonin Artaud, Samuel Beckett, William Blake och Nelly Sachs. Dessutom skrev han vissa texter på engelska och kände sig enligt egen uppgift hemma i såväl Mexiko som i New Mexico. Till sina hemtrakter räknade han även Languedoc i Sydfrankrike.

Hans eget författarskap resulterade i en rad betydande verk, på svenska och engelska. Den som vill ha en ingång till Percivals litterära och filosofiska universum kan förslagsvis börja med Tema på tiden (1971, återutgiven 2010) och pjässviten Människan X (1968). Eller någon av hans reseskildringar, som är av det ovanligare slaget, till exempel Orientalisk vagabond (1957) och Quetzalcoatls återkomst: ett mexikanskt äventyr (1983, i omarbetad nyutgåva 2011).

Percival var en av få kvarvarande sant visionära svenska författare på den här sidan millennieskiftet. Det märks inte minst i hans engelskspråkiga bok Letters to Shanti som utkom för fem år sedan. Som titeln antyder är det en bok i brevromangenren. Breven är ställda till Shanti som kan ses som en symbol för en kvinnlig kraft eller princip i tillvaron. Jag föreställer mig också att breven skrivits till konkreta kvinnliga mottagare, men i boken sammansmälter de till Shanti, som är ett sanskritord för fred, lugn eller vila. Det förekommer också i slutet av T S Eliots dikt The Waste Land. Utöver referenser till Eliot finns det i Letters to Shanti åtskilliga citat av Joyce och ordlekar i dennes anda.

Verklistan är omfattande så den som vill läsa allt av författaren har en diger uppgift framför sig. Men det kan vara mödan värt eftersom det rör sig om läsning som både skänker svindlande perspektiv och kommunicerar på högsta litterära nivå.

Den som går in på Percivals sajt kommer att mötas av fågelkvitter. Den särpräglade visionen om en bättre värld finns kvar. Som i den här texten han skrev för Opulens. Det är alltid en tröst även om sorgen och saknaden just nu tynger. Det är ett stort tomrum som Percival lämnar efter sig, men böckerna, pjäserna och musiken finns kvar. Mina tankar går nu till hans närmaste.

The post Percival är död first appeared on Opulens.

STILSÄKERT. Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning men föreställningen är i första hand skådespelarnas, skriver Lena S Karlsson. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Andante av Lars Norén
Dramatens lilla scen
Regi: Lars Norén
Scenografi: Lars Norén, Dick Sandin
Kostym: Lars Norén, Åsa Johansson
Ljus: Egil Barclay Høgenni Hansen
Medverkande: Marika Lindström, Per Mattson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Nils Eklund, Siw- Marie Andersson och Camilla Rensgård.

”Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen” är en av många referenser till Bibeln i Lars Noréns nya pjäs Andante, som fått sin urpremiär på Dramatens lilla scen. Som alltid hos Norén finns det åtskilliga citat ur världsdramatiken, framför allt hos de som varit hans egna följeslagare som Jean-Paul Sartre och Beckett.

Hur möter vi döden och intigheten? Andante är första delen i en trilogi om åldrande och avsked. Den andra delen Vintermusik hade sin urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 2017 i Sofia Jupithers regi. Lars Norén regisserade den sista delen Stoft på Frankrikes nationalteater Comédie-Française 2018, vilket kan verka lite förvirrande — som om tidsbegreppet är upplöst, alla pjäserna verkar utspelas i ett nu och flätas oavlåtligt samman.

På Dramatens lilla scen finns fem personer i olika stadier av demens, afasi och sviter av gravt missbruk. Deras tillstånd präglas av sönderfall, livet har förrunnit och personerna befinner i en stadig utförslöpa emot det oundvikliga. Somliga gör det med fattning, andra med förtvivlan. Ensemblen spelar fram sina roller med stor respekt och stundtals präglas dialoger av avväpnade humor, dialogen kryddas av lätta absurdismer som i en Beckettpjäs.

För att betona det ”demokratiska” i livets slutskede har de olika skådespelarna som spelar dementa inte fått några rollnamn, i stället kallas rollgestalterna vid beteckningar i enlighet med alfabetet: A, B, C, D, F. Yttervärlden gör sig ibland påmind när barn och andra anhöriga söker kontakt, ofta gagnlöst, många känner inte längre igen sig sina närmst anhöriga eller vice versa.

Dramat spelas alltså i dödens förrum, på en av dessa sorgligt underbemannade vårdavdelningar för äldre där väntan är allt som återstår. Ensemblen sitter vänd mot publiken på neutrala stolar, i en antydd halvcirkel. Här finns Per Mattsons sturiga gubbe B, en före detta arkitekt som värjer sig. Han vill inte bli inblandad i sin hustrus plåga eftersom han är en frusen nejsägare, bortvänd från livet. Per Mattson är en skådespelare som bara blir större med stigande ålder, jag tänker bara på hans lysande insats i Faust och även här visar han sin bredd och kapacitet.

Hustrun, den forne läkaren A, som har förlorat ett barn, spelas övertygande av Marika Lindström. Ångesten över det döda barnet lämnar henne ingen ro och hennes förtvivlan är hjärtskärande. Här finns också en framstående intellektuell och frankofil, D, en kvinnlig författare vars ambition är att skriva en bok om Simone Weil men som oavlåtligen misslyckas. Bakom projektet finns ett glödande hat inför den Simone som stole the show: Simone de Beauvoir. Nu är den tiden förbi — bara den barmhärtiga glömskan består. En gång var D framgångsrik författare, produktiv, vacker och internationellt omsusad. Nu minns hon inga böcker och lever i sitt mörka limbo.

Som en katt bland hermeliner har Lars Norén placerat Carl-Magnus Dellows karismatiska gestalt som E, av allt att döma en hemlös och outsider – han tjatar om strängt receptbelagd medicin och andra substanser som Ipren, Oxytocin, Valium och vädjar till slut om: ”Non Stop?”

Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning som Lars Norén bjuder på, men föreställningen är i första hand skådespelarnas som tar sig an denna text om det svåraste, vägen in till intet och det förflutna. Det är vackert och skrämmande.

The post Vacker och skrämmande Norénpjäs first appeared on Opulens.