SAMHÄLLSKRIS. När terrorn slår in vardagens öppna dörr behöver vi kanske filmens värld mer än någonsin, vare sig det gäller musikalbetonad verklighetsflykt, peppande solidaritetsdraman eller barndomsbetonad magi.

Det finns inga mentala bromskuddar i världen som kan hindra pulsen från att slå som en kolibri och sinnet att krackelera inför en sådan ofattbar ondska, som den som drabbade oss den där första fredagen i april. Och även när de närmaste kunnat räknas in i trygg säkerhet, fortsätter de obönhörliga nyhetsuppdateringarna att ticka in minut för minut. Skottlossning vid Fridhemsplan, kaos i city, har det smällt på centralstationen, vilka känner jag som kan befinna sig där?

När tryggheten som vi känner den smulas sönder till fint stoft och sprids för vinden, famlar vi efter något som kan ge om bara en liten puff tillbaka in i normaliteten. Där vardagen har sin gång med jobb som ska utföras, ärenden som ska fixas, barn som ska hämtas och mat som ska lagas. Och där lastbilar är till för att frakta gods och inte för att släcka drömmar.

När ögonen dagen efter den svarta fredagen till sist inte mäktade med fler surrealistiska nyhetsuppdateringar, famlade undertecknad efter fjärrkontrollen för att bara för en stund få vila i en annan verklighet. Det blev till sist den gamla musikalklassikern Singin’ in the rain, en film jag för övrigt analyserat sönder och samman i filmvetenskapens b-uppsats där den synades jämte genrevännen Rocky Horror Picture Show ur ett blickriktningsperspektiv. När hjärnan inte orkade med mer av i högsta grad verklighetsförankrad dramatik, lindade sångpärlor som Good morning och You are my lucky star in huvudet i ett välbehövligt fluff av skönkoreograferade dansnummer och rosaskimrande femtiotalsromantik, och för bara några timmar väntade världens ondska ute i farstun istället för hamrandes inne i pannloben.

Längtan efter att få fly in i en annan värld efter svåra händelser har kanske mer bäring än vad man kan tro. Vetenskapliga studier har visat hur personer som upplevt en traumatisk händelse visar sig löpa mindre risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, om de en stund efter det inträffade får spela datorspelet Tetris. Spelandet i sig förhindrar nämligen att minnesbilder från den traumatiska händelsen spelas upp i vår hjärna gång på gång och på så sätt biter sig fast. Även om det saknas liknande studier vad gäller film och traumabehandling, ligger det förstås nära till hands att tänka att även en stunds avdramatiserat filmtittande kan ha liknande effekter. Rörliga bilder har sedan länge också använts inom så kallad filmterapi, där filmklipp används för att öppna upp för samtal om de egna problemen.

Sedan är det detta med att återgå till en slags vardag, och ett liv där solidariteten och tilliten människor emellan vinner över rädsla och misstänksamhet. Om det gick att utvinna essensen ur en film och injicera den i vårt just nu rätt darriga samhällsklimat, skulle valet till exempel kunna falla på den peppande dramakomedin Pride, där brittiska hbtqia-aktivister gör gemensam sak med en grupp strejkande gruvarbetare. Eller barndomssagan Beasts of the southern wild, där sexåriga Hushpuppy skapar sin egen magiska livsberättelse ur en benhård tillvaro, eller varför inte Lisa Langseths briljanta terapidrama Hotell där en grupp människor sänker garden mot varandra med förvånande resultat.

För rädsla urholkar själen, för att citera Fassbinders gamla pjästitel, och bästa botemedlet i tider som dessa är regelbundna doser fantasi, empati och medmänsklighet i alla dess uttryck. Så ta en stund och sätt ihop din egen hoppingivande filmkanon som vaccin mot samtidens intoleranta uttryck – den kommer, trist nog, förmodligen att behövas.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Med filmen som tröst first appeared on Opulens.