MINNESDAG. Idag för fem år sedan, fredagen den 13 november 2015, dog 130 människor i terrorattentat i Paris 10:e och 11:e arrondissement samt i konsertsalen Bataclan. IS tog på sig dådet. Lisa Gummesson, som då bodde i Frankrikes huvudstad, minns den kvällen.

Fredagen den 13 november 2015.
Det plingar till mobilen. Flashar om pågående skottlossning.
M säger att han tar cykeln hem, jag säger att de skjuter ju i kvarteret bredvid.
Vi tar kanske den sista lediga taxin den kvällen. Ur radion spelas skeendena upp live. Avlossade automatvapnen ekar genom staden.
Paris.
Taxichauffören åker omvägar.
Vi kommer hem, lägger oss, sover inte.
Medierna invaderar huset där vi bor, kollektivet sitter klistrat framför teveapparaterna; bilder, vittnesmål, blod.
Mina drömmars stad, mina drömmars stad … vad har ni gjort med den?
Sammanbitet går vi vidare, så som livet gör, går.
Firar födelsedagar. Äter ute. Tvingar oss att våga. Leva.
Går på bio. Någon i salen får ett meddelande om nya skjutningar. Panik, man rusar ut, falskt alarm.
Militärer patrullerar, kontrollerar att det inte är just du som har ett vapen i väskan. Det kan vara vem som helst nu. Men man försöker hålla ihop, vinna över rädslan.
Vinna, samtidigt som alla vet att allt redan är förlorat.
Alla känner någon som känner någon som dog.
Tänker fortfarande på bombbälten under jackor, vilken jacka som helst, men inte lika ofta. Tiden läker ändå såren, det gör den.
Så ska de till sist ställas inför rätta. Journalistmördarnas kamrater. Då dödas en lärare på öppen gata. Paris igen. Paris. Paris.
Andra minnen. Januari 2015. Ett sms från en vän. Har du hört? Attack i Charlie Hebdos lokaler. Jag cyklade alltid förbi där, då, längs kanalen på väg till jobbet. Fast den dagen var jag ledig.
De hårfina gränserna. Årsdagarna som kommer och går och jag minns, jag minns, minns, minns.
13 november 2015. 13 november 2020. Allt kommer tillbaka till mig, såren rivs upp, blodigt och infekterat, som skotthål i människokroppar.
Jag försöker förstå, skriva analys, går inte. Allt är fortfarande för mycket på riktigt.
Jag är där och då.
130 döda den kvällen. Bilderna av deras ansikten som sätts ihop till collage i dagstidningarna. Namnen. Åldrarna. 32 år, 37 år, 40 år, 25 år, 30 år, 34 år, 22 år, 39 år, 21 år, 27 år …
Död, död, död. Som var liv, liv, liv.
Så här är det i krig tänker jag men kan naturligtvis inte veta.
Fem år senare ser jag fortfarande deras ansikten, livet i dem. De som var vi. Vi som var dom.
På Paris gator och uteserveringar och konsertsalar, med friheten i våra händer, eller bara ett glas vin.
För det livet, för den friheten, var de tvungna att dö.
Fredagen den 13 november 2015.

The post Fredagen den 13 november first appeared on Opulens.