UTOPI. När det sociala tvånget har lyfts bort och man fritt kan välja vilka man vill samarbeta med kommer förmodligen många att frivilligt ägna sig åt olika sociala experiment med andra. Det menar Lasse Ekstrand som funderar kring det goda samhället.

Vilken borde balansen vara mellan samhälle och individ för att vi ska kunna tala om det goda samhället? Hur mycket samhälle, hur mycket individ? Hur mycket kollektiv organisation, hur mycket autonomt, individuellt liv?

Å ena sidan har vi den genomsocialiserade individen som med hull och hår tillhör den sociala gemenskapen och inte tillåts ställa sig utanför den. Det ofta förekommande uttrycket “social kompetens”, ett fenomen som framhålls som något eftersträvansvärt inom det “kunskapsintensiva” arbetslivet, illustrerar detta.

På den andra sidan har vi Kaspar Hauser och Robinson Crusoe, som vänder det sociala rummet ryggen och lever som enslingar nära naturen. När Kaspar Hauser försöker inordna sig bland de bofasta människorna, och tala deras språk, så dör han.

Samhället är ett fängelse, en själens disciplineringsanstalt för att tala med konstnären Antonin Artaud och idéanalytikern Michel Foucault. Det bästa är att likt Tom Sawyer och Huckleberry Finn rymma från det inrutade livet och förbli på rymmen. Idealet är outsidern eller stråtrövaren. Eller ”dåren”, solitären som är sig själv nog.

Människan är en homo economicus och ingenting annat.

Den amerikanske, tidigare reklammannen Richard Bode har i sin inspirerande bok Vid Miramar väntar jag på livet berättat om hur han hoppade av sitt ekonomiskt mycket framgångsrika liv på Manhattan – en kort tid innan en bonus skulle falla ut och göra honom ekonomiskt oberoende för all framtid – och bosatte sig vid havet. Där under skyarna, mellan det vilda livet i det rullande och piskande havets skepnad och människornas samordnade och småborgerligt präktiga liv på fasta land, funderar han över just balansen mellan individ och samhälle.

Bland nyliberaler förfäktas en mycket långtgående individualism, för att inte säga egoism, där de enda banden mellan människor är den anonyma marknadens. Människan är en homo economicus och ingenting annat. Hon styrs av sitt egenintresse, vad som gynnar just hennes privata strävanden. Det hela går tillbaka till Adam Smith, som har kallats “nationalekonomins fader” trots att han var moralfilosof, och som använde metaforen “den osynliga handen” för sin vision av samhället. Om man bara tillåter individer att agera fritt på marknaden, om bara staten låter bli att intervenera och håller tassarna borta, så uppstår balans och harmoni, som om en osynlig hand ställer allt till rätta.

Men vad de nyliberala marknadsfundamentalisterna glömmer är att Smith betonade empatins nödvändighet, det vill säga att människor hyser medkänsla för varandra.  Det är absolut nödvändigt i den fria konkurrensens marknadssamhälle. Annars väntar, som en följd av den bittra konkurrensen, den sociala vildmarken där alla är ett presumtivt offer.

Många har funderat omkring den ömtåliga relationen mellan individ och samhälle och hur den skulle kunna te sig så att både individen och samhället “får sitt”. Själv har jag i ett par böcker, inspirerad av den danske statsvetaren Erik Christensen, samt av samhällsfilosofen och ekonomen Gunnar Adler-Karlsson, skissat på en medborgarlön eller basinkomst som det också kallas. En ekonomisk grundtrygghet som tillförsäkras alla medborgare, och som förväntas skapa relationen mellan individ och samhälle.

Individen kan genom medborgarlönen leva ett relativt avskilt liv, utan diverse livsinskränkande krav från arbetsmarknad och stat. Men kommer förmodligen att frivilligt ägna sig åt olika sociala experiment tillsammans med andra. När det sociala tvånget har lyfts bort och man fritt kan välja vilka man vill samarbeta med.

Jag är fullt medveten om att medborgarlönen förutsätter att man omfattar en ljus människosyn, en tro på den skapande och kreativa människan. En mörk människosyn, dikterande att människan måste styras och kontrolleras, låter sig inte förenas med medborgarlönen och det frisläppande av medborgaren det innebär.

Fast kanske borde man hellre uttrycka det som att man bemyndigar medborgaren, tar denne på allvar. Samhället blir mer ett medel än ett mål i sig. Ett medel att frigöra individen. Och en mötesplats vi själva väljer att få till stånd.

The post Ekonomisk grundtrygghet är frihetens förutsättning first appeared on Opulens.

BASINKOMST. “Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga.” Christoffer Andersson ger sig in i debatten som startade med Amra Bajrics krönika och följdes av ett inlägg från Lars Thulin.

Tvärtemot vad Amra skriver bör mycket kunna bli bättre av “att med plågsam klarhet se vad det är vi är fast i”, för visst är det väl så att medvetenhet öppnar upp för möjligheter att bjuda upp till kamp, skingra alla rökridåer och ta en rejäl titt på verkligheten: det finns alternativ, men de är allt annat än lockande.

Ingen konsument kommer ifrågasätta varför hon konsumerar om det bidrar till hennes sociala identitet (det gäller både fysiska ting och det Ingenting som Iodine Jupiter nyligen gjorde ned i en lustig underskruv). Det är svårt att angripa kapitalismen om man klär sig i dess rökridåer.

Är det inte som att stanna i ett destruktivt förhållande för att “det blir bäst så”? Det blir “vettigast” att stanna, “klokast” att lida för den högre levnadsstandardens skull, för barnens eller för rädslans skull eller för vilkens skull det nu är man stannar.

Med det sagt är det möjligt att sticka hål på Lars Thulins pessimistiska realism. Det finns alternativ, men de är som sagt allt annat än lockande, långt ifrån det kapitalismen utlovat. Där finns inga “neonljus, stimmiga krogkvällar, alkohol med främlingar” och inga “fräscha kontorslokaler någon arkitekt med total avsaknad för det praktiska designat”, där finns ingenting som ersätter “flörten med en främling, beröring, det spontana och ibland förbjudna”.

Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås.

Där är det alldeles tyst, ensamt och färglöst som det är bortom köpstyrkans glamour. Men det finns en poäng i att leva där precis som det finns en poäng i att lämna det destruktiva förhållandet: Det är början på något nytt, ett nytt sätt att umgås, närmare “naturen” om man så vill, där allting gör lite ondare, där djup ersätter bekvämlighet för att man måste lära sig kommunicera en ny och mycket mindre anspråkslös social identitet utan några rökridåer och fartränder att svepa in sig i.

Det “nya” jag talar om kanske närmast kan konkretiseras som en röst för medborgarlön, det vill säga villkorslös basinkomst för alla. Den märkbara debatten verkar ha dött ut men pandemin har visat att åtminstone de fysiska resurserna finns. Problemet ligger väl snarare i att detta främst skulle gynna de saktmodiga och de saktmodiga har, för att citera Alexander Bard och Jan Söderqvist, “aldrig besuttit särskilt mycket av vare sig det ena eller det andra”.

“Den bistra verkligheten” Lars talar om är i mångt och mycket den programmerade viljans makt över de saktmodigas världsbild, en konsumismens ledstjärna eller ännu värre: social kontroll, och kostnaden för att frigöra sig från den är alltigenom enorm (det kan varje individ som lyckats lämna ett destruktivt förhållande intyga). Resultatet blir ofta ett leverne som inte är upplyftande för någon i ens omgivning och en bräckt social identitet kan vara nog för att sänka vem som helst som tvingats ut ur rökridån för att leva i misär.

För att allmän basinkomst ska vara ett realistiskt alternativ måste all glamour Amra räknar upp aktivt väljas bort och det är hela poängen. Att tvinga någon part i ett destruktivt förhållande att packa väskorna är aldrig konstruktivt, till syvende och sist är det individen själv som måste inse faktum och bryta relationen.

Allmän basinkomst skulle förmodligen underlätta emaneringen: fler kan komma ur sina destruktiva förhållanden med de sociala identiteter som konstruerats åt dem under konsumtionens fana, fler kan med framgång uppmana varandra att sprida röken för vinden och se verkligheten för vad den är utan att gå under.

Men ensamheten, tystnaden och färglösheten och anspråkslösheten bortom kapitalismens lockelser, den måste man våga – och vilja – möta, oavsett för vilket ändamål man väljer att möta den. För utan den specifika insatsen är alla socialistiska vedermödor alldeles gagnlösa. Däri förlorar också drömmen om medborgarlön all sin realism och det som blir kvar är “den bistra verkligheten”.

The post Basinkomst istället för glamour first appeared on Opulens.

OHÄLSA. Varför måste så många jobb upplevas som meningslösa och när ska vi ha tid att älska? Isobel Hadley-Kamptz funderar på vägen ut.

”Vilket är det största samhällsproblemet i vår tid?” Jag modererade häromdagen ett samtal mellan den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen och den holländske författaren Rutger Bregman. Vi skulle prata om utopier och basinkomst. Det är förstås roligt att göra, men jag antar att jag är för svartsynt lagd, så jag frågade ändå: Vad är det värsta vi står inför?

De tänkte ett tag, men till slut framkom bland klimatfrågor och högerextremism att det allra största problemet kanske är människors känsla av meningslöshet och medföljande psykiska ohälsa. När man saknar mening och kanske rent av går ner sig i depression och ångest blir det svårt att över huvud taget orka bry sig om smältande polarisar eller nazister på frammarsch. De egna problemen tar över, ångesten tränger ut allt annat och gör att också den politiska kampen känns meningslös och futtig.

Bristen på upplevd mening är också helt säkert en biorsak till högerpopulismens popularitet. Högerpopulismen erbjuder ju en lösning, en återgång till ett samhälle där nära relationer, trygga autktoriteter, fasta ramar och rediga jobb för riktiga svenskar ska råda bot på den postmoderna förvirringen och vilsenheten.

Jag må vara emot lösningen, men jag lever i problemet. Det är svårt att klara sig som småbarnsfamilj när två heltidsarbetar, förskolan mest är barnförvaring och mormor och farmor bor många mil bort. Jag kanske inte ser lösningen i butlers i tunnelbanan heller, men Socialdemokraterna i Stockholm ställde 2010 en väldigt bra fråga: ”När ska vi ha tid att älska och skratta?” Inte vet jag, jag svarar på mail på väg till en powerpoint-presentation.

Vad är det viktigaste i livet? Kärlek, mening, sanning och glädje. Ingen politiker kan eller bör försöka erbjuda detta, men som människor kanske vi måste fundera över hur livet kan inrättas så att inte allt detta ständigt måste bortprioriteras. Och om livet inte går att ordna på något annat sätt kanske det till sist blir politiska frågor.

Om högerpopulismen har sitt svar, så är den frihetliga vänsterns lösning snarare basinkomst och kortare arbetstid. Såväl socialdemokratin som borgerligheten brukar sky den sortens radikalism, den som inte arbetar skall heller inte äta och så vidare. Men vilken är mittens lösning då? Är ständigt ökande psykisk ohälsa något vi bara måste leva med? ”Folk mådde dåligt förr också, det var bara stigmatiserat att prata om det”, kanske någon svarar. Och ja, till del är det nog sant. Men folk mår faktiskt också sämre i dag. Dels för att smärtan är större, dels för att samhället är alltmer tyngande för den som avviker en liten smula. När förskola och äldrevård inte fungerar blir skuldkänslorna dessutom enorma för att man faktiskt måste arbeta snarare än själv ta hand om dem som behöver en.

Men måste så många jobb upplevas som meningslösa? Måste det vara så svårt att bo nära familjen? Finns det en väg ut? I så fall borde vi nog börja fundera på var dörren finns.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Det måste finnas något mer än det här first appeared on Opulens.

BIDRAG. “Även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem-tio åren primärt skett inom nåt slags frihetlig höger.” Isobel Hadley-Kamptz om basinkomst.

Pengar för ingenting. Så heter en essäsamling om basinkomst som Timbro ger ut i dagarna med bidrag både för och emot av såväl samtida pennor som Milton Friedman och Erik Gustaf Geijer. Alla skribenter utom den belgiske filosofen Philippe van Parijs är vad man kan kalla liberaler (Geijers text tycks åtminstone skriven efter nyårsnatten 1838, då han orienterade sig bort från konservatismen till liberalismen). Samtidigt innehåller boken som sagt hela spektrumet av åsikter om basinkomst: från att den vore moraliskt förkastlig till att den vore moraliskt rätt, effektiv, alldeles för dyr, våldsamt radikal, inget stort avsteg från dagens system, kalifornien-hippieistisk, nyliberal.

Jag som skrivit om medborgarlön eller basinkomst i närmare 15 år är inte förvånad vare sig över åsiktsbredden i boken eller över att just Timbro ger ut den. För även om frågan historiskt dominerats av alternativ arbetskritisk vänster, så har de fria samtalen om basinkomst de senaste fem–tio åren främst förts inom nåt slags frihetlig höger.

Kanske ligger det i linje med hur frihetliga frågor generellt lagts under den socialdemokratiska blötfilten vänsterut, kanske är det mest ett bevis för den gamla devisen: att vara liberal är inte bara att vara kluven, utan också att visa upp denna kluvenhet offentligt genom mesta möjliga interna oenighet.

Nu tycker jag att det är ett intellektuellt styrkebevis att öppet våga tycka olika, och jag uppskattar därför det här initiativet. Texterna varierar i kvalitet, men så är det i antologier, och jag vill lyfta fram några poänger. Andreas Bergh, nationalekonom i Lund, påpekar att medborgarlön inte skiljer sig så värst från den välfärdsstat vi redan har, eftersom människor i Sverige ytterst genom socialbidraget faktiskt redan kan leva på andras pengar.

Det senare är den vanligaste moraliska invändningen mot basinkomst, och i den här boken framförs den av bland andra Maria Eriksson. Den enda och stora skillnaden är att socialbidraget förödmjukar människor och gör det svårare för dem att ta sig ur bidragsberoende än en basinkomst skulle göra.

Häromdagen skrev Financial Times om det finska experimentet med basinkomst. Tyvärr tycks experimentet ha skyndats fram väl snabbt, vilket gör det svårt att dra bestämda slutsatser, men i artikeln framkom några viktiga saker. Flera intervjuade försökspersoner har använt basinkomsten för att starta nya företag, och de talar om hur det inte är pengarna som förändrats – de fick ungefär lika mycket tidigare som arbetslösa – utan inställningen. De slipper byråkrati och får bestämma över sig själva. ”Det har betytt att det nu bara beror på mig själv vad jag kan göra”, som Juha Jarvinen säger.

Vi behöver diskutera basinkomst mycket mer framöver, och det finns också rimliga och viktiga invändningar i Timbro-antologin, men låt oss för ett ögonblick vila i detta: Ett välfärdssystem där folk känner att de har mer makt över sig själva och där de lättare kan starta nya verksamheter är liksom för bra för att inte överväga.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Ett välfärdssystem där folk har makt över sig själva first appeared on Opulens.

MAKTFÖRDELNING. #Metoo startades av Tarana Burk för drygt tio år sen. Hashtaggen fick nytt liv i filmvärlden efter Harvey Weinstein-affären. I och med skandalerna inom Svenska Akademien och Kulturhuschefen Benny Fredrikssons avgång har den återigen visat hur skeva maktförhållanden är inom kulturvärlden. Vi har hört vittnesmål om hur den så kallade ”kulturprofilen” utnyttjat och våldtagit kvinnor och om hur risig arbetsmiljön är på Stockholms  fina stadsteater.

Inom branscher där konkurrensen är hård och många arbetar under osäkra anställningar eller helt utan kontrakt är risken för maktmissbruk extra stor. Det finns förutom de sextrakasserande männen personer som helt enkelt tycker att det är normalt att ha bugande människor vid sina fötter, som de kan utnyttja precis hur de vill. Kulturvärlden är en bransch där det förväntas att man ska vara tacksam för att få jobba, där människors reella kompetens inte värderas så högt som den borde, eftersom konkurrensen är så hård, där folk sliter och inte kommer särskilt långt om de inte har de rätta kontakterna.

I Frankrike finns det en fin ekonomisk modell för att undvika denna skeva maktfördelning. Den gäller för de som arbetar inom teater och film och innebär att om man jobbar ett visst antal timmar per år får en grundlön som gör att man klarar luckorna mellan projekten. Vilket i sin tur innebär att man kan ha ett normalt liv och en ekonomisk grundtrygghet. Utan att fjäska för eliten. Vi får se hur länge den här sociala modellen överlever med Macrons ultraliberala syn på arbete. Hur som helst borde den vara något för svenska politiker att tänka över och en fråga för fackförbunden att driva.

Visserligen har vi i Sverige många stipendier som går att söka och som gör att konstnärligt arbete kan utföras under mer humana omständigheter. Men stipendier är skattefria och därmed inte pensions- eller sjukpenningsgrundande. Det är inte med ett stipendium du får ta ett bostadslån eller tryggar en kontinuerlig inkomst.

Den senaste tidens händelser får mig också att tänka på den franska dokumentärfilmaren François Ruffin som gjort bland annat filmen Merci patron! där han granskar mångmiljardären Bernard Arnaults fiffel och respektlöshet gentemot sina anställda. Ruffin ställde upp i parlamentsvalet i våras och blev otippat invald. Han krävde då att få minimilön istället för den femdubbla standardlönen som ligger på dryga 7 000 euros för parlamentsledamöter. Man skulle kunna kalla Ruffins aktion för en revolution inifrån och det är precis den här typen av agerande som behövs. Att de med makt med fri vilja avsäger sig en del av den. Att Stadsteaterns Benny Fredriksson inte bara avgår, men också fattar att han inte ska ha kvar sin sjusiffriga årslön från Stockholm stad efter sina svinerier.

Men självklart är det en utopi att tro att alla människor med makt självmant kommer att ge upp en del av den. Chefer inom kultursektorn kommer förmodligen fortsätta att från sina piedestaler ägna sig åt inbördes beundran med det feta lönekuvertet i fickan så länge de kan. Därför är en tydlig vänsterpolitik den enda lösningen. Någon måste driva frågan om en grundlön för kulturarbetare som tvingas frilansa eller ta projektanställningar. En grundlön som på sikt skulle förlängas till alla medborgare.

Det finns inget större kapital inom kulturen, men det lilla som finns centreras alltför ofta, som på den övriga marknaden, till några få personer. Personer som självklart aldrig någonsin skulle kunna bära upp kulturen själva. Det är en nödvändighet att kapitalet börjar fördelas rättvist. Den fria marknaden fungerar som vi vet inte längre. Samhällets resurser hamnar i händerna på stora företag och organismer och stannar där. Enligt ekonomen Thomas Piketty så kommer klassklyftorna bara bli större eftersom kapitalavkastningen ökar samtidigt som tillväxten minskar. Vi går mot ett klassamhälle som liknar det vi såg för hundra år sen. Klassresor kommer bli svårare, om inte omöjliga, och rikedom kommer enbart byggas via arv eller giftermål, inte arbete. Precis som förr i tiden.

I och med skandalerna inom kulturbranschen har samhällets skeva maktfördelning blivit läskigt tydlig. Det har gett oss ett ypperligt tillfälle att fundera på om vi verkligen vill låta den kommande regressionen vad gäller jämlikhet och klass ske.

The post #Metoo-skandalerna i kulturvärlden synliggör också klassamhället first appeared on Opulens.