UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har varit på Thielska galleriet och med stor behållning tagit del av Elsa Beskows bildvärld.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow
Thielska galleriet, Djurgården, Stockholm
14 februari–24 maj 2026

”Förtrollad vardag” är titeln på Thielska galleriets vårutställning. Det är en utställning som visar några av Elsa Beskows skisser och färdiga verk. Dessa har lånats in från såväl museer som privatsamlingar.

Vare sig man tycker att Elsa Beskow (1874–1953) är förlegad eller ej, så kom hon att spela en central roll i skapandet av den svenska barnkulturen under 1900-talet.

Än i dag är hennes sagor, som ”Tomtebobarnen”, ”Sagan om den lilla, lilla gumman” eller berättelsen om ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” uppskattade av barn världen över. Flera av hennes sagor är översatta till andra språk. Visorna, tonsatta av Alice Tegnér, har varit ett inslag i många svenskars barndom.

Hela den nedre våningen av Thielska ägnas åt Beskow. Hon måste räknas som en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare. Trots det har hon ibland ifrågasatts och kritiserats.

Redan i början av 1900-talet rasade en debatt om ”Tomtebobarnen”. Först handlade det om den ”kraftiga” färgskalan i boken och sedan tyckte vissa att trollet ansågs för skrämmande för barnen. På den tiden ansågs det viktigt med pedagogik och utbildning även för de allra minsta.

Utsvävningar in i fantasins värld uppskattades inte av alla. Men det är väl snarast sådan kritik vi i dag kan tycka är förlegad och inte teckningarna eller sagorna.

Böckerna ger oss en inblick i levnadsförhållandena i en svunnen tid. Framför allt genom historierna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, som utspelar sig på 1840-talet, varav den första boken utkom 1918.

Elsa Beskow var medveten om hur de mindre bemedlade hade det. Sverige var fortfarande mestadels ett fattigt bondesamhälle. Barnen fick hjälpa till hemma på gården och långt ifrån alla gick i skolan mer än i sex år. Beskow var mån om att hennes böcker skulle säljas till lägsta möjliga pris, så att så många barn som möjligt kunde få tillgång till dem.

Elsa Beskow medverkade också bland annat i tidningen Jultomten. Där uppmanades barnen att berätta om sina upplevelser. Detta skriver en liten flicka, 1905:

”…I Jul ska vi koka lutfisk och gröt i fall pappa får hafva arbetet kvar. Jag tänkte nu be Farbror Jultomten om en liten sak till julen för i år får jag ingen julklapp. Det skulle vara rysligt roligt att få en julklapp. Förra julen som var hade vi inte någon gröt och fisk ej heller någon julgran men vi hade en stake som vi satte ljus i och då hade vi ganska roligt…”

Tidningens redaktion skickade ofta tidningar och böcker gratis till barn som levde under knappa förhållanden. Elsa Beskows berättelse ”Lisas framtidsplaner” publicerades 1907. Här drömmer flickan Lisa om att ta hand om föräldralösa barn. En senare variation på samma tema, tecknar Elsa 1930, till läseboken ”Vill du läsa?”

Elsa använder sig av sina egna eller andras barn som modeller för sina teckningar. Deras liv och lekar inspirerar henne. Men hon inspireras även av internationella författare och illustratörer.

Romantiken, med författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau, ändrade synen på barn. I sin bok ”Émile”, 1762, lade han grunden för idén om den fria utvecklingen för barn – pojkar främst – med känsla för fantasi och nyfikenhet. Folkvisor, sagor och rim drev författare liksom engagerade lärare att skriva nya sagor för att stimulera barns utveckling. Elsa inspirerades av såväl H C Andersen, Ellen Key, Nanna Bendixson, Jenny Nyström och Ottilia Adelborg för att nämna några.

Folkskolestadgan från 1842, ökade behovet av läsmaterial för barn och Elsa Beskow var med om att tillgodose detta behov. Läskunnigheten var då ganska väl utbredd. Tryckkonsten och den industriella utvecklingen bidrog till att sätta fart på bokutgivningen.

Förutom att bidra till barnens läskunskap kunde författarna genom sagorna hjälpa barnen att bearbeta psykologiska trauman.

Förutom att ta del av de, i mitt tycke, underbara teckningarna, är det väl värt att investera i boken om Elsa Beskows liv: ”Förtrollad vardag, Elsa Beskow, från verklighet till fantasi” av Gitten Skiöld (Gidlunds förlag).

The post Thielska visar Elsa Beskows underbara bilder first appeared on Opulens.

BARNBOK. Filosofen Antonio Gramsci skrev också texter för barn. Bo Bjelvehammar har läst sagan ”Musen och berget” och finner att den är både optimistisk och fulländad.

Musen och berget av Antonio Gramsci
Illustrationer av Marco Lorenzetti
Översättning: Margareta Zetterström
Karneval Förlag

Antonio Gramsci (1891-1937) var en italiensk ledande vänsterpolitiker och marxistisk filosof.

Han var 1921 med om att bilda det italienska kommunistpartiet, PCI. Den fascistiska Mussolinidiktaturen gav honom 1926 ett minst sagt kännbart fängelsestraff. Under fängelsetiden blev han alltmer märkt av sjukdom. Där satt han och skrev bland annat sedelärande berättelser som ”Musen och berget”, som han sände till sin hustru Giulia, för att hon skulle läsa den för deras två pojkar, Delio och Giuliano.

”Musen och berget” finns nu i svensk översättning av Margareta Zetterström. Detta är en saga från Antonio Gramscis födelsebygd och börjar med en pojkes olycka, under sömnen dricker en mus upp all hans mjölk. Pojken blir förtvivlad och söker stöd och hjälp. Först hos geten, som inte har någon mjölk. Den envisa torkan ger inget gräs och då blir det ingen mjölk.

Då går pojken till brunnen, som förstörts under kriget – vattnet bara rinner ut och försvinner.

Muraren kan inte hjälpa pojken och på kalhygget finns bara sten, inga livgivande jordlager.

Musen berättar hela historien för berget. Då kommer vändningen – brunnen lagas, fältet blir grönt och geten får sitt gräs.

Pojken badar i mjölk.

Det är en fulländad saga, för första gången på svenska och väl lämpad för barn i förskoleåldern.

Trots allt – hunger och svält, torka och skogsskövling, så kommer en ny ordning – alltid en ny ordning, en början till något nytt, något annat.

Antonio Gramsci visar på en optimism och hoppfullhet, möjligen är allt svept i drömmar.

Mörka skuggor ställer sig i vägen men, bortom dessa finns skärvor av ljus och glädje.

Illustrationerna är magnifika och översättningen följsamt vacker och skarp.

The post En fulländad saga av Antonio Gramsci first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. ”Tove Jansson visar oss något annat: att det genuint mänskliga bor i gråzonerna, i tvekan, i det ofärdiga.” Det skriver poeten Mi Tyler, som anser att det enkla ofta är det mest geniala.

Tove Jansson och enkelhetens skärpa – ett memento från Mumindalen

Något märkligt har skett med kultursidorna. Texterna, som en gång ville öppna världen, tycks numera mest vilja imponera. Alltför ofta breder de ut sig i långa invecklade, nästan självsmekande meningar, där alla referenser och associationer till slut kväver själva budskapet. Orden glänser och briljerar på sin intellektuella catwalk – men på vägen förlorar de sin själ.

I en tid då debatter blir till tävlingar och politiken gärna urartar till pajkastning, är det en lisa för själen att stiga in i Tove Janssons stilla språk – det som bär upp hennes innerliga noveller, och som målar upp hela den oförlikneliga Muminvärlden.

Här påminns vi om att det enkla ofta är det mest geniala. Här ryms det som så sällan får plats i vår samtid: ömhet, ärlighet och modet att vara liten i en mycket stor värld.

Det finns författare som skriver för att bli förstådda – och så finns Tove, som skriver för att förstå. I hennes språk finns ingen strävan efter att imponera, bara en vilja att se klart, att tränga in under ytan av det mänskliga och motsägelsefulla. Framställningen undviker briljerandet, men griper desto starkare tag. Ett skrivande inte för att bevisa författarens oerhörda klokhet, utan med drivkraften att undersöka vad det innebär att vara människa.

I Mumindalen finns inga poser, inga intellektuella rökridåer. Där får ensamheten vara ensam, rädslan vara rädsla, längtan vara längtan. Jansson låter sina karaktärer andas och agera utan att analysera sönder dem.

Muminmamman bär sin trygghet både som sköld och börda. Snusmumriken flyr världen för att kunna andas – men i hans tystnad ekar också priset för friheten. Han älskar avståndet, men det är just där, i tomrummet mellan honom själv och andra, som hans ensamhet växer. Lilla My sprakar och fräser för att hålla mörkret borta, medan den skrämmande Mårran i grund och botten bara vill bli sedd och värmd.

Alla är de ofullkomliga, och just därför så mänskliga – trots sina svansar och morrhår.

Jansson väjer inte för motsägelserna, hon skriver ur dem. Hon förstår att livet inte går att ordna i logiska kategorier. I hennes värld får allt finnas samtidigt: det vackra och det skrämmande, det storsinta och det själviska, det som gör ont och det som läker. Och det behövs en hel fauna av varelser för att gestalta mångfalden av möjligheter och spänningar.

Kanske är det just den blicken som saknas i dag. I ett samhälle där orden blivit till slagträn, där varje samtal snabbt hårdnar till positioner, befinner sig Tove Janssons penna i en motrörelse. Vår samtid har en dragning till det endimensionella, som om världen kunde delas upp i hjältar och skurkar – men i hennes böcker påminns vi gång på gång om att livet inte är en rubrik eller ett ställningstagande – att ingen människa är enbart ond eller enbart god.

Tove Jansson visar oss något annat: att det genuint mänskliga bor i gråzonerna, i tvekan, i det ofärdiga.

Det är därför hennes berättelser fortfarande känns sanna när så mycket annat ter sig konstruerat. För där många ord i dag försöker tänka sig fram till betydelse, låter Tove Jansson sina ord känna sig dit.

Och kanske är det just det vår kultursfär behöver mest av allt – mindre briljans, mer eftertanke. Fler som vågar ta sig tid att förstå. Och någon som, med stilla röst, vågar säga som Muminmamman en gång gjorde: ”Allt ordnar sig till slut.”

På något oförutsägbart sätt gör det alltid det.

The post Tove Jansson och enkelhetens skärpa first appeared on Opulens.

BARNKULTUR. Anne Edelstam skriver om en se- och tänkvärd utställning med fokus på barnboksillustratörer – ”Från Mumin till Chop Chop”.

Från Mumin till Chop Chop – Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum, Linda Bondestam
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 augusti 2025

Skandinavien är, inom kultursfären och internationellt, känt för sina musiker men även för sina fint illustrerade barnböcker. I våra protestantiskt präglade länder, med allt vad det innebär av förnuft och moralpredikningar, har vi trots allt behållit vårt barnasinne tycks det. Detta kan vara en av förklaringarna till att det i Norden finns en strävan efter att nå de minsta i våra samhällen med viktiga budskap inbäddade i kreativa barnböcker.

Våra bästa barnboksillustratörers alster ger prov på såväl skicklighet som humanism.

Denna lustfyllda och färgstarka utställning är ett exempel på det. Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde hyllas barnboksillustratörerna Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Urvalet av konstnärer spänner över decennier: från 1940-talet med Mumintrollen, till i dag med roboten Chop Chop. Över tre hundra verk presenteras i form av skisser, färdiga illustrationer samt skulpturer i papper och några tidiga Muminfigurer.

Bilderna talar sitt eget språk utöver texterna de illustrerar. För barn är denna utställning naturligtvis magisk men den är även intressant för en vuxen. Besökaren kan spekulera i hur samhället har förändrats, vad som var viktigt under en viss period och inte under en annan. Det går också att konstatera hur många mänskliga problem har en tendens att regelbundet återkomma.

I det första rummet på utställningen introduceras illustratörerna. I de följande får besökaren gå in mer i detalj på var och en av konstnärerna, vad de vill visa, vad de har upplevt, hur de ser på naturen och på sina känslor. Gemensamt tar de upp väsentliga teman såsom rätten att få vara sig själv, allas lika värde, flykt, utanförskap, miljöproblem och sist men inte minst den tekniska utvecklingen. Ensamma barn som kommer som flyktingar skildras i bilder som tilltalar stora som små.

Ilon Wiklands omslagsbild till ”Den långa, långa resan” till exempel, illustrerar detta tema väl. Den lilla flickan står helt ensam med sin resväska och hund på en tom tågstation, allt tilltalande målat i klara vattenfärger trots motivets ödslighet.

Pija Lindenbaums teckningar med flickan som drar, i barnboken ”Doris drar”, med sitt alltför långa och orediga hår, visar utan ord, på en liten rebell.

Linda Bondestams robotfigur, Chop Chop pekar på ett samhälle i händerna på automater. Vår framtid? Hon tar även upp havets förorening med en ensam axolotl som simmar runt bland en massa skräp i ”Mitt Bottenliv”.

Dessa är blott några få exempel på ett brett antal illustrationer tagna ur diverse barnböcker besökaren kan undersöka och jämföra sinsemellan. Det är verkligen tänkvärt att studera utvecklingen från 1940-talet fram till nutid.  

Utställningen ingår i Mumins 80-årsfirande vilket lyfts fram både i Skandinavien och internationellt.

Har man skaparlust kan man även ta till pennan och rita i salen längst bort i utställningen eller ägna sig åt högläsning från några av barnböckerna som finns på plats. Utöver det erbjuds på Waldemarsudde föredrag, visningar och konferenser om vikten av läsning och bildrelaterade ämnen.

Vare sig man har barn att ta med eller inte, är denna utställning för de vuxna en påminnelse om den egna barndomen samt om bildens betydelse. Ibland behövs inga ord, illustrationen säger allt. Det är dessa konstnärers alster bevis på.

The post Barnboksillustratörer i fokus på Waldemarsudde first appeared on Opulens.

SCENKONST. Emma Adbåges barnbok ”Naturen”, som nu har dramatiserats av scenkonstföreningen Undantaget, speglar den kortsiktiga exploateringen av miljön. Rikard Rehnbergh skriver om en minnesvärd föreställning som knyter an till en aktuell debatt.

Naturen med Undantaget
Frösön, Östersund
Offentlig spelperiod till och med 17 april

Demonstration mot Aura Energy

Runt två tusen personer demonstrerade i Östersund mot det australiska prospekteringsbolaget Aura Energys planer på att bryta alunskiffer i Oviken invid Storsjön för att utvinna metallen vanadin, som ska användas för storskalig energilagring, och även uran om och när Tidöregeringen häver förbudet, vilket den aviserat, i sin tämligen ensidiga satsning på kärnkraft som ”fossilfritt energislag”. Inte heller har den avgörande frågan om lagring av uttjänt uran och annat kärnavfall fått en hållbar lösning.

Stora miljörisker

Om planerna blir verklighet skulle Oviken se blott den andra urangruvan någonsin i Sverige; den första var Ranstadsverket i Västergötland vid Sydbillingens platå, som i dag är ett naturreservat, men var bara verksam mellan 1965 och 1969 då 200 ton uran framställdes.

Flera experter, däribland professorer i kemi, menar tvärtemot Aura Energys vd Peter Reeve att det varken finns något miljösäkert eller beprövat sätt att bryta alunskiffer på, att det tvärtom är förenat med stora miljörisker för land och vatten, djur och människor. Cirka 55 000 boende får sitt dricksvatten från Storsjön i dag; 55 000 människor som riskerar att få sitt dricksvatten otjänligt.

Sveriges rättsliga utmaning

Till saken hör även att Sverige har en stämning från just Aura Energy hängande som ett damoklessvärd över huvudet: När den förra regeringen förbjöd uranprospektering och -brytning 2021 sände Aura Energy – som redan 2006 fick undersökningstillstånd och provborrade på sex olika områden kring Myrviken i Bergs kommun – in en stämningsansökan à 17 miljarder kronor för utebliven profit. Skulle Tidöregeringen häva förbudet, skulle stämningen samtidigt förfalla.

Dansteater på Frösön

Med dessa tankar snurrande i huvudet slår min son och jag efter demonstrationen oss ned i en källarlokal på Frösön, tvärsöver Storsjön (Surfbukten) från Östersund, för att se scenkonstföreningen Undantaget ge en scenversion av Emma Adbåges (Augustprisbelönad för Gropen 2018) barnbok Naturen (2020), som hon både skrivit och tecknat.

I den berättar ett kollektivt vi om Naturen (med stor bokstav). Hur härlig den är till en början men hur jobbig den blir efter ett tag. Snön som alla längtar efter men ingen vill skotta och som till slut tippas i sjön: ”Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vintras.” De röda löven som blir bruna och måst sopas upp: ”Till slut åker motorsågen fram och linden kapas med ett brak.” Vårregnet som gör att (o)gräset tar fart och måst rensas bland husen: ”Sådär! Lite asfalt blir fint. Nu ska vi inte behöva oroa oss för ogräs eller onda ryggar mer!”

Klargörande föreställning

Det illustrerar på ett klargörande sätt hur korttänkt människan kan agera: sjön är otjänlig och linden obönhörligen fälld och asfalten täcker effektivt över fotosyntes och växtlighet. En gruva kan alltså ha samma effekt på den jämtska bygden, på vattendragen och en vid omkrets däromkring. Det slår mig att både boken och teatern redogör för barnets blick på en tanklös och okunnig vuxenvärld.

Med små medel – en pausering på rätt ställe, ett ryck i benet, en snedvriden grimas, ett fnys i näsan – förmedlar de två skådespelarna/dansarna (Irma von Platen och Elin Hallgren) denna om inte korttänkthet så kluvenhet inför naturen som många så kallade vuxna människor ger prov på, som exempelvis urangruvor i annars orörd natur. Föreställningen har rubricerats ”en tragikomisk dansteater”: I slutänden känns det mera som en tragedi än komedi.

The post ”Naturen” – en klargörande föreställning first appeared on Opulens.

BARNBOK. ”Som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Se fursten”.

Se fursten
av
Barbro Lindgren – text
Per Gustavsson – bild
Karneval Förlag

”Se fursten” är en bok för något äldre barn, en kapitelbok, som följer Nino från födelsen ända fram till det att han fyller nio år.

Det första kapitlet i Barbro Lindgrens text utgavs i bokform 2016 under titeln ”Den lilla fursten” med illustrationer av Eva Eriksson.

Den första tiden ligger fursten och sprattlar lite planlöst i sin säng, säger halvbegripliga ord och är allmänt till liten nytta. Men den perioden av furstens liv tar snabbt slut, snart reser han sig, springer och skuttar ut i världen. Han är en egensinnig utforskare och en härskare av rang. Just precis en härskare. Som utmanar alla, inte minst de vuxna, som är nära honom.

Nu tänker jag osökt på min lärare och professor i statsvetenskap. Han talade med energi och inlevelse om en annan furste. En furste från 1500-talet, skapad av diplomaten Niccolò Machiavelli – det var i sanning en handbok i maktutövning. Den lille furstens livsresa är emellertid inte lik någon annans, han fattar oväntade beslut, han utför handlingar, som är mer än överraskande. När han ska fylla nio år bestämmer han sig för att bli filmstjärna oh det förfaller helt sannolikt för den allsmäktige Nino.

Per Gustavssons bilder är tyvärr lite väl klena och utan auktoritet. Men som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg.

The post Suveränt berättad barnbok av Barbro Lindgren first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt Eriksson försöker sig på ett helhetsgrepp om Malte Perssons senaste böcker, en diktbok för vuxna och en barnbok. Han ser också en barnopera baserad på en Malte Persson-bok. Det blir en djupdykning i en diktvärld fylld med trams och allvar.

Skapelser av Malte Persson
Albert Bonniers förlag

Knut och Klas på knytkalas av Malte Persson (text) och Moa Hoff (bilder)
Bonnier Carlsen

Nalle Havsöga, barnopera av Tania Naranjo (musik) och Sofia Westerlund (libretto) efter Malte Perssons barnbok med samma titel.
Spelas på Malmö opera / Operaverkstaden t o m 4 maj

Efter att Malte Persson härom veckan hade pratat om och läst ur diktsamlingen ”Skapelser” på Hornstulls bokhandel i Stockholm, så frågade jag: Är du en automatrimmare?

”Automatrimmare”, upprepade Malte Persson, lät en snabb tanke gå genom huvudet och svarade: ”Ja, det går nog rätt fort när jag rimmar. Men sen kan jag gå tillbaka och se om jag hittar bättre rim.”

Detta apropå rader som följande i hans nya diktsamling:

ärtan, pärtan
pirum, parum
snipp
*
snapp
*
stryk

Ja, det är ju inget rim förstås egentligen, mer en egen variation av en ramsa som ändå har känslan av rim. Men läs i stället följande exempel, hämtat ur en längre dikt med prettotiteln ”ÖVERSATT INTERMEZZO / IMITATION 2: Trollkarlens lärling / Goethevariationer”:

Faust (dansande med den unga häxan):
En gång drömde jag så skönt:
jag såg ett äppelträd så grönt
där två vackra äpplen lockade
och bägge bad om att bli plockade

Den sköna:
Av äpplen kan ni ej få nog,
den sort som man i Eden tog.
Det glädjer mig att man kan få
dem i min trädgård likaså.

Trams och allvar

Han verkade också, vid uppläsningen på Hornstulls bokhandel, dela in den nya samlingens dikter i tramsiga och allvarliga. Men så är det ju inte: Malte Perssons dikter är inte antingen eller, de är både och. Det finns allvar i det tramsiga och trams, för det är ju som om han inte kan låta bli att skämta och vitsa och tramsa, i det allvarliga.

Också om detta ställde jag en fråga, under själva uppläsningen, men av de närvarande, inklusive Malte själv, verkade det endast vara jag som begrep vad jag menade, så det jag skrev ovan är det kanske bara jag som tycker. Fast John Swedenmark, översättaren, som också fanns i publiken, fogade in en bra beskrivning av Malte Perssons diktande: ”Du råkade i trams.”

Barnoperan ”Nalle Havsöga”

Paus i recenserandet för bilfärd till Malmö – där, på Malmö opera, har den så kallade Operaverkstaden satt upp barnoperan ”Nalle Havsöga”, byggd på en rimmad barnbok av samme Malte Persson med bilder av Bill Bragg (Mirando bok).

Foajén är full med förskolebarn, som sitter på mattor och kuddar på golvet, och deras lärare (faktiskt enbart kvinnliga lärare) samt en enstaka mormor med dotter och dotterdotter. Blott två i publiken, min hustru och jag, är inte ledsagare till något barn. Att döma av barnens prat vet de vad som väntar: på deras föris har man förberett sig med att läsa boken om ”Nalle Havsöga”.

Också salongen är anpassad till barnpublik med kuddar att sitta på framme vid scen och några bänkar längst bak. Fyra musiker, som spelar vibrafon, cello, violin och fagott, och likaså fyra sångare, som dels spelar/sjunger piratkaptenen och hans besättning men också dubblerar roller som en resenär och en mamma med flera, framför Sofia Westerlunds libretto i Tanja Naranjos tonsättning.

Naranjo har inte komponerat specifikt för operascenen utan mer av allmän, genrelös musik, både melodiskt och rytmiskt lättillgänglig men ändå utan klistrande melodislingor. Westerlund har skrivit libretto utifrån stämningen i boken, lite av handlingen men inte berättelsen i sin helhet, det vill säga inte med Malte Perssons rimmade barndikter.

Operaversionen saknar Malte Perssons originaltext 

Det kändes konstigt. Barnen verkar alltså ha varit väl förberedda och att döma av att de satt nästan helt stilla under de 30 minuter som föreställningen varar och inte började springa runt – det tog jag som ett bra betyg. Men, undrar jag samtidigt, om man som barn eller vuxen för den delen inte fått boken högläst eller läst den, kommer man då att förstå operans handling?

Boken börjar ju så fint:

Det satt en gång en nalle
helt ensam på en vind,
och ner från nallens öga
föll tårar på hans kind…

Varför började inte operan också där, med just dessa ord, denna rimmade dikt? Ja, varför förekom inte Malte Perssons originaltext mer i operan? Den kunde väl till och med ha tonsatts rakt av, eventuellt med några strukna verser om operan blev för lång? Hans sammanhängande barndiktberättelse skulle fungera utmärkt som operalibretto.     

Jag förstår inte varför det behövde skrivas om och göras nytt. En sådan rak, engagerande berättelse – ja, som det står på bokens baksida, ”ett tårdrypande bilderboksäventyr” – med ett lika fint slut:

Nu har jag nya vänner
och blir en vild krabat
som far till fjärran länder
och är en nallpirat!

En bok med ”försök fragment fall”

Så tillbaks till Malte Perssons nya, vuxenbok är bäst att tillägga, diktsamlingen ”Skapelser” som är en samling i ordets ordagranna betydelse: en samling med de mest olika dikter eller till och med diktförsök. Slå upp försättsbladet och se den undertitel som med tre extra ord förklarar bokens huvudtitel: ”försök fragment fall”.

Borde inte denna förklarande undertitel ha varit med redan på bokomslaget? Exakt så, som undertiteln, tänkte jag i alla fall när jag första gången läste mig rätt igenom den nya, tjocka diktsamlingen. (Fast det ska man nog inte göra, läsa diktsamlingen rätt igenom sida för sida, utan hellre bläddra och hoppa, läsa en dikt här och en där.)

Jag tänkte att Malte Persson nog har klickat fram så många olika dikter som han kunde hitta i sin dator (för visst diktar han på en dator eller bevarar åtminstone dikterna i datorns stora mage); ibland allvarliga dikter (som ändå blir tramsiga) och ibland tramsiga dikter (som också blir allvarliga), rimmat (snabbare eller mer långsamt) och orimmat.

Många dikter har det blivit

Just ”försök” till dikter, ”fragment” av dikter och ”fall” som i miss- eller halvlyckade dikter. Och många, många dikter! Så många som kunde få plats i den här diktsamlingen. Som om han också tänkte när han mejlade i väg diktmanuset, att få se nu hur tjock bok som Albert Bonniers förlag accepterar att ge ut av den numera rimligt omtalade och kände poeten Malte Persson och om förlaget har några åsikter om dikturvalet eller sväljer och publicerar vilka dikter som helst rakt av?

Med resultatet att ”Skapelser” blev 367 sidor plus några extra sidor före och efter och både en diktsamling och ett slags fackbok i ämnet dikt och diktande: Hur ska, får och bör en poet dikta? Rimma eller inte är frågan. Tramsa eller inte är en annan fråga. Och när blir/är en dikt en bra dikt? Vem bestämmer, läsaren eller poeten (eller för all del förlaget)? Och om de inte är sams, vem har rätt?

Tycker Malte Persson själv att ”Skapelser” innehåller de dikter som i mejl- och publiceringsögonblicken var hans allra bästa dikter? Tycker han fortfarande att de är hans bästa dikter, nu efter att boken är ute? Spelar roll eller spelar ingen roll, för nu är dikterna frisläppta och flygfärdiga, de får leva sina egna liv nu.

Nyckeldikter i samlingen

Kan det ha varit så att några var/är låtgådikter: Ah och äh, de får väl följa med de här dikterna också – som försök, fragment och kanske fall? Skulle följande dikt kunna vara samlingens nyckeldikt? Jag citerar hela, ”Diktens herrar” är titeln:

I lögnarblått, i sanningssvart
har diktens herrar klätt sig –

och hur de gått sin väg, och vart,
vet vi när de begett sig.

I sanningssvart, i lögnarblått
går diktens herrar klädda –

de har av egen vilja gått
just dit de blivit ledda

Samlingen innehåller också en avslutande dikt som kan vara en alternativ nyckeldikt eller just en avslutningsdikt och sammanfattning. ”Till verket” heter den och det är en längre dikt så inte helt lätt att välja några rader att citera… Gör så här: om du får syn på Malte Perssons nya diktsamling i en fysisk bokhandel – slå upp boken, bläddra fram till den avslutande dikten och läs.

Blir du intresserad av det du läser – det tror jag att du blir – är diktsamlingen för dig. Nu väljer jag att citera följande rader som kommer en bit in i den här dikten om poetens vedermödor med sitt verk och sin värk:  

Att forma och morfa och mora och fara
Att skopa och skipa och svepande skepna
Att föda och göda och väcka och gäcka de döda
Att framtvinga framlocka fruktplocka

”Skapelser” är svårgreppad

Och så mera, före och efter. Att greppa om och över diktsamlingen ”Skapelser” är inte så lätt och nog knappast meningen. Dikterna håller inte ihop som i en diktsamling utan spretar som i en människa som råkar vara poet men som diktar som människan snarare än poeten, tror jag och tycker.

Hipp som happ. Ja, nästan. Snudd på. Vad han fick lust med och till. Återigen: försök fragment fall. Han kan leka med orden och språket, bara (om det är så bara), dikta ”shazam big bang / leptoner lolcats DNA / galaxer järnvägsbroar / hjärtan stjärnfall foxtrot / svarta hål cylinderhattar… ”så det kan verka som om varje ord skrivits på varsitt papper och kastats upp i luften, fångats igen av poeten och placerats efter varandra i den ordning som poeten fick tag på pappren.  

I otur och oordning. MEN VARFÖR VRÅLAR HAN SÅ PLÖTSLIGT I EN DIKT, ALLTSÅ DIKTAR HELA DIKTEN MED VERSALER? Och lika plötsligt kommer ett par prosadikter. Den långa diktade hommagen både till och à la H.H. som i Henrich Heine är väl ändå på allvar? Just väl… Typ 100 rimmade fyrradingar i verser efter varandra med följande som sista vers:

Jag ska skriva tyst och snällt ,
medan natten sakta skrider…
Jag ska skriva dikt igen för
andra fåglar, andra tider!

Som läsare gäller det att ha ett stort huvud där Malte Perssons inte bara många utan många olika dikter får rum. För strax följer ”Någonting annat”, vilket också är titel/titlar på inte bara en utan flera dikter. En annan dikt börjar: ”I vattenverk tillverkas vatten / av vätskor som tappats om natten”. Och ännu en: ”Får man ta hunden med till Hades?”

Hur tramsigt som helst. Helfånigt, ju. Och samtidigt på största allvar. Jag fortsätter bläddra… Här finns en lång dikt, som kan vara eller inte vara en prosadikt (observera skiljetecknet / i stället för radbyten) som helt enkelt och kort heter ”JAG” med VERSALER och där ordet ”JAG” med VERSALER återkommer gång på gång på gång i rad efter rad efter rad och som inleds med, får man väl säga, de då självklara raderna ”… ingen utgångspunkt / utan en utsiktspunkt / från vilken allt eller nästan ingenting kan ses //”.

”Jag gillar den här diktsamlingen”

Jo, det krävs ett stort huvud också på den poet som kan och vill dikta så mycket, annat och olikt. Som jag skrev i inledningen, om Malte Perssons läsning på Hornstulls bokhandel, att det är allvar i tramset och när han är allvarlig så råkar han ofta och lätt i trams.

Låt säga så här, jag gillar den här diktsamlingen, för att den är diktad och sammanställd så att jag får hänga med bäst jag vill om jag vill och kan om jag kan. Och det vill jag, om jag alltid kan är en annan sak. Som jag ungefär formulerade det i en fråga på Facebook: Får faktiskt en svensk poet dikta så här allvarligt och roligt, roligt och allvarligt på samma gång?

Vuxendikt med barnkammarrim

På baksidan finns ännu en dikt av Malte Persson, en vuxendikt som skrivits som när han diktar poesi för barn. Så här går andra versen av tre i den:

oliver är gröna
men skapelsen störst
av ägg eller höna
kom ingenting först

Malte Perssons nya barnbok

Just barndikter är Malte Persson extra bra på att få ihop, då måste han skala av sig själv till det kortaste korta och vara extra fyndig (automatfyndig?) med rimmen, så jag avslutar med några ord också om hans nya barnbok, den diktade och rimmade ”Knut & Klas på knytkalas” med Moa Hoffs bilder. (På Hornstulls bokhandel sa Malte att han först kom på bokens titel och med en sådan titel måste han ju göra en bok…)

Boken handlar om precis vad titeln säger: Knut och hans granne Klas blir bjudna på knytkalas. Klas ”spelar bas” i ett band som ”spelar jazz, för det gör de bäst. / De uppträder ofta när någon har fest.”

Malte Persson måste ha roligt när han diktar barnböcker, då och här kommer automatrimmaren fram. För nog heter Klas så på grund av rimmet ”knytkalas”? Eller om det blev ett knytkalas på grund av namnet Klas? Och vad skulle ”bra” rimma på om inte ”Jaha” och ”stress” på ”Yes!” (uttalas således med dubbel-s).  

Enkelt men finurligt

De är möss, förresten, Knut och Klas, det nämnde jag inte. Moa Hoff har tecknat dem och alla och allt övrigt – som Klas bas och all mat som Knut lagar till knytkalaset – mycket fint i vad som kan liknas vid nygammal 60- och 70-talsbarnboksstil. Dessutom i rätta proportioner: en morot, en tändsticksask och en lovikavante är stora i förhållande till mössen och övriga djur.

”Vad ska jag laga”, frågar sig Knut,
”om jag gör för lite kan maten ta slut!”

Klas tänker: ”Jag gör något sen.
Först måste jag spela på basen igen.

Två möss som inte bara är två möss utan möss med varsin personlighet. Fyndigt och roligt utan att bli onödigt skojfriskt. Enkelt och rakt på men finurligt. Jag gillar Malte Persson också som barnbokspoet. Hans tidigare nämnda barnbok, den om Nalle Havsöga, lånade jag på biblioteket inför att jag skulle se barnoperan i Malmö och skriva den här texten. Mitt eget exemplar gav jag nämligen bort till vårt yngsta barnbarn. (Också han gillar boken!) Men som jag saknar den boken, måste köpa ett nytt ex till mig själv…

The post Malte Persson ‒ en diktvärld fylld med trams och allvar first appeared on Opulens.

NOVELLSAMLING. I ett decennium har Emma Karinsdotter skrivit de skruvade studier som nu ges ut i bokform. Det är absurdism för barn, med variations- och detaljrika illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson. 

– En novell handlar om en tappad tand som försöker ta sig tillbaka till munnen, för den har det så underbart där. Det är många barn som nyligen tappat tänder som kan relatera till det, säger Emma Karinsdotter, författare till nyutkomna novellsamlingen Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt. 

Stoffet och de absurdistiska uppslagen har författaren samlat på sig i flera år. Bokens första berättelse skrev hon redan 2012. Den blev till en början refuserad av förlaget som tyckte den var allt för konstig som barnboksdebut. Först nu, med fyra böcker om Sambakungen i ryggen, ges hon förtroendet att ta med läsarna på en absurdistisk berg- och dalbana. Hon menar att novellerna tjänat på att ligga i byrålådan ett tag. 

– Vissa karameller blir inte så goda när man sparat dem ett tag. Påskäggsgodis från 2017 är inte alltid så himla gott. Den här karamellpåsen hoppas och tror jag blev godare av att sparas på.

Ovetenskapliga studier är hennes första bok att illustreras av Marcus-Gunnar Pettersson. Hans bredd i stilar och teknik, att han har en penna med många fingrar, som författaren uttrycker det, är skälet till att valet föll på honom. Novellernas olikheter i genre och stämning avspeglas också i de tillhörande teckningarna. En berättelse är ritad i en Cartoon network-aktig stil med stora ögon, en annan är svartvit och läskig, och en tredje är ritad helt i blyerts. 

– Jag fastnade för Emmas texter direkt, för hon har en ton som påminner mycket om saker jag läste när jag var liten. Hon och jag möttes första gången på en förlagsmiddag på Bonniers för många år sen. Det var lite tråkigt så vi började leka med maten och prata om Roald Dahl och våra referenser som var rätt liknartade. Jag och Emma har en liknande ton i det vi gör, säger Marcus-Gunnar Pettersson. 

Utöver duons gemensamma favoritförfattare Roald Dahl nämner han Sven Nordqvist som tecknade Pettson och Findus och Don Rosa som skapade Kalle Anka-serier som influenser. Fastän Marcus-Gunnar Pettersson och Emma Karinsdotters har olika roller är det ett tätt samarbete som lett fram till de nio studierna.  

– Jag skrev berättelserna, men vi har skapat den här världen tillsammans. Ibland när jag kört fast i någon text har han fått läsa och tycka till. Och han är en illustratör som delat med sig av mycket skisser så jag har fått vara med i arbetet. Vi har kunnat tänka tillsammans som en stor superhjärna. Boken är en hyllning till fantasin, även om det är tråkigt med hyllningar, säger Emma Karinsdotter till Opulens. 

Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt är 160 sidor tjock och utgiven på Bonnier Carlsen. 

The post En hyllning till fantasin first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Nalle Valtiala har skrivit en bok, “Svart saga”, för alla åldrar om en afrikanamerikansk flicka som i 50-talets USA växer upp i skuggan av Ku Klux Klan. Ivo Holmqvist kan varmt rekommendera en saga som har ett antirasistiskt budskap.

Svart saga av Nalle Valtiala
Litorale

Nalle Valtiala i Grankulla utanför Helsingfors är en flitig författare som håller ångan uppe (han är född 1938). Hans prisbelönade ”Nationens hjälte”, om kidnappningen av Charles och Anne Morrow Lindbergh son, trycktes i en stor upplaga. Både dessförinnan och därefter har han skrivit en lång rad romaner, noveller, resekåserier och essäsamlingar, särskilt om det amerikanska: han doktorerade på James Fenimore Cooper och har skrivit om dennes dotter Susan. Sedan länge recenserar han teater i varje nytt nummer av Nya Argus, Nordens kanske bästa kulturtidskrift.  Det amerikanska återkommer i hans senaste berättelse “Svart saga” (Litorale) som jag hoppas ska få många yngre läsare.

Tonträffen i de inledande raderna är perfekt: ” Hej! Om du vill får du läsa min bok. Jag har skrivit den själv, fast Moster Sally har hjälpt mig på några ställen. Allt som står i boken är sant och har hänt på riktigt. Ganska hemska händelser, några helt fruktansvärda. Fast också mycket som är kul. Fråga Jennifer om du inte tror mig. Jennifer är min bästa vän. I början var hon min enda vän, när de andra bara ville bli av med mig. Det kan gå så när någon är annorlunda. Som jag. Fast på riktigt är jag inte ett dugg annorlunda. Det bara ser så ut. Rosie Brown, 6 år (men i slutet fyller jag 7).”

Mostern är förstås en blinkning åt Aunt Sally i Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Den färgade flickan Rosie Brown är en klipsk unge som gärna anförtror sig till sin cowboydocka Jimmie som är lika klok. Efter en del förvecklingar får hon allt fler vänner i skolan, och på fritiden. Hon räddar en mobbare som håller på att bli överkörd av tåget. Sedan är han ett lamm. Han och hans tuffa kompisar liksom Rosie som just klarat sig undan en skallerorm och tjejerna sätter eld på den lokala Ku Klux Klan-sektens hus och kläder. Men hon ser till att rädda undan bilderna på medlemmarna både i kåpor och utan dem. De hamnar i New York Times, och så är det gänget oskadliggjort.

Jag kan tänka mig att Nalle Valtiala inspirerats av en bekant målning av Norman Rockwell som gjorde så många omslag till Saturday Evening Post. ”The problem we all live with” visar en liten färgad flicka i nystruken vit klänning på väg till skolan, med beskyddande män framför och bakom (originalet såldes för nästan en miljon dollar för drygt tio år sedan). Den är från 1963 men motivet var äldre än så, rasåtskillnaden i sydstaterna och de federala myndigheternas ansträngningar att bryta den.  1955 kom det till en våldsam urladdning i Little Rock i Arkansas efter att soldater ur nationalgardet hade fått kallas in

En hätsk vit mobb försökte hindra några färgade tonåriga gymnasister att komma till skolan, och in i den. Presidenten Dwight D. Eisenhowers skarpa och kloka tal till nationen i tv från de dagarna, om de demokratiska rättigheterna som gällde alla oavsett ras, kan ses på nätet. Och man får en bra uppfattning om den hysteriskt uppskruvade hätska stämningen i ett brev till honom den gången, från en upprörd kvinna som med grumliga argument försvarar sydstatssegregationen.  Också det finns på nätet.

Dessutom: i december samma år som alltså är tiden för Nalle Valtialas berättelse vägrade Rosa Parks i Montgomery, Alabama, sätta sig längst bak i bussen på sätena för färgade, och utlöste därmed en bojkott som till slut fick slut på rasåtskillnaden. Men ännu under de första åren av sextiotalet mördades flera ungdomar från norr när de kom ner till sydstaterna som freedomfighters, i ett mörkt kapitel i USAs historia. Detta kan man berätta om när man läser högt Nalle Valtialas svarta saga för någon i de yngre åldrarna och samtidigt lär dem tolerans. Hans egna teckningar är dessutom på kornet, som hade en fingerfärdig sexåring som snart fyller sju gjort dem.

The post En tolerant berättelse first appeared on Opulens.

IDÉRIKT. “Detta är ingen renodlad barnbok, utan en bok för alla. Den är både idérik och full av humor,” skriver Bo Bjelvehammar som läst “Vid regnbågens slut finns en katt”.

Vid regnbågens slut finns en katt
Kerstin Strömstedt
med Niklas Strömstedt & Lars Lerin
Mondial

Det är inte vanligt att en katt formulerar sig i ord, inte som i ett antal korta prosastycken och i ett tjugotal kattsånger. En katt som ordsätter existensens gränser och livets möjligheter. Och som sagt i korta visor besjunger livets flöden och öden.

Nu är inte Kerstin Strömstedt en vanlig katt, utan en raskatt av märket Devon Rex. Dessutom har hon en uttolkare av tankar och funderingar i Niklas Strömstedt och en konstnär som på ett genialt sätt bildsätter, stämningar och känslor, nämligen Lars Lerin. Känslor som följer Kerstin varje dag och blir så tydliga i alla relationer. Särskilt med Kerstins bästa kompis Eva-Charlotte, som brukar kallas EC, även hon en Devon Rex.

Kattrasen kommer från England och har en lockig eller vågig päls. Det rör sig om katter som är både livliga och påhittiga.

EC och Kerstin är mycket olika, men de älskar varandra och de utbyter gärna tankar om livet, de tänker tillsammans ett varv till, allt är nämligen inte alltid som man tror vid första tankekastet, oftast är inget, som man tror. Så far detta som tänks runt i gångar och tunnlar, ibland landar det, ibland försvinner det bort. Och det går alltid att undra var kommer allt ifrån?

Kerstin är ingen samhällsfrånvänd katt, hon visar både på energi och tankeskärpa, när det gäller naturnära bekymmer, hon har däremot alltid egna ord och egna definitioner på företeelser och fenomen.

”Miljöförstöring är när man blir satt i en bur
och baxad in till stan
efter en sommar i Paradiset”

Bredvid detta små ordfyndigheter.

”Idag ska vi ha mösspåtagning
Jag ska försöka ta på arton möss.”

Tankarna kommer i ett flöde, de tar aldrig slut, i en briljant katthjärna, det finns hjälp att få med de sista formuleringarna av Niklas Strömstedt och tillsammans med Lars Lerins bilder bildar allt en oemotståndlig helhet.

Detta är ingen renodlad barnbok, utan en bok för alla. Den är både idérik och full av humor.

The post Tankeflödet i en briljant katthjärna first appeared on Opulens.

BARNBÖCKER. Bo Bjelvehammar njuter av Lars Lerins nya barnbok Kattjakten och menar att detta är en bok som även vuxna kan ha stor behållning av.

Kattjakten av Lars Lerin
Bonnier Carlsen
Det är vinter i Värmland, snön faller över Hammarön och de två bröderna Gabriel och Rafael. I det gula huset bor också två pappor, Junior och Lars. Lars målar tavlor och Junior gör allt som behöver göras i ett hem. Pojkarna har varsin katt Mimi och Silling. Mimi är ju ett vanligt kattnamn, Silling är högst ovanligt. Det är Lars som har bestämt namnet, efter en polis i Munkfors, som alltid var snäll mot honom under hans uppväxt där.

Det är nära julafton, men alla vaknar till en annorlunda morgon; det är så tyst och ingen syns till, ingen katt låter, inget tassande över golven. Men så dyker Mimi upp i köksfönstret, men Silling är borta, försvunnen.

Nu börjar ett lockande, ett ropande, ett letande på möjliga och omöjliga ställen, men det är svårt i denna snöiga tystnad, inga spår är bevarade.

Alla blir kattletare och alla deltar i ett samtal kring försvinnandet, det blir ett brett pratande om stort och smått, allt från snöflingor till vilda djur i Afrika. Men ingen katt är att finna, inte ens i den gåtfulla och mörka jordkällaren, inte heller i grantoppar.

Letandet växer, de frågar grannar både i Dalängen och på Brantfall; ingen katt har synts till.

Så bryts dödläget, ett ynkligt ljud hörs från garagetaket, där sitter Silling, utan att kunna ta sig ner! Efter att så ha samlats till en gemensam måltid, faller snön, friden och ron över det gula huset.

Det är god läsning för alla från 3 till 94 år. Den gemensamma uppgiften gör att alla kommer nära varandra i det stora samtalet. Lägg därtill den stora njutning som består i att betrakta Lars Lerins utsökta akvareller, med motiv från vinterstela björkstammar till stumma hölador i vintervila.

The post God läsning och utsökta akvareller first appeared on Opulens.

BARNBOK. Bo Bjelvehammar uppskattar att berättelserna om den lilla valpen Pompe ges ut på nytt.

Pompe
Av Barbro Lindgren – text
och Eva Eriksson – bild
Karneval förlag

Barbro Lindgren är en av våra största författare. De flesta minns hennes böcker om Max, för att inte tala om “Loranga, Masarin och Dartanjang”, samt Pompe. De tre berättelserna om Pompe gavs först ut i början på 80 – talet, nu är de tre samlade inom samma pärm.

Barbro Lindgren har även skrivit ett antal böcker för vuxna, särskilt om sina äventyr och vardagens dramaturgi från vistet på Öland.

Hon fångar gärna en stämning, odlar en känsla i sitt berättande. Ingenting särskilt händer egentligen, men det är just det som är charmen och storheten, när hon bygger sitt eget universum.

Pompe är en liten hundvalp, som beter sig som en sådan – nyfiken, orädd, kaxig, hoppig och studsig.

Pompe tycker om äventyr, det kan vara i en skog, intill en å eller bara på en promenad.

Pompe nosar, kissar, upptäcker ständigt nytt och besegrar murar och spränger gränser, som hundvalpar gör.

I möten lär han sig, ofta möter han andra djur, som en gädda, en kråka eller en annan hund. Alla är snälla fast också spännande bekantskaper, även den stora tjuren, bakom stengärdet.

Pompe testar det mesta – badar, simmar och dyker, utan att vara ängslig och rädd.

Det är tre underbara berättelser för de minsta barnen. Eva Erikssons bilder fångar fint den lilla hundens karaktär och förhållningssätt, medan Barbro Lindgrens sparsmakade textrader på rim är geniala och ger mod åt alla, att försöka och vara nyfikna.

The post En underbar bok för de minsta first appeared on Opulens.