FILM. Ingela Brovik rapporterar från Buff, Barn- och ungdomsfilmfestivalen (7-13 mars) som i år firar 43 år som en av Sveriges största filmfestivaler i sitt slag.

Filmfestivalen för barn och unga i Malmö kunde i år visa 119 filmer från 46 olika länder i en mängd olika kategorier. Genomgående har det varit fråga om utmärkta filmer, som tar upp teman som utsatthet och medmänsklighet.

Årets tema, utsatthet och medmänsklighet gestaltas med ömsinthet, humor och ibland drastisk lekfullhet. Stämningen på Buffs biografvisningar är både glad och eftertänksam och pendlar mellan lek och allvar. Filmvisningarna följs i vissa fall av samtal mellan filmens regissör och den unga publiken. Dialoger som blir mycket intressanta.

Förutom visningar av film från hela världen har det även rört sig om flera världspremiärer, som svenska ”Dante”, en animerad film i regi av Linda Hambäck. Den var tillika invigningsfilmen på Buff. Det rör sig om en spännande pusseldeckare där huvudrollen Dante, en märklig råtta blir rådgivare åt en ledsen bankman. Stellan Skarsgårds lekfullt starka röst som Dante bidrar till det goda helhetsintrycket.

”Dante” visar verkligen hur suverän svensk animerad film kan vara med sin egen mix av drastisk humor, vass elegans och rik undertext. Genom att gestalta tidsandan och belysa viktiga frågor, fungerar den mycket väl som invigningsfilm.

”Olivia och den osynliga jordbävningen”, också en animerad film i regi av Irene Iborra Rizo, är en samproduktion av Spanien, Chile, Frankrike, Belgien och Schweiz.  Den berättar om Olivia, lillebror Tim och deras mamma som förlorar sin bostad och placeras i en rivningslägenhet utan mat och pengar. Olivia leker att hon spelar in film på sin mobil för att lugna Tim och samtidigt försöker barnen få grannarna att reagera på sakernas tillstånd. När polisen kommer för att vräka familjen, börjar barnen ropa ”No pasaran!” (som under spanska inbördeskriget) och alla grannar ställer upp mot polisen.

Det är en ovanligt stark animerad film med hög konstnärlig kraft och humor, oförglömlig och en av de bästa på årets Buff. Den belönades också med Malmö stads barnfilmpris.

”Mira”, en dansk film i regi av Marie Limkilde, är ytterligare en animerad film med en tolvårig flicka i huvudrollen på årets Buff. Oftast rör det sig i år om filmer där flickor har hjälterollerna. Mira får problem med sina bästa väninnor i klassen när en ny tjej kommer in och hittar på coola saker. En stark film om förändring, vänskap och kärlek, som griper tag i den unga publiken. En av många utmärkta animerade filmer på årets Buff.

”Diktatorns tårta” i regi av Hasan Hadi, i samproduktion mellan Irak, Qatar och USA, handlar om att hela Irak skall fira diktatorn Saddam Husseins födelsedag genom att äta tårta. Flickan Lamia, som bor ensam med sin fattiga farmor, blir utsedd att baka kakan till klassen i skolan. Nästan med livet som insats jagar hon ingredienser till detta bakverk (nästan som i en Chaplinfilm) i en rörig stad där det är svårt att få tag på mat. Dessutom har hon knappt några pengar. En stark skildring av Irak under Saddam Husseins sista tid vid makten och en film som visar Buffs bredd i konstnärligt urval av aktuella filmer. Kort sagt en minnesvärd och  i god mening oväntad film. Årets upplaga av Buff bjöd på såväl mångfald som nya perspektiv för alla att ta med sig.

The post Buff 2026: Fokus på utsatthet och medmänsklighet first appeared on Opulens.

BARNBOK. Filosofen Antonio Gramsci skrev också texter för barn. Bo Bjelvehammar har läst sagan ”Musen och berget” och finner att den är både optimistisk och fulländad.

Musen och berget av Antonio Gramsci
Illustrationer av Marco Lorenzetti
Översättning: Margareta Zetterström
Karneval Förlag

Antonio Gramsci (1891-1937) var en italiensk ledande vänsterpolitiker och marxistisk filosof.

Han var 1921 med om att bilda det italienska kommunistpartiet, PCI. Den fascistiska Mussolinidiktaturen gav honom 1926 ett minst sagt kännbart fängelsestraff. Under fängelsetiden blev han alltmer märkt av sjukdom. Där satt han och skrev bland annat sedelärande berättelser som ”Musen och berget”, som han sände till sin hustru Giulia, för att hon skulle läsa den för deras två pojkar, Delio och Giuliano.

”Musen och berget” finns nu i svensk översättning av Margareta Zetterström. Detta är en saga från Antonio Gramscis födelsebygd och börjar med en pojkes olycka, under sömnen dricker en mus upp all hans mjölk. Pojken blir förtvivlad och söker stöd och hjälp. Först hos geten, som inte har någon mjölk. Den envisa torkan ger inget gräs och då blir det ingen mjölk.

Då går pojken till brunnen, som förstörts under kriget – vattnet bara rinner ut och försvinner.

Muraren kan inte hjälpa pojken och på kalhygget finns bara sten, inga livgivande jordlager.

Musen berättar hela historien för berget. Då kommer vändningen – brunnen lagas, fältet blir grönt och geten får sitt gräs.

Pojken badar i mjölk.

Det är en fulländad saga, för första gången på svenska och väl lämpad för barn i förskoleåldern.

Trots allt – hunger och svält, torka och skogsskövling, så kommer en ny ordning – alltid en ny ordning, en början till något nytt, något annat.

Antonio Gramsci visar på en optimism och hoppfullhet, möjligen är allt svept i drömmar.

Mörka skuggor ställer sig i vägen men, bortom dessa finns skärvor av ljus och glädje.

Illustrationerna är magnifika och översättningen följsamt vacker och skarp.

The post En fulländad saga av Antonio Gramsci first appeared on Opulens.

BARNBOK. ”Loek Koopmans tar oss med i en färgrik saga med både lustfylld glädje och vemodiga förluster,” skriver Bo Bjelvehammar, som läst den nederländske författarens barnbok.

Den lilla granen av Loek Koopmans
Översättning av Robin Lindqwister Viker
En folksaga för barn
Karneval Förlag

Ursprunget till denna berättelse finns hos Friedrich Rückert och hans dikt om det lilla trädet, som ville ha andra blad.

Utifrån denna dikt har den nederländske konstnären och barnboksillustratören Loek Koopmans (1943–2024) skapat ett eget verk. Hans böcker var annars ofta baserade på gamla sagor och hans verk har översatts till ett flertal språk. ”Den lilla granen” är den första som ges ut i svensk språkdräkt.

Som alltid i dessa sammanhang börjar sagan med formuleringen ”det var en gång” och nu gäller detta den lilla fina granen, fin och frisk, med hårda, stickiga och jobbiga barr. Den lilla granen tycker inte om barren, nej, den vill åtminstone ha fina, mjuka och gröna löv, som alla andra träd.

Men helst vill den ha löv av guld. Det önskar granen starkt. Den drömmer om detta och en morgon blir det verklighet. Den lilla granen känner sig hela dagen så fin men på natten kommer det en gubbe, samlar alla guldbladen i en säck och går till marknaden för att sälja dem.

Så kommer det en ny dag för den lilla granen, sorgsen och kal. Den känner sig som i en vilsen, mörk vildmark.

Den lilla granen kommer med nya önskningar, skriver dem som i ord och formulerar dem som i drömmar, på en levande röd kvällshimmel.

Den lilla granen önskar nu inte blad av guld, utan av glas. Det blir så, det blir en dag av glas och glitter. Det blir en sanndröm. Men så kommer vinden, ruskar om trädet och krossar glaset. Allt blir till skärvor.

Nu kommer granen med en ny önskning – den vill ha nya, mjuka och gröna blad, som alla andra träd. Så blir det, och lyckan är för en stund fullständig, men då kommer getamor med sina killingar. De äter upp alla bladen, ja, även de minsta bladen i toppen.

När allt detta hänt så har den lilla granen bara en ny önskan. Det handlar inte längre om gröna blad, inte heller om blad av guld eller glas. Den lilla granen vill ha sina egna barr tillbaka. Det önskar den mest av allt.

Så blir det till slut och nu upptäcker alla allt det vackra hos den lilla granen. Barn, vuxna och djur – det hörs musik och sång i skogen.

Trots att det är vinter och julstjärnan lyser, känns det som en evig sommarnatt.

Loek Koopmans tar oss med i en färgrik saga med både lustfylld glädje och vemodiga förluster. Handlingen tilldrar sig i ett landskap präglat av magi och drömska stämningar. Det är en utmärkt bok att läsa tillsammans, vuxna och barn.

Det är också värt att begrunda Loek Koopmans credosats – att vara glad för och aktsam om det man har. Därmed inte sagt att drömmar är onödiga, tvärtom…

The post Färgrik saga av Loek Koopmans first appeared on Opulens.

”BANNED BOOKS”. Apropå pågående ”Banned books week” berättar Vladimir Oravsky om konflikten med Astrid Lindgren AB. Läs hans historia om ett aktiebolags maktutövning och ett stoppat manus!  

 ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”

Astrid Lindgrens föräldrar var bosatta på gården Näs, där de arrenderade prästgårdens jordbruk. Och det är där bäbisen som fick namnet Astrid Anna Emilia Ericsson föddes. Bibeln var naturligtvis lättillgänglig och det som Lukasevangeliet 12:48 predikade ”…Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”, tog Astrid på så stort allvar att hon senare skrev om sin karaktär Pippi Långstrump, att ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Är man Astrid Lindgrens arvinge, och äger Astrid Lindgren Aktiebolag, då har man företräde att tolka denna utsago. Som till exempel så som att ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”.

Jag har dessvärre erfarenheter av dessa övergrepp och jag har beskrivit dem på flera hundra boksidor. Läs exempelvis min omfångsrika, översatta, vida spridda bok ”Friheten i kulturen” med undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”. Det är för övrigt en bok som mången, inte minst i den akademiska världen, refererar till.

”Från Astrid till Lindgren”

Mitt bokmanuskript ”Från Astrid till Lindgren” kom ut till slut trots stora och förmodligen mycket kostsamma ansträngningar från Astrid Lindgrens arvingar. ”Från Astrid till Lindgren” blev översatt till flera språk, omvandlades till pjäs spelad även i USA, men först och främst ändrade boken ”Från Astrid till Lindgren” Astrid Lindgrens liv, det vill säga vissa episoder som jag diktade fram, inkorporerades så småningom i Astrid Lindgrens officiella och av arvingarnas auktoriserade biografier.

Bättre exempel på konstens seger över verkligheten är inte lätt att finna.

Astrid Lindgren AB vs ”Pippi och byxornas uppror”

För kanske ett år sedan skrev jag barnboksmanuset ”Pippi och byxornas uppror”. Det blev omedelbart antaget, kontraktet skrevs och en mycket duktig illustratör började illustrera det.

Men plötsligt, lika förutsägbart som lanseringen av en svensk litteraturkanon, kontaktades jag av ”Pippi och byxornas uppror”:s förlag som vidarebefordrade ett mejl som de fått från firman Astrid Lindgren Aktiebolag: ”Stort tack för att du kontaktar oss i denna fråga och vi uppskattar varmt att ni vill göra rätt upphovsrättsmässigt. Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI. Den enklaste lösningen i den här situationen är nog att byta namn på huvudkaraktären och ta bort ’Pippi-flätorna’ på henne.”

Astrid Lindgrens eftermäle hotat

Jag håller på att skriva en bok som heter ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, och jag är just nu på 246:e manussidan. Mina anteckningar och en omfattande korrespondens kring manuset tyder på att boken ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” blir lika omfångsrik och översatt, refererad till och spridd som min bok ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”.

Jag skall således inte breda ut mig i detta referat men vill ändå citera hur mitt manus ”Pippi och byxornas uppror” börjar:

Pippi var en argsint treårig liten flicka som alltid sa att allt och alla var dumma.

Sådant kan bli ganska tröttsamt att lyssna på. Om en dörr inte öppnades tillräckligt snabbt, sa hon omedelbart ”Försvinn, dumma dörr!”

Om en stol stod i hennes väg, utbrast hon: ”Flytta på dig, dumma stol!” och så knuffade hon den åt sidan.

Om hennes gaffel inte höll ordentligt i hennes mat, då lät det: ”Du är så urbota dum, din dumma gaffel!”

Och så lät det från morgon till kväll, både hemma och på dagiset.

Till och med när Pippis mor ville hjälpa henne att klä på sig, kunde hon säga: ”Lämna mig i fred! Jag kan väl göra det själv, dumma mamma!”

Hotas Astrid Lindgrens Pippi?

På vilket sätt skulle min Pippi kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur? Min Pippi, går på dagis och lever uppenbarligen med sin mor.

Astrid Lindgrens Pippi är nio år gammal och har ingen mor. Min Pippi är 3 år gammal. Dessutom är hon allt annat än världens starkaste flicka, min Pippi klarar inte ens en ”närkamp” med sina egna byxor, när dessa gör uppror.

Min Pippi umgås med ingen Annika och ingen Tommy, min Pippi har överhuvudtaget inga kamrater.

Min Pippi har ingen häst ej heller har hon någon apa, min Pippi har överhuvudtaget inga djur, inte ens hårlöss.

Är det de ovannämnda egenskaperna och attributen som skulle kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur?

Googla hur många som heter Pippi! Då kan man se att 231 stycken är det antalet kvinnor som heter Pippi i Sverige och dessutom 2 stycken män.

Jag har faktiskt kontaktat en hel del människor i Sverige, Danmark och Schweiz som heter Pippi och fick deras tillåtelse att kalla min Pippi Pippi, samt jag fick även fotografier där dessa är utklädda till Pippi Långstrump och leker med Pippis av Aktiebolaget auktoriserade leksaker. Vad säger Aktiebolaget om det?

Astrid Lindgren AB:s agerande

Vad är det som luktar illa för Aktiebolaget? Är det det att jag, Vladimir Oravsky, är en invandrare? Och att jag kan så mycket om Astrid att jag utan tvekan kan kallas expert på henne? Är det detta att min bok ”Från Astrid till Lindgren” utlöste en flod av böcker och filmer som behandlar perioden som sträcker sig från Astrid till Lindgren? Eller är det detta att Astrid personligen hjälpte mig när jag behövde tillåtelsen till att använda mig av hennes karaktärer i två stycken utbildningsfilmer om skogsvård och kulturminnesvård?

Anledningen till att jag beslutade mig att föregå min bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” med inlägget ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”, det vill säga raderna som du just nu håller på att läsa, är pjäsen “När skönheten kom till byn”, ett Nils Ferlin-citat som gav namnet till en pjäs som Marianne Lindberg De Geer både skrev och regisserade samt gjorde scenografi till.

”(…) Det är en fantasi om hur Pippi Långstrumps liv kanske skulle gestalta sig i vuxen ålder och om hur vårt allt fyrkantigare samhälle skulle ha hanterat henne – eller försökt hantera henne,” skriver Teater Brunnsgatan Fyra där pjäsen spelades och vars affisch består förutom texten av en bild på en flätförsedd Pippi.

Aktiebolaget ger sig inte på alla

Varför angriper Aktiebolaget inte Marianne Lindberg De Geer? Anledningen är enkel. Marianne är en legend med skinn på näsan. Hon skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget samt visa ett utsträckt mittfinger åt det. Marianne är dessutom gift med Carl Johan De Geer, en mytomspunnen rebell och han skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget och visa ett utsträckt mittfinger åt dess censurrepresentanter.

Och Teater Brunnsgatan Fyra är också untouchable. Den drivs av Martina Montelius som tog över den efter sin mor Kristina Lugns frånfälle. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

”Pippi Långstrump har blivit utnyttjad, sviken och glömd av forna vänner”, skriver produktionsbolaget Wendel & Olsson AB om sin film ”Fiktiv granskning – En grävande historia”, från 2020. Samma bolag gjorde även filmen ”Valla villekulla”, i vilken Ann Petrén spelade Pippi och Anki Larsson spelade Annika och Rolf Sohlman spelade Tommy.

Wendel & Olsson AB har resurser, så det skulle vara präktigt dyrt för Aktiebolaget att bråka med dem. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

I Ingvild Rishøis roman ”Stargate” uppträder både den 10-åriga Ronja och den hygglige Alfred, båda karaktärerna tagna direkt från Astrid Lindgrens rollgalleri. Romanen är översatt till svenska och både i Norge som i Sverige nämndes ordet mästerverk. Ingvild Rishøi har både en och två gånger berättat om Astrid Lindgrens påverkan på hennes skrivande. Har Aktiebolaget missat detta uppenbara ”missbruk” och överträdelse av Aktiebolagets fullständigt godtyckliga förbud- och censurregler?

En känd och inflytelserik teaterrecensent skriver till mig: ”Irina von Martens ”Irinas bok” skapar en helt egen värld av Astrid Lindgrens figurer och det blir än tydligare i teateruppsättningen på Unga Klara under namnet ”Irinas nya liv”. Där blandas Astrid Lindrens figurer med de skådespelare som gestaltade dem i olika filmer”.

Pippi Longstocking är en av karaktärerna i The Simpsons värld. I en känd bild från filmen visar Pippi sin bok Pippi in the South Seas. I samma Simpsons refererar man till Pippis namn genom att kalla frisören som klipper Lisa ”Snippy Longstockings”. Aktiebolaget vet att man inte ger sig på Simpson. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump.

Alla dessa ovannämnda författare och regissörer samt ett 50-tal till vilka jag tar upp i min kommande bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, är för mäktiga för att Aktiebolaget skulle våga sig på dem med sina absurda och vidrigt laglösa krav. Aktiebolaget vågar sig bara på dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser skräms till att ge upp.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump. Allt vad Aktiebolaget behövde göra var att på ett knappast synligt vis antyda att Sveriges nationalhelgon Astrid, skandaliserades av en invandrare. En uppenbar lögn, eftersom jag aldrig skrev ett enda negativt ord om Astrid Lindgren, utan tvärtom –– ”Från Astrid till Lindgren”, boken som teaterpjäsen, är inget annat än en hyllning till henne, något som samtliga recensenter skrev om.

Invandrare och kvinnor

Ordet ”invandrare” behövdes aldrig att nämnas, mitt osvenska namn, signalerade med varnande tydlighet att jag är lika välkommen i Aktiebolagets krets som signalkräftan som bär på den jättedödliga kräftpesten som förgör vår älskade flodkräfta.

Aktiebolagets andra lätta byte är kvinnor.

Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt.

Trots att Astrid Lindgren var en stark och handlingskraftig kvinna med mycket skinn på näsan, tror Aktiebolaget inte mycket på kvinnornas försvarsförmåga. Det är nästan undantagsvis alltid kvinnor runt mig som angrips. Och dessa ger sig, de ger upp. Alltid.

Tekniken med vilken dessa kvinnor betvingas är beprövat och än så länge säkert. Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt. Aktiebolaget testar vad det kan komma undan med, utan några som helst konkreta hot om domstol och saftiga böter och andra smärtsamma förluster. Aktiebolaget vet nämligen att allt det behöver göra är att skicka ett brev, ett mejl, eller ringa upp och alla dessa kvinnor frammanar själva för sig hot om långa och kostsamma rättegångar som slutar i konkurs.

”Der Feige droht nur, wo er sicher ist”, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Den fege hotar bara där han är säker. Och så träffsäker von Goethe var! Han kände djävulen både utan och innan.

Inga konkreta hot men…

Som sagt, inga konkreta hot över huvud taget: ”… Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI”, skriver således Aktiebolaget till min förläggare, utan några som helst bevis, utan några som helst konkreta hot om några åtgärder.

Och trots att jag med ”Pippi och byxornas uppror” inte gör någon som helst ”intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt varumärket PIPPI”, gick mitt förlag i taket och meddelade mig att det avslutar samarbete med mig, eftersom hon, förlagets ägare, inte har råd att gå i klinch med Aktiebolaget.

Till och med min illustratör, en kvinna med integritet och välutvecklad samarbetsförmåga, hoppade av boken ”Pippi och byxornas uppror”. Anledningen: Hon vill inte hamna i konflikt med Aktiebolaget.

“The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing” – skrev den konservative 1700-tals filosofen Edmund Burke. Orden citerades med förkärlek av medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen ”Hitler: The rise of evil”.

Maffiametoder

Så länge som förläggare, illustratörer och författare böjer sig för Aktiebolagets maffiametoder, så länge skördar dessa superrika Sverigepåvar framgångar med sina metoder.

”Jag är Pippi och jag kan göra allt vad jag vill”, sjunger Viveca Serlachius.

Vi är Aktiebolaget och vi kan göra allt vi bara vill, är Aktiebolagets arbetsmotto. Om det var möjligt att vända sig i sin grav, så skulle Astrid Lindgren utan tvivel göra det. (Läs gärna min bok ”Den gamla och Edens lustgård”.)

Jag är tämligen säker på att svenska medborgare i allmänhet vet betydligt mer om vad som sker på månens baksida än de vet vad som utspelas i kulturens vidsträckta spindelväv.

Återbruk av fiktiva figurer är bara några månader yngre än fiktiva figurer. Pippi i ”Pippi och byxornas uppror”, är på inget vis besläktad med Pippi Långstrump. Om ”Pippi och byxornas uppror” är besläktad med någon existerande och mycket hyllad och till andra språk översatt bok, då är det med boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå: En bok för tjejer och kvinnor”, första gången utgiven år 2004. Och ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är skriven av Vladimir Oravsky, alltså samme författare som skrev ”Pippi och byxornas uppror”.

Rättvisan segrar till slut

Tiden kommer hinna fatt även Aktiebolaget, det är jag tämligen säker på. Liksom man så småningom avslöjade det som alla under decennier visste om Harvey Weinstein men som ingen enskild förmådde att avslöja. Harvey Weinstein liksom Sacklerfamiljen, liksom Hamid Noury, liksom Irmgard Furchner, liksom George Pell, liksom Ron Jeremy, liksom Matteo Messina Denaro, liksom… Alla förlorar makt i sinom tid.

Till och med jämställdhetsprofeten, juristen, tidigare polischefen, rektorn för Polishögskolan och grov våldtäktsman Göran Lindberg a k a Kapten Klänning avslöjades så småningom. Eftersom nästan alla som växer sig till himlen har fiender som törstar efter att sanningen skall fram. Och de bidar sin tid.

Kapten Klänning var övertygad om att han var höjd över alla misstankar. Han var säker på att ingen letar efter sexuell förövare på hans uppburna och ordensprydda avdelning.

Alla kommer avslöjas så småningom även om den ögonbindelförsedda rättvisan inte så sällan är tålamodsprövande långsam.

The post Har Astrid Lindgren AB makt att förbjuda böcker? first appeared on Opulens.

BARNKULTUR. Anne Edelstam skriver om en se- och tänkvärd utställning med fokus på barnboksillustratörer – ”Från Mumin till Chop Chop”.

Från Mumin till Chop Chop – Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum, Linda Bondestam
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 augusti 2025

Skandinavien är, inom kultursfären och internationellt, känt för sina musiker men även för sina fint illustrerade barnböcker. I våra protestantiskt präglade länder, med allt vad det innebär av förnuft och moralpredikningar, har vi trots allt behållit vårt barnasinne tycks det. Detta kan vara en av förklaringarna till att det i Norden finns en strävan efter att nå de minsta i våra samhällen med viktiga budskap inbäddade i kreativa barnböcker.

Våra bästa barnboksillustratörers alster ger prov på såväl skicklighet som humanism.

Denna lustfyllda och färgstarka utställning är ett exempel på det. Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde hyllas barnboksillustratörerna Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Urvalet av konstnärer spänner över decennier: från 1940-talet med Mumintrollen, till i dag med roboten Chop Chop. Över tre hundra verk presenteras i form av skisser, färdiga illustrationer samt skulpturer i papper och några tidiga Muminfigurer.

Bilderna talar sitt eget språk utöver texterna de illustrerar. För barn är denna utställning naturligtvis magisk men den är även intressant för en vuxen. Besökaren kan spekulera i hur samhället har förändrats, vad som var viktigt under en viss period och inte under en annan. Det går också att konstatera hur många mänskliga problem har en tendens att regelbundet återkomma.

I det första rummet på utställningen introduceras illustratörerna. I de följande får besökaren gå in mer i detalj på var och en av konstnärerna, vad de vill visa, vad de har upplevt, hur de ser på naturen och på sina känslor. Gemensamt tar de upp väsentliga teman såsom rätten att få vara sig själv, allas lika värde, flykt, utanförskap, miljöproblem och sist men inte minst den tekniska utvecklingen. Ensamma barn som kommer som flyktingar skildras i bilder som tilltalar stora som små.

Ilon Wiklands omslagsbild till ”Den långa, långa resan” till exempel, illustrerar detta tema väl. Den lilla flickan står helt ensam med sin resväska och hund på en tom tågstation, allt tilltalande målat i klara vattenfärger trots motivets ödslighet.

Pija Lindenbaums teckningar med flickan som drar, i barnboken ”Doris drar”, med sitt alltför långa och orediga hår, visar utan ord, på en liten rebell.

Linda Bondestams robotfigur, Chop Chop pekar på ett samhälle i händerna på automater. Vår framtid? Hon tar även upp havets förorening med en ensam axolotl som simmar runt bland en massa skräp i ”Mitt Bottenliv”.

Dessa är blott några få exempel på ett brett antal illustrationer tagna ur diverse barnböcker besökaren kan undersöka och jämföra sinsemellan. Det är verkligen tänkvärt att studera utvecklingen från 1940-talet fram till nutid.  

Utställningen ingår i Mumins 80-årsfirande vilket lyfts fram både i Skandinavien och internationellt.

Har man skaparlust kan man även ta till pennan och rita i salen längst bort i utställningen eller ägna sig åt högläsning från några av barnböckerna som finns på plats. Utöver det erbjuds på Waldemarsudde föredrag, visningar och konferenser om vikten av läsning och bildrelaterade ämnen.

Vare sig man har barn att ta med eller inte, är denna utställning för de vuxna en påminnelse om den egna barndomen samt om bildens betydelse. Ibland behövs inga ord, illustrationen säger allt. Det är dessa konstnärers alster bevis på.

The post Barnboksillustratörer i fokus på Waldemarsudde first appeared on Opulens.

FILM. Barn-och ungdomsfilmfestivalen Buff, i Malmö, är en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag.  Ingela Brovik rapporterar om årets upplaga där temat var hjältar.

Den 42:a upplagan av Buff, Barn-och Ungdomsfilmfestivalen, med ett program som omfattar 116 filmer från hela världen, har genomförts 15-21 mars i Malmö. Under festivalen har det visats film för alltifrån förskolebarn till tonåringar.

”Livet är stort”, animerad film i regi av Kristina Dufková är en av de tävlingsfilmerna som visats och fått respons av den unga publiken. Efter visningen blev det samtal med en ung röstskådespelare, som ger röst åt huvudpersonen Ben, 12 år, som är extra stor i skolklassen. Skolans sjuksköterska varnar honom därför för hans vikt. Han är också en tuff kille, som går sin egen väg.

Det är en komisk film med allvarlig undertext, roligt animerad, men rösten är extra viktig. En av de yngsta i publiken, 4-5 år, ställer den mest kluriga frågan om hur regin av skådespelarens röst gick till. Den unge skådespelaren Sigge Dorsin, som är 15 år gammal, ger ett intressant svar Han säger att det var inte lätt, men roligt, med viss improvisation och att hans pappa är skådespelare. Publiken i alla åldrar skrattar och applåderar – ett typisk magiskt ögonblick på Buff där film, publik och filmarbetare möts på ett kreativt sätt som skapar glädje, kunskap och nya perspektiv.

En annan film i samma tävlingsprogram är ”Boong”. Det är en indisk film i regi av Lakshmipriya Devi om en ung pojke vars pappa är försvunnen. Pojken, i slips och kostym, men försedd med slangbella, bestämmer sig för att leta efter sin pappa, tillsammans med en klasskompis. Pappan är ordförande i en lokal Madonna-fanclub i Myanmar. Pojkarna beger sig därför i väg till Myanmar, från nordöstra Indien. Mamman blir förstås orolig för sin unge son, men han går sin egen väg precis som pojken i filmen ”Livet är stort”.

Det blir en oväntad story, intressant med den värdighet – och humor – som den unge pojken uppvisar hur jobbigt det än blir.

Ytterligare en film (i samma tävlingsprogram) med en pojke, Feliciano, i huvudrollen är ”Through Rocks and Clouds”, and en film från Peru i regi av Franco Garcia Becerra. Den här pojken är bara åtta år och kämpar mot gruvbolag i Peru, för betesmark till de getter/alpackor som hans familj äger – en film om dagens läge i ett Latinamerika där kolonialismens spår finns kvar. Här gestaltas en åttaåring med integritet i en film om mod och sammanhållning.

Hjältetema på Buff

Det där var exempel på tre intressanta filmer där unga, sårbara pojkar blir hjältar på sitt eget sätt. Flickor som hjältar finns i den tyska dokumentärfilmen ”Girls Don’t Cry” i regi av Sigrid Klausmann om sex tjejer runtom i världen som kämpar för sina drömmar om rättvisa, frihet och jämlikhet mellan flickor och pojkar. Det är en stark film med heroiska flickor.

Årets tema på Buff är nämligen hjältar, ”som står upp för rättvisa, utmanar normer, vågar göra skillnad” som det står i programmet, Men det kan även vara fråga om antihjältar, som förändrar världen.

Katt i huvudrollen

Till denna skara av hjältar och antihjältar hör även filmen ”Flow ‒ katten som slutade vara rädd för vatten”, i regi av Gints Zilbalodis, Litauen. Det är en suveränt tecknad roadmovie om en ensam katt som tar sig fram genom ett landskap och upptäcker en båt utan besättning. Där tar hon plats på båten som blir hennes farkost genom tillvaron, tillsammans med några andra egensinniga djur, en lemur, en kapybara och en fågel som blir sekreterare samt en golden retriever Alla tar plats i segelbåten och ger sig iväg på en resa genom ett landskap i kris.

Filmen kan beskrivas som en dynamisk roadmovie genom tid och rum, där naturen tycks ha drabbats av en miljökatastrof.

Starka känslor gestaltas i filmen, speciellt genom kattens mimik och intensiva ögon, som stirrar på oss i publiken.

Årets Buff: film, seminarier och prisutdelning

Det bjöds på många minnesvärda filmer under årets Buff och det hölls seminarier om film i förskolan, samt visades skolbio. Det hölls också ett seminarium för att minnas manusförfattaren, film-och teaterregissören Suzanne Osten, som gick bort för en tid sedan. Hon gästade festivalen många gånger. Själv minns jag hennes besök på Buff år 2022 då hon var hedersgäst på festivalen och talade tillsammans med kulturjournalisten Malena Jansson inför publik om barn och film på biograf Panora. Som svar på frågan vem hon är svarade Suzanne Osten: ”Jag är emotionell, men anti-sentimental. Det är outhärdligt med alla lyckliga slut i barnfilm och man måste våga bli emotionell!”

Hela åtta priser delades ut på årets Buff. Vinnarna kan du se här.

The post Hjältar i fokus för Buff 2025 first appeared on Opulens.

BARNBOK. ”Som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Se fursten”.

Se fursten
av
Barbro Lindgren – text
Per Gustavsson – bild
Karneval Förlag

”Se fursten” är en bok för något äldre barn, en kapitelbok, som följer Nino från födelsen ända fram till det att han fyller nio år.

Det första kapitlet i Barbro Lindgrens text utgavs i bokform 2016 under titeln ”Den lilla fursten” med illustrationer av Eva Eriksson.

Den första tiden ligger fursten och sprattlar lite planlöst i sin säng, säger halvbegripliga ord och är allmänt till liten nytta. Men den perioden av furstens liv tar snabbt slut, snart reser han sig, springer och skuttar ut i världen. Han är en egensinnig utforskare och en härskare av rang. Just precis en härskare. Som utmanar alla, inte minst de vuxna, som är nära honom.

Nu tänker jag osökt på min lärare och professor i statsvetenskap. Han talade med energi och inlevelse om en annan furste. En furste från 1500-talet, skapad av diplomaten Niccolò Machiavelli – det var i sanning en handbok i maktutövning. Den lille furstens livsresa är emellertid inte lik någon annans, han fattar oväntade beslut, han utför handlingar, som är mer än överraskande. När han ska fylla nio år bestämmer han sig för att bli filmstjärna oh det förfaller helt sannolikt för den allsmäktige Nino.

Per Gustavssons bilder är tyvärr lite väl klena och utan auktoritet. Men som alltid är Barbro Lindgren suverän i sin berättarkonst och underfundig i sina språkliga upptåg.

The post Suveränt berättad barnbok av Barbro Lindgren first appeared on Opulens.

FILM. Barn-och ungdomsfilmfestivalen Buff, i Malmö, är en av Sveriges största nationella filmfestivaler i sitt slag. Ingela Brovik rapporterar om årets upplaga där temat var gemenskap.

”Det är vår stad – Barn filmar Malmö” är en unik långfilmsdokumentär om Malmö alltigenom filmad/fotograferad av förskolebarn mellan två och sex år gamla från 21 förskolor i staden där vi får se världen med barnets blick och perspektiv. Den hade sin världspremiär på årets Buff, Barn-och Ungdomsfilmfestivalen i Malmö för 41:a året i rad med 123 filmer från hela världen (efter ett stort urval), som vanligt med fullt av unga glada barn och tonåringar på stadens många biografer. Speciellt de allra yngsta uppskattade denna film, kanske för dess ovanliga perspektiv, närheten till golv och gator, människor och hus i staden som kommer närmare än vanligt, i kommunikation med åskådaren.

Det är en dynamisk och underfundig film med ny blick på staden och människorna.

”Selma & Johanna – en roadmovie” i regi av Ingela Magner, är en svensk film om två elvaåriga flickor, bästa vänner, som fattar ett stort beslut. När Johanna får veta att hennes skola tvingar henne att gå om fjärde klass beslutar hon sig för att stämma sin lärare, i Europadomstolen i Strasbourg. Tjejerna rymmer hemifrån utan vare sig pengar eller färdmedel – de har inte sagt någonting till sina mammor. Det blir en extra tuff, men även rolig och rörig resa där de får lift av olika bilförare. Detta är en film med ett mycket intressant tema om rättvisa och gemenskap mellan tjejerna, som väljer att inte tala med sina mammor. 

Gemenskap var årets tema på Buff med många olika infallsvinklar. Några av de allra bästa är berättelser om flickors vänskap, men även pojkars.

”Clenched Fist”, är en film från Belgien i regi av Vivian Goffette och handlar om pojken Lucien, elva år precis som Selma och Johanna. Han blir mobbad i skolan på grund av att hans far hamnat i fängelse och kallas för ”monstret” av Luciens skolkamrater. Men den ensamme pojken som inte får mycket stöd av sin mamma eller storebror, går sin egen väg. Han är modig, vägrar ge upp hoppet om sin far, hur svårt det än är.  

Det är en existentiell film om att våga stå upp för sin sak gentemot alla hånfulla skolkamrater och skeptiska vuxna. Visningen följdes av en mycket bra, långvarig diskussion mellan filmens producent och en stor publik av elever som ställde viktiga frågor, skapade hopp för framtiden, att ta med sig ut från biografen.

”Jonja”, är en tysk film i regi av Anika Mätzke och handlar om en ensam tjej, som hänger med sin bästa kompis Paul och hans familj ut på landet – utan att berätta det för sin mamma. En typisk konflikt mellan döttrar och mödrar i många filmer på 2024 års Buff som publiken kan se, kanske som i en spegel, och diskutera. Den framstod som en av de allra bästa.

”Victoria Must Go”, i regi av Gunnbjörg Gunnarsdottir, är en film om två syskon, Hedvig och Henrik, vars pappa har skaffat ny kvinna som är mycket sträng mot barnen. Om de kommer försent till middagen får de ingen mat. De två barnen fattar beslut om att styvmor bör försvinna – dö. En rätt typisk norsk film, drastisk, absurd – och rolig – som väcker reaktioner hos en ung publik.

En film för lite äldre elever är den svenska dokumentären ”And the King said, what a fantastic Machine” i regi av skånske Axel Danielsson och fransk-svenske Maximilien Van Aertryck. I en helt egen stil berättar filmen om den fotografiska bilden och filmens historia, hur det hela började, med närmast magisk energi. Det är ett omfattande collage av arkivfilm, amatörvideos, live-streamat material och privata dokumentärer som blir ett en visuellt överväldigande upplevelse. Efteråt har de två regissörerna en workshop om dokumentärfilmen tillsammans med publiken. Det var utmärkt bra att den visades på Buff. För övrigt kommer ”And the King Said, What a Fantastic Machine”, följt av eftersnack, att visas 21.30 i SVT2 på långfredagen den 1 april.

En speciell filmvisning är klassikern ”Vi barn från Bahnhof Zoo”, som är en västtysk film från 1981 i regi av Ulrich Edel, Visningen följdes av ett eftersnack med den skådespelare som gjorde rollen som 13-årig tjej i Väst-Berlin. Huvudpersonen dras till centralstationen Bahnhof Zoo där knark, prostitution och kriminalitet skapade en illegal zon för desperata ungdomar som ville ha pengar. Det är en stark film, som visades sent om kvällen och vidgar Buff:s perspektiv.Detta i stark kontrast mot dagen-efter-filmvisningen av rolig, lätt absurd kortfilm på stans största bio där cirka 700 sittplatser fanns för alla två-till-femåringar.

Är ni redo? frågade den engagerade biografkillen den mycket unga publiken. JAAA! vrålade de många två-till-femåringarna med sina ljusa men ändå starka röster – som hördes ut över hela centrala Malmö. Det är också utmärkande för Buff.

I vanlig ordning utsågs pristagare. Här kan du se hela listan. Prisutdelningen avslutades med att Buff delade ut ett helt nytt pris, en ”Buffbagge” som en form av protest mot Guldbaggens nya regelverk som innebär att en amatör inte längre kan få pris för sitt skådespeleri i en film.

The post Gemenskap i fokus för Buff 2024 first appeared on Opulens.

BILDERBOK. Bo Bjelvehammar har läst “Pojkarna på sommarön” av Lars Lerin och konstaterar att det är en bok för alla åldrar. Därtill att bilderna är exempel på förstklassig konst.

Pojkarna på sommarön av Lars Lerin
Bonnier Carlsen

Pojkarna Rafael och Gabriel följer med sina pappor Lars och Junior till den bohuslänska skärgården, där de tillbringar sitt sommarlov på en ö i havet.

En sådan resa och tillvaro kräver förberedelser – allt som ska med, ingenting viktigt ska glömmas, katterna måste lämnas till vänner och så är det en avsevärt lång resa för att komma dit.

Så efter en lång tid av ensamhet måste huset vädras ut och städas upp. Alla måste hjälpa till.

Det blir lätt tal om ordning och system, papporna vill inte resa och leva utan kompass.

Men när allt är på plats blir det en rik belöning – saft och bullar.

Mycket på ön är annorlunda jämfört med hemma i Värmland – det är annorlunda dofter, andra växter och djurlivet är inte detsamma. Här finns gråsuggor, tvestjärtar och igelkottar.

Det finns mycket nytt att utforska i omgivningarna kring Hökeberget och Väderöarna, ett otal främmande saker som en torkad sjöstjärna och ett fågelskelett med röd näbb.

En krabba som pilar iväg och en eremitkräfta som visar upp delar av sitt liv. Och så framför allt samla olika snäckor.

Överallt finns det saker att upptäcka, varje dag. Det gäller bara att se, att ständigt ha något framför ögonen. För Lars är det särskilt viktigt. Han ska bildsätta sin egen text, han gör det i ett sextiotal akvareller.

Jag har inte sett att Lars Lerin har gjort bättre bilder. Han låter sina färger och former skapa stämningar och känslor, som speglar både frihet och ständiga upplevelser på och kring sommarön. Detta är en barnbok, men den är lika lämplig för personer, som kallar sig 80+. Det är en bok för alla.

Så talar de tillsammans om fågeljakt och vettar, liksom om fiske, med nät och tinor. Det är en rikedom om god kunskap, framsagd med värme och kärlek.

Allt går inte att veta för papporna, vissa frågor hänger i luften och de är bäst obesvarade.

Kvällarna mörknar, papporna bläddrar i minnespärmarna. Alla tänker samma sak: ännu en sommar som går alltför fort.

Efter skrivandet går jag uppåt svinstallarna och i dikeskanten ser jag två ståtliga grässtrån i kors, de glimmar till, när jag går förbi. Det är som i en akvarell av Lars Lerin.

The post En bilderbok som är en konstbok first appeared on Opulens.

JUDENDOMEN. Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen, skriver Katrine Hamori, som läst ”Barnens judiska år” av Johanna Schreiber.

Barnens judiska år av Johanna Schreiber
Illustratör: Nakima Schreiber
Hillelförlaget

Det finns böcker som gör en melankolisk, det finns böcker som lämnar en likgiltig och det finns böcker som är spännande. Och det finns böcker som är som ett glas iskallt vatten när man är riktigt törstig. En sådan bok är ”Barnens judiska år” av Nakima Schreiber.

Den inte bara släcker en kunskapstörst man kan ha, den är så uppfriskande i det självklart barntillvända tilltalet och de härligt färgsprakande och vackert formgivna sidorna. Det är faktiskt en sann glädje att bara bläddra i denna bok som alltså är den allra första svenska boken någonsin om judiska högtider som vänder sig direkt till barn.

Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen. För den som vill utveckla sina judiska barns identitet är boken självklar och det är därför inte märkligt att boken snabbt sålde slut på den första upplagan – förmodligen köpte varenda judisk förälder ett exemplar. Det stämmer ganska bra med hur många med den religiösa och kulturella identiteten som det finns i Sverige. Den har nu kommit ut med ytterligare en upplaga och förmodligen kommer den också snabbt sälja slut med tanke på hur utmärkt den är som inspirationsmaterial för lärare och bibliotekarier.

Boken är fullspäckad med berättelser, recept, pysselinstruktioner, men framför allt av livsfrågor som barn och vuxna kan fundera över tillsammans. Till exempel kan man prata om vad ett hem egentligen är. Först och främst är det en bostad. En plats som skyddar mot väder och vind och en plats där vi kan vila oss. Vissa människor trivs med att flytta runt, andra avskyr att flytta och vill helst bo i samma lägenhet eller hus hela livet. Det är alltså en bok som trots det uttalade temat, faktiskt också tar upp allmängiltiga frågor som barn och vuxna kan diskutera tillsammans. Men framför allt ger den på ett tydligt och rakt sätt förklaringar till varför judar har så otroligt många fester och högtider.

Året börjar alltså på hösten. Det beror på att året följer månens rörelse runt jorden. Högtiderna i boken delas in i tre grupper; religiösa, historiska och de som är kopplade till naturen och växtlighet. Så av de elva högtider som beskrivs här, är det fyra som har sin grund i själva religionen. Det är ju intressant att flertalet fester under året firas för att fira  . . . livet.  Lechaim! Till livet! Det hör man ganska ofta i amerikanska filmer som inte sällan har något judiskt tema, alltifrån ”Spelman på taket” till Woody Allen.

Det judiska är självklart en del av USA, dit så många emigrerade undan pogromer och förföljelser. I Sverige bor ungefär 25 000, de allra flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Majoritetssamhällets kunskap om judendom är ganska begränsad. Det räcker att bläddra i en lärobok i religion för gymnasiet för att inse att bilden av den ortodoxe mannen med svart hatt och långrock är ungefär vad som erbjuds. Därför fyller Johanna Schreibers och illustratören Nakima Schreibers vackra och roliga bok en stor kunskapslucka och visar tvärtemot den gängse bilden av judar som antingen offer för förintelsen eller extrema religionsanhängare i märkliga kläder, att judar faktiskt är som alla andra i Sverige – det vill säga människor som tycker om att samlas runt mat och fira sina traditioner.

Här sprakar det av färger och godsaker som Torah-plättar som görs på ägg, smör, mjöl, socker och fylls med Kesella och choklad. De kallas så för att de rullas ihop och just det – ska se ut som Torah, de fem Moseböckerna som alltid är handskrivna och hoprullade till två stora cylindrar.

Bokens stora förtjänst är just att den avdramatiserar och gör allt som har med judendom att göra till något mer än bara en förklaring om en viss religion, den poängterar det allmänmänskliga i det judiska och att vi människor är mer lika än olika varandra. Till exempel är det så att oavsett var i världen vi bor och oavsett vad vi tror på så har alla människor det gemensamt att vi längtar efter ljuset på vintern. Nästan alla kulturer har en högtid under vintern då man har en ritual med tända ljus. Vi människor, oavsett vad vi tror på har ett behov att skapa ljus i mörker under den del av året då dagarna är som kortast.

”Barnens judiska år” är i alla bemärkelser en tilltalande bok, en bok att tillsammans med barn, barnbarn eller skolelever sakta bläddra i och njuta av de underfundiga, härligt livsbejakande bilderna och få en förståelse för den religion som föregick kristendom och islam; alltså den ursprungliga av de tre abrahamitiska religionerna.             

The post Tilltalande barnbok om judiska högtider first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Nalle Valtiala har skrivit en bok, “Svart saga”, för alla åldrar om en afrikanamerikansk flicka som i 50-talets USA växer upp i skuggan av Ku Klux Klan. Ivo Holmqvist kan varmt rekommendera en saga som har ett antirasistiskt budskap.

Svart saga av Nalle Valtiala
Litorale

Nalle Valtiala i Grankulla utanför Helsingfors är en flitig författare som håller ångan uppe (han är född 1938). Hans prisbelönade ”Nationens hjälte”, om kidnappningen av Charles och Anne Morrow Lindbergh son, trycktes i en stor upplaga. Både dessförinnan och därefter har han skrivit en lång rad romaner, noveller, resekåserier och essäsamlingar, särskilt om det amerikanska: han doktorerade på James Fenimore Cooper och har skrivit om dennes dotter Susan. Sedan länge recenserar han teater i varje nytt nummer av Nya Argus, Nordens kanske bästa kulturtidskrift.  Det amerikanska återkommer i hans senaste berättelse “Svart saga” (Litorale) som jag hoppas ska få många yngre läsare.

Tonträffen i de inledande raderna är perfekt: ” Hej! Om du vill får du läsa min bok. Jag har skrivit den själv, fast Moster Sally har hjälpt mig på några ställen. Allt som står i boken är sant och har hänt på riktigt. Ganska hemska händelser, några helt fruktansvärda. Fast också mycket som är kul. Fråga Jennifer om du inte tror mig. Jennifer är min bästa vän. I början var hon min enda vän, när de andra bara ville bli av med mig. Det kan gå så när någon är annorlunda. Som jag. Fast på riktigt är jag inte ett dugg annorlunda. Det bara ser så ut. Rosie Brown, 6 år (men i slutet fyller jag 7).”

Mostern är förstås en blinkning åt Aunt Sally i Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Den färgade flickan Rosie Brown är en klipsk unge som gärna anförtror sig till sin cowboydocka Jimmie som är lika klok. Efter en del förvecklingar får hon allt fler vänner i skolan, och på fritiden. Hon räddar en mobbare som håller på att bli överkörd av tåget. Sedan är han ett lamm. Han och hans tuffa kompisar liksom Rosie som just klarat sig undan en skallerorm och tjejerna sätter eld på den lokala Ku Klux Klan-sektens hus och kläder. Men hon ser till att rädda undan bilderna på medlemmarna både i kåpor och utan dem. De hamnar i New York Times, och så är det gänget oskadliggjort.

Jag kan tänka mig att Nalle Valtiala inspirerats av en bekant målning av Norman Rockwell som gjorde så många omslag till Saturday Evening Post. ”The problem we all live with” visar en liten färgad flicka i nystruken vit klänning på väg till skolan, med beskyddande män framför och bakom (originalet såldes för nästan en miljon dollar för drygt tio år sedan). Den är från 1963 men motivet var äldre än så, rasåtskillnaden i sydstaterna och de federala myndigheternas ansträngningar att bryta den.  1955 kom det till en våldsam urladdning i Little Rock i Arkansas efter att soldater ur nationalgardet hade fått kallas in

En hätsk vit mobb försökte hindra några färgade tonåriga gymnasister att komma till skolan, och in i den. Presidenten Dwight D. Eisenhowers skarpa och kloka tal till nationen i tv från de dagarna, om de demokratiska rättigheterna som gällde alla oavsett ras, kan ses på nätet. Och man får en bra uppfattning om den hysteriskt uppskruvade hätska stämningen i ett brev till honom den gången, från en upprörd kvinna som med grumliga argument försvarar sydstatssegregationen.  Också det finns på nätet.

Dessutom: i december samma år som alltså är tiden för Nalle Valtialas berättelse vägrade Rosa Parks i Montgomery, Alabama, sätta sig längst bak i bussen på sätena för färgade, och utlöste därmed en bojkott som till slut fick slut på rasåtskillnaden. Men ännu under de första åren av sextiotalet mördades flera ungdomar från norr när de kom ner till sydstaterna som freedomfighters, i ett mörkt kapitel i USAs historia. Detta kan man berätta om när man läser högt Nalle Valtialas svarta saga för någon i de yngre åldrarna och samtidigt lär dem tolerans. Hans egna teckningar är dessutom på kornet, som hade en fingerfärdig sexåring som snart fyller sju gjort dem.

The post En tolerant berättelse first appeared on Opulens.

KROPPEN. Jenny Wickberg konstaterar att vi lever i en orolig tid men också att vi börjar titta på våra kroppar på ett nytt vis. Om det fenomenet handlar hennes krönika. Men som vanligt får vi också några fina boktips.

Ett krig har startat i Europa. Klimatkrisen närmar sig kokpunkten och vi har just ridit ut en pandemi. Det är många och stora saker som står på spel. Och vad gör vi då i vårt hörn av världen?

Vi gör ju såklart många olika saker på en gång. En del vettiga, andra mer ovettiga. Men en ny trend är att vi börjar titta på våra kroppar på ett nytt vis.

På teve kommer/sänds en serie om ätstörningar. Programmet Hallå doktorn ägnar ett program åt fenomenet. Fotografen Linda Unnhem gör en utställning där människor fått klä sig i de för små kläder de envist behållit i garderoben, i hopp om att en gång kunna återfå sin tidigare storlek. Detta sker samtidigt som Karolina Ramqvist hyllas för sin roman på temat mat, minnen och känslor.

Att problemet ätstörningar är i fokus är en tydligt. Men det finns också tecken på att den mulliga och feta kroppen är på väg att ta plats. Det syns i antalet modeller som inte är pinnsmala. Och i barnlitteraturen, där kropp och vikt skildras på nytt sätt.

Årets bokprovning, ett arrangemang av Svenska barnboksinstitutet där de studerar teman och trender i det föregående årets utgivning av barn- och ungdomsböcker, har presenterats. 2021 gavs det ut över 2 000 böcker inom området och där ryms givetvis mer än en trend.

Svensk barnlitteratur blir alltmer svensk i meningen att andelen översatt litteratur minskar. Det finns flera skäl till det. Ett är att det är dyrt att översätta. Två andra är att utländsk barnlitteratur ibland innehåller värderingar som känns främmande i vår del av världen samt att det skrivs mycket på svenska.

Bokfloden är som bredast och djupast när det gäller mindre barn. Utgivningen av ungdomsböcker, där jag tycker att det idag skrivs mycket bra, ligger på en lägre nivå. Förlagen är måttligt intresserade av genren eftersom det är dålig lönsamhet i den. Unga idag läser dessutom lite litteratur.

Barnböcker skrivs och ges ut av vuxna och där finns alltid ett drag av fostran i det. Medan feel good-litteraturen för vuxna blommar så finns det inget motsvarande för de unga. I barnböckernas värld vill man rusta sina läsare inför livet. De läsande barnen får redskap som ska hjälpa dem att hantera klimatkrisen, både konkret genom en hållbar livsstil och mentalt genom att hantera sin rädsla.

Årets bokprovning visar att frågor som rör rasism och hbtq etablerat sig som en naturlig del i svensk barnlitteratur.

En ny trend är flickor som håller ihop och hjälper varandra. De numera typiska uppställningen med en flicka och en pojke som huvudpersoner har kompletterats med böcker där flera flickor står i centrum.

När jag läste en kurs i barn- och ungdomslitteratur på 80-talet så fick vi veta att det fanns fler pojkar än flickor som huvudpersoner, eftersom det sålde bättre. Innan dess fanns ju pojk- och flickböcker, så utvecklingen när det gäller jämställdheten rör sig tydligt framåt.

Nu har också den feta kroppen gjort intåg. Ett exempel är serien ”Nakna rumpor”, där rumporna på bilderna ofta är stora och runda och där magarna pryds av valkar.

Ett annat exempel är Niclas Christophers ungdomsroman ”Loosing big or looping everything”. I en dramatisk dystopi får man följa huvudpersonen, den överviktiga Xerena, som dras in i dokusåpan där man tvingas att banta med livet som insats. Bokstavligt talat. Det är inte få som får sätta livet till i boken. Del två i den planerade serien om tre kommer i början av sommaren.

En mer kritisk syn på det som har med kropp och vikt att göra känns rimligt i en tid när hälsotrenden nästan blivit till något religiöst. Det är också rimligt att vi i en tid när allt omkring oss känns osäkert borde fokusera på vårt privata välmående.

Vi är inte alla stöpta i samma form. Det är dags att acceptera att en del av oss är runda om baken, utan att därför vara ohälsosamma. Andra kan inte tänka för mycket på kropp och vikt utan att bli sjuka av det. Vi kan sedan ägna våra krafter åt att ta hand om de stora problemen på vår jord.

The post Barn och Unga: Fokus på feta kroppar och flickors vänskap first appeared on Opulens.