OBEROENDE. “Kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag,” skriver Lis Lovén som läst en nyöversättning av “En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av
Aleksandr Solzjenitsyn
Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson
Bakhåll

Alexandr Solzjenitsyn tillbringade några år i fångläger i det som var Sovjetunionen. Han förde anteckningar om det dagliga livet, det som senare skulle vara en grund till boken som nu kommit i nyöversättning – ”En dag i Ivan Denisovitjs liv.” Solzjenitsyn fick nobelpriset i litteratur 1970 och många tycker nog att priset är välförtjänt. Vad jag kan bedöma är översättningen ett gediget hantverk, utfört av Bengt Samuelson på bokförlaget Bakhåll.

 Jag tänker mig att vi människor bär med oss maktstrukturer som kan vara vilande men som under extrem press och under svåra yttre omständigheter prövas till det yttersta.

Livet i Solzjenitsyns fångläger är så extremt, så nära inpå det mest biologiska man kan tänka sig. Maten är knapp. Arbetet hårt och minutiöst inrutat.

Grupptrycket gör att alla män måste bli som en enda kropp där man följer varandras öden, misslyckanden och göranden och låtanden.

Arbetet är organiserat efter – som det tycks – godtyckliga principer och ingen får smita ifrån sina uppgifter. Hierarkin kryper in på bara kroppen och ingen kommer undan. Just detta att man är beroende av varandra in i minsta detalj gör att det sällan finns utrymme för personlig frihet. Och tjallare gillar man inte. Normerna ska följas till sista punkt. Horribelt!

Maktstrukturen lägger sig tätt inpå bara kroppen och jag kan se något ironiskt i denna vistelse i kyla och svält. För vilket budskap har boken att komma med?

Det är som om lägret kan ses utifrån en materiell aspekt där ideal om något högre slipats ner till korn och skrot. Livet handlar om att överleva, att registrera allt som kan förändra, ja kanske ge orsak till förbättra livet utifrån de resurser som man kommer över eller råkar hitta. Kan man göra en dyrbar sked av lite plåt? Kan man tillverka en kniv? Hur förhåller man sig till varandra när alla delar ett och samma villkor, och om någon går utanför normen drabbas alla.

Alltså är reglerna man måste följa så inrutade och sylvassa. Att leva i det mest basalt biologiskt närliggande betyder tydligen att sinnen måste skärpas så att man inte åker dit. Och är det staten som bestämmer solens gång på himlavalvet? Hur kan nu denna makt nå in i lägret och förpesta tillvaron? Maktstruktur överallt…

En simmig skål soppa är en stunds ro. En natts sömn är den tid på dygnet då man åtminstone får vara ifred. Och taggtråden runt lägret hindrar all flykt. Jag tänker mig nog att den mest pragmatiske har lättast för att överleva under dessa omständigheter.

Boken gav åtminstone mig en inblick i hur detta liv ter sig och jag tror nog den är viktig och att den kan ge synpunkter på vad makt är. Hur fungerar vi som människor om vi ställs under omänskliga förhållanden? Bär vi alla på dessa strukturer och har vi egentligen något val?

Men alla mänskliga erfarenheter måste bli till kultur, måste ges en röst.  Denna bok är en del av ett Sovjet, ett Ryssland, däri ligger dess lärdom. Förr i tiden sa man ungefär så här: ”Det är långt till gud, men avlägset till tsaren!” Och ändå är det i lägret makten kommer nära inpå… Den omger oss nog både i demokrati och diktatur. Men kan den i en demokrati plötsligt förvandlas och bli ett redskap för eliten? Och om vi likväl har ett mått av frihet och val – kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag.  

The post Solzjenitsyn – att bli oberoende av makten first appeared on Opulens.

KÄND FÖRLÄGGARE. Den kände och omstridde förläggaren Bo Cavefors avled nyligen. Han var “någon som var djupt intresserad av mänsklighetens alla fasetter och uttryck, en humanist som ägnade sitt liv åt att söka. Så mycket kan man säga utan att skapa mytbilder,” skriver Mattias Hult.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förläggaren Bo Cavefors gick bort tidigare i veckan. Natten mot tisdag somnade han in i sitt hem i Malmö efter en tids sjukdom. När jag får beskedet sitter jag vid mitt skrivbord på Malmö Stadsarkiv med ett brev han mottog på sjuttiotalet i handen. Mot slutet av sitt liv donerade han material från förlaget till Universitetsbiblioteket i Lund, medan hans privata bibliotek och släktarkiv tillföll Malmö Stadsarkiv. Mitt arbete på arkivet består av att organisera och registrera det senare materialet. Trots att det är ett arbete som kommer ta flera månader till har det gett mig en bild av personen Cavefors, som går bortom de vanligaste mediala mytbilderna.

Jag frågar mig om det går att dra slutsatser om en person utifrån innehållet i dennes bokhyllor. Min filosofilärare i gymnasiet berättade att han alltid gick fram till bokhyllan när han första gången kom hem till någon, för att få en bild av personen bakom. Det är måhända en bristfällig metod för att komma nära en människa, man vet ju aldrig vad som gjorde avtryck eller ens vad som över huvud taget lästes. Men det kan måla en bild med breda penseldrag, som kan nyansera andra bilder och föreställningar som förekommer.

Det är självklart en sorg som drabbar mig när jag får dödsbeskedet, omgiven av högar av Cavefors böcker, brev och anteckningar. Men samtidigt kan jag med materialet för handen konstatera att han – ursäkta klyschan – levt sitt liv till fullo. Från slutet av femtiotalet till början av åttiotalet stod Cavefors och hans förlag i Lund för en utgivning som ständigt vände marknaden ryggen, då han kompromisslöst gav ut precis vad han ville; ekonomin fick alltid underordna sig utgivningens kvalitet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Själv kom jag i kontakt med hans utgivning som litteraturhungrande tonåring. Han introducerade såväl Ezra Pounds Cantos som William Burroughs Den nakna lunchen på svenska, vilka båda etsade sig fast i mig under mina mest formativa år. Men den banbrytande litteraturen fick aldrig stå för sig själv i den mediala bevakningen, utan överskuggades ständigt av kontroverser. I sin samtid var Cavefors inte känd som kvalitetslitteraturens väktare och förespråkare, utan som en ständig outsider.

Utgivningen av Rote Armee Fraktions texter 1977, jämte texter av Mao, Lenin, Stalin och Kim Il Sung, etablerades den mediala bilden av en provokatör och propagandist. En inte helt oriktig bild, kan tyckas. Men man måste hålla i åtanke att den självutnämnde konservativa anarkisten går bortom enkla kategoriseringar och grupptillhörigheter. Att försöka nagla fast Cavefors i en enda tradition är en grav förenkling av både hans person och hans unika förläggargärning.

I sin avhandling Cavefors: Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982 visar bokhistorikern Ragni Svensson hur dessa förenklade mytbilder figurerat långt efter det att förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären. Förlaget hade runt 1980 vunnit en upphandling om att ge ut Strindbergs samlade verk, men beslutet drogs tillbaka kort därefter. Kanske var det just på grund av bilden av den oresonliga provokatören som förlaget miste prestigeuppdraget.

Med tiden har sakteliga den mediala bilden av Cavefors och hans förlag förändrats. Distansen från de politiskt laddade sextio- och sjuttiotalen har hjälpt till att lyfta fram andra sidor av utgivningen, och hans efterföljare befinner sig inte nödvändigtvis på de politiska ytterkanterna. Han röjde snarare mark för mindre förlag, som precis som Bo Cavefors förlag fokuserar på kvalitet. För mig verkar det självklart att många av dagens skånska förlag, så som Bakhåll, Ellerströms och Symposion verkar i den anda som Cavefors införlivade i Lund.

Likaså måste bilden av personen Cavefors förändras, det är inte tillräckligt att se honom som en outsider som cirkulerar kring, men aldrig i, kultursfärens centra. För mig blir detta inte minst tydligt när jag arbetar med hans privata bibliotek och samlingar. Genom den lins som materialet utgör förändras bilden. Han är inte en kufisk person på kanten, utan en väl respekterad och omtyckt del av förläggarbranschen. Hans korrespondens med stora såväl som mindre författare är omfattande, och nästan varje bok jag öppnar har en hjärtlig och personlig dedikation från författaren; här samsas ledamöter i svenska akademien med obskyra poeter och lovande debutanter — alla kallar sig kära vänner.

En annan aspekt av materialet är mängden religiös, teologisk och mysticistisk litteratur. Cavefors var katolik, och gick i tonåren på en jesuitskola i London. Denna centrala del av hans liv har blivit underordnad kontroverserna i media, men i hans eget bibliotek är hans djupa tro en absolut grundpelare. Han korresponderade med jesuitiska sällskap runt om i Europa, och hade många vänner inom rörelsen. Särskilt intressant är hans slitna böcker av Ignatius av Loyola, det spanska medeltidshelgonet. Tillsammans med stora mängder anteckningar, prydligt inlagda i böckerna, tycks Ignatius tankar och andliga övningar påverkat honom djupt. Här finns även egenkomponerade dikter och små prosafragment om tron och Gud.

Något som materialet också skvallrar om är ett otroligt rörligt intellekt. Det finns egentligen ingen konsekvent linje i biblioteket. Precis som med personen Cavefors kan man inte förenkla och generalisera materialet. Kassetter med ljudexperiment står bredvid bästsäljare, en liten volym med illustrationer av matsmältningssystemets mysticism (Leif Elggrens Digestion Mysticism) står bredvid regelrätt chick lit.

Det här är ett material som efterlämnats av någon som var djupt intresserad av mänsklighetens alla fasetter och uttryck, en humanist som ägnade sitt liv åt att söka. Så mycket kan man säga utan att skapa mytbilder.

The post Cavefors — en sann humanist first appeared on Opulens.