URSPÅRAD. “Men när den ursprungliga feminismens krav blivit allmängods, en hygienfaktor för företag och samhälle, då måste feministerna söka nya slagfält och nya fronter”, skriver Pär Axelsson.

Amra Bajric krönika om feminism är intressant. För den visar att denna rörelse, tråkigt nog, delvis spårat ur. Låt oss titta på vad feminism är. Ett sammandrag av ordböckers definition är den som Wikipedia ger. Den låter så här:

“Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.”

Om vi analyserar den framgår att allt handlar om ett strikt genusperspektiv. Slagfältet för kampen är motsättningen mellan män och kvinnor. Inga av de traditionella politiska ideologierna kan klistras på denna definition. Inte heller några levnadsregler.

Men socialismen, den alternativa livsstilen och kostfanatikerna har kidnappat feminismen. Bajric nämner det ”vi har tillräckligt gemensamt för att arbeta tillsammans för ett större mål.” Och den har lagt sig på rygg och mer än gärna låtit sig kidnappas. Resultatet blir paradoxalt.

Ta den liberala riksdagskvinnan Barbro Westerholm. Hon var tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen. Få idag levande svenska kvinnor har nog gjort så mycket för jämställdhet som hon. Inte minst hennes arbete för de homosexuella är så banbrytande att det omöjligt kan överskattas.

Men enligt den definition av feminism som Bajric nämner, och som de flesta feminister nog ställer sig bakom, kan Westerholm omöjligt vara feminist. För hon är icke-socialist. Vad jag vet uppskattar hon också en blodig biff emellanåt. Då kan hon aldrig räknas som en riktig feminist.

Fast en 18-årig kvinna som i princip aldrig lämnat sitt flickrum, ogillar män i största allmänhet, röstar på Vänsterpartiet, lever på kikärtor och häller havredryck i sitt kaffe – där har feminismen en riktig förkämpe. Ett exempel som väl alla bör ta efter.

Problemet för dagens feminism är märkligt nog att den enligt den ursprungliga definitionen, till stor del vunnit. Givetvis till samhällets fromma. På 100 år har det västerländska samhället förändrats på ett sätt som 1920-talets feminister inte ens vågade drömma om. En del finns kvar att göra för fullständig jämställdhet, självklart är det så. Men i den nya genusvärlden finns även områden där mannen är förfördelad. Dessa orättvisor ägnas minimal uppmärksamhet i debatten. Skälet är att de inte passar in den gängse bild som feminismen har av världen och framgångsrikt planterat i den allmänna debatten. Den bilden innebär att kvinnor forfarande alltid är offer, eftersom de är kvinnor. Och män alltid är förövare, eftersom de är män.

Men när den ursprungliga feminismens krav blivit allmängods, en hygienfaktor för företag och samhälle, då måste feministerna söka nya slagfält och nya fronter. Därför har man villigt låtit sig kidnappas av rörelser med andra agendor. För genom att ansluta sig till dem kan det ursprungliga och livsviktiga offerperspektivet behållas. Därmed måste begreppet patriarkat göras större och vidare. Eftersom män alltid måste vara förövare. Där får feminismen ibland uppenbara problem med logiken i sitt resonemang.

Det är trist. Främst för den ursprungliga feminismen, som ju fortfarande har en del kvar att göra. Och samhället behöver den feminismen. Men i och med att den gett sig ut på djupa politiska vatten blir den väldigt lätt att avfärda. Något som också allt oftare sker.

The post Feminismen har låtit sig kidnappas first appeared on Opulens.